Madrassen - ett minne

Alla som stått i tvättstugan och väntat på att nästa maskin tvätt ska bli klar, vet hur tråkigt det är. Själv brukar jag stå och fundera över kommande manus, historier eller annat som jag för tillfället arbetar med. Då och då gör jag blir det också att man reflekterar över vad som är och vad som varit. När jag fick syn på en skjorta i smutstvätten råkade jag minnas en situation som uppstod för några år sedan som jag inte kunde låta bli att skratta åt. Men då det hände kunde jag verkligen hålla mig för skratt.

Det var i samband med att jag och Anna skulle flytta ihop, det fanns mängder som skulle fixas innan hennes flyttlass kom. Ett av huvudinköpen som skulle göras var ny säng, så jag bokade en ledig sommardag med pappa för att få lite hjälp att baxa hem eländet.
Dagen innan ringer telefonen. Fujicolor, som jag då hoppades få samarbeta med, hade flyttat tiden för det personliga mötet till samma dag jag skulle på sängjakt. Inga problem, det var senare på dagen och det borde fungera ändå...

Mitt huvudsakliga misstag var att tro det skulle gå fort på IKEA. Även om personalen försöker vara snabb och effektiv, så har kunderna sällan samma inställning. Som ni vet låter det oftast såhär:

- Jag vill ha (valfri produkt ur katalogen), har ni den?
- Ja, den står där borta. Du kan inte missa den.
- Är det säkert att den är den?
- Javisst.
- Jag är inte helt säker att det är den...
- Jodå, det står det namnet där...ser du?
- Mja, jag vet inte riktigt. I katalogen såg den annorlunda ut...
...och så vidare...

Lyckligtvis hade jag varit förutseende och sparade tid genom att redan vara klädd för mötet, iklädd skjorta och finbyxor. Därför gjorde det inget att förvirrade kunder drog ut på tiden. Trodde jag.

Jag fick veta, efter att stått en lång stund i kö, att sängen var i lager. Men vid sängens uthämtning var det tomt och det blev att stå ännu längre i kö och nervöst börja titta på klockan. Tiden började rinna ut och jag avskyr att vara försenad.
Så blev det min tur och visst fanns sängen i lager, den låg bara ute i förrådet. Den skulle snart komma in, personal var och hämta de den. Mycket långsamt.

Så kom lastpallen, vi drog ner en säng på vagnen och allt var äntligen löst. Det var bara att åka på mötet. Trodde jag.

När jag tittade ner på min vita skjorta, hade den förvandlats. Sängen, som måste stått i kolförrådet, var täckt i ett tunt lager sot som min skjorta girigt hade sugit åt sig av.
Det såg, minst sagt, sluskigt ut. Bara en blind arbetsgivare gör affärer med någon i solkig skjorta.

Utan att överdiva blev det en hastig resa hem och ett hastigt ombyte innan det var en resa i panik in till Fuji för mötet. Jag måste ha flåsat som en maratonspringande astmatiker.
Lyckligtvis gick det bra, men jag kan än idag inte låta bli och undra vilket deras första intryck av mig var...