28 december 2010

Mellandagsfrid i stugan

Det har varit en mycket jäktig tid nu, den senaste tiden...
Man inser plötsligt att bara för att det är jul, betyder inte det att allt stannar av och att man kan ta det lugnt. Kanske lite naivt att tro något sådant, men så är julen också den tid som lockar fram barnasinnet mest...i alla fall hos mig!

Men nu börjar tillvaron lugna ner sig så pass att jag kan unna mig att ta ett par dagars time out! Ett par välförtjänta sådana... Jag ska passa på att varva ner, bara sitta i lugn och ro. Kanske passa på att läsa lite i alla de böcker och album jag skulle hunnit med, men som tvingats läggas åt sidan. Det finns ju ett och annat jag vill skriva om till DigitalComics, så nu är kanske chansen att läsa in sig utan att stressen bankar för dörren.

Nu när Julafton är förbi och inget annat är kvar att stressa för i år, är det kanske den bästa sysselsättningen av dem alla.

Ja, så får det bli...några dagars äkta julfrid!

Men jag kanske ska vara försiktig med vad jag önskar...som Nissen lär sig den hårda vägen i denna Lindström-teckning. (klicka för större)


Ett signerat tryck av mästaren själv, en julklapp från min vän och kollega Ted. Men hur oanständigt något än är, finns det något bättre än att skratta?
Bortsett från några dagars ledighet då!

God fortsättning!

24 december 2010

Julafton 2010

Då var det åter Julafton, efter ett helt års väntan! Och mycket har det funnits med att göra! Både sådant som hör vardagen till och alla de förberedelser som man vill få gjorda inför Dopparedagen!

Julklappar till familjen är införskaffade, julkort skickade, skinka tillagad, julsnapsen på kylning, och så vidare. Att man hinner bli färdig i tid varje år är verkligen ett julmirakel!

Nu är det enda som är kvar att spendera dagen med sina närmaste och bara njuta av allt det goda som förberetts.

Därför vill jag passa på att önska er alla en fridfull tillvaro, en fin dag och en riktigt God Jul.

18 december 2010

Brädspel: Dungeonquest

Inspirerad av både Scotland Yard och Tomas brädspelsrecensioner, så letade jag hungrigt efter ett nytt spel att sätta tänderna i. Som barn hörde jag talas om spel som var utformade som rollspel, men ändå fortfarande var i brädspelsform...två av de mest kända var Hero Quest och Dragon Strike. Ett sådant spel har jag, sedan dess, velat lägga fingrarna på... Och nu har jag det!

Jag hittade spelet DungeonquestScience Fiction Bokhandeln, som enligt Tomas (aka ConraDargo) ska vara en nyare version av ett spel som förr kallades Drakborgen. Eftersom det verkade ha fått fina vitsord och jag kände för att chansa...köpte jag ett exemplar.


Det var en riktig fröjd att öppna upp lådan och få undersöka alla de detaljer som fanns däri, både på spelkort och spelbräde, men också på olika brickor och informationskort. Eftersom det var många tillbehör, tog det en stund att öppna upp och ordna allt så att jag fick en ordentlig överblick på innehållet.


Konceptet är enkelt, man tar kontroll över en av sex möjliga hjältar med olika förutsättningar och förmågor för att ta sig in i den borg där den beryktade drakskatten ligger gömd och övervakad.


Varje gång man spelar är spelplanen annorlunda. För att göra spelupplevelsen så levande som möjligt, för att spelaren ska leva sig in i rollen som hjälten, så vet ingen vad som väntar dem i nästa rum. När spelaren rör sig in i ett outforskat rum, som ännu inte finns på spelplanen, drar spelaren en bricka med ett rum på slumpvis. Så växer spelplanen fram allt eftersom den utforskas. Målet är, såklart, att nå mitten där skattkammren finns.


Varje rum innehåller både potentiella skatter, men också möjliga fällor eller monster, därför finns olika kort som avgör om ett rum innehåller något specifikt när spelaren kommer in. Det kan också finnas hinder som låsta dörrar eller galler som måste öppnas.


Men tiden är begränsad, efter ett visst antal drag låses portarna och draken i borgen vaknar. DÅ är hoppet ute och alla som är kvar i borgen förlorar spelet.
Målet är att både överleva borgen, men också hinna ut från den med så mycket skatter som möjligt innan tiden är ute.

Nu har jag mest suttit med näsan i regelboken, men hoppas att snart få en chans att spela med någon annan spelsugen. Visserligen är detta ett av de få spel som kan spelas av en ensam spelare, men vad är nöjet med det? Den bästa stämningen får man om man är ett gäng som går på skattjakt tillsammans... Vad kan jag säga? Jag längtar efter äventyr!

14 december 2010

Inspiration från rymden

Min yngre bror började för ett tag sedan spela Star Craft II: Wings of Liberty, uppföljaren på det klassiska Star Craft som för drygt 10 år sedan var en enorm hit. Jag vet, för jag spelade det själv också...Blizzard Entertainents spel har alltid lockat och imponerat.

Även om det var människorasen, eller här kallad Terran, som var den grupp i spelet jag började att spela med...så finns det något väldigt lockande och fascinerande med de två andra. Det utomjordiska och andliga Protoss, tillsammans med det hänsynslösa och insektsliknande Zerg. Samtliga med egna värderingar, mål och taktik.

I nuläget har jag inte haft mycket lust att spela spel, förutom det återuppväckta intresset för brädspel, men att se honom spela Star Craft igen väckte ett visst intresse och en längtan att prova på igen. När, var, om får vara en fråga för framtiden, men jag kunde inte låta bli att göra en skiss medan jag satt i tv-soffan som senare hittade bort till ritbordet... (Klicka för större bild)


Som sagt så hade jag en viss förkärlek till Terran och också till deras olika karaktärer. Särskilt de Space Marines, som utgör grundtrupperna i lägret. Vilket kanske syns med tanke på motivet. Även om det är länge sedan jag såg figurerna, illustrerade eller på andra stillbilder, så tyckte jag att jag fångade andan av dem. Inte en perfekt liknelse, men både andligt och nöjesmässigt tillfredsställande!

12 december 2010

Spelkväll: Scotland Yard

Jag har alltid älskat spel. Video- och dataspel var det jag främst spelade, men något jag verkligen gillade var brädspel. Det var något jag spelade som barn och även numera känner jag lusten att få kasta en tärning och flytta en liten spelpjäs på en kartongplatta. Särskilt efter att ha sett min vän Tomas brädspelsrecensionerYouTube. Men det har inte blivit särskilt mycket de senaste åren...

Nyligen fick jag brädspelet Scotland Yard i present och har varit sugen på att prova på...annat kan man inte bli när spelet sägs "passar dig perfekt". Så under kvällen igår gav jag mig tillsammans med goda vänner ut i London-dimman ett par gånger...något som höll oss sysselsatta långt in på natten.


Upplägget är enkelt: en av spelarna tar rollen som Mr X, en skum typ som försvunnit i lokaltrafiken i London. De andra spelarna iklär sig rollerna som detektiver och ska försöka hitta Mr X var han än har gömt sig någonstans.

Vad som gör spelet olikt många andra är att Mr X inte har sin spelpjäs på brädet under större delen av spelet. Istället håller han sina rörelser hemliga på en speciell anteckningsplatta, han måste ändå avslöja vilket färdmedel han använt under sitt drag; Taxi, Buss eller Tunnelbana. Ingen tärning används utan deltagarna använder en av de biljetter de fått vid start för att röra sig mellan de olika hållplatserna. Vid vissa klockslag, vilket anges beroende på vilket drag i ordningen det är, måste Mr X visa sig på planen för att ge Detektiverna en chans att hitta honom.


Om en Detektiv landar på en hållplats där Mr X befinner sig, har Detektiverna vunnit. Om ingen hittar honom innan det 24:e draget, vinner Mr X.

Som lurig strateg iklädde jag mig rollen som den hala skurken som mina vänner försökte hitta. Eftersom det var nytt för oss alla, tog det en stund innan vi var varma i kläderna och kunde spela på allvar...trots att diskussionerna var jag kunde hålla hus var tunga och allvarliga, var stämningen på topp och vi hade en riktig helkväll!

Kvällen gav mig verkligen blodad tand för att spela igen, så jag kommer att försöka få till fler kvällar av samma typ, samt försöka lägga vantarna på fler brädspel. Men en sak är säker, det här spelet kommer vi spela många gånger till..! Har du chansen, prova på!

9 december 2010

Tony Cronstam på Mazettihuset

Jag hade den stora turen att få ett meddelande skickat till mig från Tony Cronstam, tecknaren av den mycket populära Elvis-serien, där han berättade att han skulle dyka upp på Mazettihuset där Serieskolan numera håller till. Han skulle hålla ett litet improviserat föredrag om sitt och Maria Cronstams arbete med serien.

När man får ett meddelande på det sättet, inte kan man tacka nej då! Tvärt om så blev jag mycket förväntansfull...


Så ikväll klockan 18 satt jag bänkad i lokalen och fick ta del av Tonys tankar och funderingar. Det första som märks när Tony berättar om sitt arbete är den passion som finns. Inte bara för hans eget arbete utan för serien som konst och berättarmedium.

Han berättade kort om sitt arbete med Bamse och hur det slutligen gav honom lusten att skapa något eget som med tiden skulle utvecklas till den serie som existerar idag.


Han berättade att den svåraste frågan han fått svara på var när exakt Elvis, som karaktär, föddes. Tydligen hade han funderat mycket över detta och förklarade att Elvis faktiskt kom till drygt 100 strippar in i serien. Det var då de valde att sluta försöka göra komiska slapstick-historier och istället hitta inspirationen från sina egna liv. Något som var mycket intressant att ta del av.

Det spontantecknades, visades strippar, Tony läste högt och berättade anekdoter om historierna de olika stripparna var baserade på. Det pratades också om arbetsuppläggning, historiestruktur och värdefulla tips, med pauser för frågor och pepparkakor.


För er som inte kunde komma eller kände till kvällens föredrag, Tony meddelade att han mer än gärna skulle organisera en liknande kväll igen. Det är, menar han, ett sätt för honom att komma ut och prata med de som läser hans och Marias arbete. Och med tanke på hur mycket Tony bjuder på sig själv under tiden, så är det väl värt ett besök. För de som är intresserade är det en uppmaning att hålla ögonen på Elvis hemsida eller Facebook-sida för information om kommande kvällar i framtiden...

Själv tyckte jag det var en mycket givande och väl spenderad kväll!

8 december 2010

Transformers 3 teaser

Jag fick idag se att det lagts upp en teaser-trailer till den kommande tredje filmen om mina barndomsfavoriter Transformers, med titeln Transformers: Dark of the Moon, via iTunes Movie Trailers.


Vad som kommer att vara den huvudsakliga handlingen är än så länge hemligt, men trailern visar hur det, under den första månlandningen 1969, visade sig att astronauterna Armstrong och Aldrin upptäcker vad som ser ut som vraket efter ett kraschat rymdskepp.


Vart detta kommer att leda ska bli spännande att se. Jag är fullt medveten om att Michael Bays filmer inte är utan brister och oerhörda fel, men som stort fan av Transformers måste jag erkänna att jag ser fram emot den tredje filmen. Om inte annat än för att höra Peter Cullen åter igen gestalta Optimus Primes röst...

Det blir en lång väntan till Juli månads biopremiär.

5 december 2010

Julby 2010

En liten tradition Anna och jag har är att vi bygger en liten Julby varje jul som en del av våra juldekorationer...det är något vi hittat på med sen vi flyttade till den gemensamma lägenheten. Den stad vi har hittade vi av en slump på Lidl några veckor innan Jul det första året, då vi gått och funderat på att bygga något sedan vi inspirerats av en god väns årliga Tomteland.

Idag hade Anna bett att vi skulle bygga årets och tillsammans experimentera med olika lösningar vi funderat på. Främst var det att få till lite mer av en miljö, något som inte var allt för statisk. Lite kullar och berg är sällan fel, men är luriga att lösa tillsammans med belysningen till de små husen. Lamporna kunde haft bättre lösningar, när det kommer till hur de sätts fast i husen, men man tager vad man haver. Även om det är klurigt när man håller på och experimenterar så blir belöningen större om man tar sig den lilla extra tiden.


Slutresultatet, när Anna fått stå och pilla med figurer, träd och annan rekvisita, blev väldigt tillfredsställande och kommer vara vår lilla oas i all den kommande julstressen.

1 december 2010

Till sängs...

Är det något jag avskyr så är det att ligga sjuk till sängs. Men det finns inte så mycket att göra när kroppen säger stopp och allting avstannar, vare sig man vill eller ej.

Det hände mig för några dagar sen, jag drabbades av den värsta frossa jag varit med om. Inte ens en skållhet dusch hade effekt, utan jag tvingades bädda ner mig och skakande fundera på om hela benstommen bytts ut mot is. Hur mycket tindrande is i morgonskenet är en vacker syn, jag föredrar kalcium i min benstomme. Det kändes så illa ett tag att jag funderade på om jag skulle söka rollen som Mr. Freeze i Batman, om det nu skulle vara att en remake var i antågande. I feberyra får man många konstiga idéer... Men efter ett par timmar kom temperaturen upp igen.

Och så började den sedvanliga sjukdomsdansen till och från sängen. Jag blir rastlös där jag ligger, tycker att det inte är så farligt hög feber och att jag minsann kan jobba lite. Jag reser mig och faller i yrsel tillbaka ner på madrassen...det går en stund, jag tycker det är tråkigt och vill hellre jobba, reser mig, yrsel och så börjar det om igen. Så fortsätter det i timmar, tills jag tröttnar och slår på en audiobok och försöker låtsas att jag har semester...

Lyckligtvis är jag på fötter igen, om än något skakiga sådana. Som vanligt är det mycket att ta igen, men det är ju betydligt roligare att ha något att göra än att bara ligga och rulla tummarna!

29 november 2010

RIP Leslie Nielsen

Jag fick under dagen höra att Leslie Nielsen, en av mina favoritskådespelare i komedigenren, har gått bort i sviterna av en lunginflammation. Det var, givetvis, en mycket sorglig nyhet...

Ända sedan jag som barn såg Nakna Pistolen-filmerna har jag älskat Leslie Nielsens komik och rollprestationer. Givetvis har inte alla produktioner han varit en del av varit lysande, men hans närvaro har alltid satt en specifik prägel på innehållet. Få komiker är beredda på att bjuda på sig själv så mycket som han var villig att göra...och det gav hans humor en särskild klass.

Vi har sett Nielsen i så många titlar under årens lopp att det är svårt att minnas dem alla utan en fusklapp. Inte bara filmer utan lådvis med tv-serier har han satt sin prägel på som gästskådespelare... För någon som arbetat med skådespeleri sedan 1950 har sannerligen hunnit med en hel del sin livstid.

Jag kommer sakna honom och hans komik, men han lämnar ett arv till alla de som följer hans fortspår eller bara vill njuta av hans humor. Tack för allt Leslie!

(Foto: IMDB.com - Airplane - 1981)
Leslie Nielsen
11 Februari 1926 - 28 November 2010

"Cheer up, Ed. This is not goodbye. It's just I won't ever see you again."
Lt. Frank Drebin, Naked Gun 33 1/3: The Final Insult (1994)

26 november 2010

Ode till YouTube

Är det någon som är medveten om hur mycket vi använder YouTube numera?

Jag kan bara tala för egen del, men min konsumtion av videoklipp är ganska enorm numera. Inte för att jag sitter och letar roliga klipp, men de når mig på så många olika vis... På bloggar jag läser, i statusinlägg på Facebook, bifog i mail och meddelanden jag får i diverse inkorgar...listan kan fortsätta länge...

Men det kan här låta som om jag är negativ till denna trend. Så är det verkligen inte! Det är många långa sittningar med manusarbetet, skriverier av annat slag och teckningsjobb som rotts i hamn just därför att jag unnat mig en stunds avkoppling med ett underhållande videoklipp...att få skratta och le en stund är en fantastisk mirakelkur för såväl moral som själ.

Nu finns det, naturligtvis, en hel del skräp också på YouTube...men det fina är att det finns något för oss alla att le och skratta åt där. Det är bara en fråga om att titta...

Så se, njut, skratta...ta en paus och njut av tillvaron. Jag vet hur det är att sitta i en monoton arbetsmiljö där inget nytt eller spännande händer, en sådan video kan rädda en hel dag. Tänk vilken kraft ett par ynka minuter av ens tillvaro kan ha...

22 november 2010

Klotter!

En ny vecka...
Massor att göra, som vanligt...

Men med det sagt blev det lite skissat under helgen. Förvisso inget konkret utan snarare rent klotter för att prova på pennan och dess möjligheter. Man kan tro att en mindre pennspets skulle fungera sämre, men det var det precis vad jag behövde just nu!
(Klicka på skissen för större)

Än så länge är jag väldigt nöjd! Jag tror det här kan vara början på en mycket vacker vänskap! Att ha suttit och kluddrat utan mål har gett mig en härlig och varm känsla inombords...något som behövs nu när snön yr ner utanför fönstret!

Om det fanns tvivel att vintern var här, så är de numera bortfrusna...

19 november 2010

Shoppingsuget stillat!

Jag har äntligen haft tid och möjlighet att lägga arbetet åt sidan för att ta en tur på stan i jakt på nya pennor och block!

Det kanske låter som något som inte borde vara svårt att få till, det är ju bara att gå ner till butiken inte sant? Men när man har händerna fulla så börjar man automatiskt att prioritera!

I vanliga fall, när man inte är i djupa behov av ett paket nya stift till pennan eller inte ett uns av nytt papper står att finna och måste ersättas pronto, så räknas det som nöjesshopping...och vem har tid med sånt egentligen?

Jo jag...och nu...

Så jag åkte över till Drewex och hittade lite bra och lämpliga inköp att bära hem. Bara att prova den nya 0.3-stiftpennan, stående utanför butiken, kändes rätt! Så det var att hitta lämplig buss som kunde frakta mig och inköpen hem igen för testning...


De småprover jag gjort sedan hemkomsten har varit lovande. Nu har jag en hel helg full av skissande framför mig, vilken lycka! Bäst att passa på innan en massa annat arbete dyker upp och kräver min odelade uppmärksamhet igen!

16 november 2010

Ni kan kalla mig Redaktör...

Då var det officiellt! Jag har, inte ens här på bloggen, kunnat avslöja vad som var i på gång bakom kulisserna...

Men det gör det officiella tillkännagivandet så oerhört mycket roligare att göra!

Jag är numera Redaktör för Egmont Kärnans tidning Humorklassiker! Mitt första nummer släpps i butik idag och finns att köpas, för de som känner sig sugna, i välsorterade tidningshyllor runt om i vårt avlånga land.
Svensk kultur garanteras!

Det kom lite som en överraskning när jag fick en inbjudan till redaktionen för att ha möte med de ansvariga för titeln, men de ville helt enkelt se och höra om jag var lämplig att ta över. Ingen konstig begäran, ingen vill lämna över något viktigt till en medarbetare de inte vet om de kan lita på.

Tydligen tyckte de att jag hade en ärlig och skötsam uppsyn vilket ledde till att jag fick åka till Stockholm i somras och ta del av hur materialet sätts ihop, plus en hel del annat intressant. Dessutom fick jag, som nämnts tidigare, träffa en hel del nya och trevliga medarbetare.

Så nu gäller det att balansera allt annat med de deadlines som har med Humorklassiker att göra. En utmaning jag ser fram emot att fortsätta ta mig an! Även om titeln huvudsakligen tar sig an reprismaterial, tycker jag det är både spännande och intressant. Hur man än ser på titeln i sig, så är att gå från att skriva manus till att också ha hand om en tidningsproduktion ett stort steg.

Jag kommer att arbeta för att leverera en så bra tidning som möjligt! Vad är annars meningen?

12 november 2010

Nytt i skissblocket; Dean

Trots att jag har en del att göra för närvarande, så har jag unnat mig att sitta och slappna av lite med skissblocket ibland. På sistone har det blivit lite mer Dean, främst därför att jag har lite kul idéer som jag funderar på. Får jag bara lite tid och möjlighet ska jag försöka se om det kan leda till något spännande...


...men för närvarande får det räcka med skisserna. Men bara att arbeta med min favoritdrake är upplyftande, så lusten att göra egna berättelser ökar igen!

Men hur jag än vänder och vrider på skisspennorna jag har, så känns de ovanligt grova. Det är en udda känsla att ha för stiftpennor, särskilt med stift som inte är större än 0,5. Nästa gång jag har möjlighet att besöka konstnärsbutiken Drewex igen, oasen för oss tecknare, så ska jag passa på att plocka upp en tunnare variant. Det är sällan något sådant hjälper, men vem vet? Kanske är det precis vad jag behöver?

Hur den känns och hur eventuella resultat blir, får vara något att rapportera om så snart jag hunnit handla...

6 november 2010

Humorn som försvann

Är det något jag älskar så är det Brittisk humor. Med det sagt ska det erkännas att det konsumeras både en och annat Amerikansk humorserie och film emellanåt, men det är något speciellt med det Engelska sättet att leverera skämt eller annan komik som faller mig på läppen. Dagar med mycket jobb är ett par avsnitt riktigt torr humor det som får mig att möta mina deadlines med ett leende, hur sent det än blir...

Med olika mellanrum försöker ju också Amerikanerna lägga beslag på Brittiska humorserier, mestadels genom att försöka göra en egen variant på programmen. Och det allmänna resultatet är...inte bra.

Några exempel på serier som jag sett Amerikanarna försöka omvandla är Couplings, The IT Crowd, Fawlty Towers, Dad´s Army, Red Dwarf och många fler finns... Nu måste jag påpeka att det inte är särskilt ovanligt att licenser på programidéer säljs mellan bolag och länder, det skulle vara väldigt magert i svensk tv om så inte skedde. Majoriteten av de program som produceras är inköpta, ofta från England.

Men det finns en mentalitet i USA att vilja göra om olika medier, inte bara TV-serier utan också böcker är vanligt att de arbetas om för en amerikansk publik. Främst därför att de inte innehåller referenser som Amerikanarna kommer kunna relatera till, vilket låter udda men tydligen är ett stort problem. Den generella amerikanaren bryr sig bara om...Amerika...tydligen.

Därför måste allt material tydligen omarbetas. Eller, vilket förmodligen är närmare sanningen, måste verka komma från amerikanarna själva. För i regel, när det gäller ovan nämnda serier, är många gånger manusen överlag identiska med sina ursprungsversioner med ett fåtal ändringar, den stora skillnaden är att det är nya skådespelare. Problemet, som jag ser det, är att ersättningsskådespelarna sällan har lika mycket kemi och komisk talang jämfört med de som gjorde serien från början. Amerikanarna är bara stiligare, vackrare och, det viktigaste för producenterna, Amerikaner.

Ibland görs en så enorm omskrivning att serien tappar det sting den hade ursprungligen. Serien hade kanske överlevt något sådant, chanserna är små där, ifall de då valt att byta titel. Men då är frågan varför en licens köptes eller förhandlades från början?

Lyckligtvis dör de flesta sådana försök redan med pilotavsnittet och kommer i regel aldrig ut på marknaden. Så var fallet med bland annat IT Crowd och speciellt Red Dwarf, där pilotavsnittet läckte ut och finns att se om man vet var man ska leta. Som kuriosa är det kul att få se, men att producenterna trodde att den versionen skulle bli jämbördig originalet och förhoppningsvis trumfa den, är skrattretande.

Observanta har säkert, vid det här laget, noterat att jag inte nämnt en serie som faktiskt överlevt sin översättning från brittisk till amerikansk; The Office. Den är undantaget som bekräftar regeln och var en glad överraskning. Här insåg produktionsbolaget att det inte var en idé att bara byta ut skådespelarna och ändra några skämt, här behövdes en smart makeover där de faktiskt lyckades överföra essensen av serien mellan de två kulturerna. Huruvida man föredrar den ena versionen över den andra blir en smaksak. Den brittiska versionen är mer verklighetsorienterad i sin fejkad dokumentär, medan den amerikanska kör i en mer traditionell humorstil. Man får ta den som känns bäst personligen.

Det som slår mig, när jag sitter här och skrattar, är att originalutförandet alltid har något särskilt som gör den speciellt. Ska man arbeta om det, till en annan språkversion eller till ett annat medium, måste man förstå vad som gör ursprungsversionen bra och populär. För missas den biten i översättningen...är mycket tid, pengar och ansträngningar bortkastade!

4 november 2010

Skrivkramp...

Det har varit lite svårt att hinna med blogginläggen den senaste tiden. Ofta hinner jag bara påbörja dem för att sedan tvingas avbryta innan det är färdigskrivet...

Jag vill att det ska finnas något att berätta i varje inlägg, hur stort eller litet det än kan vara så vill jag att det ska vara relevant. Något som inte alltid är så lätt att åstadkomma när de kreativa flödena måste ägnas till annat. Det är en del stora deadlines i antågande som tar mycket av min tid och energi. Men jag kan inte förneka att jag drabbats av lite skrivkramp på grund av allt som händer omkring mig just nu...särskilt den incident som drabbade min vän och kollega väger tungt fortfarande.

Att prata med honom och höra hur han mår har blivit en prioritet nu och en tid framåt. Som vän vill man vara tillgänglig och en stötta, även om det också innebär att man får ta del av något som gör ont.

Hur ont det än gör så är det viktigt att ta del av detta...om inget annat än för att vara en stötta och krossa den illusion vi gärna har att allt är ofarligt och vänligt. Världen kan vara en mycket vacker plats, men liksom hos den vackra rosen finns det taggar man kan skada sig på om man inte är försiktig...

(Tack till Ted Stridh som låter mig använda ett av hans fotografier)

Men för att inte sluta på en för dov ton, så är både glädje och humor på väg tillbaka. Min vän och jag skämtar mycket och glatt nu, trots allt. Och med den känslan vet jag att tillvaron snart kommer att bli bättre och gladare. Vem vet, jag kanske klarar min deadline felfritt igen? Man ska ju vara optimistisk, inte sant?

2 november 2010

En allvarlig incident!

Vissa saker som händer på nyheterna i radio och tv, är saker som de flesta av oss tror inte kommer hända oss eller någon av de vi bryr oss om. Det är saker som händer andra människor, sådana som bor i andra städer eller orter än de man personligen tycker är säkra...trygga...

Så händer något som får den världsbilden att ruskas om rejält, antingen mot en själv eller mot någon man håller av. En sådan omruskning av tillvaron blev jag medveten om ikväll...när jag fick veta att en mycket god vän och kollega tvingades genomleva ett överfall, en misshandel och ett rån på en och samma gång.

Att bli stoppad av två män som stiger ut från en trappuppgång, tydligt påverkade av någon drog, som sedan slår och sparkar honom över hela kroppen...allt för en ynka mobiltelefon. En telefon är för vissa mycket värdefullare än en medmänniskas hälsa och välmående, så mycket att allt lidande de orsakar för att lägga händerna på den är värt det...för mig är den tanken så främmande och skrämmande.

Ett strimma av glädje är att Polisen hittills agerat föredömligt och har både hjälp min stackars vän till sjukhus och har på bara timmar lyckats hitta förövare och telefon. Det är, faktiskt, imponerande...nu återstår bara att hoppas att rättvisa skipas.

Till min vän vill jag bara säga...vi finns här för dig...

29 oktober 2010

Pumpalykta 2010

När Halloween och Allhelgonahelgen står för dörren så tycker jag och Anna om att skära till en Pumpa att ha stående på uteplatsen.

Vi vet att det inte ingår i våra normala traditioner och är en anammad sysselsättning från USA, men samtidigt tycker vi både det är en rolig och mysig tradition att ha. Dessutom ser det spännande ut i mörkret när ljuset brinner ur Pumpans ansikte. Myskusligt på högsta nivå!

Även om det tar en stund och att vissa moment både är kladdiga och hårda att försöka skära till, så är tillfredsställelsen stor när lyktan står färdig. Och ju mer man gör det, ju bättre blir man på det...

Det finns ju de som gör väldigt kreativa och fantasifulla lyktor, vid en Google-sökning kan man hitta många idéer och förslag på motiv man kan försöka skära fram. Men även om det är lockande att göra något riktigt udda, slutar det alltid med att vi drar åt det vanliga hållet.

Kanske är det så att hur kreativt det än är med landskapsmotiv och mönster som man kan skära, så finns det inget så läskigt och mysigt som ett elakt leende som lyser mot en i mörkret.


Och årets pumpa blev väldigt härlig där den står i skrivande stund och brinner på uteplatsen. Med lite tur så lyser den upp våra grannars kväll lika mycket som vår...

27 oktober 2010

Paranormala äventyr

Nu när Halloween och Allhelgonahelgen närmar sig, kunde jag inte låta bli att titta med ett halvt öga på filmen Constantine...

För att göra en lång historia kort, Keanu Reeves spelar det slitna mediet och paranormala detektiven John Constantine som under större delen av sitt liv arbetat med att fördriva demoner och onda andar från människornas värld. Nu är han ytterst sjuk, efter att ha rökt alldeles för mycket och kommer därför gå en för tidig död till mötes. Trots sitt arbete i ljusets tjänst, är han dömd att hamna i helvetet...ett öde han inte ser fram emot med tanke hur många demoner han förpassat dit. Men en incident rörande tvillingsystrar fångar hans intresse och han bestämmer sig för att göra ett sista uppdrag innan hans liv tar slut en gång för alla...

Urpsungligen kommer Constantine från de tecknade albumen i Hellblazer-serien, utgivna av Vertigo förlag. Album som nyligen börjat hamna i min ägo och som jag nu läser med stort intresse.

Inspirerad av Hellblazer och Constantine kunde jag därför inte låta bli att mellan arbetsuppgifter och besked skissa på följande parodi som jag bara valt att kalla ConstanDean.

Även när man har mycket att göra, måste man unna sig lite skoj och chansen att göra något annat en stund...

Jag hade redan lite funderingar på att låta Dean agera i en liknande miljö, med mysticism och det paranormala, så det var en intressant övning för framtiden...

25 oktober 2010

Ett riktigt ljushuvud

Jag vet inte om jag mer rätta kan påstå att jag är händig! För att göra en lång och krånglig historia kort, jag är ingen hantverkare när det kommer till att fixa hemma.

Med det sagt brukar jag vara en bra person till att fixa småsaker som strular eller inte fungerar som de ska.
Så kommer vi till glödlampor, dessa ligger i en kategori mellan hantverk och elektronisk support. En vanlig glödlampa eller lågenergilampa är inget problem, man skruvar ur föregångaren och skruvar i ersättaren...allt klart och man kan lägga sig på soffan.
Så finns det lamporna som är något mer komplicerade, svårmonterade eller bara udda. Till dessa måste halogenlampor och spotlights räknas in...

Efter att ha stigit upp mitt i natten under helgen för att utföra lite nattliga behov, smällde det till i spotlighten på toaletten, en arg gnista blixtrade till och allt blev mörkt. Jag vet inte hur andra reagerar i den situationen, men som halvsovande kunde jag inte låta bli att stå och stirra, prova att trycka på strömbrytaren och stirra lite mer...
När tillräckligt många hjärnceller vaknat var det bara att fixa till proppen i proppskåpet, så återvände ljuset överallt. Utom i den nu stendöda halogenlampan förstås.

Lättjefullt gjorde jag en felanmälan i hopp om att en så udda lampa skulle de byta ut. Den tron slocknade när jag väcktes av mobiltelefonen i ottan där en tekniker uppmanade mig att byta själv.

När jag vaknat något mer bestämde jag mig för att prova att plocka ur lampan, det kan ju inte vara svårare än att någon som jag skulle klara det. Och lampan kom ut efter lite lirkande. Inga problem. Så det var bara att stoppa tillbaka den och passa på att köpa ny när möjlighet gavs. Men så lätt slutade det inte. Lampan, påpressad av kablarna i taket, hamnade på snedden och det krävde både lite våld och svordomar för att den skulle komma loss. Numera spräckt och kanske inte så lämplig att låta sitta kvar. Samtidigt hängde nu också en stor och svart sladd ner i duschen, som ett omen att nästa dusch skulle kunna bli hetare än vanligt. Åtminstone om strömmen stod på...

Det var bara att sopa upp splittret, stoppa lampresterna i en jackficka och ge sig av ut på dagens uppdrag, för att på hemvägen springa kors och tvärs i jakt på en ny. Prata med säljare, vända och vrida på resterna. Fundera över ljusstyrka och sedan springa till bussen.

Med silkesvantar och ett tålamod stort som Småland gick det att pilla in en ersättningslampa och utan att våga andas trycka på strömknappen. Och se, ljuset strömmade ut.
Nu i efterhand kan det tyckas vara något av ett i-landsproblem, men om jag ska ta en morgondusch för att vakna...vill jag gärna undvika en smärre elchock också. Jag hade förmodligen piggnat till, men jag hade aldrig fått ordning på frisyren igen.

21 oktober 2010

Oväntat paket i brevlådan

I samma stund som jag återupptagit arbetet med att skriva recensioner till DigitalComics, så verkar också materialet trilla in...

När jag tittade i min postfack låg där minsann ett paket, vilket förvånade mig eftersom jag inte hade någon beställning ute. Adressaten visade sig vara Ordbilder Media, ett förlag i Göteborg, vars mangaböcker Eater vol 1 och En kopp kaffe till vol 1 jag recenserade för ett tag sedan.

Jag hade, på deras hemsida, sett att de nya böckerna varit på väg och därför funderat på om man skulle höra av sig till förlaget och prata om möjligheten att få recensera dessa. Men nu hann förlaget först, paketet innehöll de nya delarna av Eater och En kopp kaffe till.

Personligen ser jag fram emot att ta mig an de här två volymerna och se vad Ordbilder Media har att bjuda på. Intrycket av de förra har varit mycket positivt för mig, något som alltid är en bra grund till att läsa uppföljare...recensioner dyker säkerligen upp inom kort!

18 oktober 2010

Nytt till DCX!

Det är ett tag sedan jag skrev något till DigitalComics, men det är snarare en fråga om tidsbrist än lättja. Okej, lättjan har också infunnit sig...men lite fritid behövs mellan ansträngningarna! Jag behöver iallafall ett andetag mellan uppdragen...nu är det lugnare och vi kan åter fokusera på vår favorittidning online.

Eftersom DigitalComics är, och lär förbli, en gratissida att läsa...så är den budget Ted Stridh och jag har för att driva den något begränsad. Det finns inte utrymme för att lägga beställningar på album eller tidningar för tusentals kronor, om inte vi är beredda att bekosta det ur egen ficka. Till viss del är detta inget problem, då vi älskar serier och gärna provar nytt, men att fylla ut med ett antal recensioner i veckan blir fort dyrt! Såvida det inte rör sig om webcomics, det är en ekonomiskt väldigt tillfredsställande genre att recensera.

Men eftersom jag tagit emot en donation av lite nya spännande album, från en donator som vill vara anonym, så är det bara att tuta och köra igen! Något jag ser mycket fram emot!

Det är viktigt att påpeka att när förlag eller privatpersoner väljer att donera material till oss blir vi mycket glada, men huruvida det påverkar vårt omdöme när vi bedömer och recenserar är svaret Nej. Vi är tacksamma, men om albumen i sig är bra eller dåliga förändras inte. Vi kommer fortsätta berätta ärligt om deras fördelar och nackdelar, oberoende varifrån vi fått dem. Vad är annars vitsen med att recensera?

Först ut blir en crossover mellan Superman och Batman i The Search for Kryptonite!

16 oktober 2010

På expedition i Afrika

När en stor deadline just klarats av, var det istället dags för en ny utmaning: gäster!

Annas bror med familj kom ner för att spendera några dagar i Malmö och få komma bort från vardagen hemma. Det var också en chans för Anna att umgås med sin brorson tillika gudson Emil.

Förutom att spendera mycket av tiden att snacka, berätta, laga mat, diska och umgås...så går en hel del tid åt till att leka med och underhålla Emil, som är en oerhört lång och energirik 1½ åring. Därför besökte vi den mycket omtyckta Afrikaparken här i faggorna.

Förutom att vara en lekplats och ett område där barnen kan springa runt som de vill, har parken ett antal olika Afrikanska djur i naturlig storlek placerade här och där. Något barnen verkar vara mycket förtjusta i. Emil själv var en aning nervös och osäker i början, men vande sig snabbt.


Elefanterna stod Emil och såg på en lång stund. Han verkade gilla dem, men var inte särskilt sugen på att rida på elefantungen.


Sköldpaddan var bara spännande en kort stund, sen blev det roligare att sitta och klappa gräs.


Krokodilen var först väldigt läskig! Men efter en stund vandrande runt...runt...vågade Emil minsann gå fram och klappa den på nosen.

12 oktober 2010

Mera klotter

Även fast det finns en hel del att göra, behöver jag koppla bort en liten stund då och då... Det kan ibland innebära att läsa några sidor i en bok, att bläddra lite på tv:n eller hoppa mellan videoklipp på YouTube, men i regel innebär det att jag behöver arbeta med något annat för att ha en färsk syn på det jag måste göra.

Att arbeta oavbrutet med detsamma är aldrig bra, man blir så kallat hemmablind ganska snart och ser snart inte alla de brister, stavfel och annat som inträffar. Det bästa är att göra något annat, hålla hjärnan och händerna aktiva och sedan vända tillbaka.

Något jag tycker är stimulerande är att teckna lite smått då och då, något som påminner om vanligt telefonklotter...men där man tillåter sig att utveckla motivet mer. Ofta kan idéer och annat som föds vid det klottrandet användas till andra projekt.
Alla som ritar eller har ritat känner igen konceptet, man börjar med att rita något...och så lägger man till något annat, något mer...osv osv...till slut har man ett fullt papper.

Det jag skissade ner under mina raster, var helt enkelt ett litet hopkok med olika figurer jag har i bakhuvudet.

Även om den inte kan användas till något specifikt var det en väldigt givande bild att teckna, både skissmässigt och sedan tuschmässigt. Det är aldrig slöseri på tid att öva, nån gång har man nytta av det.
Plus att det är kul att se resultatet...kanske...

Klicka på bilderna för att göra dem större.

6 oktober 2010

En komisk faktura...

När jag fyllde 20 ringde en mycket nära vän för att gratulera, men som den elakt skämtsamme typ han är blev det han sa; Grattis, du vet att senildemensen utvecklas vid 20 va?
Och eftersom jag är vad vid hans gliringar kom det rappa svaret; Tack, min enda tröst är att du är tre månader äldre...

Idag, flera år senare, undrar jag om det inte är sant...
Jag gjorde en beställning för en tid sedan från CDON.com, varpå ett sms kom idag att paketet fanns att hämta. Det var på med skor och jacka för att kila ner och hämta paketet. Trodde jag. Jag insåg när jag stod utanför butiken att ID:kortet låg hemma. Muttrande fick jag därför vända om för att hämta kortet, vilket förvånar mig eftersom jag sällan brukar glömma det. Jag måste haft annat i tankarna.

Jag kom tillbaka, hamnade i kön som gud glömde, visade mitt sms och fick paketet i handen. Damen ville inte ens se ID:kortet. Vissa dagar är ordet ironi extra relevant.


Oavsett var paketets innehåll en fröjd att se, eftersom jag sett fram emot att läsa samtliga av titlarna ganska länge nu. Men det mest underhållande var fakturan på 1 :-


För att förtydliga, nej det är inte fysiskt möjligt att köpa tre album för en krona. För en tid sedan fick jag ett öppet presentkort i present av en god vän, där jag själv skulle avgöra vilken butik jag ville kunna handla från. Och som all annan byråkratisk verksamhet tog det några dagar att få ut, för att sedan vänta på den ibland ganska långa leveranstiden hos CDON.com. Men sitter man inte i sjön och behöver sakerna fort så har de bra priser, så jag klagar inte.

Men det är, trots allt, väldigt underhållande att slutsumman stannade på så lite som 1 :-. Jag kan inte låta bli och undra vad som hänt om man låtit fakturan gå vidare till Inkasso, om herrar i svarta rockar och med bryska röster knackat på för att inkassera enkronan...

Hur lustigt det än vore att ta reda på, så har jag betalt fakturan. Det kändes som en ekonomisk ansträngning jag kunde klara av...

3 oktober 2010

Monster Madness!

Internetprofilen James Rolfe, också känd som the Angry Videogame Nerd, har dragit igång sin årliga höstspecial.
Som mycket kunnig filmintresserad har James en förkärlek till allt som faller under monster, äventyr, skräck och splatterfilm. Genrer han själv också provat att filma inom.


Varje höst bjuder James på en Monster Madness där han pratar om olika filmtitlar från olika tidsepoker och stilar, med massor av klipp och kommentarer.
Varje dag under oktober månad kommer ett nytt klipp att läggas upp och finnas tillgängligt i sidans arkiv.

Gillar du gamla filmer, monster och annat kusligt, är det en rekommendation att ta en titt på James sida Cinemassacre.com för att se dagens monsterfilm!

Passa också på att se sidans arkiv med andra Monster Madness-avsnitt eller andra höjdare som filmrecensioner, Angry Videogame Nerd eller Board James.

30 september 2010

Västerns hjälte!

Är det någon annan som läste drivor av Lucky Luke som barn?

Jag blev förhållandevis tidigt medlem i Tintin-klubben och fick därför ett nytt album hemskickat varje månad, med bland annat Tintin, Spirou, Marsupilami och självklart Lucky Luke...

Även om jag aldrig varit någon stor western-fantast så har det alltid funnits något extra tilltalande med mannen som drar snabbare än sin egen skugga. Jag vet inte om det var stilen på berättandet, tecknandet eller de karaktärer som fanns i Lukes tillvaro som gjorde serien så lockande, men det var aldrig svårt att sträckläsa ett nytt album!

Kanske var det just därför jag senare kom att titta på de så kallade spagettiwestern-filmerna och kunde uppskatta dem på ett helt annat plan. Lucky Luke la en bra grund att stå på...

Pappa, som älskar allt som har med western att göra, har också en särskild plats för denna ensamme ryttare i sitt hjärta. När det då var dags för Anna att göra ett födelsedagskort till honom med Scrapbooking, som jag kände att det jag bäst kunde bidra med var att rita av en av de bilder jag vet att pappa alltid tyckt var rolig att se på.


Förutom att den var kul att göra...så var den en utmärkt övning. Tecknaren Morris hade en mycket spännande stil och det var väldigt givande att få prova på. Man kanske skulle prova att teckna mer därifrån...om man bara hade tid...

27 september 2010

Att betala med kort...

Jag har alltid tyckt bankkort är en bra idé. Till skillnad från kontanter så är ett kort inte omedelbart användbart för någon annan än ägaren, så om det skulle försvinna på något vis är det oerhört svårt för någon annan att använda det.

Nu vet jag att det förekommer så kallad skimming, där osympatiska grupper med kortpirater kopierar all din information på kortet samtidigt som de läger vantarna på din pin-kod. Det är ett stort problem, men inte omöjligt att göra något åt... Ser bankomaten udda ut på något vis så är det kanske klokt att inte använda den utan en annan istället.

Även om det finns små problem så är argumentet klart, du kan inte använda någon annans bankkort lika lätt som du kan använda hans eller hennes kontanter.

Med det sagt så finns det ett vardagsproblem man kan stöta på...som ibland får en att längta tillbaka till tiden då du alltid hade kontanter; betalautomaten!

Dessa återfinns i alla möjliga storlekar, former, färger och utföranden. Ibland har de bara uttag för magnetremsan, ibland för bara chip, ibland både magnetremsa och chip men butiksbiträdet har tejpat över den ena av dem. Remsan ska dras åt höger, eller vänster...upp eller ner...baklänges eller någon annanstans... Kortet får inte dras eller tryckas i före betalningen, eller måste dras innan man börjar, vikas dubbelt eller skulle dragits innan du kommit in i butiken...


...kort sagt så finns det ingen generell standard, alla leverantörerna gör lite som de själva vill och kan helt ändra designen mellan modellerna. Än värre blir det när man också ska dra rabattkort!

Även om det kan vara ett oförberett problem att inte spontant veta hur maskinen ska användas, så brukar det lösa sig förhållandevis fort, du får betalat och kan gå därifrån. Ibland är det inte lika lätt...

Värst är när maskinen, av någon anledning, får för sig att kortet inte fungerar. Man drar och drar...kassören skickar tålmodigt om summan och maskinen fortsätter envist att anklaga köparen för bedragare. Det räcker ofta att hoppa till kassan intill eller att gå till närmsta bankomat för att inse att betalautomaten måste drabbats av senilitet.

Ett annat problem som inte är allt för ovanligt är den "dåliga uppkopplingen" till banken. Allt går smidigt och du vill snabbt och enkelt betala för att du har annat du måste göra. Betalautomaten känner av denna iver att komma vidare och saktar därför ner radikalt. Som längst har jag personligen väntat 10 minuter på att apparaten skulle få kontakt med banken, under pressad tystnad där det enda som hörs förutom automatens skorrande, är de andra i köns frustration över vilken tid idioten längst fram tar.
Detta har en tendens att oftast hända runt juletid, då alla glada köpare redan ligger på minus i humöret och bara vill bli färdiga.

Trots alla dessa problem, så är det i-landsproblem. Vi kan vara tacksamma att vi både har teknologin som gör korten möjliga och pengarna på banken som gör det möjligt att använda dem. Iallafall till nästa gång maskineriet krånglar och du har bråttom till bussen...

23 september 2010

Inga överviktiga hjältar?

Som överviktig själv stöter jag ofta på de fördomar som existerar i samhället kring just övervikt. Om än det oftast är rena omskrivningar och dolda påståenden i generella uttalanden, eller direkta uttalanden om mitt utseende...det går sällan en vecka utan dem. Andra verkar ha mer problem med mitt utseende än jag själv har...

Funderingarna kring denna i samhället godkända mobbing fick mig att slå in på ett intressant sidospår; när såg du en rund eller överviktig hjälte sist? Det spelar ingen roll i vilket medium du än väljer så är formeln densamma. Överviktiga spelar en av två huvudsakliga roller.

1/ Den komiske bi-karaktären

2/ Den elake översittaren

Han eller hon är generellt påtagligt lite dummare än andra, har svårt att se samband och ställer i regel till med mer problem än hjälp. Jag kan, helt ärligt, ha överseende med det...men bara om det hade varit något mer mångsidigt. Att det fanns överviktiga hjältar/goda människor också. Men som vi alla vet är de generellt smala, smärta, något vältränade och ofta blonda. Numera har de också en svårmodig uppsyn eftersom det är på modet.

Detta säger mig två saker om samhället i stort, eftersom samma fördelning inte bara syns i fiktionen utan också i reklam och hur människor porträtteras.

Det första är att dra slutsatser kring intelligens och tillit baserade på hur människor ser ut, en vetenskap nazismen var väldigt förtjust i, är högst aktuell i det moderna Sverige och de flesta gör det...mer eller mindre medvetet. Detta gäller givetvis inte bara överviktiga utan alla andra avvikande utseenden från det i media stålsatta idealet.

Det andra är att det är fult att vara avvikande och är man avvikande så skall man förnedras. Man kan säga att det blir något som kan beskrivas som en samhällsaccepterad mobbning de flesta deltar i, samtidigt som de skanderar att samhället är emot förtryck av alla slag. Om du inte tycker det är så personligen, överväg varför så mycket av vår tv-underhållning går ut på att hänga ut människor för deras utseende. Det är sällan det går en kväll på tv där inget program av den typen visas, några av de senast som visas i Svensk tv är nya Ullared och Biggest loser.

Problemet med den här bristen på hjältar eller till synes goda människor i film och fiktion som är överviktiga är att de fördomar och stereotyper som vi har i fiktionen används i verkligheten. Jag har personligen stött på människor som tyckt sig veta precis vem jag är bara efter att ha sett mig, men sedan blivit mycket förvånade när mallen de hade inte stämt.

Jag menar, givetvis, inte att vi ska låta samhället över lag bli överviktigare bara för sakens skull. Men vår attityd måste förändras mot varandra. Inte bara i den här frågan utan också i många andra. Några bra förebilder för unga som inte är magra, bleka och ser ut som om de lider av kronisk depression...men det är och förblir väl en önskedröm om något.

18 september 2010

Svenskt mordintresse

Eftersom jag är en storkonsument av böcker är det inte underligt att jag besöker de flesta av Malmös bokhandlar med jämna mellanrum. Inte alltid för att köpa, utan för att hålla utkik vad som finns ute och vad som är kommande. Därför är det synd att jag inte kommer att besöka årets Bokmässa i Göteborg, men man får prioritera...

Vad som slår mig gång på gång är vilket överskott på Deckare vi har i Sverige. Inte för att jag har något emot genren, även om jag föredrar en bra film över i en bok när det gäller mord och mysterier, men det förvånar mig hur många det faktiskt finns...så det är fullt möjligt att påstå att en stor del av Svenska folket har ett stort intresse för mord och stöld, om än i teoretisk form.

Jag har stött på mentaliteten att Deckaren, i likhet med många skönlitterära draman, bygger mer på verkligheten och därför är mer äkta än andra böcker. Vissa bedömer tydligen litterära verk beroende på hur lite fantasi författaren har haft.
Problemet som jag ser det är det finns ingen skönlitteratur, oavsett genre, som är äkta.

Som fantasy och science fiction-älskare har jag åtskilliga gånger hört klyschorna om att sådana berättelser är orealistiska och bara ren fantasi, jämfört med deckarböcker. Motivationen de ger? Att böckerna utspelar sig på äkta platser med äkta personer.
Som skolad i dramaturgiskt berättande kan jag avslöja att så fort någon tolkar och skriver en historia, oavsett verkliga referenser och att den utspelar sig på vanliga platser, så blir den lika verkliga som Sagan om Ringen böckerna rent tekniskt.

Baserat på en verklig händelse, som det står på en hel del böcker och filmer, är ingen indikator på att allt som görs och sägs på minsta vis är som den incident de återberättar. Författaren lägger till så mycket detaljer, åsikter och egna värderingar i hur historien framställs att den bara rent grundmässigt kan liknas vid sin förlaga...allt annat är, tro det eller ej, fantasi.

Men smaken är så olika...man får gilla vad man vill, det är ju trots allt underhållning vi pratar om. Fast jag kan tycka det är synd att fler genrer inte får en bättre chans i Sverige. Det finns mycket annat bra också. Men det är klart, där är författarna inte lika snabba med att trycka baserat på en verklig händelse-stämpeln på sina verk...

15 september 2010

Nästan 30

Det är ingen idé att förneka det...det är idag bara ett år tills jag passerar gränsen in i livet som 30-åring. Nu har jag visserligen ett härligt år kvar innan detta definitiva steg in i vuxenlivet, där jag egentligen spenderat åtskilliga år redan...

Vad är det med talet 30 som skrämmer så många så mycket? Visst är det en indikator på att man inte längre klassas som ungdom, men finns det någon anledning att se det som en brist? Visst, jag kan acceptera att det finns en hel del som försöker bevara sin ungdom därför att den hjälper dem i sina respektive yrken, fotomodeller och filmstjärnor ser vi främst i denna grupp. Men också vanliga människor följer samma hysteri...
Vad är det som är så hemskt med att bli gammal?

Jag känner mig inte ett dugg annorlunda idag jämfört med gårdagen, då jag fortfarande var 28...och som jag känt mig varje dag dessförinnan. Inom oss är vi alltid den vi alltid varit, det enda som skiljer är att vi varje dag lär oss nytt och bygger på erfarenheterna vi bär med oss för framtiden.

Antagligen är det en inneboende rädsla för att bli grå och tråkig, att man ska sitta som en pensionär och bara vara rynkig.
Ska inte att bli pensionär vara en form av belöning, att man dragit sitt strå till stacken och nu kan sitta ner och njuta av frukterna från det arbete man åstadkommit. Nu behandlar vi inte våra pensionärer särskilt bra, så det är kanske därför de flesta lever i skräck för att bli gammal... I den falska förhoppningen att slippa behandlas så själv.

Men den rädslan springer också ur att alla idag vill vara någon, en kändis som alla känner till, helst utan att behöva göra något. Och det är lättast om man då är ung, vacker, charmig och beredd att göra vad som helst för att stå i rampljuset. Så länge det inte är för påfrestande.

Så vill inte jag bli någon? Självklart vill jag vara någon...och är redan någon...som numera är 29 år. Men om jag ska bli omtalad, så är det sannerligen inte för att jag är snygg eller gjort bort mig i tv...det ska vara för att jag åstadkommit något bra. Och jag jobbar på det.

12 september 2010

Skördefest

Hur spenderas en vecka med mycket jobb och slit?
Med en riktigt avkopplande, trevlig och härlig skördefest!

Även om skörd är en överdrift..men det kräver en kort förklaring.

Under våren valde mina föräldrar, USA-inspirerade som de är, att prova på att odla majs. Både för att de tyckte det kunde vara kul, men också för att se ifall det faktiskt bildades kolvar.

Under gårdagen hade vi därför en liten fest för att fira att plantorna både växt och mått bra, även om det bara var en ursäkt för att ses och ha trevligt. Men det var ändå spännande att öppna de utväxter där majskolvarna bildas. För en stadskille var det både imponerande och förvånande att se hur många skyddande lager av hårda blad det fanns runt kolven. Men det är logiskt när man funderar på saken, väder och vind är inte hänsynsfulla.


Även om de flesta kolvarna var underutvecklade och långt från ätbara, hade en mycket stor och präktig majskolv växt fram. Jämfört med en från mataffären så var de man köper väldigt taniga (som syns på bilden). Den var också väldigt god, även om den behövde lite mer tid i kokande vatten. Men en kolv var inte mycket för fem personer att dela på till förrätt, så några inköpta behövdes...

Efter det lyckade testet planeras det för ett nytt försök nästa vår. Den här gången mer seriöst med gödsel, växtnäring och mer skötsel. Pappa uttryckte det så träffande; det är ingen idé att lägga ner så mycket möda om det inte leder till något, men nu när vi vet att det fungerar så ska det bli roligt att försöka igen.

Själv är jag nöjd med de växter vi har på uteplatsen och i lägenheten, men det är mest för att Anna tar hand om dem. Själv har jag bara gröna fingrar när jag målat med grön färg.

8 september 2010

Vilken doktor?

Jag har länge påpekat att de två genrer jag uppskattar mest i bland annat film och böcker, är Fantasy och Science Fiction. Två genrer som är sorgligt underskattade i Sverige, även om yngre generationer är mycket mer öppensinnig och intresserad.

Det är först på senare tid som det blivit lättare att hitta filmer, böcker eller serier allt eftersom bokhandlar och andra återförsäljare specialiserar sig på genren, som Science Fiction Bokhandeln.

Men som stort fan av dessa två genrer så har jag tidigare lyckats missa en av deras flaggskepp, den engelska serien Doctor Who. Även om jag stött på referenser här och där, eftersom serien haft stort inflytande på engelsk populärkultur, så har jag aldrig hamnat i en situation där jag kunnat titta på den. Så jag tog beslutet att på allvar leta upp och titta på tv-serien...än så länge är jag inte besviken!


Handlingen fokuserar på den namnlösa karaktären som kallar sig Doktorn (the Doctor) en utomjording och Tidsherre från planeten Gallifrey. Även om de andra tidsherrarna bara betrakta tiden på avstånd, valde Doktorn att resa runt i tid och rum för att utforska och uppleva historien på egen hand. Han reser i sin Tardis, ett skepp som har möjligheten att anta vilken skepnad som helst för att smälta in i den tidsepok som besöks. Oturligt nog har Doktorns Tardis, som redan var gammal och sliten, fastnat i skepnaden av en gammal poliskur från 1950-talet.

Eftersom Doktorn utvecklat ett särskilt intresse för Jorden och det som händer där, involveras han ofta i de händelseförlopp han besöker. Han har också ofta följeslagare från jorden med sig.

Även om Doktorn är vänligt sinnad och har en pacifistisk natur, så har han ett drag av anarkism och vill gå sin egen väg. Han är extremt intellektuell och kunnig i de flesta vetenskaper, samt ytterst excentrisk. Men även om han till det yttre ser mänsklig ut, finns en del skillnader. Han har två hjärtan, mer resistent och har en högre toleranströskel än människor. Men den märkligaste skillnaden av dem alla är hans förmåga att regenerera sin kropp. Dödligt sårad kommer Doktorns kropp att återfödas under en kort förvandling, något som leder till att hans fysiska skepnad och en del av hans beteende förändras medan han behåller alla erfarenheter, minnen och kunskaper. Antalet gånger han kan återfödas är dock begränsad.

Doctor Who är den längsta Science Fiction-serien som gått och är hittills 31 säsonger lång (även om BBC vid nystarten 2005 valde att starta om räkneverket, fortsätter den nya där den gamla slutade).

I skrivande stund håller Anna och jag på se igenom de senare säsongerna, medan jag nattetid tar mig an de äldre säsongerna...då tv4 Guld vänligt nog visar avsnitt från 70-talet nu.
För den som är ute efter realism som i Star Trek, så är serien udda. Doctor Who handlar om äventyrslusta och att utforska det okända, med en stor nypa surrealism och humor.

Vad mer kan jag säga? Jag är ett Doctor Who-fan numera!