Artemis Fowl

Jag har, på de senare åren, blivit ett stort fan av Artemis Fowl. Sedan jag fick tag på ett exemplar av Eoin Colfer första bok om det kriminella pojkgeniet och hans sammanstötningar med Fe-folket, så har jag varit fast. Förvisso föredrar jag dem som audiobok, men jag har likväl läst några av dem innan jag lyssnat på dem.

Att jag föredrar ljudboken här är ingen slump. Jag försökte läsa den svenska översättningen som min första kontakt med bokserien och den blev katastrofal. Det var något med översättarens ordval som gjorde boken dryg, vilket bara bevisar att originalspråket alltid är det bättre att läsa en text i om inte det är en mycket skicklig översättare. Men i tron att det var boken som var skräp så la jag den åt sidan och ändrade inte uppfattning förrän jag fick låna den engelska audioboken. Det var en fantastisk upplevelse, särskilt med Nathaniel Parkers otroliga röstskådespeleri.

Därför var det en besvikelse att den senaste boken, Artemis Fowl and the Time Paradox, inte höll samma kvalité som de övriga i serien. Förvisso är bok tre, Artemis Fowl and the Eternity Code, en svag bok i serien men fungerar bra jämfört med den senare.

Nu är scenariot inte ett enkelt, så snart tidsresor är inblandade blir det komplicerat att hålla rätsida på vad som är upp och ner, men flera av karaktärerna är inte i synk med sig själva. Trots det är oddsen stora att jag likväl kommer läsa en sjunde bok, om den blir aktuell. Det är svårt att hela tiden hålla samma höga nivå på sitt skrivande som jag tycker Eoin Colfer i regel har. Det är oundvikligt att några böcker i en bokserie blir svagare än de övriga.

Även serieromanerna om Artemis har varit över förväntan, sedan jag tog mig an att läsa den första. Trots att många små ändringar gjorts, främst för att göra övergången mellan medierna så smidig som möjligt, så är det samma känsla och anda som böckerna. Italienaren Giovanni Riganos teckningar är fantastiska tillsammans med landsmannen Paolo Lamannas färgläggningar. Eftersom jag blivit så tagen av Giovanni Riganos teckningar, har jag inte kunnat låta bli att rita av några.


Hans stil är väldigt tilltalande och jag kommer att studera hans arbete noga för att lära så mycket jag kan.

Om du inte tagit del i dessa serieromaner eller böckerna om Artemis Fowl, så rekommenderar jag dem varmt för alla som gillar sagor och fantasy när de inträffar i modern miljö...

I en grotta...

Efter att ha avslutat lite pappersarbete, hade jag den impulsiva känslan att bara få måla något... Vad eller hur spelade ingen roll!

Nyligen, efter att ha bläddrat lite i barnböcker ute i de bokhandlar jag brukar besöka, fick jag inspiration till en lite enklare och vektor-inspirerad stil. För de som inte känner till vektor, så är det i det här fallet illustrationer som görs baserat på "matematiska formler". De mest kända programmen som sådana illustrationer görs i är Corels Draw och Adobes välkända Flash eller Illustrator.

Jag har tidigare experimenterat med bland annat Illustrator, men det är något i det sättet att teckna som inte tilltalar mig. Tankesättet är helt annorlunda och jag föredrar att teckna i pixelbaserade program som Corels Paint Shop Pro, Painter eller Adobes Photoshop.
Men det hindrar inte att man inspireras av den stil och känsla man kan skapa med vektorerna.

Så jag skissade samman spontant och målade. Motivet är kanske inte lämpat för barnboksindustrin, men som gav min en chans att verkligen utforska stilen.


Resultatet blev förhållandevis bra och jag lärde mig en hel del. Parallellt med allt annat man gör kanske jag skulle använda den här och sätta ihop de riktiga barnböckerna jag funderar på? Vars stämning och miljö är både mysigare och trevligare än den situation stackars Martin hamnat i här...

Några stilprover...

Har suttit, när tid funnits, för att skissa på lite idéer jag hade...inte så mycket på figurerna i sig utan snarare på hur jag designar karaktärer. Jag vill hitta något som fungerar både bra för mig att skissa och som senare kommer bli snyggt när jag tar upp bilden på CintiQ-plattan, tuschar och färglägger...

Jag var känd för att använda väldigt tjocka linjer...men ju mer jag arbetar, ju mer blir de tunnare linjerna. Och nu, när jag har möjligheten, är det väldigt givande att experimentera med dem.

Den senaste skissen, av min figur Martin och två slumpvis tecknade karaktärer, visar på lovande resultat. Det är bara att fortsätta att experimentera och låta pennan glöda.

Alice in Wonderland

Häromdagen var det åter dags att ta en tur till biografen. Anna ville verkligen se Tim Burtons tolkning av Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet och självklart kunde jag inte låta bli att följa med. Men det var ganska tydligt när vi satt där i biostolarna och ljuset släktes, att det inte var den vanliga Alice...

Alice har mardrömmar som barn, hon drömmer hur hon faller ner i ett djupt hål och udda figurer stirrar på henne när hon nått botten. Hennes far tröstar henne och försäkrar att alla har udda drömmar och tankar ibland.

När Alice är 19 tas hon till en förlovningsfest. Hon står inte ut med att behöva ta livsavgörande beslut och springer istället iväg efter en vit kanin hon sett stryka runt herrgårdens trädgård. När hon tittar ner i det hål kaninen försvunnit ner i, tappar hon balansen och faller ner. Väl i botten på hålet kommer hon till Underlandet, men de hon möter är inte säkra på att hon är den rätta Alice...

Det är viktigt att påpeka att denna filmatisering snarare känns som en uppföljare än en huvudfilm. Även om Alice är förvirrad över att vara i Underlandet, så pratar de andra karaktärerna ständigt om att allt är annorlunda sedan förra gången hon besökte deras värld. Det är givetvis ett sätt för Burton att ändra så att han kan ha en ung kvinna istället för en liten flicka i huvudrollen. Anledningen är enkel, den här filmen satsar snarare på att vara en fanatsy-historia med action-moment än den saga som handlar om att besöka en plats där all logik är snedvriden.


Även om samtliga figurer Alice möter är charmiga och intressanta, så har flera av dem tydliga brister. Ett stort plus är för de effekter som får spelkortssoldaterna att se ytterst levande ut, trots att de uppenbarligen är just spelkort. Cheshire-katten var ytterst charmig och Stephen Fry var ett perfekt val att ge röst åt karaktären!

Johnny Depp gör också en lysande Galen Hattmakare, men i likhet med Helena Bonham Carter som den Röda Drottningen, så börjar det bli inflation på dessa skådespelare i Burtons filmer. Frågan är om Burton kommer att ha med dem i sitt nästa projekt också, eftersom han inte verkar våga vara utan dem längre.

Att göra om handlingen till vad som mer påminner om ett fantasy-epos än den saga den ursprungligen är, framkallar blandade känslor. Det känns spännande att de ökat hastigheten på historien och gett Underlandet fler aspekter att vara en farlig värld, men att påskina att Alice är den stora räddaren och frälsaren, med tydliga referenser till Jeanne d'Arc, blir för mycket. Detsamma gäller den Sagan om Ringen-inspirerande sammandrabbning i slutskedet av historien. Att Alice är den som är utvald att leda en revolution där alla de klassiska figurerna nu är frihetskämpar blir lite för mycket...och om hon besegrar den omtalade Jabberwockyn så vinner hon, oavsett hur mycket större och starkare den Röda Drottningens arme än är.

Trots allt ÄR det en väldigt underhållande film, även om den skiljer sig markant från sin ursprungskälla. Jag var nöjd efter att ha sett den och effekterna var väldigt spännande i 3D.

Isig bildredigering

När jag häromdagen småpratade med Ted Stridh så berättade han om en spontan bild han tagit en kväll när han var ute. Han hade fått syn på en istapp som hängde från en tegelpanna på ett hus, tyckte att det var vackert med ljusen som speglades i den rena isen och tog fram kameran för att knäppa några bilder.

I brist på stativ och de dåliga ljusförhållandena gjorde att de flesta av bilderna blev suddiga eller underexponerade. Enbart en av dem blev skarp, dessvärre blev bildkompositionen på den en av de sämre. Istappen upplevs något underdimensionerad och en bit av trästativet till tegelpannorna hade letat sig in.


Ted visade mig bilden och jag föreslog en enkel bildredigering för att göra intrycket av bilden bättre. Att manipulera en bild för att förhöja ett motiv, när det handlar om att illustrera en känsla, något naturligt vackert eller där det är uppenbart att bilden inte ska vara en representation av verkligheten, är det inte fel som jag ser det. Det är snarare när sanningen förvrids till något annat och ambitionen är att lura betraktaren som det är dags att diskutera etik och moral.


Jag gjorde förvisso istappen något större än den faktiskt var, men för att öka intrycket och de vackra ljuspunkterna som speglas i isen. Trästativet ersattes med ännu några tegelpannor. Och jag blev nöjd med slutresultatet. Jag valde att inte förändra färger eller skillnaden på ljus och mörker eftersom Ted fått in en bra balans. Det finns ingen anledning att redigera det som inte behöver redigeras...

Arbetet med istappen gick dessutom fort med den nya datorn, det är så trevligt att arbeta när datorns gensvar på de drag man gör på CintiQ-plattan är omedelbar.

Pepsis ansiktslyft

När jag stod vid läskhyllan på ICA la jag märke till något udda vid Pepsi-flaskorna. Av alla som stod är var en annorlunda...

Det är inte ovanligt, även om det brukar dröja en ganska lång tid mellan, att företag uppdaterar sin grafiska profil med en ny logga eller ett nytt typsnitt. Men här var så gott som allt förnyat. Inte till det sämre skulle jag påstå, men samtidigt är det ett helt nytt spår jämfört med deras tidigare inriktning...

Som grafiker själv tycker jag det är intressant att se på och jämföra grafiska profiler. Den gamla flaskan (till höger) ser ut att vara riktad till en yngre målgrupp med sina skrikiga färger och effekter, medan den nya verkar mer anpassad för en äldre och mer sofistikerad kund.

Sådana förändringar är ju alltid ett vågspel och det ska bli spännande att se hur det går för Pepsis nya stil. Allt det här visar att det så kallade cola-kriget fortfarande är i full gång mellan de två huvudspelarna, får se vad Coca Colas svar på detta blir.

Innehållet i flaskorna var ett och detsamma...på gott och ont.

Madrassen - ett minne

Alla som stått i tvättstugan och väntat på att nästa maskin tvätt ska bli klar, vet hur tråkigt det är. Själv brukar jag stå och fundera över kommande manus, historier eller annat som jag för tillfället arbetar med. Då och då gör jag blir det också att man reflekterar över vad som är och vad som varit. När jag fick syn på en skjorta i smutstvätten råkade jag minnas en situation som uppstod för några år sedan som jag inte kunde låta bli att skratta åt. Men då det hände kunde jag verkligen hålla mig för skratt.

Det var i samband med att jag och Anna skulle flytta ihop, det fanns mängder som skulle fixas innan hennes flyttlass kom. Ett av huvudinköpen som skulle göras var ny säng, så jag bokade en ledig sommardag med pappa för att få lite hjälp att baxa hem eländet.
Dagen innan ringer telefonen. Fujicolor, som jag då hoppades få samarbeta med, hade flyttat tiden för det personliga mötet till samma dag jag skulle på sängjakt. Inga problem, det var senare på dagen och det borde fungera ändå...

Mitt huvudsakliga misstag var att tro det skulle gå fort på IKEA. Även om personalen försöker vara snabb och effektiv, så har kunderna sällan samma inställning. Som ni vet låter det oftast såhär:

- Jag vill ha (valfri produkt ur katalogen), har ni den?
- Ja, den står där borta. Du kan inte missa den.
- Är det säkert att den är den?
- Javisst.
- Jag är inte helt säker att det är den...
- Jodå, det står det namnet där...ser du?
- Mja, jag vet inte riktigt. I katalogen såg den annorlunda ut...
...och så vidare...

Lyckligtvis hade jag varit förutseende och sparade tid genom att redan vara klädd för mötet, iklädd skjorta och finbyxor. Därför gjorde det inget att förvirrade kunder drog ut på tiden. Trodde jag.

Jag fick veta, efter att stått en lång stund i kö, att sängen var i lager. Men vid sängens uthämtning var det tomt och det blev att stå ännu längre i kö och nervöst börja titta på klockan. Tiden började rinna ut och jag avskyr att vara försenad.
Så blev det min tur och visst fanns sängen i lager, den låg bara ute i förrådet. Den skulle snart komma in, personal var och hämta de den. Mycket långsamt.

Så kom lastpallen, vi drog ner en säng på vagnen och allt var äntligen löst. Det var bara att åka på mötet. Trodde jag.

När jag tittade ner på min vita skjorta, hade den förvandlats. Sängen, som måste stått i kolförrådet, var täckt i ett tunt lager sot som min skjorta girigt hade sugit åt sig av.
Det såg, minst sagt, sluskigt ut. Bara en blind arbetsgivare gör affärer med någon i solkig skjorta.

Utan att överdiva blev det en hastig resa hem och ett hastigt ombyte innan det var en resa i panik in till Fuji för mötet. Jag måste ha flåsat som en maratonspringande astmatiker.
Lyckligtvis gick det bra, men jag kan än idag inte låta bli och undra vilket deras första intryck av mig var...

Funderingar vid vattnet

I samband med att jag fått ordning på den nya hårdvaran och alla programmen som jag använder, parallellt med de uppdrag jag åtagit mig att genomföra, så passade jag på att göra en genomgång av de gamla filer som ligger och dräller bland mina arkiv och backup:er.

Av en ren slump hittade jag de experiment jag gjort med Dean inklippt i vardagsmiljö. Den stilen var en kort tid basen för de strippar jag tecknade och lät publicera. Även om det bara var ett sätt att experimentera med mediet och något som jag i nuläget inte är intresserad av att göra, så blev några riktigt trevliga strippar gjorda.

Eftersom följande motiv blev så tilltalande och uttrycksfulla, tänkte jag dela med mig av dem.

Dean sittandes vid vattenbrynet i mina hemtrakter. Vi ser tydligt det välkända landmärket i bakgrunden som bekräftar att Danmark är nära... Vyn är vacker, men kanske lite typisk, och parkbänken gav intryck om en skön plats att sitta och se ut över havet.

I Malmö finns ett välkänt parkeringshus, som delar namn med min sambo Anna, där graffitimålare får dekorera väggar. När följande motiv från Transformers Armada fanns målat där kunde jag inte låta bli att ta ett kort. Där är något sublimt i bilden, Dean är omedveten om motivet men har undermedvetet noterat det pekande fingret och kan inte låta bli att titta ditåt...

Barnaglädje & pappersarbete

De närmaste dagarna har jag spenderat till att få ordning på den nya datorn. Det är en blandning av att lägga in alla program jag använder och alla drivrutiner som behövs för att förenkla arbetet.

Även om den nya hårdvaran är extremt snabb och kraftfull, tar det ändå en bra stund att få ordning på allt. Man glömmer lätt vad man hade eller inte hade...men blir bryskt påmind när något inte vill fungera som det ska. Inget dramatiskt fel, bara onödigt...

Parallellt med programinstallationen är det dags att få alla papper i ordning inför deklarationen. Inget mer märkvärdigt än att man ser över allt och kollar så att det stämmer. Problemet är bara att det är så fruktansvärt tråkigt att göra!

Det finns de som tycker papper och siffror är jättekul, härligt jag är så glad för deras skull...själv är jag bra på siffror, men får inte ut någon kick av dem alls! Vilket är anledningen till att jag har en revisor i slutändan som tar hand om de riktigt påfrestande bitarna!

Så för att slippa papperna en stund och få lite frisk luft, tog jag en lång promenad och hamnade hemma hos mina föräldrar. Mamma är dagmamma några dagar i veckan, så för att roa barnen hade jag förra helgen gett henne en av provutskrifterna på Dean när han sover vid en lägereld. De uppskattade tydligen fyrverkeribilden väldigt mycket, så jag tyckte det kunde vara roligt att höra vad de hade sagt om den nya.

När jag frågade, kunde jag inte låta bli att spricka upp i ett stort leende åt svaret. När barnen hade fått syn på bilden, hade de stått och tittat på den en stund. Sen ville en av pojkarna omedelbart leka Dino! Och de andra var tydligen också med på noterna.
De byggde en eldstad av Lego, turades om att sova och tända elden. Tydligen höll de på med detta väldigt länge...

Varför var det en kick att höra? Jo, med tanke på den överstimulering de flesta barnen har idag med enorma mängder tecknade filmer som visas nästan dygnet runt på specifika kanaler, videospel av olika typer och sagoböcker...så är det en fantastisk känsla att höra att en enda av mina bilder inspirerade dem till att härma den och leka att de var med i bilden...

Jag vet inte vad du tycker, men för mig var det ett av de bästa betygen jag kunde få på det motivet...