Who is watching the Watchmen?

Om det är något jag tycker är både underhållande, intressant och spännande så är det adaptioner av olika slag, både bra och dåliga. Med adaptioner menar jag här historier tagna från ett medium, som exempelvis bok eller serie, som flyttats över till ett annat, vanligast som film.

Numera blir det vanligare och vanligare med att göra filmatiseringar av serietidningar, där Spider-man och Iron Man är några av de senare... Även fast försök att göra sådana tidigare har gjorts, så har de saknat en de effekter som inte var möjliga att genomföra före cgi och datoreffekter.

Ted Stridh, min vän och redaktören för Digitalcomics.nu, gav mig ett exemplar av filmen Watchmen baserad på serien med samma namn. I ärlighetens namn gick jag inte och såg denna på bio när den hade premiär i våras. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, plus att hypen kring filmen blev lite för mycket och jag tappade intresset fort. Nu, efter att ha sett den, kan jag känna en viss förlust i att inte ha sett den på bioduken.

Att förklara handlingen i en så komplex berättelse skulle inte ge innehållet den rättvisa bild den förtjänar, därför funderar jag istället på några värderingar filmen innehåller.
Som namnet antyder är det en Superhjälte-film, men mycket mer komplicerad. Istället för att ha de självklara hjältarna med osviklig moral och godhet, som exempelvis Stålmannen, är kostymhjältarna här vanliga människor.
Ursprunget är att samhället varit så nära kriminell kollaps för att lagen inte kunnat hålla jämna steg i utvecklingen, så maskerade en grupp självutnämnda rättsskipare (s.k. Vigilante, som exempelvis Batman) sig i maskeraddräkter och börjar ta hand om brottslingar på egen hand.

Allt eftersom deras insats uppskattas tar de sina alter egon på större allvar, lägger ner mer tid och energi på dräkter, etc. Flera av dessa alter egon går dessutom i arv till en ny generation. Problemet är att eftersom de förklädda brottsbekämparna just är människor, betyder att de inte är resistenta mot korruption och kan få en vriden uppfattning om sin egen moral.
Vad som gör filmen Watchmen så sevärd är, förutom ett oerhört välskrivet manus och utmärkta skådespelarprestationer, dess syn på den mänskliga förgängligheten och att ideal sällan är detsamma som handling. Trots att flera av hjältarna har som avsikt att göra gott för rättvisan, blir deras handlingar grövre än brottslingarnas.

Poängen är att den tidigare så klara skiljelinje mellan hjälte och skurk, svart och vitt, smetas ut till ett grått spektrum där de individuella handlingarna går att ifrågasätta och har konsekvenser som inte kan förutses. Som livet är utanför en serietidning...
Det gjorde serien Watchmen så uppskattad när den publicerades under 1986-87, och också nu när filmen kom 2009.

För den som funderar på att se filmen men tvekar, den är lång men oerhört välberättad. Miljöer, karaktärer och dialog har noga omvandlats och är en ren fest för ögat. Förutsätter du att den ska vara enkel att förstå med givna roller i fråga om gott och ont, så rekommenderas att hyra Stålmannen istället...