Mellandagsfrid i stugan

Det har varit en mycket jäktig tid nu, den senaste tiden...
Man inser plötsligt att bara för att det är jul, betyder inte det att allt stannar av och att man kan ta det lugnt. Kanske lite naivt att tro något sådant, men så är julen också den tid som lockar fram barnasinnet mest...i alla fall hos mig!

Men nu börjar tillvaron lugna ner sig så pass att jag kan unna mig att ta ett par dagars time out! Ett par välförtjänta sådana... Jag ska passa på att varva ner, bara sitta i lugn och ro. Kanske passa på att läsa lite i alla de böcker och album jag skulle hunnit med, men som tvingats läggas åt sidan. Det finns ju ett och annat jag vill skriva om till DigitalComics, så nu är kanske chansen att läsa in sig utan att stressen bankar för dörren.

Nu när Julafton är förbi och inget annat är kvar att stressa för i år, är det kanske den bästa sysselsättningen av dem alla.

Ja, så får det bli...några dagars äkta julfrid!

Men jag kanske ska vara försiktig med vad jag önskar...som Nissen lär sig den hårda vägen i denna Lindström-teckning. (klicka för större)


Ett signerat tryck av mästaren själv, en julklapp från min vän och kollega Ted. Men hur oanständigt något än är, finns det något bättre än att skratta?
Bortsett från några dagars ledighet då!

God fortsättning!

Julafton 2010

Då var det åter Julafton, efter ett helt års väntan! Och mycket har det funnits med att göra! Både sådant som hör vardagen till och alla de förberedelser som man vill få gjorda inför Dopparedagen!

Julklappar till familjen är införskaffade, julkort skickade, skinka tillagad, julsnapsen på kylning, och så vidare. Att man hinner bli färdig i tid varje år är verkligen ett julmirakel!

Nu är det enda som är kvar att spendera dagen med sina närmaste och bara njuta av allt det goda som förberetts.

Därför vill jag passa på att önska er alla en fridfull tillvaro, en fin dag och en riktigt God Jul.

Brädspel: Dungeonquest

Inspirerad av både Scotland Yard och Tomas brädspelsrecensioner, så letade jag hungrigt efter ett nytt spel att sätta tänderna i. Som barn hörde jag talas om spel som var utformade som rollspel, men ändå fortfarande var i brädspelsform...två av de mest kända var Hero Quest och Dragon Strike. Ett sådant spel har jag, sedan dess, velat lägga fingrarna på... Och nu har jag det!

Jag hittade spelet Dungeonquest på Science Fiction Bokhandeln, som enligt Tomas (aka ConraDargo) ska vara en nyare version av ett spel som förr kallades Drakborgen. Eftersom det verkade ha fått fina vitsord och jag kände för att chansa...köpte jag ett exemplar.


Det var en riktig fröjd att öppna upp lådan och få undersöka alla de detaljer som fanns däri, både på spelkort och spelbräde, men också på olika brickor och informationskort. Eftersom det var många tillbehör, tog det en stund att öppna upp och ordna allt så att jag fick en ordentlig överblick på innehållet.


Konceptet är enkelt, man tar kontroll över en av sex möjliga hjältar med olika förutsättningar och förmågor för att ta sig in i den borg där den beryktade drakskatten ligger gömd och övervakad.


Varje gång man spelar är spelplanen annorlunda. För att göra spelupplevelsen så levande som möjligt, för att spelaren ska leva sig in i rollen som hjälten, så vet ingen vad som väntar dem i nästa rum. När spelaren rör sig in i ett outforskat rum, som ännu inte finns på spelplanen, drar spelaren en bricka med ett rum på slumpvis. Så växer spelplanen fram allt eftersom den utforskas. Målet är, såklart, att nå mitten där skattkammren finns.


Varje rum innehåller både potentiella skatter, men också möjliga fällor eller monster, därför finns olika kort som avgör om ett rum innehåller något specifikt när spelaren kommer in. Det kan också finnas hinder som låsta dörrar eller galler som måste öppnas.


Men tiden är begränsad, efter ett visst antal drag låses portarna och draken i borgen vaknar. DÅ är hoppet ute och alla som är kvar i borgen förlorar spelet.
Målet är att både överleva borgen, men också hinna ut från den med så mycket skatter som möjligt innan tiden är ute.

Nu har jag mest suttit med näsan i regelboken, men hoppas att snart få en chans att spela med någon annan spelsugen. Visserligen är detta ett av de få spel som kan spelas av en ensam spelare, men vad är nöjet med det? Den bästa stämningen får man om man är ett gäng som går på skattjakt tillsammans... Vad kan jag säga? Jag längtar efter äventyr!

Inspiration från rymden

Min yngre bror började för ett tag sedan spela Star Craft II: Wings of Liberty, uppföljaren på det klassiska Star Craft som för drygt 10 år sedan var en enorm hit. Jag vet, för jag spelade det själv också...Blizzard Entertainents spel har alltid lockat och imponerat.

Även om det var människorasen, eller här kallad Terran, som var den grupp i spelet jag började att spela med...så finns det något väldigt lockande och fascinerande med de två andra. Det utomjordiska och andliga Protoss, tillsammans med det hänsynslösa och insektsliknande Zerg. Samtliga med egna värderingar, mål och taktik.

I nuläget har jag inte haft mycket lust att spela spel, förutom det återuppväckta intresset för brädspel, men att se honom spela Star Craft igen väckte ett visst intresse och en längtan att prova på igen. När, var, om får vara en fråga för framtiden, men jag kunde inte låta bli att göra en skiss medan jag satt i tv-soffan som senare hittade bort till ritbordet... (Klicka för större bild)


Som sagt så hade jag en viss förkärlek till Terran och också till deras olika karaktärer. Särskilt de Space Marines, som utgör grundtrupperna i lägret. Vilket kanske syns med tanke på motivet. Även om det är länge sedan jag såg figurerna, illustrerade eller på andra stillbilder, så tyckte jag att jag fångade andan av dem. Inte en perfekt liknelse, men både andligt och nöjesmässigt tillfredsställande!

Spelkväll: Scotland Yard

Jag har alltid älskat spel. Video- och dataspel var det jag främst spelade, men något jag verkligen gillade var brädspel. Det var något jag spelade som barn och även numera känner jag lusten att få kasta en tärning och flytta en liten spelpjäs på en kartongplatta. Särskilt efter att ha sett min vän Tomas brädspelsrecensioner på YouTube. Men det har inte blivit särskilt mycket de senaste åren...

Nyligen fick jag brädspelet Scotland Yard i present och har varit sugen på att prova på...annat kan man inte bli när spelet sägs "passar dig perfekt". Så under kvällen igår gav jag mig tillsammans med goda vänner ut i London-dimman ett par gånger...något som höll oss sysselsatta långt in på natten.


Upplägget är enkelt: en av spelarna tar rollen som Mr X, en skum typ som försvunnit i lokaltrafiken i London. De andra spelarna iklär sig rollerna som detektiver och ska försöka hitta Mr X var han än har gömt sig någonstans.

Vad som gör spelet olikt många andra är att Mr X inte har sin spelpjäs på brädet under större delen av spelet. Istället håller han sina rörelser hemliga på en speciell anteckningsplatta, han måste ändå avslöja vilket färdmedel han använt under sitt drag; Taxi, Buss eller Tunnelbana. Ingen tärning används utan deltagarna använder en av de biljetter de fått vid start för att röra sig mellan de olika hållplatserna. Vid vissa klockslag, vilket anges beroende på vilket drag i ordningen det är, måste Mr X visa sig på planen för att ge Detektiverna en chans att hitta honom.


Om en Detektiv landar på en hållplats där Mr X befinner sig, har Detektiverna vunnit. Om ingen hittar honom innan det 24:e draget, vinner Mr X.

Som lurig strateg iklädde jag mig rollen som den hala skurken som mina vänner försökte hitta. Eftersom det var nytt för oss alla, tog det en stund innan vi var varma i kläderna och kunde spela på allvar...trots att diskussionerna var jag kunde hålla hus var tunga och allvarliga, var stämningen på topp och vi hade en riktig helkväll!

Kvällen gav mig verkligen blodad tand för att spela igen, så jag kommer att försöka få till fler kvällar av samma typ, samt försöka lägga vantarna på fler brädspel. Men en sak är säker, det här spelet kommer vi spela många gånger till..! Har du chansen, prova på!

Tony Cronstam på Mazettihuset

Jag hade den stora turen att få ett meddelande skickat till mig från Tony Cronstam, tecknaren av den mycket populära Elvis-serien, där han berättade att han skulle dyka upp på Mazettihuset där Serieskolan numera håller till. Han skulle hålla ett litet improviserat föredrag om sitt och Maria Cronstams arbete med serien.

När man får ett meddelande på det sättet, inte kan man tacka nej då! Tvärt om så blev jag mycket förväntansfull...


Så ikväll klockan 18 satt jag bänkad i lokalen och fick ta del av Tonys tankar och funderingar. Det första som märks när Tony berättar om sitt arbete är den passion som finns. Inte bara för hans eget arbete utan för serien som konst och berättarmedium.

Han berättade kort om sitt arbete med Bamse och hur det slutligen gav honom lusten att skapa något eget som med tiden skulle utvecklas till den serie som existerar idag.


Han berättade att den svåraste frågan han fått svara på var när exakt Elvis, som karaktär, föddes. Tydligen hade han funderat mycket över detta och förklarade att Elvis faktiskt kom till drygt 100 strippar in i serien. Det var då de valde att sluta försöka göra komiska slapstick-historier och istället hitta inspirationen från sina egna liv. Något som var mycket intressant att ta del av.

Det spontantecknades, visades strippar, Tony läste högt och berättade anekdoter om historierna de olika stripparna var baserade på. Det pratades också om arbetsuppläggning, historiestruktur och värdefulla tips, med pauser för frågor och pepparkakor.


För er som inte kunde komma eller kände till kvällens föredrag, Tony meddelade att han mer än gärna skulle organisera en liknande kväll igen. Det är, menar han, ett sätt för honom att komma ut och prata med de som läser hans och Marias arbete. Och med tanke på hur mycket Tony bjuder på sig själv under tiden, så är det väl värt ett besök. För de som är intresserade är det en uppmaning att hålla ögonen på Elvis hemsida eller Facebook-sida för information om kommande kvällar i framtiden...

Själv tyckte jag det var en mycket givande och väl spenderad kväll!

Transformers 3 teaser

Jag fick idag se att det lagts upp en teaser-trailer till den kommande tredje filmen om mina barndomsfavoriter Transformers, med titeln Transformers: Dark of the Moon, via iTunes Movie Trailers.


Vad som kommer att vara den huvudsakliga handlingen är än så länge hemligt, men trailern visar hur det, under den första månlandningen 1969, visade sig att astronauterna Armstrong och Aldrin upptäcker vad som ser ut som vraket efter ett kraschat rymdskepp.


Vart detta kommer att leda ska bli spännande att se. Jag är fullt medveten om att Michael Bays filmer inte är utan brister och oerhörda fel, men som stort fan av Transformers måste jag erkänna att jag ser fram emot den tredje filmen. Om inte annat än för att höra Peter Cullen åter igen gestalta Optimus Primes röst...

Det blir en lång väntan till Juli månads biopremiär.

Julby 2010

En liten tradition Anna och jag har är att vi bygger en liten Julby varje jul som en del av våra juldekorationer...det är något vi hittat på med sen vi flyttade till den gemensamma lägenheten. Den stad vi har hittade vi av en slump på Lidl några veckor innan Jul det första året, då vi gått och funderat på att bygga något sedan vi inspirerats av en god väns årliga Tomteland.

Idag hade Anna bett att vi skulle bygga årets och tillsammans experimentera med olika lösningar vi funderat på. Främst var det att få till lite mer av en miljö, något som inte var allt för statisk. Lite kullar och berg är sällan fel, men är luriga att lösa tillsammans med belysningen till de små husen. Lamporna kunde haft bättre lösningar, när det kommer till hur de sätts fast i husen, men man tager vad man haver. Även om det är klurigt när man håller på och experimenterar så blir belöningen större om man tar sig den lilla extra tiden.


Slutresultatet, när Anna fått stå och pilla med figurer, träd och annan rekvisita, blev väldigt tillfredsställande och kommer vara vår lilla oas i all den kommande julstressen.

Till sängs...

Är det något jag avskyr så är det att ligga sjuk till sängs. Men det finns inte så mycket att göra när kroppen säger stopp och allting avstannar, vare sig man vill eller ej.

Det hände mig för några dagar sen, jag drabbades av den värsta frossa jag varit med om. Inte ens en skållhet dusch hade effekt, utan jag tvingades bädda ner mig och skakande fundera på om hela benstommen bytts ut mot is. Hur mycket tindrande is i morgonskenet är en vacker syn, jag föredrar kalcium i min benstomme. Det kändes så illa ett tag att jag funderade på om jag skulle söka rollen som Mr. Freeze i Batman, om det nu skulle vara att en remake var i antågande. I feberyra får man många konstiga idéer... Men efter ett par timmar kom temperaturen upp igen.

Och så började den sedvanliga sjukdomsdansen till och från sängen. Jag blir rastlös där jag ligger, tycker att det inte är så farligt hög feber och att jag minsann kan jobba lite. Jag reser mig och faller i yrsel tillbaka ner på madrassen...det går en stund, jag tycker det är tråkigt och vill hellre jobba, reser mig, yrsel och så börjar det om igen. Så fortsätter det i timmar, tills jag tröttnar och slår på en audiobok och försöker låtsas att jag har semester...

Lyckligtvis är jag på fötter igen, om än något skakiga sådana. Som vanligt är det mycket att ta igen, men det är ju betydligt roligare att ha något att göra än att bara ligga och rulla tummarna!