Brevödla

Vad ligger bakom den fascination vi känner för ödlor och reptiler?
Det är, som jag ser det, få pojkar som inte har en dinosaurie-tid i sin barndom...nu är det många flickor som har det också, men på något vis har det blivit något som pojkar associeras med.
Jag vet, för jag var i den fasen själv...

Numera är min enda lockelse till ödlor och reptiler att gå och titta i terrariet i Folkets Park, eller på någon annan liknande plats, där det finns ödlor från alla världens hörn. Ibland leker jag med tanken att ha en ödla som husdjur, främst för att det verkar så spännande...men lägger de snart åt sidan. Jag har inte tid att ha husdjur och hade säkerligen glömt bort att ge stackaren mat. Och några sådana djurplågeri vill jag inte ta del av...

Min vän Ted, som driver DigitalComics, har dock en skäggagam som han kallar Verner. Men även om Verner inte är en särskilt bra modell när Ted försöker fotografera, i och med att han tappar tålamodet med kamera och blixt fort, så gör han sig oerhört bra på bild.

Som ett skämt tecknade jag Ted och Verner som bifigurer i gruppbilden från förra inlägget. Ted blev så förtjust i bilden att den nu pryder hans informationssida. Som ett litet önskemål frågade han om jag inte kunde göra en med Verner hållandes ett brev i munnen, att använda på kontaktsidan. Naturligtvis kunde jag inte låta bli...


Men som syns, tror jag inte ödlor är bra brevbärare...de är långsamma, ogillar kyla och når inte upp till brevinkast och brevlådor. Men värst av allt, de måste hålla breven i munnen och vem vill ha ödlespott på sin post...förutom på de som har avsändaren Skatteverket?