Recension och reflektion

Så fick jag äntligen tid och möjlighet att skriva om ett riktigt fynd på seriemarknaden. The Amulet of Samarkand av Jonathan Stroud var en spännande och intressant bok där vi stiftar bekantskap med hur välden skulle sett ut om magi var möjlig och om trollkarlar hade varit den styrande klassen.

Eftersom jag uppskattat boken serien bygger på, så kändes det självklart att ta sig an serieversionen också, med så objektiv inställning som möjligt. Resultatet finns att läsa på DigitalComics.

Att skriva recensioner är en sidosyssla som jag värdesätter mycket, att få dela med sig av sina upplevelser och de funderingar album eller historier väcker medan man tar dem till sig. Det finns, som bekant, en hel del udda material...men också en hel del riktigt givande. Vilket som är vilket är givetvis en smaksak...och jag strävar alltid efter att ge en så mångsidig bild av det album jag tagit del av.

Med lite vilja, hårt arbete och tur så ska jag kunna frigöra mer tid och lägga ut fler recensioner inom kort. Hoppas jag! Håll ögonen öppna på DigitalComics och se...

Första människan i rymden - 50 år sedan

Som rymd och science fiction-älskare kan jag inte låta bli att notera att idag är det exakt 50 år sedan ryssen Yuri Gargarin återvände till Jorden efter att ha varit den första människan i rymden. Bara tanken på både hur lång och hur kort tid det är sedan, är nervkittlande.

Ur vårt perspektiv, med tanke på hur lång tid vi människor uppskattas leva, så är det ju drygt en halv mansålder sedan...och mycket har hänt sedan dess. Vi inte bara har utvecklat våra rymdfarkoster, vi har också erövrat månen och bedriver ständig forskning ute i omloppsbana kring Jorden. Planering för en framtida expedition till Mars pågår för fullt runt om i världen och aldrig tidigare har universum känts närmare än nu...

Men om vi tar ett steg tillbaka och reflekterar över vilka otroliga bedrifter det är, så inser vi snart att under hela mänsklighetens historia på dryga 200 000 år...så har vi på ett halvt sekel inte bara lyckats lämna den värld vi kommer från utan också utforska den närmaste omgivningen kring oss. Även om det utforskandet fortfarande motsvarar vår världs egen bakgård, om de resor där människor följt med, så är det ett stort steg ut i det okända. Ska de rymdsonder och annan elektronik som skickats ut mot stjärnorna räknas...är vi runt i hela solsystemet...

Vad detta kommer innebära för oss kan bara framtiden avgöra...men det blir en spännande resa för oss, mänskligheten, att ta oss an...

To infinity, and beyond! - Buzz Lightyear (Tim Allen) - Toy Story

Fanart: Going Postal

Det har varit en hel del skrivarbete på sistone...
Och inte bara att berätta historier eller skriva manus, det har varit en hel del administrativa uppgifter som helt enkelt måste göras. Visst kan en hel del skjutas på framtiden, men det är ingen vidare bra lösning...vem vill skapa stress och panikångest när tryckerierna vill ha material och inget finns färdigt? Bättre att ha lite framförhållning och se till att den situationen aldrig uppstår...med flit i alla fall.

Men det har lett till att jag haft ett oerhört sug att få teckna av mig lite. Så skissande på lediga stunder, i tv-soffan och när andra öppningar funnits i planeringen har varit oerhört tillfredsställande. Även om det inte är något som jag kan använda till någonting, så är det viktigt att hålla händerna i trim...

En av de huvudsakliga skisserna på sistone har varit en skämtsam återgivning av karaktärer från Terry Pratchetts bok Going Postal, som nämnts tidigare. När man är väldigt förtjust i en berättelse är det svårt att släppa den, särskilt när det är så färgstarka karaktärer.
Så jag skissade ner dem för skojs skull och kunde inte låta bli att scanna och tuscha bilden.

För de som läst böckerna om Moist von Lipwig noterar säkert att han här istället har den höga hatten från Making Money, uppföljaren till Going Postal, istället för den posthatt med vingar. Faktum är att jag började skissen med hög hatt och så förblev det... Så kan man samtidigt notera att den lilla glosögda hunden Mr Fuzzpott faktiskt också finns med...jag kunde inte låta bli att provteckna honom...

Man kanske skulle göra något av allt det här...kanske...

En fundering: Fabellogik

Något jag funderat på ett tag är hur vi som konsumenter av fantasihistorier och berättelser är villiga att acceptera en del mycket "udda" situationer. Våra gamla sagoböcker är fulla av dem, som djur som kan tala och även i flera fall klär sig i kläder. Magi och magiska varelser. Allt möjligt spännande.

Men ändå finns det en toleranströskel för hur udda eller hur långt det går att dra någon företeelse innan konsumenten helt enkelt slutar att tro på det han eller hon ser.
Jag har valt att kalla det för Fabellogik.

Tanken med Fabellogik är relativt enkel; vi är villiga att acceptera en serie ologiska ting eftersom den värld de presenteras i är tillräckligt annorlunda för att dessa ska kunna hända. I en fabel kan djur tala, därför är det logiskt att de gör det. I en värld där magi finns kommer någon att använda den på något vis.

Så kommer de tilläggen till historien som bara drar det logiska överseendet, som Fabellogiken är, något för långt. När hjälten är både klok, snygg, skicklig och allmänt charmig samtidigt som han eller hon utan större problem överlistar motståndarens överkomplicerade fälla eller plan som förlitat sig på en hel serie mycket specifika sammanträffanden (som givetvis infaller).
Vi ombeds acceptera en sådan stor mängd lite för uppenbara förvecklingar att all spänning eller den lilla verklighetsförankringen försvinner.

Även om det vi som konsumenter presenteras för är en annan värld där naturlagar och normala ting är något annorlunda, finns det en tydlig gräns för hur mycket udda vi är villiga att tro på.
Problemet ligger oftast i när kreatören vill åstadkomma för mycket och samtidigt få det han eller hon skapar att glänsa så mycket som möjligt. I regel genom att göra sina karaktärer överdrivna eller den värld de ska agera i allt för otrolig.

I Engelskan används uttrycket Deus ex machina, som från latin fritt översatt blir "gud i maskinen", för att beskriva där lösningar på situationer kommer ur plötsliga förmågor hos personer, maskiner eller andra föremål utan att dessa förklarats tidigare. De är i regel en lösning kreatören skapar för att dölja att han eller hon metaforiskt målat in sig i ett hörn under skrivarbetet. Deus ex machina är i regel, men med undantag, den gräns där Fabellogiken inte längre räcker till...situationen i berättelsen tappar trovärdighet och distanserar sig från sin publik.

Även om alla mina tankar kring Fabellogiken inte är fullständiga ännu, så tyckte jag det kunde vara en intressant fundering att dela med sig av. Men den stora frågan man kan ställa sig är...hur långt sträcker sig din egen Fabellogik?

Asagudar och gröna rymdpoliser

Jag tycker det är kul när serietidningar eller grafiska romaner, också kallade serieromaner, görs om till film. Och det finns ju en del positiva exempel på att det är möjligt att genomföra.
De solklara exemplen är de nya Batman filmerna, Batman Begins och The Dark Knight, men också Tim Burtons filmversioner. Det samma gäller filmversionen av Watchmen som jag tycker är så nära en perfekt adaption som det fysiskt är möjligt.

Två nya hjältar är på väg att göra sitt första framträdande på vita duken, Thor redan den 27 april och Green Lantern den 29:e Juli.
Spontant är jag kluven till dem båda redan från början.

Thor, som är Marvels adaption av den nordiska mytologin, läste jag aldrig som barn. Jag vill minnas att han åtminstone dök upp någonstans i min barndoms tidningshylla i det lokala snabbköpet, men han fångade aldrig mitt intresse. Att dessutom ha läst Peter Madsens mycket genomarbetade och väldigt ursprungstrogna serie om Asagudarna, Valhalla, så känns det svårt att ta till sig den amerikanska och något svulstiga version av gudarna.



Det har inte med att de blandar magi och vetenskap, den blandningen kan snarare bli spännande och underhållande om den görs rätt. Förmodligen är det för att allt som har med gudarna att göra här känns...sterilt. Inga av de scener som visas från gudarnas hemvist känns som om de var verkliga...och med det menar jag att de känns ologiska. Ett tydligt fall av att design och ambitionen att göra en "tuff" värld att visa har blivit viktigare än att skapa något som faktiskt ser ut att fungera. Detsamma gäller kläder och utrustning.

Skådespelarinsatserna och karaktärerna går inte att säga för mycket om ännu, en trailer säger ingenting och kan få även det sämsta att verka vara något episkt.

Green Lantern läste jag inte heller som barn, men fick ett par av de nyare albumen i gåva och har uppskattat dem mycket. Kanske för att konceptet, med en organisation av utomjordlingar från hela universum som tillsammans försöker hålla lag och ordning, kändes spännande och förhållandevis nytt.



Filmversionen verkar lika lovande som den verkar skrämmande. Bara i trailen kan man se att man förlitar sig enormt mycket på CGI, något jag kan förstå och respektera när det är ett effektivt sätt att få saker som inte finns att "existera"...men oddsen är att det kommer överdoseras i stora mängder. Med tanke på att mycket av handlingen kommer utspelas på en annan värld, så är lockelsen stor att med datorgrafikens hjälp gå ett par steg för långt och göra den värld tittaren ska besöka allt för långsökt. Det är en tradition att amerikanarna är allt för svulstiga med sina effekter, men ibland kan det lite lugnare och subtilare vara det kloka valet.

Båda filmerna är givna att se, på ett eller annat sätt. Om de är garanterade biobesök eller om det blir att hyra filmerna senare återstår att se. Även om de kanske inte lever upp till sina föregångare, vilket oddsen är stora för, så kommer de säkerligen att bli underhållande. Vi får helt enkelt vänta och se.

Sci-fi mässan 2011

Idag var det åter igen dags för den årliga Science Fiction mässan här i stan, i nya lokaler och med ett lite annorlunda upplägg. Det var för bra för att tacka nej till, så vi var ett par stycken som stack dit och kollade läget. Det är ju väldigt svårt att inte bli som en femåring på nytt när man står och ser allt spännande.

Den sedvanliga utställningen av filmrekvisita fanns, även om det kändes som något färre inslag i utställningen i år så är det alltid spännande hur föremål man känner igen från filmerna faktiskt ser ut på riktigt. Ofta inser man först då hur mycket rätt belysning och miljö gör för att få föremålen att se äkta ut...äkta filmmagin!


Kändisar fanns det i år också, även om ingen av oss är autografjägare på samma sätt som många andra besökare...så kunde jag inte låta bli att smita över till Guy Siners bord och få skaka hand med honom. Jag älskar Brittisk humor och har en särskild relation till 'Allo 'Allo, så att inte få Lt Grubers autograf när han är här vore en synd!
Väldigt trevlig var han också...


Utklädda fanns det gott om, särskilt till fullt beväpnade Stormtroopers...till alla barns stora förtjusning. Barn i alla åldrar då givetvis! Martin var inte sen att posera med några av sina favoriter!


På tal om favoriter...i spelavdelningen av mässan där det monterats upp xboxar och annat, fanns även en uppsättning med Flipperspel. Ett av dem hade Doctor Who som tema och inte kunde jag låta bli att spela ett par kulor på den! Ganska bra gick det också, men jag är verkligen ingen flippermästare.


Försäljning var det gott om! Det fanns reproduktioner, statyetter, affischer, leksaker, filmer, pins och allt annat mellan himmel och jord.


Jag var också tvungen att springa förbi och hälsa på Tony Cronstam där han satt och signerade det senaste Elvis-albumet. Eftersom både Anna och jag älskar albumen så är de garanterade inköp och visst är det roligast att köpa dem av Tony själv, särskilt när han så frikostigt tecknar i dem på plats.

Dessutom hälsade jag på kollegan Kim W Andersson och plockade upp ett exemplar av UTOPI, det nya seriemagasinet med äventyrstema, från Kolik förlags monter.
Den ska bli spännande att läsa igenom.

Även om det är ett arvode på en hundring att få komma in så var det värt det. Vi hade väldigt roligt, träffade många bekanta och fick se mycket kul. Att också, av en slump, dela handfat med Billy Dee Williams (Star Wars) var en oväntad erfarenhet jag fick vara med om som vi alla skrattade gott åt efteråt...

I rymden kan ingen höra sig spela...

Det senaste titelkortet till Tomas "ConraDargo" Engström är något av en omedelbar favorit för mig. Jag kan inte förklara varför, det bara blev speciellt!

När jag fick meddelande om att det var brädspelsversionen av det populära strategispelet StarCraft från Blizzard Entertainment som var veckans tema började det att klia i tecknarhanden!

Förmodligen är det just därför att deras världar känns genomarbetade och de lägger ner mycket tid på att få spelen att funka tekniskt, visuellt och berättarmässigt. Dessutom har deras grupp av designers alltid så bra idéer att ge liv åt i sina spelserier.


Tomas har som önskemål att han ska få vara med på samtliga titelkort, därför har det blivit lite av ett nöje att sätta honom i lite skämtsamt jobbiga situationer...bara för att locka fram ett skratt eller två. Det var därför givet att sätta honom som en standardsoldat på den mänskliga sidan...och vad är inte mer läskigt än något som kommer mot en ur mörkret?

Ta och se recensionen kortet tillhör genom att trycka här.

Ständigt denna idrott

Vad det beror på vet jag inte, men det verkar hela tiden som om det dyker upp fler och fler sportinriktade kanaler på tv. Det var något som blev övertydligt i dagarna då kanalutbudet utökades, med mestadels sportkanaler.

Det är inget jag har ett problem med personligen, även om jag inte är ett dugg intresserad av idrott så är jag fullt kapabel att trycka förbi en extra kanal när det hoppas mellan kanalerna på tv:n. Frågetecknet ligger snarare i...om det nu finns så många kanaler, varför ska program på de vanliga kanalerna utgå för sportevenemang?

Förut kunde jag förstå resonemanget att alla inte hade parabol eller kabel-tv och det fanns en anledning till att public service tillgodosåg det behovet. Idag är ju alla sändningar digitala, på ett eller annat vis, så att alla måste ha en box av något slag. Ingen box, inga tv-program alls... Och det är få som därför inte har ett numera ganska brett utbud av kanaler. Där fler och fler innehåller sport.

Specialiserade kanaler är bra...då har man möjlighet att se den typen av program man vill, även om den som väljer utbud sällan har samma smak som jag har personligen...men de finns där åtminstone och ger alternativ. Men trots det bryts det inte sällan för idrott...på tv...på radio...och tjatas in i det sista...

Jag ser inte meningen med sport, förutom den rena hälsonyttan. Kanske är det för att jag inte känner den där primitiva lusten att besegra någon annan på något vis...och om det är driften som sporten ersätter, så tar jag självklart idrott över andra sorters sammandrabbningar med målet att kora vilken ort, län, land...som är bäst. Det är ju trots allt inte länge sen vi drog fram sabel och musköt för att kliva över landsgränsen för att visa patriotism.

Men det är ändå frustrerande när program ställs in för sporten...

Flera ConraDargo videos

Antalet videorecensioner min vän och kollega Tomas "ConraDargo" Engström producerar fortsätter att öka i antal... Och växer i popularitet, vilket inte är särskilt konstigt. Tomas har en recensionsstil som både är grundlig och väldigt charmig...

Att vara med och hjälpa honom att producera sina videos är både ett nöje och ett privilegium, även om min roll i produktionen är en mindre. Men enligt Tomas själv kan han inte längre tänka sig en recension utan min medverkan...det är det bästa av betyg man kan få.

Vill du ta del av några av Tomas videos, så finns här ett urval av mina personliga favoriter.

Videolänk: Puerto Rico

Videolänk: Talisman

Videolänk: Twilight Imperium

Tomas har även en Facebook-grupp du kan gå med i för förhandstittar, nyheter, tävlingar och mycket mer. Du hittar den här.

Brännande het spelmaskin

Jag har alltid gillat udda projekt...där någon får en idé som de bara måste genomföra, för att se om det går och om de kan... Sitter personen som pysslar med projektet också med extra kompetens så blir det oftast mycket intressant att ta del av..!

Ett sådant projekt jag åter stiftade bekantskap med nyligen är ett som cirkulerat på Internet och blivit något av en ikon: Nintoastern.

Amerikanaren Richard DaLuz, med intresse för elektronik och datorspel, hade som ett av sina privata projekt att bygga samman ett antal videospel; ett Atari 2600, ett Nintendo (NES), ett Sega Genesis och ett Super Nintendo (SNES) till en fungerande hybrid med kapaciteten att spela och växla mellan de olika systemen med enkla knapptryck. Slutprodukten kallade han för sin Super Genintari. med tillhörande video för att demonstrera att den faktiskt fungerade.

Efter att ha fått kommentarer att hybriden mer såg ut som en brödrost än ett videospel, bestämde sig DaLuz för att överbevisa sina kritiker...genom att helt enkelt bygga en brödrost som kunde spela videospel...men dessvärre förlorar förmågan att rosta bröd.
Slutresultatet blev den omtalade Nintoastern, till vilken DaLuz också lade upp en video för att demonstrera.


Därefter följde ett liknande projekt där en Super Nintoaster byggdes av en SNES, också med tillhörande demonstrationsvideo.

Numera har Richard Daluz också producerat en detaljeradvideo som förklarar hur arbetet gått till med att omvandla en vanlig brödrost till ett fungerade NES. Även om tonen är den av en instruktionsvideo med komiska övertoner, är det tydligt att processen är genomförbar.
Det rekommenderas att den som provar på INTE är novis på att bygga eller justera elektronik.

Som en fullständigt inkompetent person med en lödkolv så skulle det inte falla mig in att försöka bygga en själv, även om jag ser det som en spännande idé och ett intressant experiment att kunna bygga om eller modifiera elektronik.

Kul att notera är att den Nintoaster som byggs i instruktionsvideon numera finns att se hemma hos James Rolfe (Angry Videogame Nerd) och har synts i senare recensioner.

Webcomic: Pyregrass

Såhär efter en stor deadline, som svalt upp all tid fram till innan den äntligen möttes, är det skönt att ta det lite lugnare. Visst finns det fortfarande många bollar i luften att hålla ögonen på, men efter en sådan fritidsslukare är det välförtjänt att få sitta en stund och se efter vad som dykt upp de senaste dagarna.

Jag har bland annat missat några sidor i min vän och kollega Cecilias webcomic Pyregrass, så det var på tiden att jag läste ikapp..! Sedan hon lanserade den har jag försökt att inte missa en enda uppdatering!


Vart historien leder kan jag bara ana, men vi får inledningsvis följa Silas...en alkemist som söker efter ett sätt att bota den mycket sällsynta och svåra sjukdom han lider av. Men den lösning han överväger är annorlunda och kan komma att ha konsekvenser...
Serien uppdateras med en sida varje vecka och får en verkligen att komma tillbaka för mer.

Än mer spännande är Cecilias berättarstil och unika teckningsstil. Väl värd ett besök eller tjugo!

Paradnumret!

Det är dags att avslöja vad som, förutom mina vanliga uppdrag, tagit den mesta av min tid på sistone...

Jag blev tillfrågad om jag ville överta som Nya Serieparadens redaktör, eftersom en omstrukturering gjort tidningen tillgänglig. Att få ha hand om en tidningstitel med så mycket bra innehåll och roliga serier, är en möjlighet ingen serieälskare skulle kunna säga nej till?

Men det blev en hel del jobb, mer än det som var uppenbart. Den förra redaktionen hade inte sparat någon form av dokumentering...ingen som jag fick ta del av i alla fall...så det blev en hel del efterforskningar genom att försöka gå igenom gamla nummer för att ta reda på vilka serier som redan publicerats och vilka som ännu inte gått. Ett jobb som tar längre tid än det låter...
På rekordtid gjordes det, ska tilläggas, för det fanns ju så mycket annat som också skulle göras omgående...översättningar, layout, textning, färgläggning, med mera.

Så efter en riktigt stressig period kom numret ut, och jag måste säga att med tanke på vilket oerhörd tidspress alla haft så har alla medverkande verkligen visat proffs de är.

Nu börjar arbetet med kommande nummer, men den här gången efter egen planering... Så nästa tidning kommer bli ännu bättre!

Papegojor, Universum och Allting

En av min tonårstids största favoriter, Douglas Adams, är inte bara känd för att bara skriva udda rymdhistorier i Liftarens Guide till Galaxen-bokserien eller underliga deckargåtor med Dirk Gently...

Douglas hade en allvarligare sida också, även om han även där kunde visa sitt sinne för humor. I sin bok Last Chance to See, som i likhet med Guiden ursprungligen var ett radioprogram, berättar Douglas om hur han blev erbjuden att följa med på en resa till Madagaskar där en grupp skulle se om de kunde hitta den mycket sällsynta Aye-aye, en typ av Lemur på gränsen till utrotad.

Resan gick bra och blev starten på flera resor av liknande typ där Douglas, tillsammans med bland annat Zoologen Mark Carwardine, försöker hitta och dokumentera arter som står på gränsen till att utrotas. Som Komodon, Kakapon och Bergsgorillan.

Även om jag inte haft möjlighet att lyssna på radioprogrammet och upptäckte boken förhållandevis sent...var det en oerhört intressant läsning, underhållande och oerhört gripande. En bok värd att läsa!

Douglas höll också föreläsningar om de resorna som de gjorde, varav en dokumenterades av University of California och har gjorts tillgänglig online för alla som vill ta del av den.
Trots låg den låga inspelningskvalitén är det en video värd att se, där Douglas personligen berättar om sina resor, vad de upplevde och fantastiska fakta om djur som vi inte trodde var möjliga. Vem kunde tro att det fanns fågelarter som i så många generationer levt utan hot från rovdjur att de inte känner rädsla inför människor?

Fängslande omslag

Det är sällan jag verkligen faller för ett omslag...inte på ett sätt som gör det oundvikligt för mig att köpa boken...eller filmen...eller albumet... Vanligtvis kan det få min blick att fastna, men frågan om jag kommer att köpa produkten i fråga är fortfarande ovisst.

Men jag måste erkänna att jag trollbands nyligen på ett sätt som det var väldigt länge sen sist... Jag passerade Science Fiction-bokhandeln på väg genom stan och har alltid väldigt svårt att bara gå förbi, i regel är det mycket roligare att unna sig en sväng in och se vad som tillkommit i sortimentet.

Det var då jag fastnade i hyllan för de nyaste titlarna. Vad det var som gjorde det har jag svårt att förklara, det var bara något som talade till mitt inre. Det var den perfekta blandningen av mystik, fantasi, steampunk och så mycket annat som fick något i mitt innersta väsen att låta ping!


Incarceron är den första boken av två av författarinnan Catherine Fisher om en artificiell och inspärrad värld där alla hålls fångna. Men det finns de som längtar efter att få se utsidan...

Det slog mig när jag stod i kassan och kassörskan redan börjat slå in boken att jag inte ens tittat på prislappen. Lyckligtvis var det på en prisnivå jag kunde överleva, men jag bävar för dagen då något mycket dyrare fångar och trollbinder mig på samma vis...

Jag tror jag måste skaffa en större plånbok..!
Eller åtminstone hitta en lucka i min tillvaro som tillåter mig att hinna läsa boken i lugn och ro innan det är dags för nya sysslor!

Nya PLUS är mest minus!

Har någon tittat på den nya versionen av PLUS som går på SVT?

Jag kan förstå att man tyckte programmet började bli lite gammalt och stelt, redo för en förändring i och med att Sverker Olofsson valde att gå vidare för att göra annat.

Men då ställer man sig den enkla frågan...vad är skillnaden på en liten förändring och en extrem makeover? Till att börja med brukar inte en förändring förstöra helhetsintrycket. Det här nya varianten av PLUS är inte en förbättring, det är en radikal försämring...tyvärr.

Sverker Olofsson i PLUS (bild © SVT)

Vad jag gillade med konceptet till PLUS var att det inte var ett underhållningsprogram, det var ett program om konsumentupplysning. Syftet var att varna för bristfälliga produkter, oseriösa företag, informera om rättigheter, etc. Inget man skrattar åt, men saker som kan vara viktiga att veta. Programmet var uppdelat i små segment där varje segment tog upp ett ämne, gick igenom det och avslutades. Dessutom var Sverker Olofsson en, lämpligt nog, ettrig journalist som alltid krävde raka svar utan att bli otrevlig eller ta till skamgrepp.

Finns det verkligen i det nya PLUS? Ärligt talat tycker jag inte det...

Att programmet är en timme långt och istället har tre programledare stör mig inte alls. Det ger dem ju möjligheten att både ta upp fler och större frågor. Tyvärr är det inte så jag upplever att de gör. Istället är det tydligt att SVT tjuvkikat på betalkanalernas "infotainment" program och försökt göra ett eget.

Charlie Söderberg, Åsa Avdic och Mathias Andersson (bild © SVT)

Extra tydligt att det verkar vara precis vad som hänt, är att de tagit in Mathias Andersson och Charlie Söderberg från Lyxfällan på tv3. Inget dåligt val, eftersom de båda gjorde ett bra jobb i Lyxfällan, problemet är att de för över exakt samma programidé till ett program som ska tipsa sina tittare om olika faror och ge råd.

Charlie Söderberg gör en fullständigt upprepning av sin roll från Lyxfällan och hjälper en utvald familj eller person i varje avsnitt att uppnå något mål. Frågan jag ställer mig är "varför just dem?"
Inte för att de inte förtjänar att få hjälp, självklart...men vad som särskilde dem från alla andra som sitter i samma situation och behöver samma hjälp? Det är samma slöseri av resurser på en när samma kunnat hjälpa många, en tanke som ofta slår mig när man ser program som Extreme Home Makeover, där en familj får hjälp värd x antal miljoner.
Personporträtt var vanliga i gamla PLUS, men där handlade det om att de fick berätta sin egen historia och varna andra. Nu går istället programledaren in och ska ställa saker till rätta personligen.

En vanlig programpunkt var när varor och produkter testades för att det skulle utrönas vilka som faktiskt levde upp till vad som utlovats, en punkt som fortsätter nu med Mathias Andersson. Denna punkten har tappat en stor del av sin seriösa ton, att testerna faktiskt gjorts i laboratorium och av forskare, snarare än av en självutnämnd expert i dennes garage. Det är inte den värsta punkten i programmet, men ger en känsla av att resultaten bygga på åsikter snarare än fakta.

Värst punkt är, tyvärr, den Åsa Avdic sköter om...att konfrontera tillverkare eller försäljare av bristfälliga produkter, ta upp rena svindlerier, etc. Det är inte en fråga om att inte försöka, eftersom det gör Åsa, men hon har inte riktigt kraften att faktiskt ställa någon till svars för ett fel.
Hon virrar bort sig i sitt eget resonemang och verkar inte riktigt lyssna på svaren hon får för att kunna klämma åt sitt "offer". Istället verkar hon ha ett manus hon ska följa, men inte riktigt kan minnas, som hon därför tragglar sig igenom med en hel del "öööh" och "eeeh". Att bland annat stå och rita på en vit tavla för att visa sitt resonemang, ha med sig ett gosedjur hon tycker representerar företaget, eller sitta nästan hela programtiden i en bil för att låtsas vara på "polisspaning" gör att åtminstone jag tappade en hel del av den seriösa tonen i programmet.

Att inget segment är fullständigt utan det ska hoppas fram och tillbaka mellan de tre är också ytterst frustrerande...och också något som lånats från betalkanalerna, som i regel sköter det bättre.

Det tråkiga är att i det gamla och i mångas ögon torra PLUS, hann Sverker gå igenom betydligt fler problem, ta upp dem konkret, konfrontera eller intervjua ett par gäster samt ha ett par givande personporträtt. Att på dubbel programtid åstadkomma mindre och inge en betydligt lägre ton av att vara allvarlig eller seriös, är på sätt och vis en bedrift.
Förmodligen är det ett försök att locka publiken som tycker fakta är förbaskat tråkigt och tycker mycket mer om pseudovetenskap och programledarnas personliga åsikter...

Det är inget fel på infotainment, men man måste kunna läsa mellan raderna. Jag uppskattar personligen Penn & Tellers Bullshit, som är ett tydligt pseudovetenskapligt och åsiktsbetonat program. Den stora skillnaden är att de inte nekar till det.
Tvärt om är det en stor del av programidén. Och vet man var de står, så är det lättare att sålla på begreppen.

Men för ett svenskt program som ska syssla med information till konsumenter, så känns det inte riktigt som rätt riktning att gå.

Kommande på DCX

Besöksantalet till DigitalComics, där jag själv är med och bidrar med recensioner, ökar ständigt med nya besökare. Det är väldigt roligt och måste bero på sidans höga kvalité på innehållet. Allra främst Ted Stridhs intervjuer med olika tecknare.

Under en tid har många av Sveriges mest kända profiler i serievärlden synts till, men nu blickar vi utåt och försöker också få utländska förmågor att ställa upp. Ted har redan fått tag på Norm Feuti som tecknar Butiken (Retail) och har fått positiva reaktioner i Sverige. Den finns redan upplagd och redo att läsas!

På gång är en intervju med Adrian Raeside, tecknaren av Fel sida (The Other Coast), som verkar bli spännande enligt Ted.

Själv planerar jag att lägga upp recensioner om webbserien The Wormworld Saga och The Amulet of Zamarkand - The graphic novel, bland mycket annat som är på gång.

Besök DigitalComics med jämna mellanrum och ta del av det nya materialet som är på väg!

Händerna fulla!

Det närmar sig en period med händerna fulla av både det ena och det andra. Visst är det alltid bättre att ha saker och ting att sysselsätta sig med...men det är aldrig bra när två deadlines av helt olika typ krockar.

För många olika slags bollar i luften brukar bli lite för spännande. Inte för att jag inte kan ha många järn i elden, i regel har jag en hel del...men det kan lätt bli kortslutning någonstans.
Än så länge är det för tidigt att avslöja vad det är jag har på gång, men lovar att jag kommer berätta om det här så snart som möjligt!

Men det är alltid detsamma med nya projekt, det är sällan start och fullföljande är helt smärtfritt. Jag tror inte jag varit med om ett projekt som inte på något vis kärvat lite under uppstart. Med lite tur och olja på de gnisslande hjulen, så ska saker och ting nog...rulla på!

Inget besök på bokrean!

Jag valde att ta ett, för mig, ganska radikalt beslut...
Jag undviker bokrean i år...

Personligen har jag aldrig varit särskilt förtjust att behöva knuffa mig fram i stora folkmassor, av en eller annan anledning. Förutom känslan av att vara en elefant i en porslinsaffär, som jag ofta känner, så finns det inget nöje i att försöka röra sig i en större grupp människor. Det enkla svaret är att jag vantrivs i massan, men till det får vi lägga till hur otrevliga vi som människor är mot varandra där vi stampar runt och armbågar oss fram utan hänsyn till vad vi gör mot andra...

Bokrean brukade vara ett undantag till min önskan att hålla sig borta från packade butiker eller stora folksamlingar, främst därför att jag älskar böcker och hur mycket njutning några timmars bli trampad på fötterna och armbågad över hela kroppen kan leda till i slutändan...
Men när jag kastade ett öga på utbudet, så var det full back i maskin!

Det är inte så många år sedan det kunde finnas en hel del intressant på bokrean, böcker värda att i alla fall ta en närmare titt på för att se om de var något att satsa på. På senare tid tycker jag utbudet har varit ett och detsamma varje år. Det enda som förnyas, om jag ska vara generös och använda det ordet, är Kokböcker och liknande. Vad som kommer tätt efter är deckarna. Allt därefter känns mer eller mindre "obetydligt" för vem det än är som planerar bokrean.

Nu vet jag att vi är ett deckarfolk, vi Svenskar, men det blir mer än gärna lite löjligt när det är en av de enda genrerna som verkar tas på allvar (längre funderingar kring svenskt deckarintresse finns här). Jag har inget emot en deckare ibland, men om det var den enda litterära kosten som fanns, så som den svenska marknaden verkar agera, skulle jag svälta ihjäl på ett par veckor.
Är vi verkligen ett så skönlitteratur-strypt land att inget annat verkar tas på allvar?

Men med den vetskapen om utbudet var det inte ett svårt beslut att ta. Jag hade dessutom, från den i min mening betydligt intressantare Science Fiction Bokhandeln, plockat upp några titlar så att jag klarar suget efter nytt att läsa.

Tillägg: Anna besökte bokrean på egen hand och bekräftade mina misstankar när hon kom hem. Det enda av värde hon hittat var ett par barnböcker hon planerade att ge bort. Jag får verkligen hoppas utbudet är bättre när nästa bokrea kommer, annars kommer jag inte ha några större problem att bojkotta den också.

Ny blå dino!

Ted Stridh, min kollega på DigitalComics DCX, håller på att designa om tidningens hemsida lite, för att förbättra läsvänlighet och menyer tillsammans med att uppgradera grafiken lite. Några av förändringarna han har visat har varit väldigt spännande, lite mer passande för ämnena vi tar upp medan vi bibehåller den luftighet som sidan haft.

Jag vet inte hur andra tycker eller känner, men för mycket tätskriven text i ett för litet typsnitt är bara frustrerande att läsa. Att tidningar, som har begränsad yta att arbeta på, tvingas göra så kan jag acceptera, men när webbtidningar och andra internetsidor gör så blir jag bara förvånad...online är ytan näst intill obegränsad...så länge scrollen på datormusen fungerar kan man enkelt bläddra neråt utan att sidan behöver ta slut, även om det kanske kan vara klokt att vara koncis och inte för broderande i sina artiklar och recensioner. Oavsett finns det ingen ursäkt för mikroskopiska typsnitt på nätet, där det är betydligt enklare att göra text läsarvänlig.

Tillsammans med sidans uppdatering föreslog jag att vi skulle uppdatera sidans maskot Dex, den blå lilla dinosaurie som funnits här och där. Ted tyckte det var en bra idé och jag svängde ihop ett förslag på hur den nya versionen skulle kunna komma att se ut...

Min tanke var att göra honom så lik ursprunget som möjligt, eftersom han var en uppskattad figur, men göra honom enklare att framställa och mer passande med den nya layouten. Även om färgerna kan komma att behöva justeras.
Men vi var båda nöjda, Ted och jag, så den nya Dex kommer att dyka upp på sidan snart.

Varva ner lite

Det har varit ett par tuffa veckor på sistone, med mycket jobb och annat som ätit upp alla dygnets timmar. Jag har varit tacksam om jag hunnit sitta ner en timme eller två i tv-soffan på kvällarna för att slappna av.
En sak är säker, jag har sovit som en stock den senaste tiden... Hårt arbete har den fördelen, förutom att leda till löneutbetalningen i slutet på månaden, att man inte behöver oroa sig för att ligga och stirra i taket på grund av sömnlöshet...sånt har man inte tid med!

Mycket av det som hittats på är månadernas vanliga samling uppdrag och åtagande, men det finns lite nytt som kommer att bli roligt att avslöja när tiden är redo.
Nu planerar jag istället att ta några dagar med mer humana arbetstider. Det kan jag tycka jag behöver...man kanske skulle ta och läsa lite igen så att det kan skrivas en ny recension till DCX snart...

Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult

I samband med att fira en födelsedag med den närmaste och käraste, så kom ett förslag från familjen: varför inte gå på bio tillsammans?
Det var ett utmärkt förslag, tyckte jag...varför köpa onödiga ting när man kan köpa en upplevelse som alla kan njuta av. Och filmvalet var inte svårt heller...alla ville se den nya Åsa-Nisse filmen: Wälkom to Knohult

Ett perfekt förslag, tyckte jag. I och med att jag arbetar mycket med figuren, genom mitt arbete med Humorklassiker, så kändes det inte mer än rätt att se hur man valt att tolka denna ikoniska Smålänning. Biobesöket kom och gick, min spontana reaktion var...att det var värt varenda krona.

Tillvaron står still i det lilla samhället Knohult, där få av det moderna samhällets influenser sätter spår på tillvaron. Åsa-Nisse, tillsammans med grannen och vännen Klabbis, spenderar hellre dagarna med tjuvskytte, uppfinnande och att ligga på soffan. Sedan en tid tillbaka har vattnet slutat komma hemma hos Åsa-Nisse, vilket gör hustrun Eulalia frustrerad till den grad att hon köper Champis för att tvätta sig och vattnar gräset med hembränt. Detta tvingar Åsa-Nisse till handling och han bygger en dunderpump för att tillfredställa vattenbehovet. Det visar sig dock att pumpen istället hittar olja och hela bygden ser chansen att bli oljemiljonärer... Men inblandning från ett Skånskt oljebolag och Sveriges stadsminister gör situationen mer än komplicerad...

Mycket av kritiken som hörts i media mot filmen har handlat om att buskis är en dålig humorform. Men komikern Henrik Dorsin, som varit med och skrivit manus till filmen, har påpekat att man snarare inspirerats av amerikanska komedier från 80-talet som Nakna Pistolen eller Rosa Pantern, vilket jag tyckte syntes. Det finns en lekfullhet i vad som händer och i hur karaktärerna interagerar med varandra. Andan filmen bygger upp gör det fullt möjligt för de mest bisarra och skrattretande situationerna att uppstå och locka tittarna till skratt.
Jag föredrar personligen den här formen av humor i film och på tv, jämfört med svåra och mer storstadsorienterad humor som i Vuxna människor eller Solsidan.

Naturligtvis finns moment som inte känns helt genomtänkta eller som inte leder dit man ser att manusförfattarna hoppades, men det är ett problem som finns i alla filmer jag någonsin sett. Inget är perfekt. Att det använda grova sex-relaterade ord ett par gånger kändes både fel och onödigt, med tanke på att det är en familjefilm...bortsett från dem så var det en film hela familjen kunde njuta av.

Något jag kan, personligen, känna ett agg mot är när Skånska porträtteras som det svarta fåret bland svenska dialekter, en fördom flera i landet har och gärna bibehåller. I filmen framställs en väldigt stereotypisk bild av Skånska och Skåningar, men som jag personligen snarare tolkade som ett slag mot fördomarna än en porträttering av hur det verkligen är. Den som ser på Åsa-Nisse och tror vad som visas är en sanningsenlig representation av Skåne bör nog se över sina förutfattade meningar...själv skrattade jag gott.

Över lag var det en väldigt rolig och käck film som samtliga skådespelare kan vara stolta över. Det är sällan det görs en komedi här som faktiskt är en komedi, snarare än snorkiga storstadsbor som fäller syrliga kommentarer eller inte tänker innan de agerar.
Personligen skulle jag inte ha något emot att det gjordes en till...kan man göra, till synes, oändliga Beck och Mankell-filmer, så borde det inte vara svårt att göra lite komedi med nu när de hitta rätt.

Mytologiskt porträtt

Jag har alltid älskat mytologi...det är ett litet hobbyintresse jag hade i många år! Även om jag numera inte läser in mig på ämnet lika mycket längre, så är det en förkärlek jag bibehåller. Särskilt den Nordiska mytologin är något jag är mycket förtjust i... Förmodligen för att många element från modern Fantasy har rötter härifrån.

Kalevala, det Finska nationaleposet och deras motsvarigheten till den Nordiska mytologin, har tillsammans med berättelserna om Asagudarna inspirerat den välkända J R R Tolkien till att skriva Sagan om Ringen och alla andra böcker som bygger på samma legender Tolkien skapade.
Även om jag inte hunnit läsa in mig mycket på Kalevala, är det ett epos jag är mycket intresserad av att läsa.

För övrigt har jag under många år varit förtjust i Peter Madsens tolkning av Asatron i sina seriealbum Valhall. Mycket kärleksfulla återgivningar av klassiska berättelser från mytologin, uppblandade med Madsens egen stil och karaktärstolkningar. För den som inte läst någon av hans album, rekommenderar jag dem varmt...

Mitt intresse fick mig att för någon dag sedan spontant leka lite med ritplattan och när tid funnits har jag arbetat vidare på motivet. Ett litet porträtt av den välkände åskguden Tor.


På tal om Tor så har jag sett att premiär för filmversionen av förlaget Marvels superhjälte-tolkning av Tor och Asagudarna närmar sig. Även om jag inte kan påstå att jag läst dem, eftersom det vore en ren lögn, så är jag nyfiken och kommer med stor säkerhet att söka mig till biografen när den kommer. Det kan ju bli intressant att se...

Miljöfraktat paket

Lagom till helgen dök ett mycket efterlängtat paket upp. Jag har under en tid varit sugen på att beställa ett specifikt album och bestämde mig för att plocka det tillsammans med lite annat smått och gott som jag hittade hos AdLibris. Så efter lite över en vecka ramlade paketet in på den lokala paketinlämningen.

Jag har länge försökt göra de små förändringarna i tillvaron som vi uppmanas göra för att belasta miljön mindre. Som att inte lämna lampor på i onödan, inte ha vatten rinnande i onödan, etc. Så att ta miljöfrakt kändes som ett naturligt val. Kostnaden var mer eller mindre densamma, men värd att prova. Lika bra att göra det till en vardagsrutin att förespråka bättre alternativ...

Förvånande nog, när aviseringen kom, hade Posten inget med leveransen att göra...det var ett privat bolag som skötte leveransen. Att det var en annan butik jag fick gå till för att hämta ut paketet var ett mindre besvär, tvärt om var det kortare väg hem än från det lokala "Postkontoret", men det väckte ett och annat frågetecken.

Varför har vår statliga postverksamhet inte miljövänliga alternativ? Ska det verkligen behövas en privatägd konkurrent för att en statlig verksamhet ska vakna upp? Men med tanke på hur skakig och osäker posten varit de senaste åren ska man kanske inte belasta den med att vara miljövänlig också...den pressen skulle säkert göra chansen att man får sina brev, tidningar eller paket ännu sämre. Lustigt nog kommer aldrig räkningar på villovägar...


Innehållet i paketet motsvarade i alla fall alla mina förväntningar och jag ser fram emot att få sätta tänderna i dem under helgen. Även om större delen av helgen planeras användas till att rensa ut gammalt skräp från lägenheten, har jag satt kravet att få chansen att sitta och läsa lite åtminstone!

Särskilt serieversionen av The Amulet of Samarkand ser jag fram emot att läsa, eftersom jag tidigare läst romanen av Jonathan Stroud. Jag blev väldigt nöjd med serieversionerna av de två första böckerna i Artemis Fowl-bokserien, så därför hoppas jag att denna ska hålla samma kvalité. Ursprungsboken var spännande och underhållande, så det ska bli intressant att se hur historien tolkas...

Jag passade också på att skaffa de två första albumen om Zorn & Dirna, en serie jag sett bilder från men ännu inte läst. Det är, vad jag sett, en solklar Fransk/Belgisk seriestil...något jag alltid tycker är väldigt tilltalande...så vi får se om innehållet lever upp till det intryck och den stil bilderna hade som lockat mig att köpa dem.
Några album med Fox Trot av Bill Amend passade jag också på att beställa...den serien får mig alltid att skratta och le, så de kändes som en bra investering! Skratt garanterat i helgen!

Inkdragon Studio fyller 3 år!

Det kommer som en förvåning varje gång att ännu ett år har passerat, men det är förmodligen för att det funnits både mycket att göra och mycket roligt att uppleva på vägen. Min verksamhet växer fortfarande och samarbetet med mina huvudsakliga uppdragsgivare är bättre än någonsin.

Och även om att driva eget medför mycket jobb och många extra regler att ha i åtanke, så har jag alltid tyckt att fördelarna uppväger nackdelarna. Att vara överens om en deadline med en kund och fördela tiden på bästa möjliga vis för att både må bra och leverera bästa möjliga resultat.

Jag är tacksam att kunna fördela mitt arbete på de dygnets timmar jag tycker fungerar bättre...snarare än att pressa ner ett kreativt flöde och strypa det med att jobba 07-16 prick!
Jag är också tacksam för allt det stöd och den uppmuntran som jag fått under årets lopp...det är det som gör att man stiger upp glad varje morgon med viljan och glöden att fortsätta skapa.

Inkdragon Studios tredje år har passerat...
...och det kommer bli många fler! Det garanterar jag!
Och ett stort tack till alla er som gör tillvaron här i studion så otroligt roligt, givande och stimulerande!

Modern Sherlock Holmes

Jag satt och tittade på den nytolkning som gjorts av den mycket populäre deckarikonen Sherlock Holmes. Både jag och Anna har ett tag sett reklamen för den på tv och har väntat med stort intresse på att få se om den skulle leva upp till de stora förväntningarna.

Och som de flesta brittiska produktionerna så levde den upp till förväntningarna med gott mått.

Istället för att behålla Sherlock Holmes och Dr Watson i sin klassiska tidsålder, har de istället placerats i dagens London. Inte genom, vilket gjorts tidigare med mycket svagt resultat, tidsresor eller liknande...tack och lov.

Watson är hemma efter att ha varit militärläkare i kriget i Afganistan och har kommit hem med en skottskada, på grund av vilken han nu behöver käpp för gå. Efter allt han upplevt lever han nu en en grå och smärtsam tillvaro, samtidigt som han tvingas hitta någon att dela lägenhet med. Av en slump kommer han i kontakt med Sherlock, genom en gemensam bekantskap, i vilkens knivskarpa och logiska värld fascinerar Watson till den grad att han inte kan låta bli att svepas med i de mordfall Sherlock just håller på att undersöka.

Avsnittet kändes helt rätt, den klassiska Sherlock finns i Benedict Cumberbatchs tolkning, samtidigt som han känns moderniserad på ett sätt som känns relevant och korrekt. Martin Freemans rolltolkning av Dr Watson är också utmärkt och lovande...

Jag ser fram emot nästa söndag och nästa avsnitt i serien...

Wormworld Saga

I förbifarten fick jag tipset att besöka en hemsida. Det är inget ovanligt, oftast rör det sig om videoklipp eller ett blogginlägg...det är inte lika ofta jag får serierekommendationer. I regel är det jag som sprider sådana länkar omkring mig, så jag kunde inte låta bli att klicka mig vidare för att se vad det kunde vara...

Vad jag hittade var verkligen något speciellt. En tysk tecknare vid namn Daniel Lieske har under det gångna året spenderat sin fritid med att teckna på första kapitlen i den grafiska roman han planerar att publicera på nätet, gratis för alla som vill läsa.
Och tiden han spenderat på sitt arbete märks...och är välanvänd! Den är hitintills verkligen en upplevelse att se och läsa.

(Bild © Daniel Lieske)

The Wormworld Saga är ett visuellt mästerverk än så länge. Eftersom det ännu bara är det första kapitlet av ett hittills okänt antal, så hinner vi bara lära känna huvudpersonen Jonas. Sommarlovet skall just börja och han åker till sin farmor för att spendera tid på landet, långt utanför stan. Men historien antyder redan kommande äventyr...

Jag rekommenderar varmt att besöka både Wormworlds hemsida, men också Daniel Lieskes egen hemsida och blogg, där han generöst visar upp mer av sitt konstnärliga arbete.

Även om det lär dröja ett tag innan det kommer en ny del, kommer jag vänta tålmodigt på den!

Pirater, Kungar och Drakar

Det har gått några veckor sedan jag började samarbeta med Tomas "ConraDargo" Engström och började göra titelkort till hans recensioner av olika brädspel. Och jag måste erkänna att det är en väldigt behaglig och kul uppgift att ha...

Dessutom är det väldigt roligt att ta del av de spelen han ser över, som underhållning naturligtvis, men främst för att det alltid är kul med nya uppslag om vilka speltitlar som kan vara värda att ta en titt på. Eller vad som kan vara värt att undvika helt och hållet..!

Länkar till några av de senaste videoklippen, tillsammans med respektive titelkort, finnes för den som känner sig spelsugen.

Videolänk: Pirate´s Cove

Videolänk: Kingsburg

Videolänk: Drakborgen Legenden

Hyllan som rasade

Det råder kaos i Studion här...med drivor av material, böcker, album och allt annat möjligt och omöjligt som jag samlat på mig. Och allt beror på en liten, liten metallplugg...

Jag har en tendens att lägga saker på hög. Inte bara enstaka föremål utan jag staplar både högt och mycket. Det bara blir så och jag har, oförklarligt nog, i regel stenkoll på vad som ligger var. Oavsett så samlas det ofta en hög eller två vid ritbordet, soffan och sängen för att nämna några platser...och förr eller senare är det dags att lägga tillbaka allt på hyllan där de kom ifrån.

Det var under en sådan återlämning som en av hyllorna på en av bokhyllorna i Studion valde att leva farligt och lossnade. Omedelbart hade jag famnen full av ännu fler album och tvingades mycket raskt tömma hyllan och inspektera vad som hänt.
Av någon anledning hade sprinten, en av fyra som håller hyllan på plats, ätit sig in i bokhyllan och blev ostadig i väntan på att få kasta sig över mig som hämnd för alla böcker jag äger.

Att flytta hyllan till en annan uppsättning förborrade hål var enkelt, men nu kvarstod ett drastiskt problem. Nu fick inget som stått på hyllan plats längre, den blev för trång.
Så det råder full sortering och omstrukturering...som jag inte har tid med, för liksom alla andra olyckor så kommer den sällan ensam. Många deadlines och mycket att göra leder till att skåpen får vänta...

Men saker och ting ligger i alla fall i högar, så det känns naturligt och rätt. Åtminstone fram tills jag snubblar över en av dem...igen...

Ovärdelig rekommendation

Jag hörde idag tidernas bästa råd som någon läkare någonsin uttalat!

En god vän, som bett att inte bli omnämnd med namn i utbyte mot historien, hade under ett par dagar känt av en del besvär. Inte till den grad att han hade fruktansvärda smärtor, men känningarna av besväret var tillräckligt för att han ändå skulle oroa sig för sin fortsatta hälsa. De träffar han hade fått när han sökte via Google hade varit allt annat än lugnande.

För att vara ärlig har han starka drag av hypokondri, något han är fullt villig att erkänna själv, och han har därför en tendens att demonstrativt inte gå till doktorn förrän saker börjar bli gröna eller en vanlig värktablett inte längre har någon effekt...vilket gör honom till en fantastisk hybrid av hypokondriker och någon som vägrar åka till sjukhus. Det sistnämnda kan jag sympatisera med, eftersom mitt senaste besök på en Vårdmottagning var allt annat än trevligt.

När jag idag stötte på honom hade han en hel del att berätta. Han hade efter flera dagars vandrande mellan oro och beslutsamhet ändå valt att beställa en tid för att bli undersökt. Hypokondrin hade vunnit den inre striden och det var dags att kolla på allvar.

När han kom in till läkare hade han tvingats inför den mycket skeptiska doktorn att berätta om sina besvär, peka och visa. Han blev mycket intimt undersökt och doktorn kunde konstatera att det inte fanns något bekymmer som inte skulle lösa sig själv om en dag eller två. Besöker var, kort sagt, helt onödigt.

Han hade då erkänt att han själv hade sökt runt på olika läkarsidor på sina "symptom" och rekommenderats att söka läkarvård så snart som möjligt, varpå den medelålders kvinnliga läkaren mycket trött och skarpt sa: Ge fan i det förbannade internet!

Så vad är sensmoralen av vad som hände? Att inte leka doktor och försöka ställa en diagnos själv med hjälp av Google.
Han själv var mycket lättad över beskedet och tyckte att det hade varit värt kostnaden för läkarbeskedet att få veta att han var frisk.
Hellre det än att betala för att få dåliga nyheter, sa han och det ligger något i det. Åtminstone om det inte är allt för dyrt, menade jag. Goda råd är ju oftast dyra...sägs det i alla fall.

Olja & Akryl vs Pixlar

Jag har alltid beundrat illustratörer och målare som behärskar olja och akryl. De som får dessa enkla pigment att bli så levande att de får verkligheten att verka som en grå reproduktion. Det är verkligen en talang att få pannåer och dukar att spraka av liv och rörelse, något som får målaren att lysa som en lampa i mörkret.

Jag har vid flera tillfällen försökt ta mig an både olja och akryl. Akvarell kan jag måla med och det är ett mycket tilltalande medium, men det finns något i de andra två som är så oerhört lockande. Men båda två kräver oerhörd skicklighet och ett tålamod stort som Småland för att få ett tillfredsställande slutresultat.
Och jag har varken tiden eller tålamodet i nuläget...

Men med det sagt så fuskar jag i målandet genom att istället använda min CintiQ-platta och imitera oljefärg digitalt. Det är inte samma sak, men det ger ändå en viss tillfredsställelse. Jag har sedan ett bra tag insett att datorn är mitt sanna medium och försöker hellre se fördelarna än nackdelarna med det.

Men med det sagt så tar också det digitala en hel del tid att få målningar gjorda så att de ser bra ut. Det kräver också en hel del tid och övning, men att slippa vänta på att färgen ska torka mellan lagren är oerhört skönt. Och skulle jag behöva så utlopp för den förlorade väntetiden, kan jag alltid sitta och blåsa på ritplattan lite. Det kommer inte åstadkomma någonting, men det gjorde det å andra sidan inte heller när jag satt och blåste på akrylen och oljan!
Tänk så mycket dumt man hittar...

Harry Potter och ödlan Verner

Efter att ha förhalat det ett tag, med tanke på jobb och andra åtaganden, så gick Anna och jag till slut för att titta på den senaste filmen om Harry Potter. Jag ska erkänna att jag var skeptisk, främst därför att jag hört en hel del negativt om filmen i sig, men främst därför att jag inte tycker att den sjunde boken som filmen bygger på är en av de bättre i serien.

Att de också valt att bryta upp handlingen i två delar kändes spontant som en dåligt idé och ökade ointresset för att faktiskt se filmen på bio.

Handlingen i filmen är följer tätt inpå händelserna i den förra filmen/boken:

Harrys 17:e födelsedag närmar sig och då blir han myndig enligt reglerna i Trolldomsvärlden. Då kommer också det skydd han haft över sig under hela sin barndom att försvinna, så han måste förflyttas hemifrån i god tid för att inte vara en lätt måltavla för Voldemort och hans Dödsätare. I säkerhet inser Harry att han måste ge sig av på egen hand för att hitta de Horrokrux som Voldemort skapat för att göra sig odödlig, därför att så länge de existerar kan han aldrig besegras. Trots vissa tveksamheter tar han med sig Hermione och Ron och påbörjar den svåra vägen att hitta de gömda horrokruxen. Medan de söker faller Trolldomsvärlden i fullständigt kaos och Voldemort tar över. Under hans inflytande börjar därför alla leta efter Harry. Trots jakten på Horrokrux dyker ideligen en symbol upp som Harry tvingas undersöka närmare, symbolen för de artefakter som kallas Dödsrelikerna.

Jag måste erkänna att jag var hårdare mot den här filmen än vad som kanske varit nödvändigt. Den mycket utdragna och sega historien i boken, som förvisso fortfarande är mycket utdragen, har kortats ner avsevärt. Det genialiska med att dela upp boken är att historien blir mycket enklare att ta till sig.

Som med alla övergångar från ett medium till ett annat, så fanns det en hel del som fallit bort. Mestadels på gott, men också några detaljer som jag tyckte var viktiga för handlingen. Huruvida de kompenseras i nästa del eller ej kan jag inte avgöra, eftersom det dröjer ett tag innan jag kommer få se den.

Det stora pluset, som tog mig med både storm och förtjusning, var den lilla sekvens då sagan om Dödsrelikerna återberättas. Här har man, istället för att använda skådespelare, valt att återspegla historien med dockor i samma anda som exempelvis Nightmare before Christmas eller Coraline. Bara den sekvensen gjorde att filmbesöket kändes berättigat, även om den inte varade särskilt stor del av filmen. Ibland kan det lilla göra det stora värt så mycket mer.

Jag ser fram emot den sista delen och att få avsluta den resa genom Harry Potters magiska värld som jag påbörjade för så många år sen.

Det enda som satte ett litet krokben på en annars mycket trevlig dag...var att få veta att Verner, en liten ödla som både jag och Anna kommit att både tycka mycket om och uppskatta, efter ett par dagars försämrad hälsa idag hade lämnat oss.


Att följa Skäggagamen Verners liv och vardag har varit ett litet vardagsnöje för oss. Kanske kan det tyckas ointressant eller oviktigt för utomstående, men alla som har husdjur eller på annat sätt umgås med ett...inser snart hur mycket personlighet djur har. Och hur fästa man blir vid dem, på så många sätt och vis.
Verner var lite av en spjuver och kunde hitta på mycket små, oskyldiga hyss som nästan uteslutande framkallade jätteleenden hos oss när vi fick höra om dem.

Ett av de ögonblick som fastnat hos mig...är då han, efter ett tårtbak, bjuds på en enorm jordgubbe och inte hade en aning vad han skulle göra med den. Han älskade jordgubbar, men för alla utan reptiler i sitt liv kan jag avslöja att de blir oerhört förvirrade om frukten är så stor att de kan se den med båda sina ögon. Det enda han kunde göra var att nicka den som en fotboll fram och tillbaka över golvet tills någon skar den i mer lämpliga bitar.

Verner är och förblir alltid med oss, även om han nu vilar den eviga sömnen. Och även om vi saknar honom, kan vi med värme minnas de glada stunder han bjöd på.

Vila i frid, lille Verner, i ditt eget himmelska terrarium.

Brädspel & Titelkort

Jag älskar spel...särskilt brädspel. Kanske för att man både blir så barnsligt entusiastisk och oftast har riktigt roligt tillsammans med sina medspelare. Det har lett till att den senare tiden så har det köpts fler och fler brädspel hem den senaste tiden...

Därför har jag också följt min vän Tomas ConraDargo Engströms brädspelsrecensioner på YouTube med stort intresse. Både för att bara se själva videon och få förslag på bra spel att prova på i framtiden, men också för att senare ha chansen att prata om spelen med honom personligen.

Det var under ett sådant samtal som jag frågade om han inte hade föredragit att ha ett titelkort med vilket spel som skulle recenseras i varje video, istället för att bara skriva vit text mot svart bakgrund i videoredigeringsprogrammet. Tomas tyckte det var en kul idé, men att han själv inte hade varken program eller kunskapen att göra något sådant själv, så jag provade att sätta ihop ett enkelt och snabbt kort åt honom för en kommande video.


Tydligen blev Tomas så nöjd med slutresultatet att han bett mig fortsätta, något jag tror kommer bli en trevlig omväxling till allt skrivjobb jag gör. Videon, som titelkortet gjordes till, kan du se här.

Nytt år: 2011

Jag måste erkänna att starten på ett nytt år alltid känns seg...men så brukar jag alltid tycka att det känns när jag har haft några lediga dagar. Det är svårt att smidigt gå från att bara ligga och läsa böcker samtidigt som man njuter av tillvaron...till att ha händerna fulla med saker som måste göras snarast.

Trots det hägrande arbetet har jag äntligen haft tiden och lusten att läsa Eoin Colfers fortsättning på Douglas Adams klassiska bokserie Liftarens Guide till Galaxen, samtidigt som jag haft möjligheten att bläddra i lite album som jag förbisett under hösten och vintern. En syssla jag rekommenderar varmt, särskilt med en kopp varm choklad.

Det var över lag en skön början på det nya året och känner mig laddad att ta hand om alla utmaningar som finns utmärkta på kalendern. Jag inser också att jag har en hel del nytt spännande framför mig den kommande tiden. Att anstränga sig och visa framfötterna leder i regel till något gott och det här är inget undantag. Men det är för tidigt att avslöja något...det kommer jag göra när tiden är den rätta.

Till alla där ute vill jagh passa på att önska en god fortsättning...
och ett Gott Nytt År 2011