Alice in Wonderland

Häromdagen var det åter dags att ta en tur till biografen. Anna ville verkligen se Tim Burtons tolkning av Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet och självklart kunde jag inte låta bli att följa med. Men det var ganska tydligt när vi satt där i biostolarna och ljuset släktes, att det inte var den vanliga Alice...

Alice har mardrömmar som barn, hon drömmer hur hon faller ner i ett djupt hål och udda figurer stirrar på henne när hon nått botten. Hennes far tröstar henne och försäkrar att alla har udda drömmar och tankar ibland.

När Alice är 19 tas hon till en förlovningsfest. Hon står inte ut med att behöva ta livsavgörande beslut och springer istället iväg efter en vit kanin hon sett stryka runt herrgårdens trädgård. När hon tittar ner i det hål kaninen försvunnit ner i, tappar hon balansen och faller ner. Väl i botten på hålet kommer hon till Underlandet, men de hon möter är inte säkra på att hon är den rätta Alice...

Det är viktigt att påpeka att denna filmatisering snarare känns som en uppföljare än en huvudfilm. Även om Alice är förvirrad över att vara i Underlandet, så pratar de andra karaktärerna ständigt om att allt är annorlunda sedan förra gången hon besökte deras värld. Det är givetvis ett sätt för Burton att ändra så att han kan ha en ung kvinna istället för en liten flicka i huvudrollen. Anledningen är enkel, den här filmen satsar snarare på att vara en fanatsy-historia med action-moment än den saga som handlar om att besöka en plats där all logik är snedvriden.


Även om samtliga figurer Alice möter är charmiga och intressanta, så har flera av dem tydliga brister. Ett stort plus är för de effekter som får spelkortssoldaterna att se ytterst levande ut, trots att de uppenbarligen är just spelkort. Cheshire-katten var ytterst charmig och Stephen Fry var ett perfekt val att ge röst åt karaktären!

Johnny Depp gör också en lysande Galen Hattmakare, men i likhet med Helena Bonham Carter som den Röda Drottningen, så börjar det bli inflation på dessa skådespelare i Burtons filmer. Frågan är om Burton kommer att ha med dem i sitt nästa projekt också, eftersom han inte verkar våga vara utan dem längre.

Att göra om handlingen till vad som mer påminner om ett fantasy-epos än den saga den ursprungligen är, framkallar blandade känslor. Det känns spännande att de ökat hastigheten på historien och gett Underlandet fler aspekter att vara en farlig värld, men att påskina att Alice är den stora räddaren och frälsaren, med tydliga referenser till Jeanne d'Arc, blir för mycket. Detsamma gäller den Sagan om Ringen-inspirerande sammandrabbning i slutskedet av historien. Att Alice är den som är utvald att leda en revolution där alla de klassiska figurerna nu är frihetskämpar blir lite för mycket...och om hon besegrar den omtalade Jabberwockyn så vinner hon, oavsett hur mycket större och starkare den Röda Drottningens arme än är.

Trots allt ÄR det en väldigt underhållande film, även om den skiljer sig markant från sin ursprungskälla. Jag var nöjd efter att ha sett den och effekterna var väldigt spännande i 3D.