Gott Nytt 2010

Så var midnatt mindre än tolv timmar bort och det nya året ligger runt nästa hörn. Och faktum är att det inte känns som om ett helt år har passerat förbi...

Något mina föräldrar brukade säga när jag var yngre var att ju äldre man blir, desto fortare går tiden. Och det ligger verkligen något i det. Självklart får vi fler åtaganden ju äldre vi blir, fler skyldigheter och mycket mer som vi måste hinna med...så det är inte undra på att tiden flyger när den förut bara lunkade på.

Men är det något jag insett själv, så är det att unna sig själv en andningspaus då och då mellan varven i livets hamsterhjul. Jag ser människor omkring sig stressa i sin vardag och när de äntligen är lediga, stressar de ännu mer för att hinna göra en viss mängd aktiviteter på sin lediga tid. Istället för att slappna av då och då, ska vi åstadkomma mer och mer...vilket leder tid rekordsiffror i människor som inte bara gått i väggen, utan rusat och kastat sig mot den.

Det fanns en vits rörande att stressa och att vara tidseffektiv som jag tycker säger allt...

En nyligen avliden står inför Sankte Per och Pärleporten men vägrar att gå genom. Sankte Per undrar givetvis varför och får till svar att personen inte anser sig ska dö ännu. När Sankte Per frågar varför får han till svar
"Med all tid jag sparat borde jag ha några år kvar!"

Givetvis är det ingen dum idé att vara tidseffektiv och försöka dra in på onödigt slöseri av tid i olika sammanhang. Det är något jag själv försöker göra för att förbättra mitt arbete, men istället för att unna sig en paus eller lite time-out från olika åtaganden så tar vissa på sig fler.
Jag tror inte vi får andliga pluspoäng för att vi jobbar mer, intensivare och uteslutande. Bara den mest inbitne arbetsnarkomanen måste tycka att jobbet är bättre än att spendera tid med sin familj, vänner, leka med sina barn, läsa en bok, se en film eller bara slappna av och inte göra något alls...

Det är ett privilegium att tycka om sitt arbete, det är inte alla som jobbar med något de älskar, men man måste tillåta sig att ta det lugnt...något som jag själv tänker göra ikväll tillsammans med mina närmaste i väntan på tolvslaget och det nya året.

För att fira årsskiftet och början av ett nytt decennium, vill jag lägga upp detta kort till alla som läser detta. Ha en trevlig kväll...en god start...och ett riktigt Gott nytt år!

Hemmets lugna vrå

Efter att ha gjort en resa uppåtlands för att önska släkten en God Jul, är det skönt att vara hemma igen. Det är trevligt att hälsa på och prata med alla, men när det innebär två resor på kort tid så ska jag erkänna att jag tycker det är skönt att vara hemma igen.
Inte för att resan på något håll gick dåligt, tvärt om gick de mycket smidigare än jag kunnat ana.

Särskilt i förhållande till de som åkte turen efter oss och blev sittande i ingenmansland drygt sex timmar, åtminstone enligt text-tv. Frågan är vad jag hade tagit mig till i en sådan situation...
Tänk vad lite snö kan åstadkomma.


Och trots att det är kul att träffa alla släktingar, kusiner, ingifta, vänner och bekanta, så är det ganska skönt att sitta ner i soffan och ta igen sig genom att knappt göra något en dag. Mer än att tillfredsställa grundbehoven av att ta det lugnt, äta choklad och titta på tv.

Trots att båda jag och Anna satt oss tungt i soffan och njutit av tystnaden idag, så har vi ett åtagande som vi båda sett fram emot. Innan avresan passade jag på att plocka upp biljetter till James Camerons senaste film Avatar. Och även om jag har ett hum om grundhistorien, har jag valt att inte leta klipp på nätet eller läsa in mig på handlingen, och förbereder mig istället på en dunderupplevelse på vita duken. I 3D såklart...

Sen, efter julfirande uppåtlands och en dag av återhämtning med bio, känner jag mig manad att starta upp ritplattan igen och fortsätta med övningarna. Man kanske skulle sätta ett av projekten i rullning snart, ett av de stillastående eller hemliga...vem vet?

God fortsättning till er alla

Nostalgi & Juletid

Är det något jag uppskattar, så är det ett gott skratt.
Inte ett elakt skratt, utan ett ärligt och helhjärtat skratt som får en att må riktigt bra. Jag hade ett tillfälle nyligen där jag satt tillsammans med min sambo Anna och vår gemensamma vän Andreas. Förutom att prata och skämta som vi brukade, satt vi och tittade på Nostalgia Critic.

För den som inte känner till Nostalgia Critic, så är det ett webb-baserat tv-program som recenserar gamla filmer och tv-serier. Mycket satir och ironi, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Det stora dragplåstret för oss var då att se recensionen av He-Mans Julspecial.

Missförstå mig inte, även om jag huvudsakligen var en Transformers-kille som barn, så var också He-Man ett program jag tittade på. Men när vi nu ser tillbaka på serien, fanns det mycket udda i den...och mycket värre är julspecialen.
Jag rekommenderar att ta en titt,
skratt garanteras!

Efteråt kunde jag inte låta bli att skissa av figuren Orko från He-Man...det var dessutom svårt att motstå att tuscha honom för hand och färglägga.

På tal om julspecial, så känns det att julstöket börjar på allvar nu. De närmaste dagarna kommer att vara fulla av att få besök och att gå på besök...laga julmat...baka det ena och andra...paketinslagning och rimstuga...ja allt som hör julen till. Det kommer att vara fullt rulle, men det är så det ska vara. Vem vill vara utan trevligt sällskap och god julmat?

Så om jag blir så uppslukad av julfirandet att jag missar att säga det då, vill jag passa på att önska er alla en riktigt God Jul!

Makt och Magi

Det här inlägget kommer behöva lite historik *harkel*
För många år sedan kom min yngre bror hem med ett spel han hade köpt i den lilla lokala videohandeln. Jag hade aldrig hört talas om det, men det skulle bli en stor favorit i samlingen. Spelet hette Heroes of Might and Magic.

Tiden gick och tekniken rullade på. Snart var spelet för gammalt att spela på de nya datorerna och skulle fallit i glömska, om jag inte upptäckt en av dess efterföljare... Heroes III.
Det händer fortfarande att jag sätter mig och spelar en eller fem omgångar av det här spelet. Jag kan inte förklara varför, det är bara så lockande.

I korta ord är spelet upplagt som ett brädspel, du har en viss mängd drag du kan göra så länge det är din tur, varpå turen går över till din motspelare. Du bygger borgar, tränar krigare av olika sorter och former för att slutligen drabbas samman i strid.

Varför berättar jag allt det här?
När jag satt och rotade bland gamla filer, hittade jag en skiss till en målning av en Iron Golem inspirerad av krigartypen som finns i spelet Heroes III. Eftersom jag suttit de senaste dagarna och bara försökt lära mig hantera CintiQ-plattan, ville jag prova att rita något konkret. Så vad var då lämpligare än att tuscha och färglägga bilden...


Tanken är att Iron Golem här är ofullständig. Idén är att i den fullständiga målningen ska krigaren stå i en smedja och är under konstruktion. Vem vet, i framtiden kanske jag tar mig an att göra hela målningen så som den var tänk. Men i nuläget är jag nöjd att se dessa resultat av mitt idoga tränande.

Nu ska jag bara hitta en annan skiss att öva på...

God fjärde advent till er alla...

Ännu ett julkort...

Efter att de senaste dagarna nästan uteslutande suttit och skrivit mängder av manus inför årets sista stora deadline, tog jag en lättnad suck när jag igår kunde skicka iväg allt... Det tar mer kraft att skriva historier än man kanske tror.
Det är ju betydligt lättare att läsa en historia än att hitta på den...men samtidigt är det ju väldigt roligt. Krävande men kul...

Dock hade jag ett åtagande kvar att sätta samman. Ted Stridh på DigitalComics hade frågat om jag inte kunde göra ett enkelt julkort som tidningen kunde använda att skicka till samarbetspartners och kontakter vi haft under året.

Inte kunde jag säga nej till en sådan förfrågan, så jag satt ett tag under dagen med CintiQ-plattan och kladdade ihop följande kort till tidningen. Gulligt, inte sant?

Julkort 2009

Som tidigare nämnt, har jag experimenterat en hel del med den nya ritplattan. Det kräver visserligen fortfarande att man tränar och försöker en hel del, men samtidigt visade det sig vara mycket roligt att sysselsätta sig med.

Tyvärr är det ett problem att jag i nuläget inte kan ha skärm och CintiQ inkopplad samtidigt, eftersom mitt grafikkort bara har ett uttag, vilket leder till att jag måste krypa på golvet och byta sladdar tillsammans med en hel del omställningar i datorns inställningar varje gång jag skiftar mellan dem.

Förvisso skulle jag kunna ha min CintiQ inkopplad permanent och använda den som skärm, men det innebär lite försvårande omständigheter för mitt andra arbete. En stor dead-line med manus närmar sig med stormsteg och det är inte riktigt lika bekvämt att ha plattan som skärm medan man skriver eller surfar. Så just nu är de den gamla skärmen som dominerar, av bekvämlighetsskäl.
Det är alltid samma visa, så fort man har något man vill leka med eller prova, så dyker det upp hinder på vägen...

Men så fort manusen är färdiga byter jag dock igen, för suget efter att få träna och måla är alldeles för stort att ignorera...plus att jag vill så fort som möjligt visa lite resultat.
Jag hann dock göra vid årets julkort när jag hade CintiQ-plattan inkopplad och måste erkänna att det gick både lättare och var roligare att arbeta med än med vanlig mus.

Detta kortet är till er som följer mina inlägg och vardagsäventyr, tack för att ni läser.

En dröm uppfylls...

Det var ett par dagar sedan jag uppdaterade bloggen. Främst är det för att jag gått och väntat otåligt på att få skriva en riktigt upplyftande nyhet...

Som jag i ett tidigare inlägg skrivit, har en av mina stora önskningar på sistone varit att få köpa en av företaget Wacoms flaggprodukter; CintiQ plattan.

Det var därför med ett stort leende som jag idag kilade till Matton här i Malmö för att hämta min alldeles egna CintiQ 12WX.

Eftersom det blev en bussresa hem tillsammans med ett riktigt ruskigt regnväder, föreslog butiksbiträdet att jag skulle behålla det paket plattan levererats till butiken i. Och det visade sig vara ett bra val...spöregnet och knuffande medmänniskor är inget jag rekommenderar tillsammans med känslig utrustning.
Så kom jag äntligen hem och kunde öppna paketet...


Ser lovande ut, inte sant? Och det var en ordentlig sladdhärva i paketet, så jag väljer att visa själva plattan någon annan gång då alla sladdar är på plats.

Dessvärre visade sig att mitt videokort i datorn bara kunde ta en skärmsladd åt gången, så det blir till att investera i ett nytt omgående. Jag vill inte kassera min riktiga skärm riktigt än...men tills vidare blir det plattan som får företräde.

För de som noterat att jag har tidigare skrivit att jag funderat på den större av dessa två ritplattorna, den så kallade CintiQ 21UX, undrar kanske varför jag istället valde den mindre modellen. Och svaret är enkelt, det var ett beslut jag tog både på grund av kostnaden och mina redskapsbehov i nuläget.

Det är en ganska stor omställning att arbeta med en sådan här platta och även om min ambition är att digitalisera en hel del av mitt arbete, dock inte allt, så är det dumt att investera ca 25.000 i ett verktyg jag inte har bemästrat eller vet om det är det absolut rätta. ca 10.000 är mer än tillräckligt
Att den är idealisk för min färgläggning är klart, men om den kommer att vara det jag tecknar och tuschar effektivast med återstår att se...om det blir så finns möjligheten att byta upp sig till modellen större i framtiden.

Som läget är nu, ser jag fram emot att sätta tänderna i min 12WX och se vad den går för.
De kommande inläggen kommer att bli spännande...

Nintendo nostalgi

En av barndomens största glädjeämnen har återupptäckts för mig... Omotiverad att göra något produktivt idag, rotade jag i den låda där vi lägger våra kära men undanplockade saker och hittade mitt gamla NES, Nintendo Entertainment System, tillsammans med några av kassetterna. Belåtet har jag därför insett vad dagen kommer innehålla, en lång och trivsam färd längs minnenas allé.

Det är mycket prat om grafik och att få datorspel att se så verkliga ut som möjligt numera. Jag kan fullständigt sympatisera med det, eftersom jag själv ständigt arbetar med att förbättra stilen och utseendet på mitt eget arbete...det är en naturlig strävan att förbättra.
Men samtidigt, när jag tittar på de här gamla fyrkantiga spelen, så var det något som bara blev fruktansvärt rätt ändå. Så nära perfekt det bara kunde bli...

Självklart blev de gamla Nintendospelen långsamt bättre och när hoppet till Super Nintendo kom fanns det ingen tvekan om att datorspel kunde bli oerhört estetiskt tilltalande, men samtidigt var det viktigt att innehållet var något särskilt. Det är helt klart därför som det är Nintendos figurer med Super Mario, Link, Megaman och Samus i spetsen som fortfarande är de ledande i branschen.
Varför? För att de har något extra. Vi 80-talister visste det när vi var barn...och vi vet det fortfarande...

Så jag tänker åter igen sjunka ner i mitt soffhörn, med en flaska cola vid min sida, för att med Svärd och Eldblomma ge mig ut på äventyr... Visst är det härligt med lördag lite då och då?

Trojansk bankir

Under en kort tid har datorn uppfört sig underligt. I regel har det varit att den fullständigt stannat och sedan startat om sig själv utan synbar anledning. Det tog ett tag att inse varför, i och med att det är svårt att göra efterforskningar när den fryser ihop innan omstart.

Så upptäckte jag anledningen, ett virus som betecknades trojan banker hade fått ett ordentligt fäste i systemet... Som alla andra hatar jag allt vad skadeprogram heter och blir nervös så fort något trots allt lyckats ta sig in i systemet. Just den här formen, upptäckte jag efter att ha googlat det fullständiga namnet, var speciellt utformat för att ligga passivt på datorn och spara inloggningar till bankkonton för att sedan skicka dem över nätet till en okänd mottagare. Ett riktigt skräckscenario med andra ord.

Lyckligtvis kunde jag slappna av på grund av två anledningar;
1/ Viruset var tydligen designat för att fungera mot amerikanska banker, som har lika avancerad inloggning som exempelvis Facebook eller Lunarstorm. Ett användarnamn och lösenord. Vi som använder bankdosor när vi loggar in har olika lösenord varje gång...så ett stulet sådant nummer leder ingenstans, det är redan förbrukat.
2/ Varje gång viruset försökte gå ut på internet, stoppade det av antiviruset...vilket ledde till de oförklarliga omstarterna, som visserligen var irriterande när de inträffande men som ändå ledde till en tacksam suck när man insåg varför de inträffat.

Tyvärr gick inte viruset att radera, det hade fäst sig allt för hårt i systemet, så det var bara att spendera en dag med att göra backup-kopior av allt viktigt, viruskontrollera det och sedan återställa datorn till utgångsläget...dvs en total formatering.
Jobbigt, ja självklart...men samtidigt mycket bättre än att ha en spion som tittar över axeln.
Det var dessutom hög tid för en systemrensning, men det är aldrig kul när alla alternativen reduceras till ett enda...

Så medan datorn stod och installerade om alla program, passade jag på att kila till posten för att hämta ut ett paket som låg och väntade från Staffars Serier. Jag har haft ambitionen att handla där ett tag och passade på att lägga en beställning för några dagar sen.


Till skillnad från andra leverantörer så kom det ett väl inslaget, snyggt och prydligt paket där alla titlarna var hela och fina. Så ett stort plus till Staffars som vet hur man slår in sina paket.
Enda nackdelen var att det skulle komma en andra bekräftelse på ordern innan man kunde betala, då jag valde att betala i förskott för att slippa postens avgifter.

Anledningen till en andra bekräftelse ÄR god, butiken är huvudsakligen en vanlig butik som driver näthandel som ett extra alternativ...och de vill givetvis kontrollera att alla titlar man beställer finns i lager innan man betalar. Och det står faktiskt i den första bekräftelsen att det kommer göras... Det var bara jag som var för ivrig att få iväg betalningen så att paketet skulle komma så snart som möjligt. Också i kundkontakten ger jag tummen upp, de var trevliga och svarade effektivt på mina frågor.

Så jag kommer att handla där igen, utan tvekan. Men först ska jag i lugn och ro läsa mina nyinköp... Parallellt som jag knapprar på en ren och fräsch dator.
Livet känns trots allt ganska härligt ibland.

Uthållighetstest

Även då jag arbetar mycket och gärna med datorn när jag gör olika bilder, så är mitt favoritmedium fortfarande penna på papper. Trots att det är speciella papperstyper och moderna tuschpennor, får jag ändå en känsla av tradition och genuint hantverk när jag sitter med dem. Inte för att det är ett sämre hantverk att arbeta i datorn, inte alls, men trots all digitalisering är fortfarande känslan av ett verkligt original något särskilt.

När jag nyligen att upptäckte en av mina favoritpennor, en Faber Castell Ecco Pigment 0.2, höll på att ta slut...så åkte den inte i papperskorgen där de brukar hamna. Istället slogs jag av tanken varför inte göra ett litet uthållighetstest? För att se vad man egentligen går miste om när pennorna börjar bli lite tröga eller torra.
Så de som hoppades att det var ett fysiskt uthållighetstest på mig personligen...beklagar...

Jag tog en ett skissark med en läskig fågelskrämma av något slag vars huvud jag redan ritat med samma penna, ritade dit lite kropp och fortsatte sedan att fylla hela arket med svart medan jag slötittade på TV... Jag ska erkänna att pappersarket VAR av den speciella typen jag använder när jag tuschar, med en vaxartad yta som är betydligt snällare mot pennorna än, exempelvis, vanliga papper till skrivare eller kopiatorer som suger åt sig mer.

Resultatet är som följer...ett helt a4-ark, bortsett från det vita i figuren, höll det till. Det ska erkännas att de sista kvadratcentimetrarna var pennan väldigt trött och fick sin välförtjänta vila...i papperskorgen.

Och vad lär vi oss av detta till synes meningslösa inlägg? Förutom att det är ganska ro givande att titta på TV och kladda med penna på papper... Kanske att vi slänger saker långt innan de faktiskt slutar fungera. Och det gäller inte bara billiga saker som en penna hit eller dit, utan betydligt dyrare föremål också.
Det är kanske värt att faktiskt försöka använda allt tills det verkligen är slut eller slutar fungera av sig själv...åtminstone kan man motivera de nya inköpen då...

Förutom gamla VHS:spelare som äter videoband, de borde krossas oavsett om de har lite kvar att ge eller ej!

God första advent på er alla...

Arbetsplats 2.0

Det var definitivt dags för en rensning i studion. Även om det sägs att vi lever i det papperslösa samhället, så märks det inte på något annat vis än att utskrifterna verkar aldrig ta slut...varken egna eller andras. Hos mig har papper tendensen att hamna i en hög som skall gås igenom senare. Är det inget viktigt, kan senare bli mycket senare.

Eftersom jag just var i färd att möblera om studion, för att Anna skulle få en bättre arbetsyta än den hon hade, så kändes en rejäl genomgång av lådor och skåps innehåll vara det enda rätta.
Tanken var att Anna skulle få plats med en mycket vacker sekretär som hon fått överta.
Halvvägs genom möbleringen kom Anna med förslaget att istället ställa sekretären i rummet intill. För att, som hon motiverade, vi båda ska kunna sitta i lugn och ro för att arbeta...så blir det dessutom inte så trångt i ditt arbetsrum.
Iden var bra och så blev det...


Jag har redan hunnit smygsitta där och skissa på några idéer. Det enda som återstå är att gå till Miljöhuset här intill och slänga allt papper och all kartong som rensades ut, tillsammans med en massa annat skräp som av nån anledning hållit sig kvar.

Annas nya och riktiga arbetsplats, som var mycket efterlängtad, gav henne tydligen omedelbar inspiration eftersom hon redan scrapbookat där. Vad det är hon gjort vet jag inte, precis som jag föredrar hon att hålla sina små projekt hemliga. Det är ju roligare att visa upp något färdigt då, vilket jag fullt och fast kan hålla med om...men samtidigt är jag så nyfiken att jag håller på att spricka.

Man kanske ska tjuvkika lite försiktigt.........nej, typsikt.
Sekretären är låst...

Retro; Burger Bang

Jag är en hamster när det gäller datorfiler. Det är väldigt sällan jag slänger någon helt och hållet. Små textdokument, gamla fotografier, demonstrationsexemplar av bilder jag arbetat på, etc. etc.
Listan kan bli hur lång som helst...

Under en jakt på några gamla filer jag helt plötsligt bestämde att jag behövde, så stötte jag på följande seriesidor. Arbetet hör hemma i ett Fanzin, vi tillverkade på Serieskolan, som döptes kort och gott till Kokbok. Tanken var att göra något intressant som kunde på något vis associeras till mat eller matlagning. Jag valde att ta steget till bisarr vetenskap blandad med osann historia om mat...
Klicka på bilderna för att se dem i full storlek.


Att hitta dessa gamla sidor får mig att vilja komma igång med serietecknandet igen. Det var så stimulerande att få göra. Och nu när det finns lite mer tid igen...så kanske jag gör slag i saken.

På tal om mer tid, så har V for Vendetta nu recenserats och kommer att läggas upp på DigitalComics så fort som möjligt. Där ligger redan en recension uppe om webbserien Looking for Group, har du inte redan sett den så ta en titt här.

Eftersom filmversionen av V for Vendetta visades i helgen gjorde jag slag i saken att se hela, för en gångs skull. Den innehöll en hel del skillnader jämfört med originalet, varpå jag kommer att göra en kort reflektion om dessa på DigitalComics blogg. Ta en titta där inom kort för att ta del av mina tankar kring de båda versionerna.

R för Recension

Nu äntligen har tillvaron börjat lugna ner sig så pass att jag, förutom att kunna andas ut, kan ta mig an de recensioner jag haft ambitionen att skriva för DigitalComics. I och med att jag i nuläget skriver dessa främst för DigitalComics läsare och utan ersättning, så har de varit tvungna att ta ett steg åt sidan för det mer akuta och tidskrävande uppdrag.
Jag vill givetvis ge läsarna vad de vill ha, men samtidigt är det trevligt att ha råd med tråkiga saker som mat och husrum. Det är inte lätt här i världen.

Något jag sysselsatt mig med, de kvällar jag inte somnat omedelbart av utmattning, är att läsa Alan Moore och David Lloyds V for Vendetta.

Efter att ha ramlat in halvvägs i filmversionen för några månader sedan, tyckte jag att det kunde vara en välinvesterad tid att läsa igenom den fullständiga boken. Och så var fallet...den kommer att bli mycket intressant att recensera. Det är inte ofta som jag känner mig så tagen av en historia som denna och har så svårt att lägga boken åt sidan.

Handlingen kretsar kring tillvaron i ett parallellt England i slutet av 1990-talet, där historien tagit en annorlunda vändning. Landet styrs nu av en ytterst facistisk regering vars Öron och Ögon (statliga övervaknings och avlystningsorgan) finns överallt.

Den 16-åriga Evey Hammond kämpar att överleva, men eftersom hon knappt har råd att äta och leva överväger hon att prostituera sig. Hennes tillvaro går dock i stöpet då den första man hon erbjuder sina tjänster till är medlem av Handen, statens polisstyrka. Just som mannen och hans kollegor tänker våldta för att senare avrätta Evey, dyker en maskerad man upp, dödar flera av männen och räddar Evey.

V, som den maskerade hämnaren kallar sig, har mål och ambitioner som fördunklas i hans gåtfulla sätt att uttrycka sig. Något som gör honom oförutsägbar och svårfångad. Han ser sig själv som den anarki som ska få regeringen på fall...något regeringen gör allt för att stoppa...

Jag har alltid lockats av historier där hjälten inte alltid är den fläckfria och svart/vita karaktär som han eller hon förväntas vara. Men jag spar mina funderingar och iakttagelser till den kommande recensionen. Dessutom vill jag skriva klart de recensioner som hänger samman med det webbserie-tema jag huvudsakligen ska fokusera på.

Håll ett öga de kommande dagarna för detta och mer...på DigitalComics såklart.

En liten arbetsplats

Det har varit en stressig period med mycket som skulle avslutas. Lyckligtvis har nästan alla dead-lines mötts och jag kan börja slappna av. Det finns dock ett antal manus kvar att skriva och kommer att pocka på min uppmärksamhet hela helgen. Trots det var det skönt att vakna i morse utan stress och bara kunna ligga kvar för att dra sig.

Medan jag satt och skrev på manusen gjorde Anna mig sällskap och vi satt och pratade om ditt och datt. Anna nämnde önskan att ha en fast arbetsplats där hon kan sitta och måla eller arbeta med sin scrapbooking. Jag slogs omedelbart av inspiration och kastade mig in i arbetsrummet för att rensa en stor yta som fanns ovanpå arkivskåpet.

Ordet "arkivskåp" leder säkerligen mot tunna och långa plåtskåp där viktiga papper läggs i bokstavsordning, men inte i det här fallet. Istället är det ett mycket brett och djupt skåp anpassat för stora målningar eller original, samt oanvänt papper. Jag övertog detta skåpet från en äldre kollega som bestämt sig för att sluta och gjorde sig av med sin utrustning...det skåpet har gjort mycket nytta i mitt arbete.

Tvärr har ovansidan istället varit avlagringsplats där allt man inte vet vad man ska ha det till just nu, i väntan på att kanske användas. Så detta var ett utmärkt tillfälle att rensa undan skräp från hela rummet och samtidigt göra Annas pyssel lättare.

Så fort jag var klar organiserade Anna om ytan till en mycket tilltalande arbetsplats. Den är kanske inte idéalisk, men är bättre än inget i nuläget. Nu har hon dessutom möjligheten att gå ifrån och låta arbetet stå över natten.Jag minns själv hur irriterande det var att behöva plocka fram och sedan undan allt arbetsmaterial när inspirationen satte in...



Och på tal om inspiration, det är ett tag sedan jag publicerade nya recensioner på DigitalComics...men snart blir tillvaron lite lugnare och då kommer fler. Dock fick jag ett mail nyligen från tecknaren Katarina Emgård, vars serie Kisenja jag recenserade senast:

Hej!
Vill börja med att tacka så väldigt mycket för den fina recensionen! Och sedan passa på att tala om att den 3:e episoden av Kisenja serien nu är uppe. Så ta gärna en titt igen :) Ha en fortsatt fin dag!

Vem tycker inte om att få ett så fint mail då och då? Jag kan erkänna att jag hade en glad känsla resten av den dagen...

Gräset är alltid...

...grönare på andra sidan. Det är nog ett av våra mest använda ordspråk idag, främst använt för att verbalt illustrera tron att andra alltid har en bättre och mer givande tillvaro. Men idag fick uttrycket en lite mer direkt betydelse.

Efter att ha spenderat helgen i stort med att sova, knappra på datorn och bara njuta av tillvaron, kändes en långpromenad inte helt fel. Så både jag, min sambo Anna och hennes mamma på besök uppifrån, drog på oss höstjackor och halsdukar.

Efter ett tag hamnade vi vid fälten nära havet här i Bunkeflostrand. Vi hade ingen aning om att de skulle vara fulla av får...


Det första tackan vi ser stod med huvudet pressat genom staketet för att komma åt gräset på andra sidan. Att hon stod på ett grönt fält spelade ingen roll, gräset på andra sidan staketet var så mycket mer lockande.

Hon var dessutom inte ensam, flera andra tackor stod på rad vid staketet med huvudena pressade ut och tuggade förnöjt.


Som tur var hade jag min kamera med mig och passade jag på att ta några bilder på dessa söta och lustiga djur...där de förnöjt skumpade runt, åt och tittade ibland undrande upp på oss.


Man kan säga vad man vill, men det var en mysig och fridfull syn att stå och se på en lång stund innan vi bestämde oss för att vandra vidare. Men jag ska erkänna att jag burit känslan av lugn och frid med mig hela dagen...en riktigt behaglig söndag...så jag är fullt till freds med gräset på min sida. Just nu åtminstone...

Zombie i gryningen

När jag som bäst satt och skickade digitala Halloween-kort i helgen, plingade det till i inboxen. Det visade sig att det inte bara var jag som satt uppe sent... Tony Cronstam, som alla Metro-läsare vet tecknar strippserien Elvis tillsammans med sin fru Maria, skickade ett tack och undrade om jag ville komma till Form & Designcenter i Malmö.

Under lördagen satt han och Maria på plats för att signera det nya albumet, varpå de undrade om jag inte kunde titta in och prata lite.
Det var ett tag sedan jag träffade Tony och Maria, tillsammans med deras lilla dotter, och jag har alltid varit svag för att vara social. Dessutom var det ett bra tillfälle att fixa ett ex av nya albumet.

Det var full fart på Form & Design. Det var både serieutställningar, paneldebatter och seminarier, förutom signeringar av olika sort. Så både Tony och Maria hade fullt upp i sitt bås. Vi lyckades trots det prata lite om ditt och datt...samtidigt som Tony skrev ett par rader i mitt exemplar av Måndags zombie, en titel jag kan sympatisera med fullständigt eftersom det är så jag känner mig varje morgon.


Han är lite av en retsticka, men är en härlig kille med ett stort hjärta. Både han och Maria är mycket glada och positiva människor som är härliga att umgås med. Plus att Tony är en grym tecknare. Det är alltid roligt att veta att någon med så mycket kunskap, skicklighet och erfarenhet gillar mitt arbete...


På tal om i lördags...så fick jag se bilder från den maskerad som min vän Tomas Engström, känd från Loading.se, gick till klädd som Alucard från Anime-serien Hellsing. Givetvis kunde jag inte låta bli att göra ett snabbt fotomontage med honom...


Som tur är har Tomas mycket humor och uppskattade mitt lilla bildexperiment. Annars hade han kanske bitit mig med de där långa vampyrtänderna. Ja man vet ju aldrig...

I pumpans sken

Är det något jag tycker är det bästa med att ha anammat Halloween från de amerikanska traditionerna, som bihang till vår egen Alla helgons dag, så är det att skära pumpa. Som barn tyckte jag det var så spännande med Pumpalyktorna, eller Jack O´lanterns som de kallas.

Som tonåring fick jag vara med om mitt första riktiga firande när mina föräldrar, som har en särskild förkärlek till det Amerikanska, köpte en stor pumpa och vi dekorerade huset så gott vi kunde. Detta var långt innan det började dyka upp Halloween-grejer i stormarknader och liknande, men det gick bra ändå. Och så fick jag skära min första pumpa...det var inte så lätt som det såg ut, men vi var alla nöjda. Jag själv var nu ordentligt biten.

I år hade vi den stora oturen att inte hitta någon stor och trevlig pumpa att skära ut. Trots att både jag och min sambo Anna letade på vars ett håll, hittade vi inget. Inget värt att köpa åtminstone. Men man tager vad man haver och Anna hade hittat två riktigt fina små pumpor. Vilket kanske var lika bra, eftersom vi inte har en så stor uteplats...

Efter mycket funderande, skissande på pumporna, försiktigt lirkande med filékniven och gröpande med en sked, stod de två´pumporna redo att ställas ut.


Innan vi gick iväg för att fira kvällen hos mina föräldrar, som liksom jag fortfarande älskar denna tid, tände vi upp de båda lyktorna. Och synen kändes som tagen ur en film, mycket stämningsfullt...


Under bussresan hem, kunde jag inte låta bli och undra om vi skulle stöta på någon gast eller vålnad under vår promenad i mörkret... Om man bortser från alla de som vinglade hem efter diverse fester av olika slag, så klarade vi oss helskinnade...denna gången...

Bus eller godis...

Nu när Alla helgons natt och Halloween nalkas, när vi samlas tillsammans i skenet från lyktor och stearinljus, vill jag skicka
en hälsning till er alla...

En gnutta finkultur...

Så fort det finns lite tid över numera spenderar jag den friskt med att öva på den digitala ritplattan jag har. Både för att det är roligt, men också för att det kommer att effektivisera mycket av mitt arbete.

Dock vill jag komma till en viss nivå i mitt kunnande innan jag överväger att till störst del övergå till digital från analog, det vill säga penna och papper.

Egentligen tycker jag mycket bra om att arbeta med papper och penna. Det finns något genuint och hantverksmässigt att skapa något direkt med händerna med enkla
verktyg. Men så fort ett permanent element, som i det här fallet är tuschet, kommer in blir det knepigt.

Mycket arbete kan gå förlorat om man inte är försiktig och drar en felaktig linje. Då har man valet att antingen börja om från början eller försöka arbeta runt problemet, som inte alltid är det lättaste.

Det är här det digitala blir oerhört hjälpsamt, just därför att man kan ångra vad man gjort och spara flera olika versioner av samma bild eller målning. Detta till förlusten av det så kallade originalet, men med vinster
finns också förluster...

Eftersom jag hade en lämplig skiss liggande, bestämde jag mig för att inte bara träna på att dra linjer utan att gå hela vägen i processen...det vill säga att först tuschning och sedan färgläggning.

Motivet var av en figur från min Dean-serie, Nella, tecknad som en pastisch på Leonardo da Vincis Mona-Lisa.
Själv så är jag nöjd med resultatet och ser fram emot att fortsätta.

Upp, upp och iväg...

Sedan ett tag tillbaka har jag då och då diskuterat film med en fotoredigerings kollega. Det är lustigt hur man kan spendera en hel del tid tillsammans och ganska sent inse ett gemensamt intresse, men så är det ofta när det huvudsakliga diskussionsämnet är arbetet man har framför sig.

När jag dessutom fick veta att han innehar en magisterexamen i film, kändes det extra roligt och intressant att diskutera ämnet. Även om jag har haft filmanalys och liknande ämnen genom mina utbildningar, är de långt från desamma och blir både ett nöje och utbildande...

Även om min och Pavos filmsmak är något annorlunda, och kanske just därför, så har jag sett några filmtitlar i ett annat ljus. Jag har nödvändigtvis inte ändrat min huvudsakliga uppfattning...men kan se på filmmakarens arbete och vision med ny respekt.
Trots att en film, eller kanske bok, serie eller musikskiva, inte faller inom det smakspektrumet man har, finns det oftast något bra att bära med sig. Inte alltid, men oftast.

Något vi var rörande överens om var kvalitén på Pixars arbete. Oavsett historia eller uttryck som Pixars filmer har eller får, märks det att studion arbetar hårt för att göra varje sekund av berättelsen värd att ta del av. Man vill bara se mer och mer...

Känslan av genomarbetat hantverk, skicklighet i manusarbetet och det konstnärliga uttrycket gör deras filmer omöjliga att inte älska.

Så det var, efter våra samtal, extra roligt att gå tillsammans med sambon Anna för att se den engelskspråkiga versionen av Pixars senaste film Upp.

Under 40-talet träffas Carl och Ellie. De båda hyser samma intresse för äventyr och upptäcksresanden, främst den berömde Charles F. Muntz. Ellie drömmer om att få resa till Paradis vattenfallet i Sydamerika och Carl lovar att de en dag ska resa dit tillsammans. Åren går, Ellie och Carl gifter sig och förbereder sig att resa söderut. Men olika missöden hindrar dem från att åka och snart är de pensionärer. När Ellie dör, bestämmer sig Carl för att hedra sin hustru genom att göra resan till Paradis vattenfallet. Efter att ha fyllt hundratals ballonger med helium tar han huset med sig och försvinner bort. Carl har dock fått en ofrivillig medresenär, scoutpojken Russel.

Tillsammans kommer de till Sydamerika och hamnar nära Paradis vattenfallet, men det finns flera hinder att överstiga innan Carl har nått sitt mål...och de måste skynda sig innan allt helium läckt ut ur ballongerna...

Son vanligt för Pixar är Upp inget undantag i ögongodis. Varje miljö, föremål och karaktär känns härligt levande och ändå som hämtade ur en sagobok. Även om handlingen, i sin helhet, kan anses en aning platt eftersom målen karaktärerna har är hårt spikade och allt följer en mycket linjär handling, så finns det oväntade överraskningar

Carl är en mångsidig karaktär, som visserligen har sina stunder av arg gammal gubbe, men också en kärlek och äventyrslystnad som bryter loss honom ur griniga gamla gubbar-mallen.
Russel är ungdomligt naiv och för spontan för sitt eget bästa, men som på så vis blir en bra motsats till Carl.

Äventyret är fullt till bredden av skratt, värme och genuin glädje. Detta är en film jag genuint kan rekommendera alla med barn eller barnasinnet kvar. Vi satsade på att se den i 3D och blev inte besvikna. Den var, om inte bättre, så minst lika imponerande som Ice Age 3 att se genom de fula men effektiva 3D-glasögonen.

Meditation vid tvättmaskinen?

Som de flesta, så är jag inget fan av att tvätta. Det är inte en så fruktansvärd syssla, som jag hört vissa säga, men den är knappast något man längtar att ta tag i efter en lång dags arbete... På något vis känns det som om arbetsdagen fortsätter, men sysslorna förändras. Att tvätta är visserligen inte så ansträngande syssla, istället är den monotom och tråkig.
Trots det borde vi alla vara tacksamma över dagens tvättmaskiner, tänk att stå och koka sin tvätt...det är inte för länge sedan egentligen.

I vanliga fall, när jag inte samarbetar med någon som har fasta tider utan planerar dagen själv, kan tvättandet bli ett underhållande och avslappnande tillfälle. Jag laddar min mp3-spelare med lämplig musik eller audiobok och sitter sedan i ett meditativt tillstånd i tvättstugan och bara slappnar av mellan maskinerna. Finns möjligheten så prova, det är bättre än att springa in och ut ur tvättstugan...

Alternativt så har jag haft ett anteckningsblock och skissat på manusidéer och andra texter under tiden maskinen sveper runt med klädesartiklarna. Det är många bra idéer som snickrats samman i tvättstugan, trots bullret från maskinen.

Ikväll finns det dock inte tid för sådant, vilket leder till att man far in och ut ur tvättstugan för att göra allt annat som också måste bli gjort. Istället får jag meditera lite senare, när huvudet träffar kudden...som jag planerar att göra tidigare ikväll än vanligt.

Nyligen provade jag, dock utanför tvättstugan, att skissa ihop en annorlunda stil till min figur Martin som jag håller på att utveckla. Resultatet blev tilltalande och jag funderar på att anamma stilen mer permanent...trots att det finns mycket utvecklingsarbete kvar, var resultatet väldigt tillfredställande. Det har dock inte funnits mycket tid att arbeta vidare på stilen, men det kommer lite lugnare tider att syssla med utvecklingsarbete.

Drömmen om CintiQ

För de som inte känner till Wacom, så är de ett företag som producerar de digitala ritplattorna som gör att du kan rita direkt in i ritprogrammet med en trådlös penna. Jag är själv en stolt ägare av en deras plattor kallad Bamboo, något jag flitigt använder när jag färglägger och redigerar mina bilder. Det enda problemet med den är tusckning och annan linjeföring.
Låt mig förklara...

Jag föredrar att hålla ögonen på händerna när jag drar linjer, i tusch eller på annat vis. Annars vet man inte vad de skulle kunna få för sig att göra...så jag gillar att hålla ögonen fokuserade på handen som arbetar. Något jag inte alls gör vid färgläggning eller då jag skriver...bara drar linjer. Något jag hört många av mina kollegor bekräfta att de också gör...

Problemet blir då att både kunna hålla ögonen på händerna och se vad som händer på skärmen samtidigt...helt omöjligt, så till vida om man inte är skelögd på ett mycket speciellt sätt. Händerna får agera fritt och ögonen fokuserar på skärmen.
Trots mycket övning är det en bit kvar, så i nuläget sköter jag min tuschning på papper. Inte lika snabbt, men det blir rätt...

Så kommer drömmen...Wacom har förutsett problemet jag och mina kollegor känt av och utvecklat ritplattan CintiQ. Denna platta, förutom att fungera på samma vis som de andra, är också en flexibel skärm. Det blir, kort sagt, som att rita på ett digitalt pappersark. Bara tanken på precisionen och möjligheterna får det att klia i fingrarna på mig och ökar suget att få prova på. Problemet är bara priset...

Vem har drygt 25.000:- liggandes i dagsläget att spendera? Förvisso finns en mindre variant av CintiQ på drygt 12.000:-, men av vad jag sett är kvalitéts skillnaden stor mellan dem och hur man kan använda dem. Plattan jag arbetar med idag kostade mig 2000:-, en summa den faktiskt tjänat in med besparad tid och resultat. Men eftersom jag tvingas lägga pengarna på sådant tråkigt som mat, hyra och räkningar, så lär det dröja ett tag innan det finns en chans att investera sådana summor.

Så drömmen om CintiQ får fortsätta att vara en dröm ett tag till...

Men om någon har en CintiQ eller vet var det finns en möjlighet att prova på tekniken, hör av er...
För det skulle vara både lärorikt och intressant att prova.

Små klåfingrar...

En av de roliga aspekterna av att arbeta med barnfoton just nu, i mitt samarbete med Fuji, är att man får vara delaktig i barnens framtida minnen. Vilken bild och vilket ansiktsuttryck som ska representera barnet just nu...det är en varm och rolig tanke, samtidigt som man känner ett ansvar för att göra ett så bra jobb som möjligt.

Vad som ofta får mig att båda skratta och frustrerat trumma med fingrarna i skrivbordet, är alla små pekfingrar och händer som tycks få eget liv under en fotografering... Barn är härligt spontana, de säger vad de tycker och känner utan omskrivningar eller ursäkter. Bara ett barn, som inte lider av vuxenlivets ångest inför att göra något pinsamt när man fotograferas, kan tycka det är en utmärkt idé att börja peta i näsan sekunden innan fotot tas.

Det ser väldigt roligt ut, men är kanske inte motivet som stolta föräldrar senare ska dela ut till far- och morföräldrarna som stolt minne av det lilla barnet.

Enklast är det så klart med bara ett barn på bild, det går hyfsat enkelt att försiktigt dra ut barnets finger och sedan ta en ny bild. Men det måste gå fort, fingrarna har en tendens att snabbt vilja tillbaks in i värmen...

Värre blir det när det är en barngrupp. Hur en bra fotograf än gör, är det lätt att missa någon av barnen som bestämmer sig för att titta på något annat, dra lite i kompisen som sitter intill eller stoppa fingrarna i främst munnen eller näsan.
När det på varje fotografi av en grupp med barn är någon som gör någonting de inte borde, som det inte är roligt att vara den som skall välja fotografi. Hur man än gör, i ett sådant fall, kommer någon förälder att bli besviken.

Det är också lätt att se, när det finns många
tagningar på en barngrupp, vid vilken tidpunkt
det kollektiva tålamodet tar slut och samtliga barn får myror i brallan. Då kan man skratta gott åt spontanitet, under förutsättningen att det togs ett bra kort innan tålamodet tog slut...

Men trots allt är det ett roligt uppdrag och något jag uppskattar att ta mig an då och då. Att se alla de nyfikna, glada och busiga blickarna från förskolebarnen, skänker en varm och glad känsla varje gång...något man behöver i höstkylan som råder...men bara under förutsättningen att det iallafall togs ett bra kort på barnet!

Skånska, ful eller go?

Jag har under veckan, när jag bläddrat i gratistidningen City, kunnat läsa en artikelserie kring attacken mot Skånskan. Nu kan jag tycka att ordet artikelserie inte känns särskilt korrekt, eftersom artiklarna i fråga inte gått nämnvärt djupt in i de intervjuer och i den information som tidningen säger sig ha tagit del av.

Likväl tyckte jag det har varit ett intressant tema att ta upp, just därför att Skånskan som dialekt är medialt mobbad och stora delar av befolkningen ser ner på den som en grötig oförståelig ordmassa. Det intressanta är här att det är en kollektiv form av mobbning som är socialt accepterad, som den mot feta människor, rökare, etc.
Det är en av få ämnen som kan få mig riktigt irriterad i samma stund som någon tar upp det.

Var kommer då detta rikshat från? Är det verkligen så att Skånskan är så illa som folk påstår, eller är det bara en uppfattning som ärvs vidare genom en form av muntlig tradition? En tradition som dessutom späs på av media?
Huvudanledningen sägs vara att dialekten innehåller svåra lokala ord som ingen utomstående förstår. Som jag ser det finns samma problem i alla län och på alla orter. Jag har hört äldre värmlänningar säga till min sambo det är väl skönt att vara hemma där folk pratar på riktigt? med en så tjock dialekt att den skulle kunna tjäras tak med...

Att den är bondsk tycker många, men frågan är om den verkligen är det. Visst finns det fortfarande lantbruk i Skåne, men inte mycket mer än på andra platser i Sverige. Ändå har jag stått öga mot öga med en gänglig man i keps, hängselbyxor, enorm prilla under läppen och en folköl i handen säga på Göteborgsmål att Skåningarna är redia bönner...

Var ligger problemet? Som oftast i att en majoritet tycker eller tror att Stockholmskan och Uppsalamålet är de korrekta. Att dessa två är den så kallade rikssvenska, som i verkligheten bara existerar i Akademiska ordlistan. Ju längre bort från Stockholm man kommer, ju mer udda verkar åsiktstrenden peka på att man är.

Det är ingens fel att det finns dialekter, det är en intressant språkutveckling som skett under många hundra år...däremot är det tv och radios fel att den framstår som udda.
Detta är för att en liten dialektgrupp, som både Stockholmskan och Uppsalamålet är, som blivit normen för vad som anses vara det rätta.

Skulle någon form av rättvisa finnas, skulle mer av Sveriges olika dialekter höras i rikssändmedia av olika sort. Förmodligen skulle SVT, SR och alla andra produktionsbolag få mycket klagomål i början...men det handlar i ärlighetens namn inte om att de inte förstår, det handlar om att lyssnaren och tittaren inte orkar lyssna eller titta. Det är, helt enkelt, ovanan som gör en dialekt svårförstådd.

För nog, i ett modern Sverige som talar om jämlikhet, förståelse, öppenhet och intresse för nytt, ska inte ett område hängas ut. Främst inte för något så banalt som en dialekt...är verkligen uttalanden som man borde tvångssätta hela skåne hos talpedagogen verkligen ett tecken på öppenhet mot medmänniskor?

Upprättelse!

Med tanke på att jag berättade om det trasiga paketet och de skadade böckerna jag fick på posten, så tycker jag det inte är mer än rätt att ge en uppföljning...

Eftersom jag var både arg och frustrerad så bestämde jag mig att det var inte mer än rätt att skriva några rader till AdLibris och klaga. De två tidigare beställningarna jag hade gjort hos dem kunde vara ren otur med pakethanteringen, men när detsamma inträffade med en tredje...då börjar iallafall jag att se ett mönster.

Så började jag och supportavdelningen att brevväxla med varandra. Jag kunde inte låta bli att känna vissa likheter med problemen jag hade hos CDWOW, eftersom det blev ett fasligt utbyte av ordernummer, kollinummer, husnummer, skonummer...massor av nummer. Skillnaden var dock att AdLibris var mycket tillmötesgående...

När allt kom till kritan, i samband med en mer ingående beskrivning av skadorna, så förklarade jag att det enda jag ville ha var en garanti att vid en eventuell framtida beställning så skulle paketet slås in ordentligt. Till skillnad från tidigare.
Som svar fick jag följande;

Hej igen!
Tack för ditt svar. Då tycker jag att som kompensation så rabatterar vi din beställning. [...] Gällande dina framtida beställningar så ska de kunna levereras i perfekt skick, vet inte varför du har råkat ut för detta.

Förvisso en symbolisk summa, men nu har de mig registrerad i sin databas och att jag håller ögonen på dem nästa vid nästa beställning...så förhoppningsvis använder de några tejpbitar extra. Jag, om någon, kommer att uppskatta det.
Nu kanske man snart vågar beställa serieversionen av Artemis Fowl: The Arctic Incident...det hade inte suttit fel.

Stenbärarens förbannelse

Det hade anlänt en sändning album och böcker jag och min sambo Anna hade beställt från AdLibris. Tyvärr sänktes humöret när jag anlände till posten bara för att upptäcka att paketet både var öppet och till viss del sönderslitet. Tillsammans med tjejen som hade hand om postens varuutlämning gick vi igenom fakturan och kunde konstatera att samtliga titlar var kvar, dock något skamfilade...

Lyckligtvis blev jag på bättre humör av att sitta ner och bläddra igenom exemplaret av Amulet - Book 2; The Stonekeeper´s Curse som jag beställt. Jag har väntat ett tag på att albumet skulle färdigställas och har följt skaparen Kazu Kibuishi och hans arbete på Bolt City. Så det var en efterlängtad läsning som fick mig att lägga Terry Pratchetts Unseen Academicals åt sidan så länge.

Jag kommer med stor sannolikhet att skriva om albumet för DigitalComics, men vill ge en bild av innehållet i det nya albumet.

Emily, som blev bäraren av stenamuletten i första boken, har problem att kontrollera dess krafter. Amuletten försöker förföra henne till att ge efter för sina impulser och använda sina krafter på destruktiva vis. Men hon står emot, eftersom hon fokuserar all sin uppmärksamhet att hitta ett botemedel till hennes och brodern Navins mor. Deras sökande stoppas av de ondsinta alverna som inget annat vill än att stoppa den nya amulettbäraren...eftersom hennes öde är att en dag stå öga mot öga med alvernas kung i envig.

Som den tidigare titeln var läsandet mycket underhållande. Något jag glatt kan rekommendera andra fantasy och sago-älskande läsare att ta en närmare titt på. För mer om just The Stonekeeper´s Curse, håll utkik på DigitalComics. Dock fokuserar vi just nu främst på webbserier, men ett album som detta är givet att lägga fram som ett lästips.

På tal om album så lade jag idag märke till att den efterlängtade serieversionen av den andra Artemis Fowl boken Artemis Fowl: The Arctic Incident nu också har släppts. Något jag är mycket lockad att beställa...frågan är bara om jag vågar göra det den här gången. Jag verkar inte ha mycket tur med leveranser via postorder...

Nr 100

Trots att det är nästan ett år sedan jag startade att skriva blogginlägg, så känns det ändå inte så avlägset som man skulle kunna tro. Det var därför med förvåning och ett skratt jag upptäckte att det nu var dags för inlägg 100...

Och en blogg, som skulle fungera som lite av en portfolio, blev snart också en plats för vardagsreflektioner tillsammans med händelser av olika slag...viktiga milstolpar och bara udda eller roliga incidenter. Jag hoppas du som läser tycker det är lika kul som jag gör när jag skriver och att vi kommer ha många nya inlägg framför oss...

Under dagen som gått passade jag på, när alla måsten var gjorda, att träffa min vän Andreas för första gången på mycket länge. Tanken var att vi skulle äta en bit mat och berätta vad som hänt sedan sist, uppblandat med skämt, anekdoter och massor av humor.

Som alltid när vi träffas...

Ett vanligt måste när vi vandrar genom centrum är att besöka Science Fiction Bokhandeln. Andreas tänkte pass på att fylla på lagret av hans bok Skaldehav som de tagit in och säljer där...

Tycker du om fantasy, äventyr och sjöjungfrur så besök butiken i Malmö för att köpa ett exemplar av Skaldehav för endast 150:-

Personligen kunde jag inte låta bli att plocka upp ett exemplar av Terry Pratchetts senaste bok Unseen Acedemicals. Även om jag inte är en fotbollsfantast, ser jag mycket fram emot att läsa en Discworld-roman med fotbollen som huvudsakligt tema. Med tanke på Pratchetts förmåga till humor och satir, så tror jag den kommer att vara läsvärd...när jag läst ut den skriver jag några rader och berättar.

Något säger mig att jag kommer att ha svårt att släcka lampan ikväll...

Det blev en liten flicka...

Jag spenderade lördagsförmiddagen på det sätt jag älskar mest, det vill säga liggandes vaken till sängs och njutandes över att det är med helg, när telefonen ringde. Det var Anders, en av mina äldsta och närmaste vänner vars son Gabriel jag är stolt gudfar till, som lät både trött och sliten men samtidigt mycket lycklig.
Under förmiddagen hade hans sambo Tina fött en välskapt liten dotter.

Eftersom det knappt gått en och en halv timme efter förlossningen när han hörde av sig, kände jag mig mycket stolt och hedrad att vara en av de första som han hörde av sig till för att berätta. Lilla Tindra hade kommit smidigt till världen och hade redan börjat äta med glupsk aptit. Något jag tror är ett drag från pappa...

Välkommen lilla Tindra...och grattis till hela familjen!

Rivostens hämnd

Sketcher och uppgjorda situationer i all ära, men visst är det när en vardagssituation går åt skogen som den verkligt sanna humorn dyker upp. Då man som människa bara kan skratta allt vad man orkar... Hur roligt det är i efterhand...ja, det kan variera...

Vi skulle iallafall laga till en stor sats med Lasagne när vi kom hem efter att ha veckohandlat och var därför båda två utmattade. Det tar på krafterna att brottas med tanterna på Willys.

Jag står och skär till en sallad i lugnan ro medan Anna steker köttfärsen, kvällsfriden känns fullständig. Så vrålar Anna till;
Neeej! Jag glömde köpa rivost!
I ett pastasammanhang som detta är en sådan miss en smärre katastrof i hennes ögon. Rådig utropar jag då Det är lugnt! Jag river lite vanlig ost.

Sagt och gjort, det var bråttom så en bit hushållsost skars av från ostbumlingen i kylen och Anna plockade fram rivjärnet åt mig. Rivjärnet vi har är ett av Annas inköp från IKEA och har en burk som skärplattan fästs på för att slippa stänk och kladd. Trodde jag åtminstone. Det tog inte många tag innan osten började krypa upp igen. Envist vägrade ostremsorna att försvinna ner.

Efter en stunds svärande och hetsrivande, drog jag bort rivjärnet, stirrade ett par sekunder och kunde sedan inte sluta skratta. Locket, som är till för att det rivna i burken ska kunna förvaras, satt fortfarande kvar direkt under rivjärnet. Anna hade, i all hast, glömt ta bort det, vilket ledde till en kladdig ostsituation...
Men det blev dock både bra och gott till slut.

Who is watching the Watchmen?

Om det är något jag tycker är både underhållande, intressant och spännande så är det adaptioner av olika slag, både bra och dåliga. Med adaptioner menar jag här historier tagna från ett medium, som exempelvis bok eller serie, som flyttats över till ett annat, vanligast som film.

Numera blir det vanligare och vanligare med att göra filmatiseringar av serietidningar, där Spider-man och Iron Man är några av de senare... Även fast försök att göra sådana tidigare har gjorts, så har de saknat en de effekter som inte var möjliga att genomföra före cgi och datoreffekter.

Ted Stridh, min vän och redaktören för Digitalcomics.nu, gav mig ett exemplar av filmen Watchmen baserad på serien med samma namn. I ärlighetens namn gick jag inte och såg denna på bio när den hade premiär i våras. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, plus att hypen kring filmen blev lite för mycket och jag tappade intresset fort. Nu, efter att ha sett den, kan jag känna en viss förlust i att inte ha sett den på bioduken.

Att förklara handlingen i en så komplex berättelse skulle inte ge innehållet den rättvisa bild den förtjänar, därför funderar jag istället på några värderingar filmen innehåller.
Som namnet antyder är det en Superhjälte-film, men mycket mer komplicerad. Istället för att ha de självklara hjältarna med osviklig moral och godhet, som exempelvis Stålmannen, är kostymhjältarna här vanliga människor.
Ursprunget är att samhället varit så nära kriminell kollaps för att lagen inte kunnat hålla jämna steg i utvecklingen, så maskerade en grupp självutnämnda rättsskipare (s.k. Vigilante, som exempelvis Batman) sig i maskeraddräkter och börjar ta hand om brottslingar på egen hand.

Allt eftersom deras insats uppskattas tar de sina alter egon på större allvar, lägger ner mer tid och energi på dräkter, etc. Flera av dessa alter egon går dessutom i arv till en ny generation. Problemet är att eftersom de förklädda brottsbekämparna just är människor, betyder att de inte är resistenta mot korruption och kan få en vriden uppfattning om sin egen moral.
Vad som gör filmen Watchmen så sevärd är, förutom ett oerhört välskrivet manus och utmärkta skådespelarprestationer, dess syn på den mänskliga förgängligheten och att ideal sällan är detsamma som handling. Trots att flera av hjältarna har som avsikt att göra gott för rättvisan, blir deras handlingar grövre än brottslingarnas.

Poängen är att den tidigare så klara skiljelinje mellan hjälte och skurk, svart och vitt, smetas ut till ett grått spektrum där de individuella handlingarna går att ifrågasätta och har konsekvenser som inte kan förutses. Som livet är utanför en serietidning...
Det gjorde serien Watchmen så uppskattad när den publicerades under 1986-87, och också nu när filmen kom 2009.

För den som funderar på att se filmen men tvekar, den är lång men oerhört välberättad. Miljöer, karaktärer och dialog har noga omvandlats och är en ren fest för ögat. Förutsätter du att den ska vara enkel att förstå med givna roller i fråga om gott och ont, så rekommenderas att hyra Stålmannen istället...

Tjugoåtta...

Födelsedagar är inte längre särskilt märkvärdiga...åtminstone inte nu sedan man passerat 20-år. Där stannar, för ett tag, det speciella med att fylla år. Man får lov att köra bil, man får handla på systemet och allt annat som verkar så avlägset i början på tonåren...allt livsnödvändigt (då jag inte kör bil och dricker väldigt sällan).

Så att fylla 28 kändes inte särskilt dramatiskt...jag vaknade idag och kände mig hyfsat detsamma som dagen innan, men med den lilla ändringen att jag hoppat ett steg längre på min livsstege.

Och jag tycker det är något för tidigt för att börja känna 30-års krisen, den får vackert vänta ett tag till. Istället fick jag en fantastisk känsla av barndom och nostalgi...

Dagen i stort var ytterst trevlig med många lyckönskningar från vänner och kollegor.
Under kvällen bjöds föräldrar och småsyskon över på en liten familjemiddag för att fira dagen. De hade, tillsammans med Anna, samlat ihop och köpt en present som fick mig att skratta när presentpappret veks undan.

Jag har sedan jag var liten älskat Transformers, både som tecknad serie och som serietidning. Det är kanske lite nördigt att gilla något sådant, men för mig är det ett sätt att behålla barndommen nära. Därför var det en härlig känsla av nostalgi och barnaglädje när jag öppnade paketet och hittade en mycket fin samlarfigur av karaktären Starscream.


Visserligen är det en prynadsfigur, men i sann Transformers-anda kan den byta form från robot till flygplan. Nu är bara frågan var jag ska ställa den för att kunna njuta och påminnas om att vara lekfull tillsammans med barnslig...det tål att funderas noga på.