Sittandes i mörker

Jag sitter i halvmörker och kisar mot tangenterna, eftersom skärmen bara lyser upp kring hälften av dem. Varför? Min trofasta och två meter höga golvlampa med halogenljus i arbetsrummet valde att säga farväl till livet. Eller, för att vara uppriktig, så valde själva halogen-lampan att göra sorti. Vilket kommer tvinga mig till Bauhaus, Rusta eller Claes Ohlson inom en snar framtid... Dessa butiker placerar jag i kategorin "bara om jag absolut måste".

Nu när alla de spännande sommarfilmerna vi längtat efter att komma. Så tidigare under dagen passade Anna och jag på att se dockfilmen Coraline, baserad på den brittiske författaren Neil Gaimans bok med samma namn. Trots skräckupplevelserna med Tjeckiska dockfilmer under 80-talet, uppskattar vi båda de moderna långfilmerna som producerats med stop-motion animation. Det är självklart Nightmare before Christmas och Corpse Bride som jag menar.

Coraline flyttar tillsammans med sina föräldrar till ett stort hus på landet som byggts om och nu har flera lägenheter. I den övre bor cirkusartisten och akrobaten Mr. Bobinsky och i källaren bor de nu åldriga aktriserna Miss Spink och Miss Forcible.

Coraline själv ogillar att ha flyttat ifrån sina vänner och trivs inte alls i huset. I brist på annan underhållning går Coraline på upptäcksfärd i lägenheten och hittar en liten dörr som gömts bakom tapeten i vardagsrummet. När hon äntligen får upp den är öppningen igenmurad. Men när Coraline vaknar på natten och följer efter några möss, inser hon att dörren är öppen.

På andra sidan finns en färggladare och mer spännande version av hennes eget hem. Det visar sig att hennes föräldrar också är där, men annorlunda. Mer levnadsglada och entusiastiska, med ett intresse för henne. Det enda som är kusligt är att alla på andra sidan dörren har knappar istället för ögon.

Neil Gaiman är en fantastisk historieberättare och visar det tydligt i Coraline. Historien har de tydliga dragen av en klassisk saga, men med hans specifika syn och toner på vad som händer eller inte händer. Ofta kom jag på mig själv, under filmens gång, med att ha glömt bort att det var en dockfilm...just för att spänningen var på topp.

Nu är jag en oerhörd sago och fantasy-nörd som älskar den typen av historier, men jag skulle ändå vilja rekommendera den för alla som någonsin gillar sagor. Den är kuslig, den är glad, den är lättsam och den är tung. Den har det som krävs av en bra film. Plus att det är fantastiskt hur levande dockorna blir, jag har själv provat på stop-motion och det är fantastiskt kul men mycket svårt.

Nu under kvällen hamnade vi framför den direktsända monologen The 90's - ett försvarstal med Henrik Schyffert. Jag var rädd att det skulle bli lite väl pretentiöst eller nostalgiskt, men Schyffert hade en riktigt välskriven monolog där han tar upp det som identifierar 90-talet mest; Ironin. Varför den kom och vilka konsekvenser den hade, med slående exempel och mycket självironi. Den rekommenderas att ses om den kommer i repris eller finns tillgänglig på annat vis.