Tågresor & barndop

Under den gångna helgens lopp var det dags för lille Emils barndop, så det blev för Anna och mig att ge oss av uppåtlands med tåg. Jag ska erkänna att jag inte är någon vidare resenär, men det beror på stor del till att jag lätt blir ressjuk. Det lömska med min ressjuka är just att den kan välja att inte komma vid en resa.

Några har spekulerat i att det beror på hur resan går, att en smärtfri resa där alla tidtabeller stämmer och det går smidigt skulle vara en resa utan...medan en resa med mycket stress, krockande tider och missade avgångar skulle leda till illamående. Det lustiga i detta är...att det inte stämmer.

Jag har åkt olika turer som närmst kan beskrivas som totala kaos, hämtade från Dantes Inferno, där jag mått prima. Samtidigt haft behagliga resor där inget verkar gå fel, där jag mått som om jag haft baksmälla efter en veckas intensivt drickande (vilket är ganska ironiskt, eftersom jag knappt dricker alkohol).

Resan upp gick dock smidigt, på alla sätt och vis. Skämtsamt påstod jag att det hade att göra med att vi åkte Tåg i Bergslagens tåg döpt efter Torsten Ehrenmark, en fantastisk kåsör som jag läste mycket av som tonåring.


Väl framme, efter att sovit en stund, var det dags att förbereda festlokalen för lördagens dop. Mycket konkande på stolar, bord, porslin, etc etc.

Så blev det äntligen dags för dopet, med prat, skratt och mummel. Både mamma Gerda och pappa Juha, tillsammans med båda gudmödrarna Anna, stod strålande glada och stolta vid prästens sida. Den ende som inte var på humör var lille Emil, som nyvaken och grinig kläddes i sin dopklänning och blev blöt på huvudet. Men efteråt blev han lugn och glad igen...varpå kaffedrickande med tårta och kakor satte fart.


När all uppståndelse var över, stolar och annat plockats undan, passade Anna och jag på att besöka Annas andra gudbarn Mattias som hastigast. Det var avslappnande, efter dagens hektiska åtaganden, att bara sitta ner en stund och prata med Mattias föräldrar Anna och Jimmie. Och naturligtvis leka lite med Mattias.

Söndagen var, i princip, uppstigning med packning och resa. Dessvärre inte lika smärtfri som uppåtresan. Vad folk än säger, X2000 skakar som vibratorn på en mobiltelefon. Tack och lov hade jag mp3-spelaren laddad och kunde försvinna in i gamla Så funkar det med Anders & Måns.

Nu återstår bara att försöka ta igen sig lite innan en ny vecka börjar, med allt det innebär.