Brevödla

Vad ligger bakom den fascination vi känner för ödlor och reptiler?
Det är, som jag ser det, få pojkar som inte har en dinosaurie-tid i sin barndom...nu är det många flickor som har det också, men på något vis har det blivit något som pojkar associeras med.
Jag vet, för jag var i den fasen själv...

Numera är min enda lockelse till ödlor och reptiler att gå och titta i terrariet i Folkets Park, eller på någon annan liknande plats, där det finns ödlor från alla världens hörn. Ibland leker jag med tanken att ha en ödla som husdjur, främst för att det verkar så spännande...men lägger de snart åt sidan. Jag har inte tid att ha husdjur och hade säkerligen glömt bort att ge stackaren mat. Och några sådana djurplågeri vill jag inte ta del av...

Min vän Ted, som driver DigitalComics, har dock en skäggagam som han kallar Verner. Men även om Verner inte är en särskilt bra modell när Ted försöker fotografera, i och med att han tappar tålamodet med kamera och blixt fort, så gör han sig oerhört bra på bild.

Som ett skämt tecknade jag Ted och Verner som bifigurer i gruppbilden från förra inlägget. Ted blev så förtjust i bilden att den nu pryder hans informationssida. Som ett litet önskemål frågade han om jag inte kunde göra en med Verner hållandes ett brev i munnen, att använda på kontaktsidan. Naturligtvis kunde jag inte låta bli...


Men som syns, tror jag inte ödlor är bra brevbärare...de är långsamma, ogillar kyla och når inte upp till brevinkast och brevlådor. Men värst av allt, de måste hålla breven i munnen och vem vill ha ödlespott på sin post...förutom på de som har avsändaren Skatteverket?

På tal om Seinfeld

Är det någon annan som följer repriserna av Jerry Seinfelds komediserie med samma namn?

Även om jag inte var en större fantast av Seinfeld medan den sändes som ny, så har jag verkligen uppskattat den nu när repriserna visas på åtskilliga kanaler. Den humorn och de situationer Jerry och hans vänner råkar ut för i sina göromål tilltalade mig inte som tonåring, men nu kan jag sympatisera med så gott som alla i serien...vi lever och lär som ordspråket går.

När jag satt och gjorde en ansiktsövning på min CintiQ-platta fick jag en idé och grupperade om dem. Och det blev något speciellt över den...åtminstone jag fick en liten känsla av ett visst nämnt humorprogram...skulle inte det här gänget se ut att bo några hus längre ner på Jerrys gata?

Krögarnas skräck

Det är mycket mat på vår tv. Och visst kan matlagning på tv kännas lite svårt, i och med att man bara får en aspekt av matlagningen tillfredsställd; det visuella. Smakerna och lukterna lyser med sin frånvaro, av naturliga skäl. Men så finns det program av andra typer som vi inte kan låta bli att titta på i tv-soffan.

Det ständiga dragplåstret om kvällarna är Halv åtta hos mig, där fyra främlingar bjuder varandra på mat under en vecka. I sig är programmet ganska kul, men gräddet på moset är självklart Helge Skoog som berättare och kommentator. Sen jag var liten och såg Helge första gången, som detektiv Ture Sventon, har han varit en favorit i den svenska etern. Har du inte sett programmet, så rekommenderas det varmt.

En annan favorit är Kitchen Nightmares. Av allt Gordon Ramsay gjort sedan han började i tv, så är detta hans bästa program alla kategorier. Konceptet är enkelt; som stjärnkock med åtskilliga lyckade restauranger går han in hos krögare som det inte går bra för och försöker hjälpa till att få restaurangen på fötter. Chockvärdet är ganska högt, eftersom det sällan är hygieniskt i kök och kyl, samt att kockarna oftast är ganska arroganta.
Naturligtvis kan man spekulera i om allt är äkta eller om det är mer än en gnutta fejk, men för mig spelar det ingen roll i det här sammahanget.

I väntan på det senaste avsnittet av Anders & Måns
nya serie Succeduon, passade jag ikväll på att titta lite på den svenska versionen av Kitchen Nightmares;
Kniven mot strupen.

Det är tydligt att Alexander Nilson, som också skall få en krog att fungera igen, härmar Ramsay mer än en aning...men samtidigt tycker jag han gör ett bra jobb. I likhet med alla andra svenska adaptioner av engelska eller amerikanska program, så blir de gärna plattare.

Jag blev så inspirerad av Alexander, där han skällde och hötte med nävarna, att jag inte
kunde låta bli att göra följande skiss av honom...mest som en kul grej.

Så var det dags för det andra programmet av Succeduon. Jag valde att smälta det första avsnittet en vecka och se det andra innan jag bildade mig någon direkt uppfattning om det.
Det rör sig om en fiktiv verklighet där Anders och Måns spelar sig själva, i likhet med Jerry Seinfeld i programmet med samma namn. De båda är fortfarande sig själva och tar sig an en annan humorriktning som, enligt mig, fokuserar mest på pinsamhetsfaktorn. När allt verkar gå vägen för de båda, lyckas de båda punktera sina möjligheter genom att inte tänka utan bara agera.

Det är väldigt roligt, det ska jag hålla med om, och jag skrattar ordentligt...men samtidigt kryper det i skinnet när man ser en katastrof närma sig och man vill bara hålla för ögonen när det händer.
Serien är rolig och jag kommer att följa den, men samtidigt kan jag då och då längta tillbaka till deras gamla program.

Från filmsamlingen

Jag älskar film, det är något som är säkert.
Förvisso kan det erkännas att det ibland är en något nischad filmsmak, men jag brukar försöka titta på de flesta genrer då och då. Jag kan fälla några tårar till ett riktigt sorgligt drama eller spekulera om det andliga och mänskliga i en thriller. Men det är äventyr med lite action eller science fiction och fantasy som lättast fångar mitt intresse. Lite förutsägbart kanske, men sån är jag.

Häromkvällen, efter att jag avslutat lavabilden, fick jag en kul idé...
Så jag satte och skissade en stund för att sedan snabbt trycka skissen i scannern. CintiQ-plattan startades och efter en stund var jag klar.
Som ett litet hobbyprojekt, när inget annat finns att göra, tänkte jag göra bilder till något jag kallar Deans Moviebox; parodier av olika filmomslag och posters.

Och eftersom det var den första bilden jag satte ihop, så kändes det rätt att ta en med lämplig titel... Klicka för större bild


Jag kan inte garantera hur ofta jag kommer att göra de här omslagen, men eftersom det var kul och jag hellre sysselsätter mig än inte har jobb att göra, så lär de komma lite då och då. Faktum är att jag redan skissat på nästa, men väljer att inte avslöja vad det är. Det får bli en överraskning när det är färdigt.

Hett lavaflöde!

Har du också fått känslan av att bara vilja göra något, utan tanke på vinning, bara för att det skulle vara roligt? Nu menar jag inget drastiskt eller farligt som bungyjumping, forsränning, yxkastning eller företagsdeklaration, utan något lite lugnare.

Som tecknare får jag ofta den känslan, att vilja teckna något bara för nöjets skull...och en skiss här eller där spelar inte så stor roll, det krockar sällan med andra arbeten. Men jag tar det gärna lite längre och avslutar bilderna, också det utan att krocka med andra uppdrag.

Lyckligtvis får man bara lust till sådant när det finns extra tid att ta av, det är sällan jag får lusten att göra annat när en deadline står för dörren, man har den förväntansfulle kunden i telefon och sekunderna rinner undan som kvicksilver. Då, om man har huvudet påskruvat ordentligt, har man begrepp nog att fokusera.

Men helgen som gått var lugn och behagligt, så det ledde till en ströskiss...som i sin tur ledde till en tuschteckning...som i sin tur ledde till följande... Klicka på bilder för större

Jag vet inte varför, men jag verkar ha samma fascination som Sagan om Ringen illustratören John Howe över att rita klippor, berg och lava. Det är något magiskt, farligt, äventyrligt och fascinerande över den sortens miljö.

Jag kan fullt och fast förstå de som åker för att undersöka aktiva vulkaner och klättrar ner i dem iklädda aluminiumfolie. Hade jag varit forskare, hade det säkert varit en sådan forskare. Förmodligen en smått grillad sådan, så det är förmodligen tur att det närmaste jag kommer en vulkan är genom tv:n och discovery channel.

Även om jag till stor del fortfarande tycker tuschningen är effektivare att göra för hand, så är färgläggningen med CintiQ-plattan helt fantastisk. Justeringar, penseldrag och annat är så oerhört mycket enklare.

Vem vet vad det här kommer att leda till?
Men vart det än är, ser jag fram emot att komma dit...

Ost på villoväg

Det tar inte lång tid innan vardagen kommer tillbaka efter helger, ledighet och annat kul. Visserligen är det en skönt att vara aktiv, men samtidigt önskar åtminstone jag att det kom tillbaka lite skonsammare...istället för att kännas som att bli överkörd.
Men så känner ju de flesta...

De senaste dagarna har varit ganska hektiska. Anna har långa dagar på sitt arbete och jag har deadlines och annat som knackar på dörren.

I en sådan situation är jag tyvärr inte den som äter på regelbundna tider, utan lägger snarare inte märke till hungern förrän den slår till som väst...vilket leder till att resterna gårdagens middag hamnar i micron och äts medan jag tar en kort paus, för att sedan återgå till jobbet. Det händer förvisso att jag gör en traditionell frukost med, men inte särskilt ofta under perioder där det är mycket på gång.

Så när jag stod och förberedde dagens middag, la jag märke till en förpackning pulversås stått kvar sedan gårdagen och skulle ljust ställa tillbaka den i skafferiet när jag gjorde en udda upptäckt.
Där, stående mitt i skafferiet, stod vår hushållsost och stirrade förebrående tillbaka.

Hur man än vänder och vrider på saken så är en ost inte det man väntar sig att hitta bland sina torrvaror och det tog därför en ganska lång stund innan hjärnan faktiskt registrerade att den stod där. Ibland, när man ser något oväntat eller något oberäknat inträffar så blir det som om hjärnan låser sig och man kan bara stå och stirra...vilket har gett upphov till många komiska situationer.

Hur den har hamnat där har vi ännu inte kunnat lista ut.
Så arbetsfokuserade och lite distanserade vi har varit om morgnarna så är det svårt att gissa vem av oss som ställt osten där. För visserligen sägs ost vara levande, men om det innebär att den kan ge sig av ut på äventyr i lägenheten så är det sista gången jag handlar i ostdisken.

Jag funderar på att se om den ger sig av på fler promenader innan jag slänger den, för att vetenskapligt bevisa ostens egna migration ur kylen. Vem vet, imorgon hittar jag den kanske valvvägs genom korridoren på väg mot spiraltrappan...varpå vi båda kan känna oss oskyldiga till att ett halvt kilo ost stått och blivit dåligt.

Oddsen ser dåliga ut, men jag tycker det är värt att chansa!
Allt för att slippa dåligt samvete!

Scanner & Skiss

Som tidigare nämnt så valde scanner och kopiator-delen av min multiskrivare att ge upp för några dagar sedan. Lyckligtvis visste jag att den jag använt tidigare stod någonstans i mitt och Annas förråd, men som alla tråkiga uppgifter så tenderar man att skjuta upp den.
Tyvärr blir en scanner ganska oumbärlig fort, särskilt om man vant sig vid att ha den tillgängligt...

Så mellan allt annat som skulle göras en lördag, så tog jag mig an att gräva mig in genom förrådet. Jag vet inte hur många som minns slutscenen från Indiana Jones och Jakten på den försvunna skatten, där man ser då den heliga arken föras in i ett jättemagasin med ett till synes oändligt antal lådor...ungefär så såg det ut när jag stirrade in genom dörren och med en suck började rota.

Lyckligtvis hittade jag scannern hyfsat fort och kunde koppla in den. Alla system funkar och även om den är en hel del långsammare så har den en uppenbar fördel; den fungerar!

Tidigare under dagen, när jag plockade undan lite papper som låg och skräpade på arkivskåpet, hittade jag en skissövning jag pysslade med under hösten. Tanken var att, med en tuschpenna, sitta och spontant försöka teckna något med ambitionen att få det att se bra ut. Just tanken med att använda tuschpennan var att inte kunna använda suddgummi, drog du en linje fick du leva med den.

Det är en kul övning och jag rekommenderar den varmt för alla som är sugen på att prova...men det är inte en teckningsteknik jag skulle vilja använda permanent.
Eftersom den dök upp lagom till att scannern kopplades och och skulle provköras, så var det para att trycka in den och trycka på knappen.

Motivet är figurer från boken Going Postal av Terry Pratchett. Jag har tidigare lagt upp en digital målning jag gjort med motiv från boken här på bloggen ...det är svårt att inte rita saker ur den boken, den har hamnat i kategorin de bästa böcker jag läst och eggar ständigt min fantasi.
Det skulle vara mycket roligt om man fick chansen att göra något officiellt som hade med boken att göra, men är kanske lite väl ambitiöst i nuläget. Just nu nöjer jag mig med att skissa...för tillfället...

Scannern är död!

För för nästan två år sedan tyckte jag det var på tiden att skaffa en lämplig skrivare. Något som var billigt och samtidigt hyfsad i sin kvalité. Det var inte så att det fanns ekonomi för att skaffa dyra och fina laserskrivare med färgkapacitet och liknande, utan det skulle få bli en enkel liten bläckstråleskrivare.
Så fann jag en multiskrivare som både kunde skriva ut, kopiera och scanna...min lycka var fullständigt...åtminstone till nyligen...

Billigt eller dyrt, så fort något
går sönder är det mycket svårt
att tro att det just har hänt.
Man sitter, dumt nog, och stirrar på föremålet en lång stund innan vetskapen sjunker in. Ofta knackar man på eller trycker på diverse knappar medan man sitter och stirrar.
Det är åtminstone så jag spenderade min förmiddag, stirrandes och knackandes.

I ärlighetens namn så är skrivardelen fortfarande i gott skick, det verkar bara vara den del som lyser och läser av bilderna som gett upp.
Detta är, för någon som arbetar med bilder, en mindre katastrof och är förmodligen anledningen att det tog extra lång tid innan insikten slog rot.

Förvisso har jag turen att ha en gammal scanner undanlagd i förrådet, eftersom det annars skulle blivit en mycket oförutsedd och ovälkommen extra utgift såhär i början på ett nytt år...för även om scanners, skrivare eller multiskrivare inte kostar allt för mycket numera, så är det inte bara en fråga om att ha den lilla summan till övers...det handlar också om att hitta en bra ersättare också. Billigt och BRA är nyckelorden.

Men för tillfället duger det gamla bra, jag ska bara hitta det i förrådet...det till bristningsgränsen fulla förrådet...med massor av lådor och annat... Det får bli något att ta sig an imorgon...eller på fredag...kanske på måndag...
Scannern är död...leve scannern!

En god början...

Så har det gått ett par dagar in på det nya året...
Och vad kan man säga mer än att det hittills varit en bra start...

Det enda mörka molnet på en annans klarblå himmel, har varit lite känningar i halsen...något jag arbetar på att bli av med genom att dricka mycket te och ta det lugnt. För övrigt mår jag prima och har huvudet fullt av funderingar på vad jag vill påbörja för projekt av alla jag har tillgängliga. Vilket det än blir, så kommer det att bli ytterst kul att sätta igång.

Nyår spenderade Anna och jag hemmavid i år, eftersom vi hade lite åtagande kort efter att ta oss an. Men det blev en mycket trevlig tillställning ändå. Vi besökte mina föräldrar för lite middag, samkväm och slutligen fyrverkerier.


Den svarta vildkatt mina föräldrar tagit hand om sedan han var liten unge och numera får komma inomhus, fanns också närvarande under kvällen. Det är fantastiskt när man inser att det är en katt, född i det vilda, som ligger snällt och beskedligt på soffan.

Hittills har de inte haft några problem alls med revirmarkeringar, klösmärken eller annat...det är som om han själv insett att han inte får och låter bli... Vilket leder till att han får ligga och njuta på soffan inne i värmen när han har lust, vem sa att katter inte var intelligenta?


Visst är en fest med musik, dryck och sång trevligt...men jag var fullt tillfredställd med att sitta i en mjuk soffa, med något gott att dricka och en liten kurrande pälsboll tätt inkrupen vid min sida.
Det var en riktigt behaglig start på det nya året, om ni frågar mig.

God fortsättning!