En ny natt i museet

Det var dags att kryssa av nästa titel på min och Annas bio-lista för sommaren. Den här gången var det Natt på Museet 2 som vi gav oss av för att se och det var en hel del skratt under kvällens lopp.

För den som inte sett föregångaren så handlar allt kring nattvakten Larry som fått jobb på ett Museum i New York där det visar sig att samtliga föremål får liv när solen gått ner och lever rövare i lokalerna under nätterna. Något Larry måste ta hand om... Om du missat denna roliga film, rekommenderas att du söker upp närmaste butik med hyrfilmer.

I uppföljaren har Larry startat ett företag som tillverkar och säljer produkter som skulle kunna vara hämtade från Tv-shop (billiga, plastiga och egentligen onödiga). Trots stor framgång är han inte helt tillfreds med sin nya tillvaro. För att råda bot på det besöker han sitt gamla museum då och då för att träffa sina gamla vänner. Men det visar sig nu att museet ska moderniseras och samtliga föremål ska packas ihop och skickas till Smithsonian, bl.a ett jättelikt arkiv i Washington för museeföremål.

Eftersom den magiska tavlan som väcker föremålen till liv råkar följa med, väcks en ondskeful Farao till liv som planerar att använda tavlan för att skapa en armé. Några av föremålen lyckas kontakta Larry och ber honom om hjälp för att stoppa Faraons planer. Larry ger sig därför av till Washington för att ställa allt till rätta igen.

Som väntat blev det en hel del ordentliga skratt. Ben Stiller gör sin roll som nattvakt oerhört väl och levererar skämten med schvung. Med det sagt så kändes inte uppföljaren lika ny och spännande som sin föregångare. Trots de nya inslagen, exempelvis scenerna i galleriet med tavlorna, och en hel del bra repliker så kändes helheten förutsägbar. Mycket av resurserna hade lagts i rena effekter, som såg bra ut, men där mer skulle lagts på att göra uppföljaren mer spännande. Som den var nu, var den mest stressad och explosiv.

Med det sagt, så är det en mycket rolig och visuell matiné-film som roar både vuxna och barn.

Rostad humor

När jag var på jakt efter några gamla dokument från högskoletiden i mina digitala arkiv stötte jag på en av mina gamla produktioner från Serieskolan i Malmö. Just den här serien var ämnad till ett fanzin som gick under namnet Demokrati och temat var just...ja du gissade rätt...demokrati eller bristen på det. Eller, rättare sagt, så valde jag att tolka det när jag skissade ihop följande lilla historia.

För skojs skull kommer jag att låta samtliga fyra sidor publiceras på Digitalcomics, så kika in där för att se vad som händer när brödrosten tar till orda.

Dokumenten jag sökte, hittade jag dessvärre inte. Man kan ju inte ha tur varje gång...

Sittandes i mörker

Jag sitter i halvmörker och kisar mot tangenterna, eftersom skärmen bara lyser upp kring hälften av dem. Varför? Min trofasta och två meter höga golvlampa med halogenljus i arbetsrummet valde att säga farväl till livet. Eller, för att vara uppriktig, så valde själva halogen-lampan att göra sorti. Vilket kommer tvinga mig till Bauhaus, Rusta eller Claes Ohlson inom en snar framtid... Dessa butiker placerar jag i kategorin "bara om jag absolut måste".

Nu när alla de spännande sommarfilmerna vi längtat efter att komma. Så tidigare under dagen passade Anna och jag på att se dockfilmen Coraline, baserad på den brittiske författaren Neil Gaimans bok med samma namn. Trots skräckupplevelserna med Tjeckiska dockfilmer under 80-talet, uppskattar vi båda de moderna långfilmerna som producerats med stop-motion animation. Det är självklart Nightmare before Christmas och Corpse Bride som jag menar.

Coraline flyttar tillsammans med sina föräldrar till ett stort hus på landet som byggts om och nu har flera lägenheter. I den övre bor cirkusartisten och akrobaten Mr. Bobinsky och i källaren bor de nu åldriga aktriserna Miss Spink och Miss Forcible.

Coraline själv ogillar att ha flyttat ifrån sina vänner och trivs inte alls i huset. I brist på annan underhållning går Coraline på upptäcksfärd i lägenheten och hittar en liten dörr som gömts bakom tapeten i vardagsrummet. När hon äntligen får upp den är öppningen igenmurad. Men när Coraline vaknar på natten och följer efter några möss, inser hon att dörren är öppen.

På andra sidan finns en färggladare och mer spännande version av hennes eget hem. Det visar sig att hennes föräldrar också är där, men annorlunda. Mer levnadsglada och entusiastiska, med ett intresse för henne. Det enda som är kusligt är att alla på andra sidan dörren har knappar istället för ögon.

Neil Gaiman är en fantastisk historieberättare och visar det tydligt i Coraline. Historien har de tydliga dragen av en klassisk saga, men med hans specifika syn och toner på vad som händer eller inte händer. Ofta kom jag på mig själv, under filmens gång, med att ha glömt bort att det var en dockfilm...just för att spänningen var på topp.

Nu är jag en oerhörd sago och fantasy-nörd som älskar den typen av historier, men jag skulle ändå vilja rekommendera den för alla som någonsin gillar sagor. Den är kuslig, den är glad, den är lättsam och den är tung. Den har det som krävs av en bra film. Plus att det är fantastiskt hur levande dockorna blir, jag har själv provat på stop-motion och det är fantastiskt kul men mycket svårt.

Nu under kvällen hamnade vi framför den direktsända monologen The 90's - ett försvarstal med Henrik Schyffert. Jag var rädd att det skulle bli lite väl pretentiöst eller nostalgiskt, men Schyffert hade en riktigt välskriven monolog där han tar upp det som identifierar 90-talet mest; Ironin. Varför den kom och vilka konsekvenser den hade, med slående exempel och mycket självironi. Den rekommenderas att ses om den kommer i repris eller finns tillgänglig på annat vis.

Bland änglar och demoner

Min första kontakt med Dan Brown som författare blev ganska ljummen. Jag hörde inte talas om honom förren Da Vinci Koden publicerades och då blev boken så uppmärksammad att jag inte orkade ta den till mig. Det blev att man bläddrade i den som hastigast i en bokhandel, innan den åkte tillbaka på hyllan.

Så fick jag Änglar & Demoner av en god vän och bestämde mig för att ge Brown en ärlig chans. Jag hade ju boken oavsett, resonerade jag, så vad kan hindra? Än i dag tycker jag att Änglar & Demoner är överlägset bättre än Da Vinci Koden som, när hysterin lagt sig, också visade sig vara en mycket bra bok.

Om man ska ge Dan Brown någon kritik, är det att hans böcker i likhet med Jan Guillou är till bredden fulla med detaljer som mer stjälper än hjälper läsningen. Det blir helt enkelt för mycket emellanåt. Med det sagt är de fantastiska författare bägge två.


Tidigare ikväll gick jag i sällskap med min sambo Anna för att se Ron Howards filmatisering av Änglar & Demoner med Tom Hanks som Robert Langdon. För den som inte känner till historien så är huvudkonflikten följande:

Robert Langdon, symbolforskare vid Harvard, kommer till Rom under Konklaven för att dela med sig av sin expertis kring brödraskapet Illuminati. En grupp som påstår sig vara Illuminati har stulit en prototyp-energikälla kallad Antimateria och har placerat den som en bomb innanför Vatikanens murar.

Illuminati har sett den Katolska kyrkan som sin fiende under hundratals år och skall nu ta ut sin hämnd för kyrkans handlingar, genom att offra fyra kardinaler på vetenskapens altare och vid midnatt kommer bomben utlösas, varpå Vatikanen förintas.

För att hitta de fyra kardinalerna och stoppa bomben måste Robert Langdon hitta vägen till Illuminati, dold i hemliga ledtrådar runt omkring i Vatikanen.

Som väntat, i likhet med filmatiseringen av Da Vinci Koden, är historien kraftigt reducerad. Och ärligt sagt tycker jag det var en bra förkortning och modifiering av historien. Tonvis med detaljer och annat har ändrats, men till det bättre. Inte för att förringa innehållet i boken, men de komplexa karaktärsrelationerna som finns i originalet hade inte bara försvårat filmandet utan också gjort det svårare för tittaren att hänga med. Alla relevanta detaljer i historien behölls och det är det viktigaste.

Så det var en fartfylld och spännande filmupplevelse som jag varmt rekommenderar.

Kärlek smärtar

Trots att jag blivit inbjuden att delta på releasefesten i Malmö för Kim W. Anderssons seriealbum Love Hurts, var jag tvungen att stanna till sängs för att lyckas bli av med den förbaskade förkylningen. Jag tog mig dock i kragen och stack över till Schock i Malmö för att plocka upp ett exemplar av albumet när Kim satt signerade under lördagen.

Jag träffade Kim när jag gick på Serieskolan i Malmö, han gick då det andra året. Och eftersom Kim är en trevlig prick, samt tecknar ruskigt grymt, så har jag hållt ett öga på vad han pysslar med. Love Hurts har publicerats i tidningen Nemi under ett par år, vilket varit en av flera bra anledningar till att köpa varje nummer.

Love Hurts är vad jag skulle kalla serie-noveller, korta historier om olika människor...och en hel drös bisarra situationer och händelseförlopp. Jag ska erkänna att jag i regel inte är en skräck-serie fantast, men det här albumet slukades fullständigt. Det är inte ofta jag tappar tidsuppfattningen när jag läser, men det var precis vad jag gjorde. Samt kände ett sug efter mer så fort jag nått sista sidan. Så jag kan bara hoppas att Kim ligger i med att teckna mer... En recension på Digitalcomics inom kort!

Vidare under lördagen så passade Anna och jag på att gratta Gabriel, min lille gudson, på den kommande 1:års dagen. Det bjöds på smörgåstårta, kanintårta (formen, inte innehållet!) och massor av skratt.

Givetvis måste man krypa runt en stund på golvet och leka, vad för gudfar skulle man vara annars? Anna fångade ögonblicket så talande i fotot på oss två där vi är i full färd med att plinka på det lilla pianot, som inte var från oss. Gabriel fick en speldosa i julklapp, så det blev kläder denna gången. Även om det är kul att ge honom saker som blinkar och låter, så får vi unna pappa Anders och mamma Tina lite lugn och ro också.

Ett av de mest träffande uttalandena under besöket var "Batteriet i den där spelande giraffen håller äntligen på att ta slut..!"

Så satt vi sedan ner i soffan och kunde beskåda jordskredssegern för Norge i Eurovision, samt det otroliga nederlaget för Sverige på en 21:a plats. Även om jag tycker det är kul att Norge vunnit, så förvånar den svenska placeringen mig oerhört. Nu är jag sannerligen ingen musikexpert, men Malena Ernman och hennes La Voix var något av det bästa jag hört på mycket länge. Pampigt och vackert.

Jag kan tänka mig att nationaldagsfirandet har varit extra stort idag för norrmännen. Det kommer nog att vara en trög måndag imorgon hos våra kära grannar i väst.

Bullshit!-maraton

Under veckans lopp så har jag passat på att se ett antal inspelningar vi har av Penn & Teller: Bullshit! medan jag ändå legat sjuk.
För de som inte känner till Penn Jillette och Teller, så är de amerikanska illusionister och kända för sina uppträden i Las Vegas. Deras gimmick var, bland annat, att den långe och kraftige Penn var den som talade och Teller var den stumme assistenten.
2003 började Penn och Teller använda sina erfarenheter och kunskaper kring illusioner och bluffar för att lyfta fram och avslöja bluffar i det amerikanska samhället under programnamnet Penn & Teller: Bullshit! Givetvis med en redaktion i ryggen.


Det är otroligt så mycket som faktiskt händer utan att vi i allmänhet har en aning om det. Exempelvis att Body Mass Index (BMI) som används av staten och försäkringsbolagen för att avgöra hur bra eller dålig vår hälsa är (i förhållande till längd och vikt). Det visar sig dock att BMI skapades på 1800-talet av den Belgiska matematikern Adolphe Quetelet som skapade den för att jämföra kroppstatistik mellan sociala klasser. DÅ var den inte avsedd att vara en hälsoindikator och fungerade inte på Belgare på 1840-talet, lustigt att våra forskare av idag anser att det är ett lysande mått. Även fast den ofta ger normalviktiga stämpeln "kraftigt överviktiga".
Just detta är högaktuellt även här idag, eftersom Trygg Hansa nekat en kvinna sjukförsäkring med den rättframma anledningen att hon är för tjock. Uträknat med BMI...såklart.

Ett hett ämne Bullshit! lyfter fram är att Kreationisterna, de som tror på Skapelsen enligt Bibeln, kräver att deras tro skall läras ut sida vid sida med evolutionsteorin i Amerikanska skolor. Trots att det står i skolstadgan att religiösa åsikter inte har i utbildningen att göra. Deras argument är att skapelsen också är legitim vetenskap, något tyvärr flera skolor och orter valt att acceptera.
Att se religiösa ståndpunkter som vetenskap är oroväckande, eftersom religiös tro är orubblig vad som än inträffar, medan vetenskap måste uppdatera sig och applicera nya rön för att ge en så korrekt bild av verkligheten som möjligt.

Ett annat exempel är att PETA, djurrättsorganisationen, donerar eller sponsrar kända pyromaner och vandaliserare som erkänt sig förstöra forskningslokaler och liknande. Och trots att PETA högljutt protesterar mot avlivandet av djur, är de själva en av de organisationer som avlivar flest djur i USA...vilket är något motsägelsefullt.

Andra avsnitt innehåller bland annat att Moder Teresa inte var en så genomhelig dam som den allmänna bilden är, att Universitet och Högskolor inte är upplysande utan snarare fördummande, att politiska agendor är viktigare än naturen för många miljörörelser, att den eftertraktade kärnfamiljen i amerikansk kultur aldrig har funnits, att majoriteten av bantningsmetoder och kunskap kring fettma har skapats för att företag ska tjäna pengar även om de är helt fel, etc. etc.

Några av mina kollegor har kritiserat programmet för att de anser det vara för avsett att underhålla för att vara en legitim källa till kunskap. Men jag instämmer inte. Vad Penn och Teller gör är att lyfta fram organisationer, fenomen och annat du möter i din vardag som du orubbligt skall tro på eller hålla med icke ifrågasatt, för att visa att de inte är så oskyldiga eller ärliga som de framstår. Om Penn och Teller hjälper till att få någon att tänka efter och våga ifrågasätta något istället för att blint acceptera det, så har de åstadkommit en hel del.

För intresserade av Bullshit!, besök Showtimes hemsida.

Blixtbaciller

Är det inte lustigt att saker och ting ibland inträffar med en uppenbar skiftning mellan då och nu? Där saker och ting förändras sker så omedelbart att man kan få den diffusa känslan att någon just tryckt på en knapp någonstans.

Vanligtvis brukar saker som sjukdomar och liknande krypa sig på, så att det dröjer lite innan man inser nämen, jag är ju förkyld! och undrar när tusan det hände.
I måndags drabbades jag av den motsatta varianten. Det kändes som att bli träffad av blixten. Och efter ett par sekunder senare var näsan täppt och halsen full av taggtråd.

Jag drabbas oftast just av halsont när jag blir sjuk, så det är inte ett främmande tillstånd för mig att vara i. Men vad som förvånar mig vare gång...är hur mycket vi använder rösten dagligdags. För att kommunicera med varandra, fick Anna och jag snabbt utveckla ett teckenspråk så att jag slapp den smärtsamma rosslingen...

Lustigt nog bestämde sig Anders, pappan till min gudson Gabriel, att telefon var just det medium som han ville ta kontakt med mig på. Jag sms:ade och förklarade att jag var hes och hade ont i halsen, så det var inte det bästa sättet för oss att prata. Senare på MSN förklarade han att det gällde Gabriels födelsedag och han ville boka lite tider. I sann Anders anda, hade han inga av tiderna klara så han skulle återkomma senare. Varpå samtalet gick ungefär såhär:

"Okej, men jag kollar upp det så ringer jag dig sen."
"Men jag har fortfarande ont i halsen...smsa eller skicka mess på MSN"
"Meh, jag når inte datorn då...hemtelefonen är närmare..."

Och så var de oroliga att den nya tekniken skulle göra oss latare...jag vet inte om det är möjligt.

Vilse i översättningen

Medan jag och Anna såg dagens avsnitt av Söndagsparty med Filip & Fredrik, stötte vi på en språkklyvning... Mikael Persbrandt var en av gästerna och som specialinslag kom James Lipton, programledaren i Inside the Actors Studio, dit och skulle intervjua Persbrandt. En av de nu klassiska Inside the Actors Studio-frågorna är vilken är din favoritsvordom? till vilken Persbrandt berättade att han som halvfinsk tycker om den finska svordomen Voi vittu, men att den är svåröversatt. Det närmaste han kom var Smörblomma.

Eftersom amatöröversättande i min omgivning glatt översatt svordomen till Smörfi**a, tänkte jag gå till botten med begreppet och frågade Anna som också har finskt påbrå. Hon förklarade att översättningarna inte stämmer, för tekniskt sett finns inte kombinationen av ord på Svenska. Det är ett uttryck så rotrat i den Finska kulturen att det behövs en eller två längre meningar bara för att förklara meningen med orden.

En korrekt översättning skulle istället bli att ersätta Voi vittu med ett utryck som finns på svenska och som motsvarar vad finnarna menar. För helvete blev det vi slutgiltigen stannade på.

Intressant nog tittade vi på den mycket varma filmen Juno tidigare på kvällen, vari vi fick se en hel del udda översättningar på vanliga engelska ord och uttryck. Det absolut mest tydliga exemplet var ordet Bag, som de flesta vet betyder väska. Vi börjar i och för sig bli mycket vana vid att använda engelska uttryck istället för våra egna, men nog hade översättaren begrepp nog att inse att om han eller hon ska översätta en film från engelska så gäller det allt utom det omöjliga, som namn eller liknande.

Att lämna halva textraden på engelska känns som en billig undanflykt. Detsamma gällde en del uppenbara stavfel... Nu var inte Juno ett undantagsfall, detta blir allt vanligare i svensk textning. Frågan är om översättarna utgår från att vissa begrepp är så allmängiltiga att alla kan dem...men jag tycker det ser ut som lättja i arbetet.

Förutom att reta sig på översättningsmissar, en sysselsättning jag upptäcker jag gör oftare och oftare ofrivilligt, hade Anna och jag en mycket trevlig helg.
Bland annat hade Annas kollega Maria och hennes make Dan bjödit in på en mycket trevlig inflyttningsfest, med många trevliga och nya ansikten. Jag har aldrig kunnat säga nej till god mat, god dryck och gott sällskap, det är något av det bästa som finns.

Vi har också hunnit mötta upp med Andreas (Skaldehav) för att spendera Lörsdagskvällen med god mat, åtskilliga avsnitt Black Books och slutligen Det levande slottet. För Anna och mig var det säkert åttonde gången vi såg den, men Andreas håller på att introduceras till Hayo Miyazakis fantastiska värld, film för film...

Brevbärare i fantasymiljö

Häromdagen besökte jag och Anna vår käre Lundabo Andreas, som nämnts tidigare i samband med hans bok Skaldehav. Jag hade bestämt mig för att ta ett par dagars time out, och vad kan vara mer avslappnande än att bara åka över till Lund för att småprata lite med en gammal vän?
Vi passade också på att få ta en titt på ett fysiskt exemplar av boken, vilket alltid känns mer riktigt än att bara se den på skärmen.

På vägen hem stannade vi till på Pressbyrån för att invänta bussen från centralen. Vanligtvis brukar jag inte köpa någon av de amerikanska/engelska magasinen de säljer där, främst därför att jag får känslan att de kostar mer än de i slutet kommer att smaka, men den här gången fastnade jag för en som kallades Imagine FX. I korta ordalag så handlar den om illustrationer med science fiction och fantasy-teman.

Jag brukar inte falla för tidningar som erbjuder snabba och lätta lösningar på kreativa problem (främst därför att jag tycker de ger intrycket att allt du behöver göra är att köpa är tidningar så får du svaret på allt) men den här kändes genuin på något oförklarligt vis.
Efter att ha läst den ett par gånger, funderat och provtecknat lite...så tog jag steget att göra en illustration med en blandning av min stil och de tips jag försökt ta åt mig. Resultatet är som följer.


Motivet är från Terry Pratchetts bok Going Postal (som uttryck innebär titeln fritt översatt att gå bärserk). Huvudpersonen Moist von Lipwig, som är en skicklig lurendrejare, förfalskare och svindlare, ställs inför ultimatumet att antingen hängas eller få Postkontoret på fötter igen. Till sin hjälp har Moist sin övervakare Mr. Pump, som är en golem (i fantasy en handgjord människoliknande varelse som lyder order och utför olika arbetssysslor), och en samling andra udda karraktärer som kämpar för att breven ska komma fram.
Detta är en av de böcker jag kan läsa om och om igen, därför var det inte svårt att få inspiration av den till målningen.

Nu är bara den stora frågan...vad ska jag måla nu?