Den Fallnes återkomst

I skrivande stund har jag just återvänt efter att ha spenderat dagen med att träffa några kära vänner, tillsammans med vilka jag sett"premiären" av Transformers; Revenge of the Fallen.

Jag kan inte neka till att jag känner ett lyckorus efter att ha sett den, trots att jag hört många negativa kommentarer från de lyckliga som gått på smygpremiären eller på andra skumma vis har sett filmen.

Handlingen är som följer;

Fler Autobots har anlänt till jorden och arbetar nu, under ledning av Optimus Prime, tillsammans med en grupp från den amerikanska militären för att hitta och oskadliggöra Decepticons som finns på planeten. Regeringen och Pentagon är däremot skeptiska mot samarbetet med Autobots och anklagar dem för att vara orsaken att fler Decepticons verkar anlända.

Sam Witwicky, som tidigare hjälpt Autobots, ska nu lämna hemmet för att börja plugga på universitet. Hans avfärd hemifrån blir explosiv och Sam inser snart att Decepticons letar efter honom. De vill åt de hemligheter, gällande Transformers ursprung, som gömts i Sams huvud och kan leda till världens undergång i fel händer. Inte nog med att samtliga Decepticons letar efter honom, bland dem den återuppståndne Megatron, de hemligheter han bär på eftertraktas främst av the Fallen (den Fallne).

Tillsammans med sin flickvän Mikaela, rumskompisen Leo, f.d. agent Simmons, Bumblebee, samt tvillingarna Skids och Mudflap måste Sam nu lösa de hemligheter han bär på och hitta ett sätt att stoppa den Fallne innan det är för sent.

Det ska erkännas att vi alla är stora Transformers-fans sedan barndomen och flera i gruppen var smått tveksamma till hur Michael Bay skulle välja att göra denna uppföljare...så det var mycket intressant att sitta ner och över en pizza diskutera slutresultatet.
Över lag var vi alla nöjda, det har blivit en klart godkänd film som bara de kräsnaste Generation 1 fantaster kan klaga på...

Några av de punkter vi ogillade handlade mest om klyschor som används i allt för många andra Amerikanska filmer. Exempelvis så hade the Docktor, klassisk galen forskare/läkare, en allt för uppenbar tysk brytning som kändes stulen från någon WW2-film...flera av scenerna i Egypten kändes som kopierade från Indiana Jones-filmerna...alla scener där militären var i fokus kändes alldeles för mycket som alla andra krigsfilmer med samma uttryck och dramaturgiska struktur som gjorde dem för förutsägbara. Plus en förvånansvärd dålig översättning till svensk text.

Dialogen, de nya karaktärerna och det djupare relationen mellan de olika karaktärerna (både bland robotar och människor) uppskattades mycket och kändes som som om den innehöll sann G1-anda. Även humorn uppskattades, för det mesta, av oss alla...som visserligen var rå och amerikansk "street-wise", men likväl fick hela salongen att brista ut i skratt. Det var dessutom fantastiskt ögongodis i form av snygga effekter och välgjorda robotar.

Jag rekommenderar den varmt och var själv mycket nöjd efteråt.

Ett års väntan snart över...

På onsdag är det dags för det jag väntat i över ett år för...att äntligen få se uppföljaren till Transformers (2007).

Eftersom flera av mina vänner är, liksom jag, barndomsfantaster till serien...kändes det som en kul idé att gå och se filmen tillsammans. Det finns ingen så stor glädje som delad glädje...

Så för att göra en liten inbjudan att skicka runt till de tillfrågade, tecknade jag följande "kopia" av filmens poster. Som en kul grej...

Nu återstår bara den längsta väntan av alla; dagen innan, som alltid är den längsta dagen...

Midsommar 2009

När jag, i skrivande stund, ser ut genom fönstret ser jag grå moln kring vars kanter solen tappert visar att den fortfarande finns där uppe...
Det är precis som det brukar vara en midsommar i Sverige.

Vi, västerlänningar, har blivit så vana vid att vi har full kontroll över vår hemmiljö med ljus och värme när vi själva vill ha det. Därför är det svårare än någonsin att acceptera regnväder, åtminstone för åtskilliga.
Själv har jag inget emot regn, om jag slipper stå ute och vänta på bussen i det...och då har jag i regel en bra jacka och ett paraply. Andra har inte den avslappnade attityden mot vädrets nycker och kan stressa fram en ordentlig hjärtattack bara det är lite molnigt.

Visst förstår jag de som har semester att de helst skulle vilja ha det idealiska vädret med klarblå himmel och behagligt varmt ute, men naturen tar inte hänsyn till scheman eller lediga dagar och skvätter regn när det själv behagar. Givetvis, upplever vi det, när det som minst är önskat...som om vädret var skadeglatt.

När jag var barn skämtade mina föräldrar med mig och sa att om man uppfört sig illa så skulle det synas genom att det regnade på ens födelsedag. Så några år tittade jag oroligt ut genom fönstret på min dag för att se hur det skulle bli (oftast mulet, av någon anledning).

Om man reflekterar över detta påstående, som visserligen var ett skämt, så ligger det på samma nivå som att Gud eller Jultomten ser allt du gör eller tänker. Det är ganska svårt att se varken Gud, Tomten eller Vädret som särskilt intresserade av mina innersta tankar, om man nu väljer att tro på någon av dem (med undantaget för vädret, det finns vare sig vi vill eller ej). Någon bra termostat är iallafall inte ens goda uppförande.

Ett litet inlägg, är det någon annan som reflekterat över likheterna med kristendomens Gudabild och Jultomten? Två vitskäggiga män med stor pondus, som ser vad du gör, belönar de goda och straffar de onda..? Vi återanvänder våra kristna symboler friskt...

Oavsett om det regnar eller är solsken med klarblå himmel, så kan vi vara tacksamma över att vi spenderar denna dag med familj och/eller vänner som betyder mycket för oss. Visst är det viktigare än om det regnar på Midsommarstången eller ej? För sillen eller nypotatisen spelar det ingen roll om den äts under tak,i det fria eller på en brygga...njut av tillvaron så får du en mycket trevligare tillvaro...

Med dessa ord vill jag önska er alla; familj, vänner och läsare...
Ha en riktigt skön och trevlig Midsommar!

Efterlängtade biljetter

Idag var det äntligen dags att hämta ut ett par biljetter som jag väntat mycket länge på... Transformers; Revenge of the Fallen.

Sedan jag var liten har jag älskat Transformers, främst ursprungsserien (kallad Generation One/G1 numera), men har tyckte det varit spännande att se serien återuppstå flera gånger under både 90 och 2000-talet. Senast i form av tv-serien Transformers Animated, som jag personligen är både en bra hyllning till orginalserien samt en skön nytolkning med många nyheter.

När Michael Bays filmatisering kom 2007, hade jag följt arbetet och längtat efter den i flera månader. Och trots en hel del omtolkningar, så var jag nöjd med slutresultatet. Så nöjd att jag har längtat sedan dess efter en uppföljare... Och om ryktena stämmer, kommer den vara allt jag hoppats på.

En av de stora bristerna i den första filmatiseringen var att människo-robot interaktionen var så begränsad, både på grund av hur manuset var formulerat samt de enorma kostnaderna att generera de enorma robotarna digitalt. Det betydde exempelvis att de annars så färgstarka karaktärerna hos Decepticons (de onda) reducerades till att bara vara ett hot som måste besegras, ganska okarismatiska trots ett par bra repliker.
Bay lovar att i den nya finns mer dialog, mer personlighet hos robotarna och mycket mer interaktion mellan människa och maskin. Låter lovande!

Så det var med ett stort leende på läpparna jag hämtade ut biljetterna till mig och mitt sällskap. Visst skulle det varit roligast att gå på smygpremiären...men premiärdatumet fungerar bra för mig, särskilt med de kanonplatserna vi fått (även om de inte syns på fotot...).

Studentfest och biodags

Helgen har varit minst sagt hektisk, med rivstart på fredagen. Min bror sambo Leunora tog studenten på fredagen efter att ha läst Omvårdnads programmet. Under flera veckor har vi förberett denna festlighet, men det enda vi inte kunde göra något åt var vädret. Det enda vi kunde göra var att be till en högre makt att det skulle bli vackert och soligt.
Alla de som var i Malmö-Lund regionen under fredagen vet att så inte var fallet.

Men trots ösregnet var humöret på topp och Leunora sjöng glatt med sina klasskamrater innan de störtade ut bland alla väntande föräldrar, traditionellt hållandes skyltarna med ofta pinsamma foton av studenterna. För att få blommor, kramar och posera för lite fotografier innan det var dags att ta en tur runt stan ombord ett lastbilsflak.


Efter turen var det presentöppning och smörgåstårta hemma i trädgården, under ett tälttak ska tilläggas. Och kvällen för den glade studenten och hennes vänner slutade med fest på en klubb i centrala Malmö.

Under lördagen hade jag avtalat med Andreas, författaren till Skaldehav, att ses på stan för att fika, snacka och senare se Terminator Salvation på Royal. Under dagen fick jag ett signerat exemplar av hans bok och ser nu fram emot att kunna sitta ner och läsa den, vilket jag hade kunnat göra tidigare men jag föredrar tryckt text framför text på skärmen. Iallafall när det gäller en tjock bok... Tack så mycket Andreas!

Filmen i sig handlar, för den som inte känner till den, om följande:

Domedagen som förutspåddes i de tidigare Terminator-filmerna har nu inträffat och kriget mot maskinerna pågår för fullt. John Connor ses av många överlevande som den ledare som ska driva människorna till vinst mot maskinerna, trots att de som driver motståndet mot maskinerna ser honom som ett hinder mer än en tillgång. Främst därför att han vägrar lyda order och har egna syften med sin kamp.

Människorna har nyligen fått tag på ett vapen som de hoppas kunna använda mot Skynet och på så vis vinna över maskinerna. Så förberedelserna inför den slutgiltiga kampen inleds. Men allt förändras när en okänd man kallad Marcus dyker upp. Han skall ha avrättats för mord 15 år tidigare...

Terminator Salvation visade sig vara en hyfsad actionfilm med en hel del bra scener. Dock ska erkännas att manuset kunde ha fått både en och två genomgångar till innan det filmades. Visst fångar de John Connor och hans stereotypska roll idealiskt, men det är det enda de faktiskt gör. Filmen går inte djupare in i vare sig Johns, motkaraktären Marcus eller någon av de andra karaktärernas känslor eller intryck. Karaktärerna över lag blir därför platta och enkla.

Trots det platta intrycket av karaktärerna och bristen på överraskningar, är det en välgjord och påkostad actionfilm som säkerligen får alla som älskar robotar, explosioner och militära operationer att darra av upphetsning.

Övning vid ritbordet

Det är säkert flera som märkt att det ännu inte kommit en ny sida i Astro Oddyseey. Det beror främst på att jag håller på att omarbeta teckningsstilen en del. Allt eftersom de publicerade sidorna tecknades så kändes de inte helt rätt i sitt uttryck, så jag har valt att justera stilen och kommer sen att fortsätta arbetet.

Eftersom vi hittills vill att materialet ska vara fritt att läsa för Digitalcomics besökare, så måste arbetet med dess innehåll på sätt och vis bli sin egen belöning...och att arbeta i den minimalistiska stil som hitintills använts har varit mycket mer krävande att skapa än den eventuellt verkat.

När jag började som tecknare satt jag och pratade med Tony Cronstam, tecknaren av Elvis, och han summerade det hela mycket koncist; ju enklare något ser ut, desto svårare har det varit att teckna. Detta gäller, så klart, när en skicklig tecknare/illustratör med bara ett fåtal linjer kan skapa något med omedelbar igenkänning. Tony ÄR en otroligt skicklig tecknare och tillsammans med sin fru Maria är de ett kanonteam.

Att teckna minimalistiska är kanske inte helt min grej, ännu, men för att Astro Oddyssey ska komma igång igen så ska jag ta till en lite bekvämare arbetsstil. För att etablera den gör jag, mellan uppdragen, övningsbilder och prover...

Följande övningsbild är ett motiv inspirerat av tv-serien Red Dwarf, föreställande två av huvudkaraktärerna Arnold Rimmer och Dave Lister i något som kan kalla ett något mer andligt tillstånd än de normalt har ombord. Någon mer än mig som kommer ihåg avsnittets namn?

Gotisk romantik

Igår hade jag min kamera med mig in till Malmö centrum och tog tillfället i akt att gå en liten promenad på kyrkogården intill Gustav Adolfs torg.



Lustigt nog medan jag fotograferade gravstenen med det allseende ögat, kom en herre i vit skjorta och med ett gitarr-fodral på ryggen fram till mig och frågade om jag var intresserad av Frimurarna. Hur otroligt det än må låta så är det sällan främmande män kommer fram till mig och börjar prata om hemliga sällskap...men han var mycket trevlig och det var en intressant pratstund innan han gick vidare och jag fortsatte att fotografera.

Vem sa att det inte händer oväntade och spännande saker i vardagen?

ID-kort och balklänning

Idag var det dags för "lillasyster" att gå på studentbal. Egentligen är hon min yngre brors flickvän, men jag har kommit att se henne just som en lillasyster och familjemedlem.
Så under lång tid har det varit mycket tal om klänningar, skor och tusen andra detaljer som hör studentfirandet till. För att fånga ögonblicket bad mina föräldrar mig att dyka upp för att ta några bilder av det lyckliga paret innan de åkte iväg för att fira i glam och glamour.

Men innan dess tänkte jag passa på att uträtta några ärenden.

När jag äntligen drar mig ut i mer civiliserade bygder, det vill säga där det finns lite mer butiker och valmöjligheter än en liten ICA-butik, så brukar jag ha samlat på mig en lista med viktiga ting som behöver fixas. Även om jag trivs mycket bra i Bunkeflostrand, så finns det mycket jag iallafall skulle önska fanns närmare.

Huvudprioriteten var att bli fotograferad till ett nytt ID-kort. Bäst före datumet närmar sig med raska steg, så det var lika bra att ta tag i saken. Så jag stannade till hos FIXFOTO och fick ansiktet med all dess "majestätiska storhet" förevigat. Allvarligt talat så blir jag aldrig bra på bild, men det blev åtminstone ett ID-foto som jag kan leva med.

Med alla ärenden uträttade var
det bara att dra hem till de
lyckliga tu som väntade på att få komma iväg till balen. Trots en del förvirring kring tiderna och en rejäl försening så stod de båda festklädda ungdomarna slutligen färdigklädda i trädgården och lät sig fotograferas, något stressade och fnittriga.

Tanken på bal fick mig att fundera på om vi hade någon bal när jag slutade gymnasiet. Jag kan inte dra mig till minnes att jag hörde talas om att det skulle ha anordnats något, men det kan ha varit lika bra det. Jag har två vänsterfötter och känner mig mest bortkommen i uppklädd festmiljö. Plus att jag hjärtligt...och innerligt...avskyr att ha kostym på mig...

Ni som passar i kostym, ha det gärna...bara jag slipper!