Efterlängtad hårdvara!

Sedan ett tag tillbaka så har jag märkt att datorn ansträngs hårdare och hårdare. Mycket är för att programvaror och liknande är mycket mer krävande, en del är att datorn jag arbetar med är över 6 år gammal. Dessutom hjälper det inte att de filer jag tillverkar, som illustrationer och annat, är tunga att behandla.

Ett tag var den nästan hopplös men fick lite nytt liv efter att en god vän hjälpt mig att sanera den, tack än en gång Marie för hjälpen. Mycket av det damm som datorn drar åt sig, kommer oturligt nog in och kan orsaka rejäla försämringar i prestandan. Men trots det är det ganska tydligt att den närmat sig slutet som arbetsdator.

Det har också varit en enorm huvudvärk att inte kunna ha skärm och CitiQ-plattan anslutna samtidigt, eftersom det dumt nog visade sig saknas flera sådana uttag. Så det har varit mycket krypande under skrivbordet för att koppla om sladdar, något jag verkligen inte uppskattar eller rekommenderar

Så, efter att ha haft en diskussion med mig själv angående utgifter och inkomster, togs ett efterlängtat beslut; det är dags för en ny dator.

Så idag bar det av till El-Giganten för att titta på några tillgängliga modeller. Den stora frågan i sådana sammanhang; hur långt är jag villig att sträcka mig?
Det finns gott om datorer vars kostnader skulle kunna försörja mindre länder, i den klassen känner jag mig inte hemma att handla...ännu... Men efter många om och men, är det bättre att köpa något bra som håller, än något som måste bytas ut mycket tidigare.

Det blev en Dell denna gången. Jag har både hört gott och illa om märket, men förhållandevis är inställningen till deras produkter positiv. Så nu får jag känna av kvalitén på hårdvaran på egen hand.

Lite onödigt lyx med den extraförpackning som tillbehören kom i, men samtidigt kan jag tycka det ska kännas lite lyxigt när man betalar de summorna som kvalité kostar...

Studio SPX står det ståtligt graverat på sidorna. Också lite onödigt lyxigt, men om inget annat så kommer jag att kunna ta reda på vad den heter om det skulle vara strömavbrott. Men över lag är det en väldigt snygg design och kommer att se ståtlig ut vid skrivbordet.

Anna passade på att titta på ny mobil nu när hon följde med. Hon har en som är äldre än datorn och hon har länge funderat på att skaffa ny. Inspirerad av mitt slöseri plockade hon upp en Nokia.

De närmaste timmarna blir det för min det att göra backup på alla viktiga filer...drygt kanske, men själv ska jag njuta av den tiden. Då har jag ju upplevelsen framför mig att få starta den nya datorn för första gången...

En förlorad symbol

Är det någon annan som läst böckerna om Dan Browns collageprofessor Robert Langdon? Med tanke på den läsarstorm som varit tidigare är oddsen ganska goda att du är en Brown-läsare. Min egen relation till författaren har, i huvudsak, varit god.

Jag fick den första boken om Robert Langdon, Änglar & Demoner, av en vän och visste faktiskt inte vad det var. Vid det laget hade jag hört talas om Da Vinci Koden, som debatterades kraftigt i media, men jag visste då inte kopplingen mellan de två. I och med att det var en audiobok så satte jag igång den och lyssnade medan jag tecknade och målade. Snart var jag fast i en värld där Illuminati, det uråldriga brödraskapet, planerade att spränga Vatikanen och deras enda ledtrådar finns i hundraåriga manuskript.

Det låter kanske extremt, men Brown lägger fram handlingen stegvis och det är svårt att inte följa med...dessutom var det en lysande uppläsning av skådespelaren Johan Rabaeus.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att lägga vantarna på Da Vinci Koden, främst för att läsa mer om Langdon och hans gåtlösande, men också för att få veta vad de stora diskussionerna handlade om. Tyvärr föll den boken något kort för mig. Den var inte lika bra som Änglar & Demoner, men fortfarande godkänd. Vad gäller de religiösa påståendena så lägger Brown fram dem på ett övertygande vis, huruvida det är sant eller fantasier tänker jag inte ens spekulera i.

Så kom den, för många, efterlängtade tredje Langdon-boken; Den förlorade symbolen.

Robert Langdon åker till Capitolium i Washington DC i tron att han ska hålla ett föredrag om Frimurarna och deras symboler, men blir indragen i ett mystiskt sökande. Langdons mentor Peter Solomon är kidnappad och kidnapparen kräver att Langdon ska lösa Frimurarnas största hemlighet i utbyte mot mentorns liv. Ovilligt försöker Langdon lösa de ledtrådar till det han menar är en obefintlig hemlighet.

Den förlorade symbolen återvänder något till Änglar & Demoner i sin struktur. Brown har en förkärlek för hemliga brödraskap i sina böcker; Illuminati i den första, Prieuré de Sion i de andre och nu Frimurarna. Den mest markanta skillnaden är att brödraskapet nu är den hotade, som är en intressant vändning till bokens fördel.

Men som sina föregångare lider den nya boken av samma brister, men med fler av samma slag. Dan Brown har, i likhet Jan Guillou, en tendens att drunkna i sina egna detaljer. De tycker om att visa hur pålästa de är och hur detaljerade de kan vara i att beskriva berömda platser. Brown lider också av en tendens att upprepa sig åtskilliga gånger fler än nödvändigt, vilket ökar sidantalet men samtidigt blir oerhört tröttsamt.

Historien och mysteriet är här betydligt plattare än i de två föregångarna. Den försöker närma sig Änglar & Demoner, men är inte i närheten av samma kvalité. Men det var skönt att Langdon här inte sågs som en av skurkarna av myndigheterna, vilket var en av drivkrafterna i Da Vinci Koden.

Så vad är slutbetyget? Jo det är OK. Varken mer eller mindre.
Det är fortfarande Robert Langdon, vilket gör historien läsvärd, men här är Langdon så oerhört skeptisk i motsats till de tidigare och handlingen går oerhört trögt. En historia som skall utspela sig på en dryga åtta timmar, men kräver det dubbla i CD-längd, ger en bild av hur utdragen historien är. Många av karaktärerna Langdon interagerar med är platta, även om Brown försöker göra dem intressanta så drunknar dem i sin egen historik.
Det dramatiska klimaxet mot slutet av boken känns något krystad och är över förhållandevis fort med tanke på hur lång tid som spenderats att komma dit.

Jag skulle bara rekommendera de som verkligen är nyfikna att ta sig an Den förlorade Symbolen, alla andra skulle jag uppmana att läsa Ängalr & Demoner istället. Den lider av samma brister när det gäller detaljer och att vara utdragen, men har en historia med mycket mer spänning och mystik. Den är än idag en av mina favoriter.

Barnslig nostalgi till Extrapris

Sedan Ted Stridh såg en skiss på min figur Dean i en av mina skissböcker, har det varit ett önskemål från honom att jag skulle ta mig tiden att färdigställa bilden. Så när jag hade lite tid över var det just vad jag gjorde...i ärlighetens namn var jag inte svårövertalad.

Motivet är hämtat från en serie skisser, några grova och andra mer utvecklade som denna, på Dean i en medeltidsmiljö. Tanken var att skriva en fantasyhistoria kring honom. Som så mycket annat, hamnade skisserna åt sidan när annat jobb krävde min uppmärksamhet, men å andra sidan är inte projektet bortkastat. Kanske fullföljer jag det?

Tills dess är detta åtminstone en trevlig illustration. Klicka för större


Under kvällen passade Anna och jag på att åka till stormarknaden Citygross i Rosengård. Det är länge sedan någon av oss var där, vilket är dumt eftersom man faktiskt borde kosta på sig att besöka lite andra butiker i stan. Om inget annat för att prova andra sortiment.

Det var med stora ögon jag då gjorde ett fynd.
Jag är, som tidigare nämnts, ett stort Transformers-fan och i Citygross fanns inget annat än en stor hög med leksaker från Transformers Animated. Faktum är att jag, även om många andra fans inte gör det, tycker bra om den här nya tolkningen av den gamla serien. Så jag kunde inte låta bli att köpa två...


Priset? Det var nog det intressantaste av allt...figurer av den här storleken och klassen har jag sett i leksakshandeln har inte kostat under tre hundra. Här fick jag dem för 99:- styck.
Varför? Bara för att jag tycker det är kul... Det är två härliga karaktärer och jag gillar deras design i leksaksform. Så de hamnar i vitrinskåpet med de andra.

De dagar jag sitter med skrivkramp eller inte kan dra ett streck, påminner min samling av gamla och nya leksaker mig om att livet ska vara roligt och lekfullt...något vi alla glömmer allt för ofta.

Är tusch digitalt?

Av olika skäl har jag inte kunnat låta bli att fingra på den skiss jag visade häromdagen. Det var bara för lockande att fortsätta pillandet för att se vart resultatet skulle leda.
Främst var det att tuscha som kändes intressant.

Även om jag just nu använder den tusch-termen lite löst. Som många, men inte alla, vet är tuschningen av bilder då du med penna eller pensel lägger ett lager svart tusch över det du har ritat, oftast med blyerts men också med grafit. Som jag förstått är huvudingrediensen i tusch pulveriserat kol. Det bli inte mycket svartare än så...

Nu när jag för tillfället sitter med min CintiQ-platta och gör tuschningen, så väcks frågan kan jag fortfarande säga att jag tuschar? Tekniskt sett använder jag samma verktyg då som används vid färgläggning av olika slag...

Det får mig att minnas när jag en gång satt och pratade med en äldre vän till familjen, som målar oerhört vackra blommor i olja. Han har inte arbetat med tusch själv och när jag förklarade tekniken så sammanfattade han det med du målar helt enkelt i svart?

Och det är svårt att inte hålla med, eftersom det faktiskt summerar sammanhanget. Men samtidigt finns det en lång tradition där otaliga tecknare har kallat sitt arbete tuschning. Samma jobb jag utför digitalt nu, har gjorts länge med specifika verktyg som gett det sitt namn. Och jag har inget emot traditioner, så länge de inte kedjar oss.

Vad bilden gäller blev jag nöjd med resultatet. Den ledde till större förståelse för hur jag bör tänka när jag jobbar digitalt.

Egentligen, när tuschningen var färdig, var jag för trött för att färglägga med de tekniker jag vanligtvis använder. Det var mitt i natten, men trots det gjorde jag en snabb och enkel färgläggning som skulle påminna om de som oftast finns i serier om superhjältar. På något vis kändes det rätt.

En kärlekens dag

Det blev en seg start på årets Alla hjärtans dag, men det tycker jag var väl värt för både Anna och mig. Gårdagen ägnades till att fira mamma som fyller 50, något som var mycket trevligt men också ledde till en mycket sen kväll...för att inte säga sen natt.

Så när jag äntligen vaknade upp efter lite välbehövlig sömn, hittade jag något som gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Anna hade, i alla hemlighet, lyckats göra ett Alla hjärtans dag-kort åt mig som låg och väntade på tangentbordet. När jag frågade varför det låg där, fick jag det självklara svaret där visste jag att du garanterat skulle hitta det!
Jag kan inget annat än älska den kvinnan..!

Till dig som läser vill jag passa på att önska
en riktigt mysig Alla hjärtans dag.

Skissen som växte!

Nu är det åter igen en period då det mesta jag gör om dagarna är att sitta och skriva.

Missförstå inte, skrivuppdrag är något jag tycker mycket om att göra. Men som alltid, när man pysslar med mer än en arbetsuppgift i sin verksamhet; när man ägnar mycket tid åt den ena, känner man ett sug att få göra allt det andra.

Så efter att ha fördjupat mig i texter av olika slag hela dagarna och skrivit så tangenterna glöder, så sitter jag trött i tv-soffan och känner ett sug efter att få teckna. Det kliar i fingrarna.

Den enda fundering jag hade, innan pennan började vandra över pappret, var att det kunde vara ett bra tillfälle att öva lite på att teckna glänsande metall.

Och skissen växte...och växte...och växte...


Om bilden är perfekt vet jag inte och inget syfte fyller den heller, men samtidigt var den oerhört tillfredsställande att teckna. Däri ligger en lärdom, allt behöver inte alltid ha ett syfte... Ibland kan de bästa idéerna komma ur planlösa funderingar, osammanhängande fraser eller några spontant ritade linjer.

Jag glömmer det själv ibland, men det är viktigt att försöka vara spontan och tänka i nya banor ibland. Oväntade lösningar kan finnas på problem man inte ens visste att man hade...

Vad jag ska göra med bilden? Vem vet? Det vore roligt att tuscha den och se hur den blir. Men hur det blir med den saken återstår att se...

Krigaren från nätet

Min yngre bror är ett stort fan av spelet World of Warcraft, som spelas online med deltagare från hela världen.

För den som aldrig sett spelet, så utspelar det sig i en fiktiv medeltidsvärld där det existerar en hel del fler raser än den mänskliga. Förutom de klassiska fantasy associerade raserna, finns det en hel del lite mer udda...
Du tar dig rollen som en karaktär och påbörjar en resa med målet att utföra uppdrag och samla så mycket erfarenhetspoäng som möjligt.

Förvisso går en stor del av spelet ut på att samla erfarenhet, men det är bara en liten bit av spelet. Charmen är att vara ute på äventyr tillsammans med sina vänner, var i världen de än må vara, besegra till synes oövervinnerliga fiender och hitta skatter.

Det är, ganska uppenbarligen, ett mer socialt spel än vad omgivningen ibland tror. Men det beror främst på att det inte är omgivningen spelaren är social emot. Men så länge en spelare klarar att ha både ett privatliv och arbete eller studier, utan att spelandet raserar allt...så finns det ingen anledning för de att inte spela.

Det är, när allt kommer omkring, inte värre än att försvinna i timmar om dagen i en bok...eller sitta klistrad framför tv:n om kvällarna. Vi väljer ju alla den avslappningen vi tycker ger oss mest. Allt annat är våra egna fördomar.

I ärlighetens namn så hade jag lusten att sätta mig in i spelet mer, efter att ha fått prova det. Men jag har något personligt emot att behöva hålla koll på ett helt tangentbord av knappar för att hålla kontrollen i spelet. Jag tillhör de som föredrar en handkontroll, vilken dag i veckan som helst...

Men jag kunde inte låta bli att göra en teckning baserad på en av min brors karaktärer från spelet, det är en av mina svagheter...att ta chansen att teckna när jag får den...

Datorvärld á la 80-tal

När jag bläddrade i filmsamlingen för att hitta något kul att titta på, fångade exemplaret av filmen TRON min uppmärksamhet. Det är ett tag sedan jag såg denna kultklassiker, men det är en av mina favoriter från 80-talet. Dock ska jag erkänna att det är nyutgåvan med CGI-förbättringar jag har, som släpptes till 20 års jubileet.

Historien i korthet; programmeraren Kevin Flynn har blivit bestulen på sina spelidéer och programkoder, nu ligger till grunden för företaget ENCOM. I ett försök att skaffa fram bevis på att spelen stulits från honom, bryter sig Kevin in i ett av ENCOMs laboratorium. ENCOMS datorsystem, ett självmedvetet program kallat MCP, försöker stoppa honom och använder ett av forskarnas senaste projekt, en laser som bryter ner föremål och omvandlar dem till datorinformation. Kevin hamnar i datorsystemet och måste göra allt för att stoppa MCP. Till sin hjälp har han det människoliknande programmet TRON som skapats för att rensa systemet från MCP.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra en ny bild till samlingen i Deans Moviebox... Klicka för större

Inkdragon Studio fyller 2år

Det här datumet har känts speciellt för mig de senaste två åren.
Visserligen är det inget märkvärdigt, men samtidigt känns det värt att minnas att det var idag för två år sedan Inkdragon Studio officiellt startade och jag drog igång mitt frilansande.

Det är alltid nervöst när något nytt i ens tillvaro sätter igång, särskilt när de mängderna av pappersarbete som starten av en verksamhet innebär. Visst kan man undra varför det är så mycket papper som måste skrivas under för att du ska ha rätten att ta betalt av någon annan för en utförd arbetsuppgift...men så lever vi i ett byråkratiskt samhälle och kanske lika bra är väl det. För trots det gnisslande och hackande maskineri som en byråkrati innebär, så innebär det också att du har rättigheter och möjligheter. Bara du inte drunknar i pappersmassorna.

Nu har två år gått och jag har redan hunnit känna av både högkonjunktur och lågkonjunktur... Stött på lojala arbetsgivare och de som försöker nalla material gratis...
Det har varit en fantastisk resa och den kommer fortsätta länge...

Och hur firades detta? Med en riktigt fantastisk måltid, min sambo Anna tillagat, åtnjuten tillsammans med hela min familj.