Krögarnas skräck

Det är mycket mat på vår tv. Och visst kan matlagning på tv kännas lite svårt, i och med att man bara får en aspekt av matlagningen tillfredsställd; det visuella. Smakerna och lukterna lyser med sin frånvaro, av naturliga skäl. Men så finns det program av andra typer som vi inte kan låta bli att titta på i tv-soffan.

Det ständiga dragplåstret om kvällarna är Halv åtta hos mig, där fyra främlingar bjuder varandra på mat under en vecka. I sig är programmet ganska kul, men gräddet på moset är självklart Helge Skoog som berättare och kommentator. Sen jag var liten och såg Helge första gången, som detektiv Ture Sventon, har han varit en favorit i den svenska etern. Har du inte sett programmet, så rekommenderas det varmt.

En annan favorit är Kitchen Nightmares. Av allt Gordon Ramsay gjort sedan han började i tv, så är detta hans bästa program alla kategorier. Konceptet är enkelt; som stjärnkock med åtskilliga lyckade restauranger går han in hos krögare som det inte går bra för och försöker hjälpa till att få restaurangen på fötter. Chockvärdet är ganska högt, eftersom det sällan är hygieniskt i kök och kyl, samt att kockarna oftast är ganska arroganta.
Naturligtvis kan man spekulera i om allt är äkta eller om det är mer än en gnutta fejk, men för mig spelar det ingen roll i det här sammahanget.

I väntan på det senaste avsnittet av Anders & Måns
nya serie Succeduon, passade jag ikväll på att titta lite på den svenska versionen av Kitchen Nightmares;
Kniven mot strupen.

Det är tydligt att Alexander Nilson, som också skall få en krog att fungera igen, härmar Ramsay mer än en aning...men samtidigt tycker jag han gör ett bra jobb. I likhet med alla andra svenska adaptioner av engelska eller amerikanska program, så blir de gärna plattare.

Jag blev så inspirerad av Alexander, där han skällde och hötte med nävarna, att jag inte
kunde låta bli att göra följande skiss av honom...mest som en kul grej.

Så var det dags för det andra programmet av Succeduon. Jag valde att smälta det första avsnittet en vecka och se det andra innan jag bildade mig någon direkt uppfattning om det.
Det rör sig om en fiktiv verklighet där Anders och Måns spelar sig själva, i likhet med Jerry Seinfeld i programmet med samma namn. De båda är fortfarande sig själva och tar sig an en annan humorriktning som, enligt mig, fokuserar mest på pinsamhetsfaktorn. När allt verkar gå vägen för de båda, lyckas de båda punktera sina möjligheter genom att inte tänka utan bara agera.

Det är väldigt roligt, det ska jag hålla med om, och jag skrattar ordentligt...men samtidigt kryper det i skinnet när man ser en katastrof närma sig och man vill bara hålla för ögonen när det händer.
Serien är rolig och jag kommer att följa den, men samtidigt kan jag då och då längta tillbaka till deras gamla program.