Västerns hjälte!

Är det någon annan som läste drivor av Lucky Luke som barn?

Jag blev förhållandevis tidigt medlem i Tintin-klubben och fick därför ett nytt album hemskickat varje månad, med bland annat Tintin, Spirou, Marsupilami och självklart Lucky Luke...

Även om jag aldrig varit någon stor western-fantast så har det alltid funnits något extra tilltalande med mannen som drar snabbare än sin egen skugga. Jag vet inte om det var stilen på berättandet, tecknandet eller de karaktärer som fanns i Lukes tillvaro som gjorde serien så lockande, men det var aldrig svårt att sträckläsa ett nytt album!

Kanske var det just därför jag senare kom att titta på de så kallade spagettiwestern-filmerna och kunde uppskatta dem på ett helt annat plan. Lucky Luke la en bra grund att stå på...

Pappa, som älskar allt som har med western att göra, har också en särskild plats för denna ensamme ryttare i sitt hjärta. När det då var dags för Anna att göra ett födelsedagskort till honom med Scrapbooking, som jag kände att det jag bäst kunde bidra med var att rita av en av de bilder jag vet att pappa alltid tyckt var rolig att se på.


Förutom att den var kul att göra...så var den en utmärkt övning. Tecknaren Morris hade en mycket spännande stil och det var väldigt givande att få prova på. Man kanske skulle prova att teckna mer därifrån...om man bara hade tid...

Att betala med kort...

Jag har alltid tyckt bankkort är en bra idé. Till skillnad från kontanter så är ett kort inte omedelbart användbart för någon annan än ägaren, så om det skulle försvinna på något vis är det oerhört svårt för någon annan att använda det.

Nu vet jag att det förekommer så kallad skimming, där osympatiska grupper med kortpirater kopierar all din information på kortet samtidigt som de läger vantarna på din pin-kod. Det är ett stort problem, men inte omöjligt att göra något åt... Ser bankomaten udda ut på något vis så är det kanske klokt att inte använda den utan en annan istället.

Även om det finns små problem så är argumentet klart, du kan inte använda någon annans bankkort lika lätt som du kan använda hans eller hennes kontanter.

Med det sagt så finns det ett vardagsproblem man kan stöta på...som ibland får en att längta tillbaka till tiden då du alltid hade kontanter; betalautomaten!

Dessa återfinns i alla möjliga storlekar, former, färger och utföranden. Ibland har de bara uttag för magnetremsan, ibland för bara chip, ibland både magnetremsa och chip men butiksbiträdet har tejpat över den ena av dem. Remsan ska dras åt höger, eller vänster...upp eller ner...baklänges eller någon annanstans... Kortet får inte dras eller tryckas i före betalningen, eller måste dras innan man börjar, vikas dubbelt eller skulle dragits innan du kommit in i butiken...


...kort sagt så finns det ingen generell standard, alla leverantörerna gör lite som de själva vill och kan helt ändra designen mellan modellerna. Än värre blir det när man också ska dra rabattkort!

Även om det kan vara ett oförberett problem att inte spontant veta hur maskinen ska användas, så brukar det lösa sig förhållandevis fort, du får betalat och kan gå därifrån. Ibland är det inte lika lätt...

Värst är när maskinen, av någon anledning, får för sig att kortet inte fungerar. Man drar och drar...kassören skickar tålmodigt om summan och maskinen fortsätter envist att anklaga köparen för bedragare. Det räcker ofta att hoppa till kassan intill eller att gå till närmsta bankomat för att inse att betalautomaten måste drabbats av senilitet.

Ett annat problem som inte är allt för ovanligt är den "dåliga uppkopplingen" till banken. Allt går smidigt och du vill snabbt och enkelt betala för att du har annat du måste göra. Betalautomaten känner av denna iver att komma vidare och saktar därför ner radikalt. Som längst har jag personligen väntat 10 minuter på att apparaten skulle få kontakt med banken, under pressad tystnad där det enda som hörs förutom automatens skorrande, är de andra i köns frustration över vilken tid idioten längst fram tar.
Detta har en tendens att oftast hända runt juletid, då alla glada köpare redan ligger på minus i humöret och bara vill bli färdiga.

Trots alla dessa problem, så är det i-landsproblem. Vi kan vara tacksamma att vi både har teknologin som gör korten möjliga och pengarna på banken som gör det möjligt att använda dem. Iallafall till nästa gång maskineriet krånglar och du har bråttom till bussen...

Inga överviktiga hjältar?

Som överviktig själv stöter jag ofta på de fördomar som existerar i samhället kring just övervikt. Om än det oftast är rena omskrivningar och dolda påståenden i generella uttalanden, eller direkta uttalanden om mitt utseende...det går sällan en vecka utan dem. Andra verkar ha mer problem med mitt utseende än jag själv har...

Funderingarna kring denna i samhället godkända mobbing fick mig att slå in på ett intressant sidospår; när såg du en rund eller överviktig hjälte sist? Det spelar ingen roll i vilket medium du än väljer så är formeln densamma. Överviktiga spelar en av två huvudsakliga roller.

1/ Den komiske bi-karaktären
2/ Den elake översittaren

Han eller hon är generellt påtagligt lite dummare än andra, har svårt att se samband och ställer i regel till med mer problem än hjälp. Jag kan, helt ärligt, ha överseende med det...men bara om det hade varit något mer mångsidigt. Att det fanns överviktiga hjältar/goda människor också. Men som vi alla vet är de generellt smala, smärta, något vältränade och ofta blonda. Numera har de också en svårmodig uppsyn eftersom det är på modet.

Detta säger mig två saker om samhället i stort, eftersom samma fördelning inte bara syns i fiktionen utan också i reklam och hur människor porträtteras.

Det första är att dra slutsatser kring intelligens och tillit baserade på hur människor ser ut, en vetenskap nazismen var väldigt förtjust i, är högst aktuell i det moderna Sverige och de flesta gör det...mer eller mindre medvetet. Detta gäller givetvis inte bara överviktiga utan alla andra avvikande utseenden från det i media stålsatta idealet.

Det andra är att det är fult att vara avvikande och är man avvikande så skall man förnedras. Man kan säga att det blir något som kan beskrivas som en samhällsaccepterad mobbning de flesta deltar i, samtidigt som de skanderar att samhället är emot förtryck av alla slag. Om du inte tycker det är så personligen, överväg varför så mycket av vår tv-underhållning går ut på att hänga ut människor för deras utseende. Det är sällan det går en kväll på tv där inget program av den typen visas, några av de senast som visas i Svensk tv är nya Ullared och Biggest loser.

Problemet med den här bristen på hjältar eller till synes goda människor i film och fiktion som är överviktiga är att de fördomar och stereotyper som vi har i fiktionen används i verkligheten. Jag har personligen stött på människor som tyckt sig veta precis vem jag är bara efter att ha sett mig, men sedan blivit mycket förvånade när mallen de hade inte stämt.

Jag menar, givetvis, inte att vi ska låta samhället över lag bli överviktigare bara för sakens skull. Men vår attityd måste förändras mot varandra. Inte bara i den här frågan utan också i många andra. Några bra förebilder för unga som inte är magra, bleka och ser ut som om de lider av kronisk depression...men det är och förblir väl en önskedröm om något.

Svenskt mordintresse

Eftersom jag är en storkonsument av böcker är det inte underligt att jag besöker de flesta av Malmös bokhandlar med jämna mellanrum. Inte alltid för att köpa, utan för att hålla utkik vad som finns ute och vad som är kommande. Därför är det synd att jag inte kommer att besöka årets Bokmässa i Göteborg, men man får prioritera...

Vad som slår mig gång på gång är vilket överskott på Deckare vi har i Sverige. Inte för att jag har något emot genren, även om jag föredrar en bra film över i en bok när det gäller mord och mysterier, men det förvånar mig hur många det faktiskt finns...så det är fullt möjligt att påstå att en stor del av Svenska folket har ett stort intresse för mord och stöld, om än i teoretisk form.

Jag har stött på mentaliteten att Deckaren, i likhet med många skönlitterära draman, bygger mer på verkligheten och därför är mer äkta än andra böcker. Vissa bedömer tydligen litterära verk beroende på hur lite fantasi författaren har haft.
Problemet som jag ser det är det finns ingen skönlitteratur, oavsett genre, som är äkta.

Som fantasy och science fiction-älskare har jag åtskilliga gånger hört klyschorna om att sådana berättelser är orealistiska och bara ren fantasi, jämfört med deckarböcker. Motivationen de ger? Att böckerna utspelar sig på äkta platser med äkta personer.
Som skolad i dramaturgiskt berättande kan jag avslöja att så fort någon tolkar och skriver en historia, oavsett verkliga referenser och att den utspelar sig på vanliga platser, så blir den lika verkliga som Sagan om Ringen böckerna rent tekniskt.

Baserat på en verklig händelse, som det står på en hel del böcker och filmer, är ingen indikator på att allt som görs och sägs på minsta vis är som den incident de återberättar. Författaren lägger till så mycket detaljer, åsikter och egna värderingar i hur historien framställs att den bara rent grundmässigt kan liknas vid sin förlaga...allt annat är, tro det eller ej, fantasi.

Men smaken är så olika...man får gilla vad man vill, det är ju trots allt underhållning vi pratar om. Fast jag kan tycka det är synd att fler genrer inte får en bättre chans i Sverige. Det finns mycket annat bra också. Men det är klart, där är författarna inte lika snabba med att trycka baserat på en verklig händelse-stämpeln på sina verk...

Nästan 30

Det är ingen idé att förneka det...det är idag bara ett år tills jag passerar gränsen in i livet som 30-åring. Nu har jag visserligen ett härligt år kvar innan detta definitiva steg in i vuxenlivet, där jag egentligen spenderat åtskilliga år redan...

Vad är det med talet 30 som skrämmer så många så mycket? Visst är det en indikator på att man inte längre klassas som ungdom, men finns det någon anledning att se det som en brist? Visst, jag kan acceptera att det finns en hel del som försöker bevara sin ungdom därför att den hjälper dem i sina respektive yrken, fotomodeller och filmstjärnor ser vi främst i denna grupp. Men också vanliga människor följer samma hysteri...
Vad är det som är så hemskt med att bli gammal?

Jag känner mig inte ett dugg annorlunda idag jämfört med gårdagen, då jag fortfarande var 28...och som jag känt mig varje dag dessförinnan. Inom oss är vi alltid den vi alltid varit, det enda som skiljer är att vi varje dag lär oss nytt och bygger på erfarenheterna vi bär med oss för framtiden.

Antagligen är det en inneboende rädsla för att bli grå och tråkig, att man ska sitta som en pensionär och bara vara rynkig.
Ska inte att bli pensionär vara en form av belöning, att man dragit sitt strå till stacken och nu kan sitta ner och njuta av frukterna från det arbete man åstadkommit. Nu behandlar vi inte våra pensionärer särskilt bra, så det är kanske därför de flesta lever i skräck för att bli gammal... I den falska förhoppningen att slippa behandlas så själv.

Men den rädslan springer också ur att alla idag vill vara någon, en kändis som alla känner till, helst utan att behöva göra något. Och det är lättast om man då är ung, vacker, charmig och beredd att göra vad som helst för att stå i rampljuset. Så länge det inte är för påfrestande.

Så vill inte jag bli någon? Självklart vill jag vara någon...och är redan någon...som numera är 29 år. Men om jag ska bli omtalad, så är det sannerligen inte för att jag är snygg eller gjort bort mig i tv...det ska vara för att jag åstadkommit något bra. Och jag jobbar på det.

Skördefest

Hur spenderas en vecka med mycket jobb och slit?
Med en riktigt avkopplande, trevlig och härlig skördefest!

Även om skörd är en överdrift..men det kräver en kort förklaring.

Under våren valde mina föräldrar, USA-inspirerade som de är, att prova på att odla majs. Både för att de tyckte det kunde vara kul, men också för att se ifall det faktiskt bildades kolvar.

Under gårdagen hade vi därför en liten fest för att fira att plantorna både växt och mått bra, även om det bara var en ursäkt för att ses och ha trevligt. Men det var ändå spännande att öppna de utväxter där majskolvarna bildas. För en stadskille var det både imponerande och förvånande att se hur många skyddande lager av hårda blad det fanns runt kolven. Men det är logiskt när man funderar på saken, väder och vind är inte hänsynsfulla.


Även om de flesta kolvarna var underutvecklade och långt från ätbara, hade en mycket stor och präktig majskolv växt fram. Jämfört med en från mataffären så var de man köper väldigt taniga (som syns på bilden). Den var också väldigt god, även om den behövde lite mer tid i kokande vatten. Men en kolv var inte mycket för fem personer att dela på till förrätt, så några inköpta behövdes...

Efter det lyckade testet planeras det för ett nytt försök nästa vår. Den här gången mer seriöst med gödsel, växtnäring och mer skötsel. Pappa uttryckte det så träffande; det är ingen idé att lägga ner så mycket möda om det inte leder till något, men nu när vi vet att det fungerar så ska det bli roligt att försöka igen.

Själv är jag nöjd med de växter vi har på uteplatsen och i lägenheten, men det är mest för att Anna tar hand om dem. Själv har jag bara gröna fingrar när jag målat med grön färg.

Vilken doktor?

Jag har länge påpekat att de två genrer jag uppskattar mest i bland annat film och böcker, är Fantasy och Science Fiction. Två genrer som är sorgligt underskattade i Sverige, även om yngre generationer är mycket mer öppensinnig och intresserad.

Det är först på senare tid som det blivit lättare att hitta filmer, böcker eller serier allt eftersom bokhandlar och andra återförsäljare specialiserar sig på genren, som Science Fiction Bokhandeln.

Men som stort fan av dessa två genrer så har jag tidigare lyckats missa en av deras flaggskepp, den engelska serien Doctor Who. Även om jag stött på referenser här och där, eftersom serien haft stort inflytande på engelsk populärkultur, så har jag aldrig hamnat i en situation där jag kunnat titta på den. Så jag tog beslutet att på allvar leta upp och titta på tv-serien...än så länge är jag inte besviken!


Handlingen fokuserar på den namnlösa karaktären som kallar sig Doktorn (the Doctor) en utomjording och Tidsherre från planeten Gallifrey. Även om de andra tidsherrarna bara betrakta tiden på avstånd, valde Doktorn att resa runt i tid och rum för att utforska och uppleva historien på egen hand. Han reser i sin Tardis, ett skepp som har möjligheten att anta vilken skepnad som helst för att smälta in i den tidsepok som besöks. Oturligt nog har Doktorns Tardis, som redan var gammal och sliten, fastnat i skepnaden av en gammal poliskur från 1950-talet.

Eftersom Doktorn utvecklat ett särskilt intresse för Jorden och det som händer där, involveras han ofta i de händelseförlopp han besöker. Han har också ofta följeslagare från jorden med sig.

Även om Doktorn är vänligt sinnad och har en pacifistisk natur, så har han ett drag av anarkism och vill gå sin egen väg. Han är extremt intellektuell och kunnig i de flesta vetenskaper, samt ytterst excentrisk. Men även om han till det yttre ser mänsklig ut, finns en del skillnader. Han har två hjärtan, mer resistent och har en högre toleranströskel än människor. Men den märkligaste skillnaden av dem alla är hans förmåga att regenerera sin kropp. Dödligt sårad kommer Doktorns kropp att återfödas under en kort förvandling, något som leder till att hans fysiska skepnad och en del av hans beteende förändras medan han behåller alla erfarenheter, minnen och kunskaper. Antalet gånger han kan återfödas är dock begränsad.

Doctor Who är den längsta Science Fiction-serien som gått och är hittills 31 säsonger lång (även om BBC vid nystarten 2005 valde att starta om räkneverket, fortsätter den nya där den gamla slutade).

I skrivande stund håller Anna och jag på se igenom de senare säsongerna, medan jag nattetid tar mig an de äldre säsongerna...då tv4 Guld vänligt nog visar avsnitt från 70-talet nu.
För den som är ute efter realism som i Star Trek, så är serien udda. Doctor Who handlar om äventyrslusta och att utforska det okända, med en stor nypa surrealism och humor.

Vad mer kan jag säga? Jag är ett Doctor Who-fan numera!

Inlägg 200

Efter så många inlägg...vad kan man säga?

Ett så högt nummer känns alltid så avlägset när man börjat, men sakta närmar det sig...textrad efter textrad, sida efter sida...

När jag startade den här bloggen visste jag inte exakt vad jag ville uppnå med den. Skulle den vara ett forum där jag enbart visade upp alster, teckningar, målningar och foton? Skulle det vara en plats för att skriva reflektioner om att driva en egen verksamhet med samma namn som bloggen? Eller skulle det vara någonstans att fritt få fundera och berätta om den vardag jag har?

Ambitionen var hög...och är fortfarande...skillnaden är efter så många inlägg att jag känner mig mer avslappnad inför tanken att skriva och berätta. Det är inte en blogg med ett specifikt mål, som min tanke var från början, det är en blogg för vad som händer och sker på Inkdragon Studio...vad som händer och sker i min närhet... Jobb jag gör, bilder jag tecknar, texter jag skriver, folk jag träffar, böcker jag läser, filmer jag ser...detta och så mycket mer formar den jag är och den jag kommer att bli...

Kanske är inte allt det mest relevanta man kan tänka sig, det mest givande eller det mest välformulerade. Men det är något som händer här och nu... En tanke jag har då, vid det tillfälle då den skrivs. Och allt måste inte vara allvarligt! Seriöst möjligen, men utan leklust och udda ting blir vardagen mycket grå och trist...och en allt för grå vardag vill jag inte ha.

Så tack till er alla som gör min vardag vardag färgglad och spännande...och tack till dig som läser detta. Du är en av dem!

Här är inlägg 200...och det är bara början!

En vacker regnbåge

Efter ett lätt regn lystes dagens himmel upp av en ordentlig regnbåge.
Jag vet inte varför man inte ser dem oftare, i och med att det faktiskt regnar lite då och då... Men jag antar att rätt förhållande mellan regn och solsken måste ske för att en tydlig regnbåge ska uppenbara sig.


Jag är ingen expert på optik, men som jag minns det bildas regnbågen när solljus speglas i de vattenpartiklar som finns kvar i luften efter ett regn, partiklarna blir som oräkneliga prismor som bryter upp ljuset i sina färgglada nyanser. Ett normalt fenomen med andra ord, men det är inte svårt att tro att människor i många tider förknippat regnbågen med mystiska ting och magi...för det är något magiskt att se en sådan tydlig och vacker regnbåge bildas.

I Nordisk mytologi sades regnbågen kallas Bifrost och var bron mellan Asgård och Midgård. Att det blivit så är lätt att förstå. När åskan och mullret lägger sig, molnen skingras och regnbågen framträder är det lätt att tro att Tor med hammaren Mjölner är på väg hem efter ett dagsverke.

När jag står och tittar i mitt fönster, trots allt det moderna jag har omkring mig, är det inte svårt att leva sig in i förfädernas sinnesstämning och tro på övernaturliga ting. Världen är magisk.