Nr 100

Trots att det är nästan ett år sedan jag startade att skriva blogginlägg, så känns det ändå inte så avlägset som man skulle kunna tro. Det var därför med förvåning och ett skratt jag upptäckte att det nu var dags för inlägg 100...

Och en blogg, som skulle fungera som lite av en portfolio, blev snart också en plats för vardagsreflektioner tillsammans med händelser av olika slag...viktiga milstolpar och bara udda eller roliga incidenter. Jag hoppas du som läser tycker det är lika kul som jag gör när jag skriver och att vi kommer ha många nya inlägg framför oss...

Under dagen som gått passade jag på, när alla måsten var gjorda, att träffa min vän Andreas för första gången på mycket länge. Tanken var att vi skulle äta en bit mat och berätta vad som hänt sedan sist, uppblandat med skämt, anekdoter och massor av humor.

Som alltid när vi träffas...

Ett vanligt måste när vi vandrar genom centrum är att besöka Science Fiction Bokhandeln. Andreas tänkte pass på att fylla på lagret av hans bok Skaldehav som de tagit in och säljer där...

Tycker du om fantasy, äventyr och sjöjungfrur så besök butiken i Malmö för att köpa ett exemplar av Skaldehav för endast 150:-

Personligen kunde jag inte låta bli att plocka upp ett exemplar av Terry Pratchetts senaste bok Unseen Acedemicals. Även om jag inte är en fotbollsfantast, ser jag mycket fram emot att läsa en Discworld-roman med fotbollen som huvudsakligt tema. Med tanke på Pratchetts förmåga till humor och satir, så tror jag den kommer att vara läsvärd...när jag läst ut den skriver jag några rader och berättar.

Något säger mig att jag kommer att ha svårt att släcka lampan ikväll...

Det blev en liten flicka...

Jag spenderade lördagsförmiddagen på det sätt jag älskar mest, det vill säga liggandes vaken till sängs och njutandes över att det är med helg, när telefonen ringde. Det var Anders, en av mina äldsta och närmaste vänner vars son Gabriel jag är stolt gudfar till, som lät både trött och sliten men samtidigt mycket lycklig.
Under förmiddagen hade hans sambo Tina fött en välskapt liten dotter.

Eftersom det knappt gått en och en halv timme efter förlossningen när han hörde av sig, kände jag mig mycket stolt och hedrad att vara en av de första som han hörde av sig till för att berätta. Lilla Tindra hade kommit smidigt till världen och hade redan börjat äta med glupsk aptit. Något jag tror är ett drag från pappa...

Välkommen lilla Tindra...och grattis till hela familjen!

Rivostens hämnd

Sketcher och uppgjorda situationer i all ära, men visst är det när en vardagssituation går åt skogen som den verkligt sanna humorn dyker upp. Då man som människa bara kan skratta allt vad man orkar... Hur roligt det är i efterhand...ja, det kan variera...

Vi skulle iallafall laga till en stor sats med Lasagne när vi kom hem efter att ha veckohandlat och var därför båda två utmattade. Det tar på krafterna att brottas med tanterna på Willys.

Jag står och skär till en sallad i lugnan ro medan Anna steker köttfärsen, kvällsfriden känns fullständig. Så vrålar Anna till;
Neeej! Jag glömde köpa rivost!
I ett pastasammanhang som detta är en sådan miss en smärre katastrof i hennes ögon. Rådig utropar jag då Det är lugnt! Jag river lite vanlig ost.

Sagt och gjort, det var bråttom så en bit hushållsost skars av från ostbumlingen i kylen och Anna plockade fram rivjärnet åt mig. Rivjärnet vi har är ett av Annas inköp från IKEA och har en burk som skärplattan fästs på för att slippa stänk och kladd. Trodde jag åtminstone. Det tog inte många tag innan osten började krypa upp igen. Envist vägrade ostremsorna att försvinna ner.

Efter en stunds svärande och hetsrivande, drog jag bort rivjärnet, stirrade ett par sekunder och kunde sedan inte sluta skratta. Locket, som är till för att det rivna i burken ska kunna förvaras, satt fortfarande kvar direkt under rivjärnet. Anna hade, i all hast, glömt ta bort det, vilket ledde till en kladdig ostsituation...
Men det blev dock både bra och gott till slut.

Who is watching the Watchmen?

Om det är något jag tycker är både underhållande, intressant och spännande så är det adaptioner av olika slag, både bra och dåliga. Med adaptioner menar jag här historier tagna från ett medium, som exempelvis bok eller serie, som flyttats över till ett annat, vanligast som film.

Numera blir det vanligare och vanligare med att göra filmatiseringar av serietidningar, där Spider-man och Iron Man är några av de senare... Även fast försök att göra sådana tidigare har gjorts, så har de saknat en de effekter som inte var möjliga att genomföra före cgi och datoreffekter.

Ted Stridh, min vän och redaktören för Digitalcomics.nu, gav mig ett exemplar av filmen Watchmen baserad på serien med samma namn. I ärlighetens namn gick jag inte och såg denna på bio när den hade premiär i våras. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, plus att hypen kring filmen blev lite för mycket och jag tappade intresset fort. Nu, efter att ha sett den, kan jag känna en viss förlust i att inte ha sett den på bioduken.

Att förklara handlingen i en så komplex berättelse skulle inte ge innehållet den rättvisa bild den förtjänar, därför funderar jag istället på några värderingar filmen innehåller.
Som namnet antyder är det en Superhjälte-film, men mycket mer komplicerad. Istället för att ha de självklara hjältarna med osviklig moral och godhet, som exempelvis Stålmannen, är kostymhjältarna här vanliga människor.
Ursprunget är att samhället varit så nära kriminell kollaps för att lagen inte kunnat hålla jämna steg i utvecklingen, så maskerade en grupp självutnämnda rättsskipare (s.k. Vigilante, som exempelvis Batman) sig i maskeraddräkter och börjar ta hand om brottslingar på egen hand.

Allt eftersom deras insats uppskattas tar de sina alter egon på större allvar, lägger ner mer tid och energi på dräkter, etc. Flera av dessa alter egon går dessutom i arv till en ny generation. Problemet är att eftersom de förklädda brottsbekämparna just är människor, betyder att de inte är resistenta mot korruption och kan få en vriden uppfattning om sin egen moral.
Vad som gör filmen Watchmen så sevärd är, förutom ett oerhört välskrivet manus och utmärkta skådespelarprestationer, dess syn på den mänskliga förgängligheten och att ideal sällan är detsamma som handling. Trots att flera av hjältarna har som avsikt att göra gott för rättvisan, blir deras handlingar grövre än brottslingarnas.

Poängen är att den tidigare så klara skiljelinje mellan hjälte och skurk, svart och vitt, smetas ut till ett grått spektrum där de individuella handlingarna går att ifrågasätta och har konsekvenser som inte kan förutses. Som livet är utanför en serietidning...
Det gjorde serien Watchmen så uppskattad när den publicerades under 1986-87, och också nu när filmen kom 2009.

För den som funderar på att se filmen men tvekar, den är lång men oerhört välberättad. Miljöer, karaktärer och dialog har noga omvandlats och är en ren fest för ögat. Förutsätter du att den ska vara enkel att förstå med givna roller i fråga om gott och ont, så rekommenderas att hyra Stålmannen istället...

Tjugoåtta...

Födelsedagar är inte längre särskilt märkvärdiga...åtminstone inte nu sedan man passerat 20-år. Där stannar, för ett tag, det speciella med att fylla år. Man får lov att köra bil, man får handla på systemet och allt annat som verkar så avlägset i början på tonåren...allt livsnödvändigt (då jag inte kör bil och dricker väldigt sällan).

Så att fylla 28 kändes inte särskilt dramatiskt...jag vaknade idag och kände mig hyfsat detsamma som dagen innan, men med den lilla ändringen att jag hoppat ett steg längre på min livsstege.

Och jag tycker det är något för tidigt för att börja känna 30-års krisen, den får vackert vänta ett tag till. Istället fick jag en fantastisk känsla av barndom och nostalgi...

Dagen i stort var ytterst trevlig med många lyckönskningar från vänner och kollegor.
Under kvällen bjöds föräldrar och småsyskon över på en liten familjemiddag för att fira dagen. De hade, tillsammans med Anna, samlat ihop och köpt en present som fick mig att skratta när presentpappret veks undan.

Jag har sedan jag var liten älskat Transformers, både som tecknad serie och som serietidning. Det är kanske lite nördigt att gilla något sådant, men för mig är det ett sätt att behålla barndommen nära. Därför var det en härlig känsla av nostalgi och barnaglädje när jag öppnade paketet och hittade en mycket fin samlarfigur av karaktären Starscream.


Visserligen är det en prynadsfigur, men i sann Transformers-anda kan den byta form från robot till flygplan. Nu är bara frågan var jag ska ställa den för att kunna njuta och påminnas om att vara lekfull tillsammans med barnslig...det tål att funderas noga på.

Distrikt nio

Efter en intensiv helg och en lika intensiv vecka, var det skönt att ha en lugn och skön lördag. Att få sova långt in på förmiddagen tillsammans med att inte ha några större åtaganden passade mig utmärkt. Det enda aktiva jag och Anna gjorde var att hamna på biografen för att se District 9.

Jag hade egentligen tänkt, som nämnt, ta det lugnt hela dagen...men det är sällan man blir bjuden på bio, så det kändes som en stor miss att säga nej. Särskilt med tanke på hur bra filmen visade sig vara.

Det är förvånande hur lite jag egentligen visste om District 9, första gången jag hörde talas om den var bland förhandstittarna när vi gick för att se Year One. Oavsett vilket så fångades mitt intresse och jag blev inte besviken.

Om filmen verkligen är den milstolpe inom modern Science Fiction som många påstår, väntar jag att ha åsikter om ett tag till...men det finns inget sätt att förneka att den innehöll en hel del nya vändningar och händelseförlopp jag inte kunde förutsett.

1982 strandar ett rymdskepp ovanför Johannesburg i Sydafrika. Ett stycke av skeppet skall, enligt rapporter, ha fallit av och därefter gjort det omöjligt att starta. De insektsaktiga utomjordlingarna förs ner till markytan i ett inhägnat område som kom att kallas Distrikt 9.

28 år senare beslutar MNU, en organisation som bland annat tar hand om arbetet kring att ta hand om den utomjordiska populationen, att samtliga ska omlokaliseras till ett annat område.
Under avhysningsarbetet utsätts Wikus van de Merwe, en av MNUs byråkrater och ansvarig för omlokaliseringen av de 1,8 miljoner utomjordingarna, för en okänd substans som har förödande konsekvenser för Wikus.

Att delar av filmen är gjord som en dokumentärfilm eller filmad från övervakningskameror lite varstans, ger en intressant effekt på historieberättandet. Bland annat av hur blåögda och naiva inställningar de intervjuade har om situationen, men också för att det ger en sådan känsla av realism...uttalanden från politiker eller nyhetsuppläsare känns genuina och något som skulle ha kunnat sändas i dagens media.

För de som gillar Science Fiction är filmen självklar...och ni som gillar en film som viker av från det traditionella och innehåller nya vinklar, kanske ska överväga att faktiskt se den. Om inte på bio så åtminstone på video. Det är en välgjord rulle som förtjänar att ses.

Vi la också märke till att Hayao Miyazakis nya film Ponyo - På klippan vid havet visas på bio, så inom kort hamnar vi säkert på den också...vi är ju båda sålda på Miyazakis filmer.

Spinning around!

Under min och Annas korta resa uppåtlands för dopet, sov vi hemma hos Annas mamma Ulla och hennes sambo. De har ett mysigt litet gästrum som vi ockuperar under våra vistelser...till vardags används rummet till en blandning av olika aktiviteter. Barnbarn använder det som lekrum, det är ett alternativt tv-rum när det blir för mycket sport i vardagsrummet, läsrum och mycket annat.

Nu senast upptäckte vi att det dykt upp ett nytt föremål i rummet som var så iögonfallande att det var omöjligt att inte se det; en motionscykel.

För att förstå varför det var en sådan ögonbrynslyftare krävs en liten förklaring.

Ulla, 60 år, är inget annat än en riktig krutgumma. I ottan stiger både hon och hennes sambo upp...efter en lätt frukost kastar sig Ulla iväg i ett virvarr av olika åtaganden. Det kan handla om att hjälpa ännu äldre damer, passa barnbarn, delta i olika föreningsaktiviteter, besöka väninnor, med mera.

Och allt på samma dag, ivrigt cyklande från plats till plats.

Så tanken på att Ulla fortfarande skulle ha överskottsenergi på kvällen och därför cykla en stund på motionscyklen var otrolig. Det är segt virke i den äldre generationen.

Jag själv sysslade med Spinning ett kort tag, men blev frustrerad av det av samma anledning som de flesta andra träningsformer. Att bränna energi utan syfte mer än att just bränna energi. När man cyklar ett par kilometer för att komma till en viss plats känns det motiverat, men att cykla så svetten stänker utan att komma någonstans...hmmm...

Minnena av Spinningen gav iallafall inspiration till en trevlig bild av Dean, ordentligt svettig, sittandes på Ullas motionscykel.

Tågresor & barndop

Under den gångna helgens lopp var det dags för lille Emils barndop, så det blev för Anna och mig att ge oss av uppåtlands med tåg. Jag ska erkänna att jag inte är någon vidare resenär, men det beror på stor del till att jag lätt blir ressjuk. Det lömska med min ressjuka är just att den kan välja att inte komma vid en resa.

Några har spekulerat i att det beror på hur resan går, att en smärtfri resa där alla tidtabeller stämmer och det går smidigt skulle vara en resa utan...medan en resa med mycket stress, krockande tider och missade avgångar skulle leda till illamående. Det lustiga i detta är...att det inte stämmer.

Jag har åkt olika turer som närmst kan beskrivas som totala kaos, hämtade från Dantes Inferno, där jag mått prima. Samtidigt haft behagliga resor där inget verkar gå fel, där jag mått som om jag haft baksmälla efter en veckas intensivt drickande (vilket är ganska ironiskt, eftersom jag knappt dricker alkohol).

Resan upp gick dock smidigt, på alla sätt och vis. Skämtsamt påstod jag att det hade att göra med att vi åkte Tåg i Bergslagens tåg döpt efter Torsten Ehrenmark, en fantastisk kåsör som jag läste mycket av som tonåring.


Väl framme, efter att sovit en stund, var det dags att förbereda festlokalen för lördagens dop. Mycket konkande på stolar, bord, porslin, etc etc.

Så blev det äntligen dags för dopet, med prat, skratt och mummel. Både mamma Gerda och pappa Juha, tillsammans med båda gudmödrarna Anna, stod strålande glada och stolta vid prästens sida. Den ende som inte var på humör var lille Emil, som nyvaken och grinig kläddes i sin dopklänning och blev blöt på huvudet. Men efteråt blev han lugn och glad igen...varpå kaffedrickande med tårta och kakor satte fart.


När all uppståndelse var över, stolar och annat plockats undan, passade Anna och jag på att besöka Annas andra gudbarn Mattias som hastigast. Det var avslappnande, efter dagens hektiska åtaganden, att bara sitta ner en stund och prata med Mattias föräldrar Anna och Jimmie. Och naturligtvis leka lite med Mattias.

Söndagen var, i princip, uppstigning med packning och resa. Dessvärre inte lika smärtfri som uppåtresan. Vad folk än säger, X2000 skakar som vibratorn på en mobiltelefon. Tack och lov hade jag mp3-spelaren laddad och kunde försvinna in i gamla Så funkar det med Anders & Måns.

Nu återstår bara att försöka ta igen sig lite innan en ny vecka börjar, med allt det innebär.

Dopgåva & guldkedja

Det är snart dags för dop i familjen igen. Det är nu Annas brorson Emil, som besökte oss i somras, som ska döpas. Och lustigt nog ska både faster Anna OCH moster Anna bli Gudmödrar...


Eftersom dopet närmar sig med raska kliv, tog Anna och jag chansen att mötas upp i Malmö centrum efter jobbens slut och titta på en liten gåva vi funderat på.
När vi kommer in i butiken möts vi av en nervös och skakig expedit som pratade mycket fort och såg sig oroligt omkring. Vi låtsades inte om det utan frågade efter det vi ville ha, fick titta på olika exempel i en monter...men så ursäktade hon plötsligt sitt nervösa beteende och förklarade vad som hade hänt.

En knapp halvtimme tidigare hade en ung, smal man i svart skinnjacka och mörkblå jeans kommit in och bett att få titta på en halskedja med prislapp på över 25.000. Hon kunde inte neka det, menade expediten, eftersom de har som policy att kunden ska få titta och eventuellt prova varorna. När hon höll fram kedjan, skall mannen ha försökt rycka åt sig den och tagit ett steg mot dörren. Men hon hade haft ett fast tag och vägrat att släppa.
Mannen hade då, gissningsvis, insett att överraskningsmomentet var förlorat och försvunnit från butiken.

Hon berättade denna historia medan hon slog in Emils doppresent åt oss och vi kunde bara stå uppmärksamt och lyssna. Påväg därifrån kunde vi inte låta bli att konstatera att sådana saker händer hela tiden, men de blir inte verkliga förrens man möter ett vittne eller upplever det själv. Något jag hoppas alla slipper så länge som möjligt.

Vad vi köpte? Det kan jag inte avslöja riktigt ännu...