En förlorad symbol

Är det någon annan som läst böckerna om Dan Browns collageprofessor Robert Langdon? Med tanke på den läsarstorm som varit tidigare är oddsen ganska goda att du är en Brown-läsare. Min egen relation till författaren har, i huvudsak, varit god.

Jag fick den första boken om Robert Langdon, Änglar & Demoner, av en vän och visste faktiskt inte vad det var. Vid det laget hade jag hört talas om Da Vinci Koden, som debatterades kraftigt i media, men jag visste då inte kopplingen mellan de två. I och med att det var en audiobok så satte jag igång den och lyssnade medan jag tecknade och målade. Snart var jag fast i en värld där Illuminati, det uråldriga brödraskapet, planerade att spränga Vatikanen och deras enda ledtrådar finns i hundraåriga manuskript.

Det låter kanske extremt, men Brown lägger fram handlingen stegvis och det är svårt att inte följa med...dessutom var det en lysande uppläsning av skådespelaren Johan Rabaeus.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att lägga vantarna på Da Vinci Koden, främst för att läsa mer om Langdon och hans gåtlösande, men också för att få veta vad de stora diskussionerna handlade om. Tyvärr föll den boken något kort för mig. Den var inte lika bra som Änglar & Demoner, men fortfarande godkänd. Vad gäller de religiösa påståendena så lägger Brown fram dem på ett övertygande vis, huruvida det är sant eller fantasier tänker jag inte ens spekulera i.

Så kom den, för många, efterlängtade tredje Langdon-boken; Den förlorade symbolen.

Robert Langdon åker till Capitolium i Washington DC i tron att han ska hålla ett föredrag om Frimurarna och deras symboler, men blir indragen i ett mystiskt sökande. Langdons mentor Peter Solomon är kidnappad och kidnapparen kräver att Langdon ska lösa Frimurarnas största hemlighet i utbyte mot mentorns liv. Ovilligt försöker Langdon lösa de ledtrådar till det han menar är en obefintlig hemlighet.

Den förlorade symbolen återvänder något till Änglar & Demoner i sin struktur. Brown har en förkärlek för hemliga brödraskap i sina böcker; Illuminati i den första, Prieuré de Sion i de andre och nu Frimurarna. Den mest markanta skillnaden är att brödraskapet nu är den hotade, som är en intressant vändning till bokens fördel.

Men som sina föregångare lider den nya boken av samma brister, men med fler av samma slag. Dan Brown har, i likhet Jan Guillou, en tendens att drunkna i sina egna detaljer. De tycker om att visa hur pålästa de är och hur detaljerade de kan vara i att beskriva berömda platser. Brown lider också av en tendens att upprepa sig åtskilliga gånger fler än nödvändigt, vilket ökar sidantalet men samtidigt blir oerhört tröttsamt.

Historien och mysteriet är här betydligt plattare än i de två föregångarna. Den försöker närma sig Änglar & Demoner, men är inte i närheten av samma kvalité. Men det var skönt att Langdon här inte sågs som en av skurkarna av myndigheterna, vilket var en av drivkrafterna i Da Vinci Koden.

Så vad är slutbetyget? Jo det är OK. Varken mer eller mindre.
Det är fortfarande Robert Langdon, vilket gör historien läsvärd, men här är Langdon så oerhört skeptisk i motsats till de tidigare och handlingen går oerhört trögt. En historia som skall utspela sig på en dryga åtta timmar, men kräver det dubbla i CD-längd, ger en bild av hur utdragen historien är. Många av karaktärerna Langdon interagerar med är platta, även om Brown försöker göra dem intressanta så drunknar dem i sin egen historik.
Det dramatiska klimaxet mot slutet av boken känns något krystad och är över förhållandevis fort med tanke på hur lång tid som spenderats att komma dit.

Jag skulle bara rekommendera de som verkligen är nyfikna att ta sig an Den förlorade Symbolen, alla andra skulle jag uppmana att läsa Ängalr & Demoner istället. Den lider av samma brister när det gäller detaljer och att vara utdragen, men har en historia med mycket mer spänning och mystik. Den är än idag en av mina favoriter.