Ont i örat!

Helgen inleddes på sämsta tänkbara sätt, att bli sjuk.

Att det var på gång att starta kort innan lade jag inte direkt märke till. Jag tolkade de små signalerna som att jag suttit i drag för länge. Så tecknen blev inte märkbara förrän öroninflammationen var ett obestridligt faktum.

Efter att ha gått en fredag med olika variationer på smärtnivån i mitt öra, surfade jag runt för att se vad det kunde vara och hur det bäst kunde tas om hand. Uppmaningen var sök läkarhjälp snarast p.g.a allvarliga följdsjukdomar!

Olyckligtvis är nästan inga Vårdcentraler öppna på helgen, så det var bara att söka sig in till Värnhemstorget, ta en nummerlapp, fylla i papper och vänta...länge... Om det är något jag avskyr så är det väntrum av alla slag, men främst de i läkarvården. Det finns inte något alls att le åt, alla är där för att de har ont eller mår dåligt. Så stämningen är knappast den bästa.
Om någon skulle be mig lista vad jag helst gör en lördag, så är att sitta i ett väntrum i flera timmar väldigt långt ner på listan!

Jag brukar försöka vara tydlig med mina prioriteringar. Beroende på sjukdomens natur finns det saker som måste tas i första hand, därför stiger jag gärna åt sidan med en förkylning för att någon med en allvarlig åkomma eller situation gå före...det är inte mer än rätt.
Men jag ska erkänna att i samma takt som de smärtstillande slutade verka, desto mindre förståelse för mina medmänniskor hade jag.

Efter drygt 3 timmars väntan träffade jag äntligen en doktor...i dryga 3 minuter. En snabb förklaring över symtom och hur länga jag haft dem, titta i öret. Förklaringar om läkemedel och hur de skulle tas och sedan ut genom dörren. Även om jag uppskattar och gillar ironi, var jag inte i ett tillstånd att uppskatta den där och då.

På väg hem, efter att ha spenderat en mindre förmögenhet på antibiotika och droppar, la jag märke till något på det kvitto jag fått från Vårdcentralen. Kanske jag var i ett så euforiskt tillstånd att hela läkarbesöket var över...eller att jag bara var i ett stort behov att få skratta...men inte gick det att låta bli ett skrattanfall när jag insåg att jag haft Batman som läkare.

Okej, visst inser jag att det bara är ett lustigt sammanträffande att det låter som Adam West, men jag behövde skratta. Faktum är att läkaren snarare såg ut som en knubbigare version av Peter Sellers karaktär Hrundi Bakshi i The Party. I efterhand hade jag nog, trots smärtan, inte kunnat låta bli att skratta om han sagt birdie nam nam...men fullt så bisarr är inte ens min tillvaro. Bara när jag är i ett mycket starkt behov av att få ett skratt...