8 april 2011

En fundering: Fabellogik

Något jag funderat på ett tag är hur vi som konsumenter av fantasihistorier och berättelser är villiga att acceptera en del mycket "udda" situationer. Våra gamla sagoböcker är fulla av dem, som djur som kan tala och även i flera fall klär sig i kläder. Magi och magiska varelser. Allt möjligt spännande.

Men ändå finns det en toleranströskel för hur udda eller hur långt det går att dra någon företeelse innan konsumenten helt enkelt slutar att tro på det han eller hon ser.
Jag har valt att kalla det för Fabellogik.

Tanken med Fabellogik är relativt enkel; vi är villiga att acceptera en serie ologiska ting eftersom den värld de presenteras i är tillräckligt annorlunda för att dessa ska kunna hända. I en fabel kan djur tala, därför är det logiskt att de gör det. I en värld där magi finns kommer någon att använda den på något vis.

Så kommer de tilläggen till historien som bara drar det logiska överseendet, som Fabellogiken är, något för långt. När hjälten är både klok, snygg, skicklig och allmänt charmig samtidigt som han eller hon utan större problem överlistar motståndarens överkomplicerade fälla eller plan som förlitat sig på en hel serie mycket specifika sammanträffanden (som givetvis infaller).
Vi ombeds acceptera en sådan stor mängd lite för uppenbara förvecklingar att all spänning eller den lilla verklighetsförankringen försvinner.

Även om det vi som konsumenter presenteras för är en annan värld där naturlagar och normala ting är något annorlunda, finns det en tydlig gräns för hur mycket udda vi är villiga att tro på.
Problemet ligger oftast i när kreatören vill åstadkomma för mycket och samtidigt få det han eller hon skapar att glänsa så mycket som möjligt. I regel genom att göra sina karaktärer överdrivna eller den värld de ska agera i allt för otrolig.

I Engelskan används uttrycket Deus ex machina, som från latin fritt översatt blir "gud i maskinen", för att beskriva där lösningar på situationer kommer ur plötsliga förmågor hos personer, maskiner eller andra föremål utan att dessa förklarats tidigare. De är i regel en lösning kreatören skapar för att dölja att han eller hon metaforiskt målat in sig i ett hörn under skrivarbetet. Deus ex machina är i regel, men med undantag, den gräns där Fabellogiken inte längre räcker till...situationen i berättelsen tappar trovärdighet och distanserar sig från sin publik.

Även om alla mina tankar kring Fabellogiken inte är fullständiga ännu, så tyckte jag det kunde vara en intressant fundering att dela med sig av. Men den stora frågan man kan ställa sig är...hur långt sträcker sig din egen Fabellogik?

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag kom faktiskt att tänka på just det här fenomenet när jag var och såg senaste Pirates of the Caribbean-filmen, alltså nr 4 i serien.

Det slog mig då hur typiskt det är att produktmakarna slarvar för varje ny uppföljare i en filmserie. POTC-filmerna inget undantag.

T.ex. i den första filmen så läggs rätt stor vikt på att förklara bakgrundshistorien om den aztekiska förbannelsen som drabbade piraterna och gjorde dem till spökpirater.

Detsamma gäller för den flygande holländaren i den andra filmen, även om det inte förklaras lika utfylligt här.

Det övernaturliga och mest fantasifulla får alltså sina förklaringar. Men i 4e filmen saknas detta. Man förlitar sig helt o hållet på att publiken inte ska ställa några frågor, utan bara acceptera att i POTC-universumet så är det övernaturligt till höger o vänster. Men det tycker jag bara är slarvigt och tråkigt.

Det som saknas i 4e filmen är alltså bakgrunden till piraten Svartskäggs övernaturliga krafter. Det läggs mycket vikt vid att framhäva och illustrera dessa krafter upprepade ggr, så varför inte förklara hur han fick dem?

/Andreas