Modern Sherlock Holmes

Jag satt och tittade på den nytolkning som gjorts av den mycket populäre deckarikonen Sherlock Holmes. Både jag och Anna har ett tag sett reklamen för den på tv och har väntat med stort intresse på att få se om den skulle leva upp till de stora förväntningarna.

Och som de flesta brittiska produktionerna så levde den upp till förväntningarna med gott mått.

Istället för att behålla Sherlock Holmes och Dr Watson i sin klassiska tidsålder, har de istället placerats i dagens London. Inte genom, vilket gjorts tidigare med mycket svagt resultat, tidsresor eller liknande...tack och lov.

Watson är hemma efter att ha varit militärläkare i kriget i Afganistan och har kommit hem med en skottskada, på grund av vilken han nu behöver käpp för gå. Efter allt han upplevt lever han nu en en grå och smärtsam tillvaro, samtidigt som han tvingas hitta någon att dela lägenhet med. Av en slump kommer han i kontakt med Sherlock, genom en gemensam bekantskap, i vilkens knivskarpa och logiska värld fascinerar Watson till den grad att han inte kan låta bli att svepas med i de mordfall Sherlock just håller på att undersöka.

Avsnittet kändes helt rätt, den klassiska Sherlock finns i Benedict Cumberbatchs tolkning, samtidigt som han känns moderniserad på ett sätt som känns relevant och korrekt. Martin Freemans rolltolkning av Dr Watson är också utmärkt och lovande...

Jag ser fram emot nästa söndag och nästa avsnitt i serien...

Wormworld Saga

I förbifarten fick jag tipset att besöka en hemsida. Det är inget ovanligt, oftast rör det sig om videoklipp eller ett blogginlägg...det är inte lika ofta jag får serierekommendationer. I regel är det jag som sprider sådana länkar omkring mig, så jag kunde inte låta bli att klicka mig vidare för att se vad det kunde vara...

Vad jag hittade var verkligen något speciellt. En tysk tecknare vid namn Daniel Lieske har under det gångna året spenderat sin fritid med att teckna på första kapitlen i den grafiska roman han planerar att publicera på nätet, gratis för alla som vill läsa.
Och tiden han spenderat på sitt arbete märks...och är välanvänd! Den är hitintills verkligen en upplevelse att se och läsa.

(Bild © Daniel Lieske)

The Wormworld Saga är ett visuellt mästerverk än så länge. Eftersom det ännu bara är det första kapitlet av ett hittills okänt antal, så hinner vi bara lära känna huvudpersonen Jonas. Sommarlovet skall just börja och han åker till sin farmor för att spendera tid på landet, långt utanför stan. Men historien antyder redan kommande äventyr...

Jag rekommenderar varmt att besöka både Wormworlds hemsida, men också Daniel Lieskes egen hemsida och blogg, där han generöst visar upp mer av sitt konstnärliga arbete.

Även om det lär dröja ett tag innan det kommer en ny del, kommer jag vänta tålmodigt på den!

Pirater, Kungar och Drakar

Det har gått några veckor sedan jag började samarbeta med Tomas "ConraDargo" Engström och började göra titelkort till hans recensioner av olika brädspel. Och jag måste erkänna att det är en väldigt behaglig och kul uppgift att ha...

Dessutom är det väldigt roligt att ta del av de spelen han ser över, som underhållning naturligtvis, men främst för att det alltid är kul med nya uppslag om vilka speltitlar som kan vara värda att ta en titt på. Eller vad som kan vara värt att undvika helt och hållet..!

Länkar till några av de senaste videoklippen, tillsammans med respektive titelkort, finnes för den som känner sig spelsugen.

Videolänk: Pirate´s Cove

Videolänk: Kingsburg

Videolänk: Drakborgen Legenden

Hyllan som rasade

Det råder kaos i Studion här...med drivor av material, böcker, album och allt annat möjligt och omöjligt som jag samlat på mig. Och allt beror på en liten, liten metallplugg...

Jag har en tendens att lägga saker på hög. Inte bara enstaka föremål utan jag staplar både högt och mycket. Det bara blir så och jag har, oförklarligt nog, i regel stenkoll på vad som ligger var. Oavsett så samlas det ofta en hög eller två vid ritbordet, soffan och sängen för att nämna några platser...och förr eller senare är det dags att lägga tillbaka allt på hyllan där de kom ifrån.

Det var under en sådan återlämning som en av hyllorna på en av bokhyllorna i Studion valde att leva farligt och lossnade. Omedelbart hade jag famnen full av ännu fler album och tvingades mycket raskt tömma hyllan och inspektera vad som hänt.
Av någon anledning hade sprinten, en av fyra som håller hyllan på plats, ätit sig in i bokhyllan och blev ostadig i väntan på att få kasta sig över mig som hämnd för alla böcker jag äger.

Att flytta hyllan till en annan uppsättning förborrade hål var enkelt, men nu kvarstod ett drastiskt problem. Nu fick inget som stått på hyllan plats längre, den blev för trång.
Så det råder full sortering och omstrukturering...som jag inte har tid med, för liksom alla andra olyckor så kommer den sällan ensam. Många deadlines och mycket att göra leder till att skåpen får vänta...

Men saker och ting ligger i alla fall i högar, så det känns naturligt och rätt. Åtminstone fram tills jag snubblar över en av dem...igen...

Ovärdelig rekommendation

Jag hörde idag tidernas bästa råd som någon läkare någonsin uttalat!

En god vän, som bett att inte bli omnämnd med namn i utbyte mot historien, hade under ett par dagar känt av en del besvär. Inte till den grad att han hade fruktansvärda smärtor, men känningarna av besväret var tillräckligt för att han ändå skulle oroa sig för sin fortsatta hälsa. De träffar han hade fått när han sökte via Google hade varit allt annat än lugnande.

För att vara ärlig har han starka drag av hypokondri, något han är fullt villig att erkänna själv, och han har därför en tendens att demonstrativt inte gå till doktorn förrän saker börjar bli gröna eller en vanlig värktablett inte längre har någon effekt...vilket gör honom till en fantastisk hybrid av hypokondriker och någon som vägrar åka till sjukhus. Det sistnämnda kan jag sympatisera med, eftersom mitt senaste besök på en Vårdmottagning var allt annat än trevligt.

När jag idag stötte på honom hade han en hel del att berätta. Han hade efter flera dagars vandrande mellan oro och beslutsamhet ändå valt att beställa en tid för att bli undersökt. Hypokondrin hade vunnit den inre striden och det var dags att kolla på allvar.

När han kom in till läkare hade han tvingats inför den mycket skeptiska doktorn att berätta om sina besvär, peka och visa. Han blev mycket intimt undersökt och doktorn kunde konstatera att det inte fanns något bekymmer som inte skulle lösa sig själv om en dag eller två. Besöker var, kort sagt, helt onödigt.

Han hade då erkänt att han själv hade sökt runt på olika läkarsidor på sina "symptom" och rekommenderats att söka läkarvård så snart som möjligt, varpå den medelålders kvinnliga läkaren mycket trött och skarpt sa: Ge fan i det förbannade internet!

Så vad är sensmoralen av vad som hände? Att inte leka doktor och försöka ställa en diagnos själv med hjälp av Google.
Han själv var mycket lättad över beskedet och tyckte att det hade varit värt kostnaden för läkarbeskedet att få veta att han var frisk.
Hellre det än att betala för att få dåliga nyheter, sa han och det ligger något i det. Åtminstone om det inte är allt för dyrt, menade jag. Goda råd är ju oftast dyra...sägs det i alla fall.

Olja & Akryl vs Pixlar

Jag har alltid beundrat illustratörer och målare som behärskar olja och akryl. De som får dessa enkla pigment att bli så levande att de får verkligheten att verka som en grå reproduktion. Det är verkligen en talang att få pannåer och dukar att spraka av liv och rörelse, något som får målaren att lysa som en lampa i mörkret.

Jag har vid flera tillfällen försökt ta mig an både olja och akryl. Akvarell kan jag måla med och det är ett mycket tilltalande medium, men det finns något i de andra två som är så oerhört lockande. Men båda två kräver oerhörd skicklighet och ett tålamod stort som Småland för att få ett tillfredsställande slutresultat.
Och jag har varken tiden eller tålamodet i nuläget...

Men med det sagt så fuskar jag i målandet genom att istället använda min CintiQ-platta och imitera oljefärg digitalt. Det är inte samma sak, men det ger ändå en viss tillfredsställelse. Jag har sedan ett bra tag insett att datorn är mitt sanna medium och försöker hellre se fördelarna än nackdelarna med det.

Men med det sagt så tar också det digitala en hel del tid att få målningar gjorda så att de ser bra ut. Det kräver också en hel del tid och övning, men att slippa vänta på att färgen ska torka mellan lagren är oerhört skönt. Och skulle jag behöva så utlopp för den förlorade väntetiden, kan jag alltid sitta och blåsa på ritplattan lite. Det kommer inte åstadkomma någonting, men det gjorde det å andra sidan inte heller när jag satt och blåste på akrylen och oljan!
Tänk så mycket dumt man hittar...

Harry Potter och ödlan Verner

Efter att ha förhalat det ett tag, med tanke på jobb och andra åtaganden, så gick Anna och jag till slut för att titta på den senaste filmen om Harry Potter. Jag ska erkänna att jag var skeptisk, främst därför att jag hört en hel del negativt om filmen i sig, men främst därför att jag inte tycker att den sjunde boken som filmen bygger på är en av de bättre i serien.

Att de också valt att bryta upp handlingen i två delar kändes spontant som en dåligt idé och ökade ointresset för att faktiskt se filmen på bio.

Handlingen i filmen är följer tätt inpå händelserna i den förra filmen/boken:

Harrys 17:e födelsedag närmar sig och då blir han myndig enligt reglerna i Trolldomsvärlden. Då kommer också det skydd han haft över sig under hela sin barndom att försvinna, så han måste förflyttas hemifrån i god tid för att inte vara en lätt måltavla för Voldemort och hans Dödsätare. I säkerhet inser Harry att han måste ge sig av på egen hand för att hitta de Horrokrux som Voldemort skapat för att göra sig odödlig, därför att så länge de existerar kan han aldrig besegras. Trots vissa tveksamheter tar han med sig Hermione och Ron och påbörjar den svåra vägen att hitta de gömda horrokruxen. Medan de söker faller Trolldomsvärlden i fullständigt kaos och Voldemort tar över. Under hans inflytande börjar därför alla leta efter Harry. Trots jakten på Horrokrux dyker ideligen en symbol upp som Harry tvingas undersöka närmare, symbolen för de artefakter som kallas Dödsrelikerna.

Jag måste erkänna att jag var hårdare mot den här filmen än vad som kanske varit nödvändigt. Den mycket utdragna och sega historien i boken, som förvisso fortfarande är mycket utdragen, har kortats ner avsevärt. Det genialiska med att dela upp boken är att historien blir mycket enklare att ta till sig.

Som med alla övergångar från ett medium till ett annat, så fanns det en hel del som fallit bort. Mestadels på gott, men också några detaljer som jag tyckte var viktiga för handlingen. Huruvida de kompenseras i nästa del eller ej kan jag inte avgöra, eftersom det dröjer ett tag innan jag kommer få se den.

Det stora pluset, som tog mig med både storm och förtjusning, var den lilla sekvens då sagan om Dödsrelikerna återberättas. Här har man, istället för att använda skådespelare, valt att återspegla historien med dockor i samma anda som exempelvis Nightmare before Christmas eller Coraline. Bara den sekvensen gjorde att filmbesöket kändes berättigat, även om den inte varade särskilt stor del av filmen. Ibland kan det lilla göra det stora värt så mycket mer.

Jag ser fram emot den sista delen och att få avsluta den resa genom Harry Potters magiska värld som jag påbörjade för så många år sen.

Det enda som satte ett litet krokben på en annars mycket trevlig dag...var att få veta att Verner, en liten ödla som både jag och Anna kommit att både tycka mycket om och uppskatta, efter ett par dagars försämrad hälsa idag hade lämnat oss.


Att följa Skäggagamen Verners liv och vardag har varit ett litet vardagsnöje för oss. Kanske kan det tyckas ointressant eller oviktigt för utomstående, men alla som har husdjur eller på annat sätt umgås med ett...inser snart hur mycket personlighet djur har. Och hur fästa man blir vid dem, på så många sätt och vis.
Verner var lite av en spjuver och kunde hitta på mycket små, oskyldiga hyss som nästan uteslutande framkallade jätteleenden hos oss när vi fick höra om dem.

Ett av de ögonblick som fastnat hos mig...är då han, efter ett tårtbak, bjuds på en enorm jordgubbe och inte hade en aning vad han skulle göra med den. Han älskade jordgubbar, men för alla utan reptiler i sitt liv kan jag avslöja att de blir oerhört förvirrade om frukten är så stor att de kan se den med båda sina ögon. Det enda han kunde göra var att nicka den som en fotboll fram och tillbaka över golvet tills någon skar den i mer lämpliga bitar.

Verner är och förblir alltid med oss, även om han nu vilar den eviga sömnen. Och även om vi saknar honom, kan vi med värme minnas de glada stunder han bjöd på.

Vila i frid, lille Verner, i ditt eget himmelska terrarium.

Brädspel & Titelkort

Jag älskar spel...särskilt brädspel. Kanske för att man både blir så barnsligt entusiastisk och oftast har riktigt roligt tillsammans med sina medspelare. Det har lett till att den senare tiden så har det köpts fler och fler brädspel hem den senaste tiden...

Därför har jag också följt min vän Tomas ConraDargo Engströms brädspelsrecensioner på YouTube med stort intresse. Både för att bara se själva videon och få förslag på bra spel att prova på i framtiden, men också för att senare ha chansen att prata om spelen med honom personligen.

Det var under ett sådant samtal som jag frågade om han inte hade föredragit att ha ett titelkort med vilket spel som skulle recenseras i varje video, istället för att bara skriva vit text mot svart bakgrund i videoredigeringsprogrammet. Tomas tyckte det var en kul idé, men att han själv inte hade varken program eller kunskapen att göra något sådant själv, så jag provade att sätta ihop ett enkelt och snabbt kort åt honom för en kommande video.


Tydligen blev Tomas så nöjd med slutresultatet att han bett mig fortsätta, något jag tror kommer bli en trevlig omväxling till allt skrivjobb jag gör. Videon, som titelkortet gjordes till, kan du se här.

Nytt år: 2011

Jag måste erkänna att starten på ett nytt år alltid känns seg...men så brukar jag alltid tycka att det känns när jag har haft några lediga dagar. Det är svårt att smidigt gå från att bara ligga och läsa böcker samtidigt som man njuter av tillvaron...till att ha händerna fulla med saker som måste göras snarast.

Trots det hägrande arbetet har jag äntligen haft tiden och lusten att läsa Eoin Colfers fortsättning på Douglas Adams klassiska bokserie Liftarens Guide till Galaxen, samtidigt som jag haft möjligheten att bläddra i lite album som jag förbisett under hösten och vintern. En syssla jag rekommenderar varmt, särskilt med en kopp varm choklad.

Det var över lag en skön början på det nya året och känner mig laddad att ta hand om alla utmaningar som finns utmärkta på kalendern. Jag inser också att jag har en hel del nytt spännande framför mig den kommande tiden. Att anstränga sig och visa framfötterna leder i regel till något gott och det här är inget undantag. Men det är för tidigt att avslöja något...det kommer jag göra när tiden är den rätta.

Till alla där ute vill jagh passa på att önska en god fortsättning...
och ett Gott Nytt År 2011