Bus eller godis...

Nu när Alla helgons natt och Halloween nalkas, när vi samlas tillsammans i skenet från lyktor och stearinljus, vill jag skicka
en hälsning till er alla...

En gnutta finkultur...

Så fort det finns lite tid över numera spenderar jag den friskt med att öva på den digitala ritplattan jag har. Både för att det är roligt, men också för att det kommer att effektivisera mycket av mitt arbete.

Dock vill jag komma till en viss nivå i mitt kunnande innan jag överväger att till störst del övergå till digital från analog, det vill säga penna och papper.

Egentligen tycker jag mycket bra om att arbeta med papper och penna. Det finns något genuint och hantverksmässigt att skapa något direkt med händerna med enkla
verktyg. Men så fort ett permanent element, som i det här fallet är tuschet, kommer in blir det knepigt.

Mycket arbete kan gå förlorat om man inte är försiktig och drar en felaktig linje. Då har man valet att antingen börja om från början eller försöka arbeta runt problemet, som inte alltid är det lättaste.

Det är här det digitala blir oerhört hjälpsamt, just därför att man kan ångra vad man gjort och spara flera olika versioner av samma bild eller målning. Detta till förlusten av det så kallade originalet, men med vinster
finns också förluster...

Eftersom jag hade en lämplig skiss liggande, bestämde jag mig för att inte bara träna på att dra linjer utan att gå hela vägen i processen...det vill säga att först tuschning och sedan färgläggning.

Motivet var av en figur från min Dean-serie, Nella, tecknad som en pastisch på Leonardo da Vincis Mona-Lisa.
Själv så är jag nöjd med resultatet och ser fram emot att fortsätta.

Upp, upp och iväg...

Sedan ett tag tillbaka har jag då och då diskuterat film med en fotoredigerings kollega. Det är lustigt hur man kan spendera en hel del tid tillsammans och ganska sent inse ett gemensamt intresse, men så är det ofta när det huvudsakliga diskussionsämnet är arbetet man har framför sig.

När jag dessutom fick veta att han innehar en magisterexamen i film, kändes det extra roligt och intressant att diskutera ämnet. Även om jag har haft filmanalys och liknande ämnen genom mina utbildningar, är de långt från desamma och blir både ett nöje och utbildande...

Även om min och Pavos filmsmak är något annorlunda, och kanske just därför, så har jag sett några filmtitlar i ett annat ljus. Jag har nödvändigtvis inte ändrat min huvudsakliga uppfattning...men kan se på filmmakarens arbete och vision med ny respekt.
Trots att en film, eller kanske bok, serie eller musikskiva, inte faller inom det smakspektrumet man har, finns det oftast något bra att bära med sig. Inte alltid, men oftast.

Något vi var rörande överens om var kvalitén på Pixars arbete. Oavsett historia eller uttryck som Pixars filmer har eller får, märks det att studion arbetar hårt för att göra varje sekund av berättelsen värd att ta del av. Man vill bara se mer och mer...

Känslan av genomarbetat hantverk, skicklighet i manusarbetet och det konstnärliga uttrycket gör deras filmer omöjliga att inte älska.

Så det var, efter våra samtal, extra roligt att gå tillsammans med sambon Anna för att se den engelskspråkiga versionen av Pixars senaste film Upp.

Under 40-talet träffas Carl och Ellie. De båda hyser samma intresse för äventyr och upptäcksresanden, främst den berömde Charles F. Muntz. Ellie drömmer om att få resa till Paradis vattenfallet i Sydamerika och Carl lovar att de en dag ska resa dit tillsammans. Åren går, Ellie och Carl gifter sig och förbereder sig att resa söderut. Men olika missöden hindrar dem från att åka och snart är de pensionärer. När Ellie dör, bestämmer sig Carl för att hedra sin hustru genom att göra resan till Paradis vattenfallet. Efter att ha fyllt hundratals ballonger med helium tar han huset med sig och försvinner bort. Carl har dock fått en ofrivillig medresenär, scoutpojken Russel.

Tillsammans kommer de till Sydamerika och hamnar nära Paradis vattenfallet, men det finns flera hinder att överstiga innan Carl har nått sitt mål...och de måste skynda sig innan allt helium läckt ut ur ballongerna...

Son vanligt för Pixar är Upp inget undantag i ögongodis. Varje miljö, föremål och karaktär känns härligt levande och ändå som hämtade ur en sagobok. Även om handlingen, i sin helhet, kan anses en aning platt eftersom målen karaktärerna har är hårt spikade och allt följer en mycket linjär handling, så finns det oväntade överraskningar

Carl är en mångsidig karaktär, som visserligen har sina stunder av arg gammal gubbe, men också en kärlek och äventyrslystnad som bryter loss honom ur griniga gamla gubbar-mallen.
Russel är ungdomligt naiv och för spontan för sitt eget bästa, men som på så vis blir en bra motsats till Carl.

Äventyret är fullt till bredden av skratt, värme och genuin glädje. Detta är en film jag genuint kan rekommendera alla med barn eller barnasinnet kvar. Vi satsade på att se den i 3D och blev inte besvikna. Den var, om inte bättre, så minst lika imponerande som Ice Age 3 att se genom de fula men effektiva 3D-glasögonen.

Meditation vid tvättmaskinen?

Som de flesta, så är jag inget fan av att tvätta. Det är inte en så fruktansvärd syssla, som jag hört vissa säga, men den är knappast något man längtar att ta tag i efter en lång dags arbete... På något vis känns det som om arbetsdagen fortsätter, men sysslorna förändras. Att tvätta är visserligen inte så ansträngande syssla, istället är den monotom och tråkig.
Trots det borde vi alla vara tacksamma över dagens tvättmaskiner, tänk att stå och koka sin tvätt...det är inte för länge sedan egentligen.

I vanliga fall, när jag inte samarbetar med någon som har fasta tider utan planerar dagen själv, kan tvättandet bli ett underhållande och avslappnande tillfälle. Jag laddar min mp3-spelare med lämplig musik eller audiobok och sitter sedan i ett meditativt tillstånd i tvättstugan och bara slappnar av mellan maskinerna. Finns möjligheten så prova, det är bättre än att springa in och ut ur tvättstugan...

Alternativt så har jag haft ett anteckningsblock och skissat på manusidéer och andra texter under tiden maskinen sveper runt med klädesartiklarna. Det är många bra idéer som snickrats samman i tvättstugan, trots bullret från maskinen.

Ikväll finns det dock inte tid för sådant, vilket leder till att man far in och ut ur tvättstugan för att göra allt annat som också måste bli gjort. Istället får jag meditera lite senare, när huvudet träffar kudden...som jag planerar att göra tidigare ikväll än vanligt.

Nyligen provade jag, dock utanför tvättstugan, att skissa ihop en annorlunda stil till min figur Martin som jag håller på att utveckla. Resultatet blev tilltalande och jag funderar på att anamma stilen mer permanent...trots att det finns mycket utvecklingsarbete kvar, var resultatet väldigt tillfredställande. Det har dock inte funnits mycket tid att arbeta vidare på stilen, men det kommer lite lugnare tider att syssla med utvecklingsarbete.

Drömmen om CintiQ

För de som inte känner till Wacom, så är de ett företag som producerar de digitala ritplattorna som gör att du kan rita direkt in i ritprogrammet med en trådlös penna. Jag är själv en stolt ägare av en deras plattor kallad Bamboo, något jag flitigt använder när jag färglägger och redigerar mina bilder. Det enda problemet med den är tusckning och annan linjeföring.
Låt mig förklara...

Jag föredrar att hålla ögonen på händerna när jag drar linjer, i tusch eller på annat vis. Annars vet man inte vad de skulle kunna få för sig att göra...så jag gillar att hålla ögonen fokuserade på handen som arbetar. Något jag inte alls gör vid färgläggning eller då jag skriver...bara drar linjer. Något jag hört många av mina kollegor bekräfta att de också gör...

Problemet blir då att både kunna hålla ögonen på händerna och se vad som händer på skärmen samtidigt...helt omöjligt, så till vida om man inte är skelögd på ett mycket speciellt sätt. Händerna får agera fritt och ögonen fokuserar på skärmen.
Trots mycket övning är det en bit kvar, så i nuläget sköter jag min tuschning på papper. Inte lika snabbt, men det blir rätt...

Så kommer drömmen...Wacom har förutsett problemet jag och mina kollegor känt av och utvecklat ritplattan CintiQ. Denna platta, förutom att fungera på samma vis som de andra, är också en flexibel skärm. Det blir, kort sagt, som att rita på ett digitalt pappersark. Bara tanken på precisionen och möjligheterna får det att klia i fingrarna på mig och ökar suget att få prova på. Problemet är bara priset...

Vem har drygt 25.000:- liggandes i dagsläget att spendera? Förvisso finns en mindre variant av CintiQ på drygt 12.000:-, men av vad jag sett är kvalitéts skillnaden stor mellan dem och hur man kan använda dem. Plattan jag arbetar med idag kostade mig 2000:-, en summa den faktiskt tjänat in med besparad tid och resultat. Men eftersom jag tvingas lägga pengarna på sådant tråkigt som mat, hyra och räkningar, så lär det dröja ett tag innan det finns en chans att investera sådana summor.

Så drömmen om CintiQ får fortsätta att vara en dröm ett tag till...

Men om någon har en CintiQ eller vet var det finns en möjlighet att prova på tekniken, hör av er...
För det skulle vara både lärorikt och intressant att prova.

Små klåfingrar...

En av de roliga aspekterna av att arbeta med barnfoton just nu, i mitt samarbete med Fuji, är att man får vara delaktig i barnens framtida minnen. Vilken bild och vilket ansiktsuttryck som ska representera barnet just nu...det är en varm och rolig tanke, samtidigt som man känner ett ansvar för att göra ett så bra jobb som möjligt.

Vad som ofta får mig att båda skratta och frustrerat trumma med fingrarna i skrivbordet, är alla små pekfingrar och händer som tycks få eget liv under en fotografering... Barn är härligt spontana, de säger vad de tycker och känner utan omskrivningar eller ursäkter. Bara ett barn, som inte lider av vuxenlivets ångest inför att göra något pinsamt när man fotograferas, kan tycka det är en utmärkt idé att börja peta i näsan sekunden innan fotot tas.

Det ser väldigt roligt ut, men är kanske inte motivet som stolta föräldrar senare ska dela ut till far- och morföräldrarna som stolt minne av det lilla barnet.

Enklast är det så klart med bara ett barn på bild, det går hyfsat enkelt att försiktigt dra ut barnets finger och sedan ta en ny bild. Men det måste gå fort, fingrarna har en tendens att snabbt vilja tillbaks in i värmen...

Värre blir det när det är en barngrupp. Hur en bra fotograf än gör, är det lätt att missa någon av barnen som bestämmer sig för att titta på något annat, dra lite i kompisen som sitter intill eller stoppa fingrarna i främst munnen eller näsan.
När det på varje fotografi av en grupp med barn är någon som gör någonting de inte borde, som det inte är roligt att vara den som skall välja fotografi. Hur man än gör, i ett sådant fall, kommer någon förälder att bli besviken.

Det är också lätt att se, när det finns många
tagningar på en barngrupp, vid vilken tidpunkt
det kollektiva tålamodet tar slut och samtliga barn får myror i brallan. Då kan man skratta gott åt spontanitet, under förutsättningen att det togs ett bra kort innan tålamodet tog slut...

Men trots allt är det ett roligt uppdrag och något jag uppskattar att ta mig an då och då. Att se alla de nyfikna, glada och busiga blickarna från förskolebarnen, skänker en varm och glad känsla varje gång...något man behöver i höstkylan som råder...men bara under förutsättningen att det iallafall togs ett bra kort på barnet!

Skånska, ful eller go?

Jag har under veckan, när jag bläddrat i gratistidningen City, kunnat läsa en artikelserie kring attacken mot Skånskan. Nu kan jag tycka att ordet artikelserie inte känns särskilt korrekt, eftersom artiklarna i fråga inte gått nämnvärt djupt in i de intervjuer och i den information som tidningen säger sig ha tagit del av.

Likväl tyckte jag det har varit ett intressant tema att ta upp, just därför att Skånskan som dialekt är medialt mobbad och stora delar av befolkningen ser ner på den som en grötig oförståelig ordmassa. Det intressanta är här att det är en kollektiv form av mobbning som är socialt accepterad, som den mot feta människor, rökare, etc.
Det är en av få ämnen som kan få mig riktigt irriterad i samma stund som någon tar upp det.

Var kommer då detta rikshat från? Är det verkligen så att Skånskan är så illa som folk påstår, eller är det bara en uppfattning som ärvs vidare genom en form av muntlig tradition? En tradition som dessutom späs på av media?
Huvudanledningen sägs vara att dialekten innehåller svåra lokala ord som ingen utomstående förstår. Som jag ser det finns samma problem i alla län och på alla orter. Jag har hört äldre värmlänningar säga till min sambo det är väl skönt att vara hemma där folk pratar på riktigt? med en så tjock dialekt att den skulle kunna tjäras tak med...

Att den är bondsk tycker många, men frågan är om den verkligen är det. Visst finns det fortfarande lantbruk i Skåne, men inte mycket mer än på andra platser i Sverige. Ändå har jag stått öga mot öga med en gänglig man i keps, hängselbyxor, enorm prilla under läppen och en folköl i handen säga på Göteborgsmål att Skåningarna är redia bönner...

Var ligger problemet? Som oftast i att en majoritet tycker eller tror att Stockholmskan och Uppsalamålet är de korrekta. Att dessa två är den så kallade rikssvenska, som i verkligheten bara existerar i Akademiska ordlistan. Ju längre bort från Stockholm man kommer, ju mer udda verkar åsiktstrenden peka på att man är.

Det är ingens fel att det finns dialekter, det är en intressant språkutveckling som skett under många hundra år...däremot är det tv och radios fel att den framstår som udda.
Detta är för att en liten dialektgrupp, som både Stockholmskan och Uppsalamålet är, som blivit normen för vad som anses vara det rätta.

Skulle någon form av rättvisa finnas, skulle mer av Sveriges olika dialekter höras i rikssändmedia av olika sort. Förmodligen skulle SVT, SR och alla andra produktionsbolag få mycket klagomål i början...men det handlar i ärlighetens namn inte om att de inte förstår, det handlar om att lyssnaren och tittaren inte orkar lyssna eller titta. Det är, helt enkelt, ovanan som gör en dialekt svårförstådd.

För nog, i ett modern Sverige som talar om jämlikhet, förståelse, öppenhet och intresse för nytt, ska inte ett område hängas ut. Främst inte för något så banalt som en dialekt...är verkligen uttalanden som man borde tvångssätta hela skåne hos talpedagogen verkligen ett tecken på öppenhet mot medmänniskor?

Upprättelse!

Med tanke på att jag berättade om det trasiga paketet och de skadade böckerna jag fick på posten, så tycker jag det inte är mer än rätt att ge en uppföljning...

Eftersom jag var både arg och frustrerad så bestämde jag mig att det var inte mer än rätt att skriva några rader till AdLibris och klaga. De två tidigare beställningarna jag hade gjort hos dem kunde vara ren otur med pakethanteringen, men när detsamma inträffade med en tredje...då börjar iallafall jag att se ett mönster.

Så började jag och supportavdelningen att brevväxla med varandra. Jag kunde inte låta bli att känna vissa likheter med problemen jag hade hos CDWOW, eftersom det blev ett fasligt utbyte av ordernummer, kollinummer, husnummer, skonummer...massor av nummer. Skillnaden var dock att AdLibris var mycket tillmötesgående...

När allt kom till kritan, i samband med en mer ingående beskrivning av skadorna, så förklarade jag att det enda jag ville ha var en garanti att vid en eventuell framtida beställning så skulle paketet slås in ordentligt. Till skillnad från tidigare.
Som svar fick jag följande;

Hej igen!
Tack för ditt svar. Då tycker jag att som kompensation så rabatterar vi din beställning. [...] Gällande dina framtida beställningar så ska de kunna levereras i perfekt skick, vet inte varför du har råkat ut för detta.

Förvisso en symbolisk summa, men nu har de mig registrerad i sin databas och att jag håller ögonen på dem nästa vid nästa beställning...så förhoppningsvis använder de några tejpbitar extra. Jag, om någon, kommer att uppskatta det.
Nu kanske man snart vågar beställa serieversionen av Artemis Fowl: The Arctic Incident...det hade inte suttit fel.

Stenbärarens förbannelse

Det hade anlänt en sändning album och böcker jag och min sambo Anna hade beställt från AdLibris. Tyvärr sänktes humöret när jag anlände till posten bara för att upptäcka att paketet både var öppet och till viss del sönderslitet. Tillsammans med tjejen som hade hand om postens varuutlämning gick vi igenom fakturan och kunde konstatera att samtliga titlar var kvar, dock något skamfilade...

Lyckligtvis blev jag på bättre humör av att sitta ner och bläddra igenom exemplaret av Amulet - Book 2; The Stonekeeper´s Curse som jag beställt. Jag har väntat ett tag på att albumet skulle färdigställas och har följt skaparen Kazu Kibuishi och hans arbete på Bolt City. Så det var en efterlängtad läsning som fick mig att lägga Terry Pratchetts Unseen Academicals åt sidan så länge.

Jag kommer med stor sannolikhet att skriva om albumet för DigitalComics, men vill ge en bild av innehållet i det nya albumet.

Emily, som blev bäraren av stenamuletten i första boken, har problem att kontrollera dess krafter. Amuletten försöker förföra henne till att ge efter för sina impulser och använda sina krafter på destruktiva vis. Men hon står emot, eftersom hon fokuserar all sin uppmärksamhet att hitta ett botemedel till hennes och brodern Navins mor. Deras sökande stoppas av de ondsinta alverna som inget annat vill än att stoppa den nya amulettbäraren...eftersom hennes öde är att en dag stå öga mot öga med alvernas kung i envig.

Som den tidigare titeln var läsandet mycket underhållande. Något jag glatt kan rekommendera andra fantasy och sago-älskande läsare att ta en närmare titt på. För mer om just The Stonekeeper´s Curse, håll utkik på DigitalComics. Dock fokuserar vi just nu främst på webbserier, men ett album som detta är givet att lägga fram som ett lästips.

På tal om album så lade jag idag märke till att den efterlängtade serieversionen av den andra Artemis Fowl boken Artemis Fowl: The Arctic Incident nu också har släppts. Något jag är mycket lockad att beställa...frågan är bara om jag vågar göra det den här gången. Jag verkar inte ha mycket tur med leveranser via postorder...