Uthållighetstest

Även då jag arbetar mycket och gärna med datorn när jag gör olika bilder, så är mitt favoritmedium fortfarande penna på papper. Trots att det är speciella papperstyper och moderna tuschpennor, får jag ändå en känsla av tradition och genuint hantverk när jag sitter med dem. Inte för att det är ett sämre hantverk att arbeta i datorn, inte alls, men trots all digitalisering är fortfarande känslan av ett verkligt original något särskilt.

När jag nyligen att upptäckte en av mina favoritpennor, en Faber Castell Ecco Pigment 0.2, höll på att ta slut...så åkte den inte i papperskorgen där de brukar hamna. Istället slogs jag av tanken varför inte göra ett litet uthållighetstest? För att se vad man egentligen går miste om när pennorna börjar bli lite tröga eller torra.
Så de som hoppades att det var ett fysiskt uthållighetstest på mig personligen...beklagar...

Jag tog en ett skissark med en läskig fågelskrämma av något slag vars huvud jag redan ritat med samma penna, ritade dit lite kropp och fortsatte sedan att fylla hela arket med svart medan jag slötittade på TV... Jag ska erkänna att pappersarket VAR av den speciella typen jag använder när jag tuschar, med en vaxartad yta som är betydligt snällare mot pennorna än, exempelvis, vanliga papper till skrivare eller kopiatorer som suger åt sig mer.

Resultatet är som följer...ett helt a4-ark, bortsett från det vita i figuren, höll det till. Det ska erkännas att de sista kvadratcentimetrarna var pennan väldigt trött och fick sin välförtjänta vila...i papperskorgen.

Och vad lär vi oss av detta till synes meningslösa inlägg? Förutom att det är ganska ro givande att titta på TV och kladda med penna på papper... Kanske att vi slänger saker långt innan de faktiskt slutar fungera. Och det gäller inte bara billiga saker som en penna hit eller dit, utan betydligt dyrare föremål också.
Det är kanske värt att faktiskt försöka använda allt tills det verkligen är slut eller slutar fungera av sig själv...åtminstone kan man motivera de nya inköpen då...

Förutom gamla VHS:spelare som äter videoband, de borde krossas oavsett om de har lite kvar att ge eller ej!

God första advent på er alla...

Arbetsplats 2.0

Det var definitivt dags för en rensning i studion. Även om det sägs att vi lever i det papperslösa samhället, så märks det inte på något annat vis än att utskrifterna verkar aldrig ta slut...varken egna eller andras. Hos mig har papper tendensen att hamna i en hög som skall gås igenom senare. Är det inget viktigt, kan senare bli mycket senare.

Eftersom jag just var i färd att möblera om studion, för att Anna skulle få en bättre arbetsyta än den hon hade, så kändes en rejäl genomgång av lådor och skåps innehåll vara det enda rätta.
Tanken var att Anna skulle få plats med en mycket vacker sekretär som hon fått överta.
Halvvägs genom möbleringen kom Anna med förslaget att istället ställa sekretären i rummet intill. För att, som hon motiverade, vi båda ska kunna sitta i lugn och ro för att arbeta...så blir det dessutom inte så trångt i ditt arbetsrum.
Iden var bra och så blev det...


Jag har redan hunnit smygsitta där och skissa på några idéer. Det enda som återstå är att gå till Miljöhuset här intill och slänga allt papper och all kartong som rensades ut, tillsammans med en massa annat skräp som av nån anledning hållit sig kvar.

Annas nya och riktiga arbetsplats, som var mycket efterlängtad, gav henne tydligen omedelbar inspiration eftersom hon redan scrapbookat där. Vad det är hon gjort vet jag inte, precis som jag föredrar hon att hålla sina små projekt hemliga. Det är ju roligare att visa upp något färdigt då, vilket jag fullt och fast kan hålla med om...men samtidigt är jag så nyfiken att jag håller på att spricka.

Man kanske ska tjuvkika lite försiktigt.........nej, typsikt.
Sekretären är låst...

Retro; Burger Bang

Jag är en hamster när det gäller datorfiler. Det är väldigt sällan jag slänger någon helt och hållet. Små textdokument, gamla fotografier, demonstrationsexemplar av bilder jag arbetat på, etc. etc.
Listan kan bli hur lång som helst...

Under en jakt på några gamla filer jag helt plötsligt bestämde att jag behövde, så stötte jag på följande seriesidor. Arbetet hör hemma i ett Fanzin, vi tillverkade på Serieskolan, som döptes kort och gott till Kokbok. Tanken var att göra något intressant som kunde på något vis associeras till mat eller matlagning. Jag valde att ta steget till bisarr vetenskap blandad med osann historia om mat...
Klicka på bilderna för att se dem i full storlek.


Att hitta dessa gamla sidor får mig att vilja komma igång med serietecknandet igen. Det var så stimulerande att få göra. Och nu när det finns lite mer tid igen...så kanske jag gör slag i saken.

På tal om mer tid, så har V for Vendetta nu recenserats och kommer att läggas upp på DigitalComics så fort som möjligt. Där ligger redan en recension uppe om webbserien Looking for Group, har du inte redan sett den så ta en titt här.

Eftersom filmversionen av V for Vendetta visades i helgen gjorde jag slag i saken att se hela, för en gångs skull. Den innehöll en hel del skillnader jämfört med originalet, varpå jag kommer att göra en kort reflektion om dessa på DigitalComics blogg. Ta en titta där inom kort för att ta del av mina tankar kring de båda versionerna.

R för Recension

Nu äntligen har tillvaron börjat lugna ner sig så pass att jag, förutom att kunna andas ut, kan ta mig an de recensioner jag haft ambitionen att skriva för DigitalComics. I och med att jag i nuläget skriver dessa främst för DigitalComics läsare och utan ersättning, så har de varit tvungna att ta ett steg åt sidan för det mer akuta och tidskrävande uppdrag.
Jag vill givetvis ge läsarna vad de vill ha, men samtidigt är det trevligt att ha råd med tråkiga saker som mat och husrum. Det är inte lätt här i världen.

Något jag sysselsatt mig med, de kvällar jag inte somnat omedelbart av utmattning, är att läsa Alan Moore och David Lloyds V for Vendetta.

Efter att ha ramlat in halvvägs i filmversionen för några månader sedan, tyckte jag att det kunde vara en välinvesterad tid att läsa igenom den fullständiga boken. Och så var fallet...den kommer att bli mycket intressant att recensera. Det är inte ofta som jag känner mig så tagen av en historia som denna och har så svårt att lägga boken åt sidan.

Handlingen kretsar kring tillvaron i ett parallellt England i slutet av 1990-talet, där historien tagit en annorlunda vändning. Landet styrs nu av en ytterst facistisk regering vars Öron och Ögon (statliga övervaknings och avlystningsorgan) finns överallt.

Den 16-åriga Evey Hammond kämpar att överleva, men eftersom hon knappt har råd att äta och leva överväger hon att prostituera sig. Hennes tillvaro går dock i stöpet då den första man hon erbjuder sina tjänster till är medlem av Handen, statens polisstyrka. Just som mannen och hans kollegor tänker våldta för att senare avrätta Evey, dyker en maskerad man upp, dödar flera av männen och räddar Evey.

V, som den maskerade hämnaren kallar sig, har mål och ambitioner som fördunklas i hans gåtfulla sätt att uttrycka sig. Något som gör honom oförutsägbar och svårfångad. Han ser sig själv som den anarki som ska få regeringen på fall...något regeringen gör allt för att stoppa...

Jag har alltid lockats av historier där hjälten inte alltid är den fläckfria och svart/vita karaktär som han eller hon förväntas vara. Men jag spar mina funderingar och iakttagelser till den kommande recensionen. Dessutom vill jag skriva klart de recensioner som hänger samman med det webbserie-tema jag huvudsakligen ska fokusera på.

Håll ett öga de kommande dagarna för detta och mer...på DigitalComics såklart.

En liten arbetsplats

Det har varit en stressig period med mycket som skulle avslutas. Lyckligtvis har nästan alla dead-lines mötts och jag kan börja slappna av. Det finns dock ett antal manus kvar att skriva och kommer att pocka på min uppmärksamhet hela helgen. Trots det var det skönt att vakna i morse utan stress och bara kunna ligga kvar för att dra sig.

Medan jag satt och skrev på manusen gjorde Anna mig sällskap och vi satt och pratade om ditt och datt. Anna nämnde önskan att ha en fast arbetsplats där hon kan sitta och måla eller arbeta med sin scrapbooking. Jag slogs omedelbart av inspiration och kastade mig in i arbetsrummet för att rensa en stor yta som fanns ovanpå arkivskåpet.

Ordet "arkivskåp" leder säkerligen mot tunna och långa plåtskåp där viktiga papper läggs i bokstavsordning, men inte i det här fallet. Istället är det ett mycket brett och djupt skåp anpassat för stora målningar eller original, samt oanvänt papper. Jag övertog detta skåpet från en äldre kollega som bestämt sig för att sluta och gjorde sig av med sin utrustning...det skåpet har gjort mycket nytta i mitt arbete.

Tvärr har ovansidan istället varit avlagringsplats där allt man inte vet vad man ska ha det till just nu, i väntan på att kanske användas. Så detta var ett utmärkt tillfälle att rensa undan skräp från hela rummet och samtidigt göra Annas pyssel lättare.

Så fort jag var klar organiserade Anna om ytan till en mycket tilltalande arbetsplats. Den är kanske inte idéalisk, men är bättre än inget i nuläget. Nu har hon dessutom möjligheten att gå ifrån och låta arbetet stå över natten.Jag minns själv hur irriterande det var att behöva plocka fram och sedan undan allt arbetsmaterial när inspirationen satte in...



Och på tal om inspiration, det är ett tag sedan jag publicerade nya recensioner på DigitalComics...men snart blir tillvaron lite lugnare och då kommer fler. Dock fick jag ett mail nyligen från tecknaren Katarina Emgård, vars serie Kisenja jag recenserade senast:

Hej!
Vill börja med att tacka så väldigt mycket för den fina recensionen! Och sedan passa på att tala om att den 3:e episoden av Kisenja serien nu är uppe. Så ta gärna en titt igen :) Ha en fortsatt fin dag!

Vem tycker inte om att få ett så fint mail då och då? Jag kan erkänna att jag hade en glad känsla resten av den dagen...

Gräset är alltid...

...grönare på andra sidan. Det är nog ett av våra mest använda ordspråk idag, främst använt för att verbalt illustrera tron att andra alltid har en bättre och mer givande tillvaro. Men idag fick uttrycket en lite mer direkt betydelse.

Efter att ha spenderat helgen i stort med att sova, knappra på datorn och bara njuta av tillvaron, kändes en långpromenad inte helt fel. Så både jag, min sambo Anna och hennes mamma på besök uppifrån, drog på oss höstjackor och halsdukar.

Efter ett tag hamnade vi vid fälten nära havet här i Bunkeflostrand. Vi hade ingen aning om att de skulle vara fulla av får...


Det första tackan vi ser stod med huvudet pressat genom staketet för att komma åt gräset på andra sidan. Att hon stod på ett grönt fält spelade ingen roll, gräset på andra sidan staketet var så mycket mer lockande.

Hon var dessutom inte ensam, flera andra tackor stod på rad vid staketet med huvudena pressade ut och tuggade förnöjt.


Som tur var hade jag min kamera med mig och passade jag på att ta några bilder på dessa söta och lustiga djur...där de förnöjt skumpade runt, åt och tittade ibland undrande upp på oss.


Man kan säga vad man vill, men det var en mysig och fridfull syn att stå och se på en lång stund innan vi bestämde oss för att vandra vidare. Men jag ska erkänna att jag burit känslan av lugn och frid med mig hela dagen...en riktigt behaglig söndag...så jag är fullt till freds med gräset på min sida. Just nu åtminstone...

Zombie i gryningen

När jag som bäst satt och skickade digitala Halloween-kort i helgen, plingade det till i inboxen. Det visade sig att det inte bara var jag som satt uppe sent... Tony Cronstam, som alla Metro-läsare vet tecknar strippserien Elvis tillsammans med sin fru Maria, skickade ett tack och undrade om jag ville komma till Form & Designcenter i Malmö.

Under lördagen satt han och Maria på plats för att signera det nya albumet, varpå de undrade om jag inte kunde titta in och prata lite.
Det var ett tag sedan jag träffade Tony och Maria, tillsammans med deras lilla dotter, och jag har alltid varit svag för att vara social. Dessutom var det ett bra tillfälle att fixa ett ex av nya albumet.

Det var full fart på Form & Design. Det var både serieutställningar, paneldebatter och seminarier, förutom signeringar av olika sort. Så både Tony och Maria hade fullt upp i sitt bås. Vi lyckades trots det prata lite om ditt och datt...samtidigt som Tony skrev ett par rader i mitt exemplar av Måndags zombie, en titel jag kan sympatisera med fullständigt eftersom det är så jag känner mig varje morgon.


Han är lite av en retsticka, men är en härlig kille med ett stort hjärta. Både han och Maria är mycket glada och positiva människor som är härliga att umgås med. Plus att Tony är en grym tecknare. Det är alltid roligt att veta att någon med så mycket kunskap, skicklighet och erfarenhet gillar mitt arbete...


På tal om i lördags...så fick jag se bilder från den maskerad som min vän Tomas Engström, känd från Loading.se, gick till klädd som Alucard från Anime-serien Hellsing. Givetvis kunde jag inte låta bli att göra ett snabbt fotomontage med honom...


Som tur är har Tomas mycket humor och uppskattade mitt lilla bildexperiment. Annars hade han kanske bitit mig med de där långa vampyrtänderna. Ja man vet ju aldrig...

I pumpans sken

Är det något jag tycker är det bästa med att ha anammat Halloween från de amerikanska traditionerna, som bihang till vår egen Alla helgons dag, så är det att skära pumpa. Som barn tyckte jag det var så spännande med Pumpalyktorna, eller Jack O´lanterns som de kallas.

Som tonåring fick jag vara med om mitt första riktiga firande när mina föräldrar, som har en särskild förkärlek till det Amerikanska, köpte en stor pumpa och vi dekorerade huset så gott vi kunde. Detta var långt innan det började dyka upp Halloween-grejer i stormarknader och liknande, men det gick bra ändå. Och så fick jag skära min första pumpa...det var inte så lätt som det såg ut, men vi var alla nöjda. Jag själv var nu ordentligt biten.

I år hade vi den stora oturen att inte hitta någon stor och trevlig pumpa att skära ut. Trots att både jag och min sambo Anna letade på vars ett håll, hittade vi inget. Inget värt att köpa åtminstone. Men man tager vad man haver och Anna hade hittat två riktigt fina små pumpor. Vilket kanske var lika bra, eftersom vi inte har en så stor uteplats...

Efter mycket funderande, skissande på pumporna, försiktigt lirkande med filékniven och gröpande med en sked, stod de två´pumporna redo att ställas ut.


Innan vi gick iväg för att fira kvällen hos mina föräldrar, som liksom jag fortfarande älskar denna tid, tände vi upp de båda lyktorna. Och synen kändes som tagen ur en film, mycket stämningsfullt...


Under bussresan hem, kunde jag inte låta bli och undra om vi skulle stöta på någon gast eller vålnad under vår promenad i mörkret... Om man bortser från alla de som vinglade hem efter diverse fester av olika slag, så klarade vi oss helskinnade...denna gången...