Ny sjöjungfru

Sedan jag började mina senare experiment i digital färgläggning, när tid finnes mellan allt annat som måste göra, så har jag letat efter motiv att måla. Det är ett typiskt problem när man har arbetslusten uppe...bristen på inspiration.

Så fick jag syn på boken Skaldehav, som min vän Andreas skrivit, stående i bokhyllan. Även om det blev ett charmigt omslag målat till den, kunde jag under tiden känna att det gjordes med en teknik som jag inte riktigt kände mig bekväm med. En lärdom som jag nu tycker är viktig att ha i bagaget för framtiden.

Därför, som övning, skissade och målade jag ett förslag på nytt omslag till boken...mest för att det var en kul idé och för att när väl idén slagit rot var det svårt att hitta på ett annat motiv.
Jag kunde tycka att slutresultatet var en förbättring på många vis...

Andreas tyckte, när jag visade honom den nya versionen, att det fanns en härlig stämning i motivet. Huruvida han faktiskt kommer att vilja byta ut omslaget eller ej funderar jag inte så mycket på nu, eftersom jag gjorde den nya varianten för min egen skull...men skulle han fråga så är jag nog inte svårövertalad.

Digitalt nymålad lava

Även om jag, sedan länge, har en tillfredsställande färgläggningsstil när jag arbetar digitalt...så finns alltid strävan efter att kunna mer och behärska fler tekniker. Det finns många skickliga illustratörer och konstnärer jag beundrar och hoppas kunna lära mig mycket från.

Men så kommer vi till frågan om vilket medium som passar bäst.
Och jag har provat de flesta kända och några okända målarmedier som finns tillgängliga. Den där det fungerat som bäst, med undantag från den digitala, har varit med airbrush.

Så jag fortsätter att utforska den digitala världen och dess möjligheter. De kommer ju aldrig att helt ersätta de klassiska teknikerna, men det är å andra sidan inte dess syfte heller. Digitala medier erbjuder bara nya möjligheter till en mångsidig värld.

Det enda, huvudsakliga, argumentet mot att göra sin konst eller sina illustrationer digital är att det inte existerar ett original. En enda källa som är den sanna versionen. Men om det är den enda bristen, så är det en jag kan leva med! Vill jag få utlopp för att måla något där det bara existerar ett enda exemplar, så tar jag till blyertspennorna eller airbrushen för att få det behovet stimulerat!

Experimenterandet har bland annat lett till den spontanbild jag kallar Hawaii Fire. Även om dess enda syfte var att spontant måla något utan referenser eller funderingar, så blev slutresultatet intressant. Det lavadregglande ansiktet skulle kunna vara hämtat från vilken äventyrsfilm som helst där karaktärerna är nära en vulkan.


Med den här snabbmålningen i åtanke kan mina framtida produktioner komma att få mycket spännande bakgrunder...
Bara vänta och se!

Fångad framför tv:n

Är det någon annan som passat på att titta på tv4s nysatsning på det gamla kultprogrammet Fångarna på Fortet?

Jag måste erkänna att det var lite av en kick att de det gamla fortet igen, även om det är med blandade känslor. I princip är det ett lekprogram som jag uppskattar där deltagarna måste testa alla sina förmågor, både fysiskt och psykiskt. Det är en genuin utmaning för de som tar sig an fortets olika rum.

Vad jag saknar är en gnutta rollspel i blandningen.
Jag kanske ska förklara...

Många av de utmaningar som deltagarna ställs i på Fångarna på Fortet påminner om de som en spelare möter i olika rollspel och äventyrsspel, vare sig det är spelade på dator eller fysiskt tillsammans med vänner. Mycket av språket och ordvalen de använder känns som hämtade ur samma spelvärld.

Stämningen hade därför blivit än större om deltagare och programledare hade levt sig in mer i den värld de är i. Som det är nu är nu, trots spänning och adrenalin, verkar utmaningarna och hoten att bli inlåsta inte tas på allvar...varpå vi som tittare inte kan ta dem på allvar heller. Med undantag för spindelkammaren och ormkammaren...mer äkta känslor än de som framkallas där finns inte!

Jag brukar reflektera över programmet Riket, där samma sak försöktes och med bättre resultat. En grupp deltagare delades upp i adel och bönder, levde efter de regler som hörde till de olika nivåerna och utförde handlingar eller uppdrag som kunde få dem att byta nivå eller slås ut ur spelet. Där var just kraven på att leva sig in i rollerna stora och de som inte skötte sig tillrättavisades av Spelledaren.

Vad jag förstår, efter att ha läst om programmet i efterhand, hade flera av deltagarna och även tittarna svårt att förstå att det just var rollspel. För massan verkar det vara svårt att förstå att samhället såg annorlunda ut och att man hade olika förutsättningar beroende på var man var. Men det var den del av utmaningen som var som mest spännande...att någon kunde, med lite ansträngning, komma långt.

Även om jag fortfarande tycker Fångarna på Fortet är underhållande och det verkar ha dykt upp en del nya utmaningar, så är det en deja vu känsla att titta på programmet. Lite har förändrats i själva formatet och det hade mått bra av lite förändring...
Bortsett från den nya loggan, de skulle bara snyggat till den gamla...

På tal om äventyr och rollspel, så hamnade Dean i en verklig vodoo-situation när jag satt och småskissade. Eftersom jag gillade motivet kunde jag inte låta bli att färdigställa det. Kanske något för ett framtida äventyr?

Kräftor och Konsert

Efter den påfrestande veckan som gått tyckte Anna och jag att det var läge för en lugn och avkopplande helg.

Vi började med att spendera eftermiddag och kväll under lördagen hos mina föräldrar som anordnade en rejäl Kräftskiva med mycket gott att äta, massor prat och ännu mera skratt. Vad annat kan man önska när man bara vill komma bort från vardag och bekymmer?

Och efter en lat söndag, där man bara slappnar av utan att behöva bry sig om något, så blev det konsert som grädde på moset. Det pågår årets Malmöfestival just nu och Lars Winnerbäck spelade på Stortorgets scen under kvällen.

Det var packat med folk och svårt att se något, särskilt eftersom de inte hade de stora skärmar påslagna vid scenen där kameramän vanligtvis filmar och visar för att de långt bak också ska kunna se... Men musiken var, som alltid, härlig att lyssna på och stämningen var på topp. Även om det var lite lurigt att fånga händelsen på bild.

Efter den här helgens avkoppling känns det lite bättre inför den kommande veckan. Den här gången MED internet tillgängligt så kommer allt gå så mycket smidigare...hoppas jag...

Inte längre urkopplad!

För en dryg vecka sedan slogs Internetuppkopplingen ut...
Detsamma gällde TV och Telefon...

Ingen fara, tänkte vi, det går väl igång snart igen...som det gjort tidigare när allt slutat att fungera...
Men minuter blev snart timmar...som snart blev dagar... 7 dagar närmare bestämt.

Det kan tyckas att några dagar utan internet inte skulle vara så farligt och att slippa ifrån TV:n skulle vara något positivt. Telefon hade vi genom våra mobiler, så inte behövdes den fasta telefonin.
Men så enkelt är det inte...

Jag kan bara tala för mig själv och jag sköter mycket genom internet på något vis. Inte bara nöje och social stimulans, utan också arbete och kontakt med arbetsgivare och andra kunder. Det är därför ingen höjdare när det finns åtskilliga deadlines och bankärenden som måste göras. Och med måste menar jag Måste!

Så under en veckas tid har min sociala kontakt, med undantag från Anna, varit med Telias kundtjänst för att få reda på vad som händer. Det var uppenbart att tekniker behövde komma, men när och hur. Att upptäcka att det raderats och censurerats i den logg Telia hade över mitt ärende var inte lugnande. Felanmälningar hade tagits bort och fel hade strukits från beskrivningen.
Slutligen fick jag kontakt med en av arbetsledarna på Supporten som lovade att tekniker snarast skulle höra av sig.

Idag kom äntligen den efterlängtade teknikern. En kunnig och saklig, men ändå trevlig och lyhörd kille, som satt i dryga två timmar för att hitta felet...diskuterande lösningar med en kollega per telefon.

Han hittade en förklaring: tydligen fungerar inte mitt nätverkskort särskilt bra med Telias tjänster, så när den bråkar med fördelningsdosan så slogs allt ut. Nu hade det gått så långt att inget kunde startas upp igen om vi inte kopplade förbi nätverkskortet.

Lösningen var att köpa en Router och sätta upp ett trådlöst nätverk. Inte den lösning jag hade hoppats på, men efter en investering på ett par hundralappar så är internet, telefon och tv tillgängligt igen. Så på sätt och vis är jag ganska nöjd.

Men trots att routern ska förhindra att felet uppstår, slogs alla tjänster ut under en stund igen. Så även om allt snurrar nu, är jag inte säker på att det riktiga problemet är helt löst än...

Det är bara att avvakta och se...samt njuta av nätet när jag nu kan!

Äkta skräppost

Alla som har e-post får Spam, eller så kallad skräppost, till sina inboxar. Det händer titt som tätt och är oftast ofarligt, så länge man inte laddar ner suspekta filer som kan finnas bifogade. I och med att det händer alla titt som tätt, så är det inget iögonfallande.
Åtminstone inte förrän det dyker upp i verkligheten.

Okej, skräppost i brevlådan är inget nytt...i regel är det erbjudanden om att köpa saker man egentligen inte vill ha för priser som alltid kommer att vara dyrare än de anger i broschyren eller flygbladet...såvida man inte med mikroskop tar en titt på det finstilta. Många utav sådana utskick är dessutom direktriktade till en person i hushållet och även om det kan kännas obehagligt så vet man att man inte är betalningsskyldig till något...om man inte är dum nog att skicka in en svarsblankett...men sån dumhet har ingen bot.

Idag kom det ett brev som går bortom vanlig skräppost och hamnar i klass med de vanliga digitala du stöter på då och då. Att din e-postadress hamnat i ett register kan du leva med, men när samma typ av post dyker upp hemma i brevlådan går det minst sagt kalla kårar över ryggen.
Åtminstone på mig.

Jag är inte den att säga att något sådant skulle kunna hända, men det finns några subtila punkter som gör mig, minst sagt, en aning suspekt.

Brevet kommer från en advokat i Madrid, angående ett ärende i USA och är postat i Italien...
(Klicka för att se full storlek)




Delar av texten är i ett annat typsnitt och antyder att de lagts till senare...som namnet på min påstådda släkting, summan det är tal om och de telefonnummer man ska ringa. Att logo och sidhuvud dessutom är suddiga och pixliga...är inget bra tecken heller... Och att mannen verkar vara i tre länder samtidigt är nästan imponerande.

Men man får ju säga att mannen i fråga har ett gott hjärta...20% skulle ju trots allt doneras till välgörenhet... Dessutom får vi inte glömma att han faktiskt spenderade nästan en Euro för att skicka det här till mig...det är fint att godheten fortfarande lever...
Och ja, jag är ironisk!

Spraymålad ängel

Efter att ha spenderat en hel del tid hemmavid, med undantag från den lilla avstickaren till bion, så var jag ganska rastlös och ville göra någonting annorlunda. Något roligt och kreativt.

Sedan ett par veckor tillbaka har jag funderat på att prova på airbrush igen, eftersom jag tyckte både om tekniken och resultatet av den...så jag tog mig hem till mina föräldrar för att tjuvlåna den kompressor pappa har stående. Utan den skulle det inte bli mycket luft i rören, i alla fall jämfört med om jag skulle behöva stå och blåsa i slangen själv...

Den här gången hade jag inget specifikt motiv jag ville få målat, jag ville bara känna på airbrush-redskapet igen och experimentera med tekniken. Om det experimenterandet skulle leda till något mer än bara fler
erfarenheter, så var det en bonus.

Jag hade en gammal utskrift av Martin och Ängeln liggande, så jag bestämde mig för att återanvända den som mall.

Airbrush är en sådan teknik jag kan tänka mig att använda mer av. Jag har haft funderingar på att skaffa mig en liten kompressor till studion, men jag har än så länge låtit bli. Främst på grund av lukten från kemikalier, men eftersom jag inte behöver sådana längre vid rengöringen så kanske jag överväger att göra en investering igen. Om ingen annan anledning än att det är ett roligt tidsfördriv...

Tanken var bara att ge Ängel och bakgrund en lätt nyans, men allt eftersom målandet pågick fick jag impulsen att försöka få det att se ut som marmor. Som om Ängeln var målad direkt på ett stycke... Slutresultatet var förhållandevis bra. Det enda som återstod var att sitta ner och försiktigt teckna in linjerna, för hand eftersom jag är lite för ny på airbrush för att göra sådana detaljer med den tekniken.

Den slutgiltiga bilden har numera fått en hedersplats i studion.

Rovdjuren

Spontanbio är ett kul inslag i vardagen, främst därför att det kommer just så oväntat...

Anders, en av mina äldsta vänner och pappan till min gudson, dök upp på en oväntad snabbvisit under dagen. Han hade en dag utan jobb och sambon med barn var på annat håll, vilket han tyckte var ett lysande tillfälle att gå på bio...
Borta i Malmö.

Det är en bit att åka, från Helsingborg, med kollektivtrafiken för att göra...men så hade han siktat in sig på att ha med mig som sällskap. Att bli medtagen till bio är aldrig fel, särskilt eftersom jag spenderat större delen av tiden att sitta med mitt onda öra eller jobba, så jag var inte svårövertalad. Filmen Anders siktat in sig på var en av de
uppföljare han längtat efter att få se; Predators.

En brokig grupp av soldater och yrkesmördare vaknar upp och inser att de är på väg ner i en okänd miljö med fallskärm. Även om deras första impulser är att ta kol på varandra, sluter de fred för att tillsammans försöka få reda på var de är, hur de hamnade där och vem som tagit dit dem. De inser snart att den tropiska miljö de hamnat i inte stämmer överens med någon annan och att solen inte rör sig i den takt den ska.
Oförberett anfalls de av till synes vilda djur som de med nöd och näppe lyckas oskadliggöra. De inser då att varelserna är motsvarande till drevhundar och att något jagar dem för att ta kol på dem en och en. En eller flera okända jägare är dem på spåret...

Även om jag inte är ett stort fan av Predator-universumet och filmerna, så tycker jag de kan vara väldigt underhållande och sevärda. Detsamma gäller för den här filmen i serien. Även om storyn är förhållandevis tunn, finns det inget behov av att den ska vara mycket tyngre. I och med att Predator-arten nu är ett så etablerat kulturfenomen så finns inte den skräck eller osäkerhet inför dem numera som fanns när den första filmen kom 1987. Det är därför logiskt att filmen övergår från skräck till action, som är fallet med Alien (1979) och Aliens (1986).

Det är visserligen sant att det förekom djupare karaktärsutveckling i Aliens, men där erbjöds karaktärerna också andrum att samtala. I Predators är jägarna ständigt hack i häl och även om gruppen tar en vilopaus är deras fokus snarare hur de ska ta sig ur den situation de hamnat i. Huruvida valet av skådespelare eller de militära grupper som representeras är ett gott val är en subjektiv åsikt, personligen tycker jag de fyller den funktion de är där för.

Det finns självklart en del löjliga scener, som den samurajstrid som förekommer, och även om de drar ner filmen något så är slutresultatet fortfarande en tillfredsställande film om en grupp som flyr från en förföljare. Vill du ha ut mer av en film är detta förmodligen inte filmen för dig...

Ont i örat!

Helgen inleddes på sämsta tänkbara sätt, att bli sjuk.

Att det var på gång att starta kort innan lade jag inte direkt märke till. Jag tolkade de små signalerna som att jag suttit i drag för länge. Så tecknen blev inte märkbara förrän öroninflammationen var ett obestridligt faktum.

Efter att ha gått en fredag med olika variationer på smärtnivån i mitt öra, surfade jag runt för att se vad det kunde vara och hur det bäst kunde tas om hand. Uppmaningen var sök läkarhjälp snarast p.g.a allvarliga följdsjukdomar!

Olyckligtvis är nästan inga Vårdcentraler öppna på helgen, så det var bara att söka sig in till Värnhemstorget, ta en nummerlapp, fylla i papper och vänta...länge... Om det är något jag avskyr så är det väntrum av alla slag, men främst de i läkarvården. Det finns inte något alls att le åt, alla är där för att de har ont eller mår dåligt. Så stämningen är knappast den bästa.
Om någon skulle be mig lista vad jag helst gör en lördag, så är att sitta i ett väntrum i flera timmar väldigt långt ner på listan!

Jag brukar försöka vara tydlig med mina prioriteringar. Beroende på sjukdomens natur finns det saker som måste tas i första hand, därför stiger jag gärna åt sidan med en förkylning för att någon med en allvarlig åkomma eller situation gå före...det är inte mer än rätt.
Men jag ska erkänna att i samma takt som de smärtstillande slutade verka, desto mindre förståelse för mina medmänniskor hade jag.

Efter drygt 3 timmars väntan träffade jag äntligen en doktor...i dryga 3 minuter. En snabb förklaring över symtom och hur länga jag haft dem, titta i öret. Förklaringar om läkemedel och hur de skulle tas och sedan ut genom dörren. Även om jag uppskattar och gillar ironi, var jag inte i ett tillstånd att uppskatta den där och då.

På väg hem, efter att ha spenderat en mindre förmögenhet på antibiotika och droppar, la jag märke till något på det kvitto jag fått från Vårdcentralen. Kanske jag var i ett så euforiskt tillstånd att hela läkarbesöket var över...eller att jag bara var i ett stort behov att få skratta...men inte gick det att låta bli ett skrattanfall när jag insåg att jag haft Batman som läkare.

Okej, visst inser jag att det bara är ett lustigt sammanträffande att det låter som Adam West, men jag behövde skratta. Faktum är att läkaren snarare såg ut som en knubbigare version av Peter Sellers karaktär Hrundi Bakshi i The Party. I efterhand hade jag nog, trots smärtan, inte kunnat låta bli att skratta om han sagt birdie nam nam...men fullt så bisarr är inte ens min tillvaro. Bara när jag är i ett mycket starkt behov av att få ett skratt...