Asagudar och gröna rymdpoliser

Jag tycker det är kul när serietidningar eller grafiska romaner, också kallade serieromaner, görs om till film. Och det finns ju en del positiva exempel på att det är möjligt att genomföra.
De solklara exemplen är de nya Batman filmerna, Batman Begins och The Dark Knight, men också Tim Burtons filmversioner. Det samma gäller filmversionen av Watchmen som jag tycker är så nära en perfekt adaption som det fysiskt är möjligt.

Två nya hjältar är på väg att göra sitt första framträdande på vita duken, Thor redan den 27 april och Green Lantern den 29:e Juli.
Spontant är jag kluven till dem båda redan från början.

Thor, som är Marvels adaption av den nordiska mytologin, läste jag aldrig som barn. Jag vill minnas att han åtminstone dök upp någonstans i min barndoms tidningshylla i det lokala snabbköpet, men han fångade aldrig mitt intresse. Att dessutom ha läst Peter Madsens mycket genomarbetade och väldigt ursprungstrogna serie om Asagudarna, Valhalla, så känns det svårt att ta till sig den amerikanska och något svulstiga version av gudarna.



Det har inte med att de blandar magi och vetenskap, den blandningen kan snarare bli spännande och underhållande om den görs rätt. Förmodligen är det för att allt som har med gudarna att göra här känns...sterilt. Inga av de scener som visas från gudarnas hemvist känns som om de var verkliga...och med det menar jag att de känns ologiska. Ett tydligt fall av att design och ambitionen att göra en "tuff" värld att visa har blivit viktigare än att skapa något som faktiskt ser ut att fungera. Detsamma gäller kläder och utrustning.

Skådespelarinsatserna och karaktärerna går inte att säga för mycket om ännu, en trailer säger ingenting och kan få även det sämsta att verka vara något episkt.

Green Lantern läste jag inte heller som barn, men fick ett par av de nyare albumen i gåva och har uppskattat dem mycket. Kanske för att konceptet, med en organisation av utomjordlingar från hela universum som tillsammans försöker hålla lag och ordning, kändes spännande och förhållandevis nytt.



Filmversionen verkar lika lovande som den verkar skrämmande. Bara i trailen kan man se att man förlitar sig enormt mycket på CGI, något jag kan förstå och respektera när det är ett effektivt sätt att få saker som inte finns att "existera"...men oddsen är att det kommer överdoseras i stora mängder. Med tanke på att mycket av handlingen kommer utspelas på en annan värld, så är lockelsen stor att med datorgrafikens hjälp gå ett par steg för långt och göra den värld tittaren ska besöka allt för långsökt. Det är en tradition att amerikanarna är allt för svulstiga med sina effekter, men ibland kan det lite lugnare och subtilare vara det kloka valet.

Båda filmerna är givna att se, på ett eller annat sätt. Om de är garanterade biobesök eller om det blir att hyra filmerna senare återstår att se. Även om de kanske inte lever upp till sina föregångare, vilket oddsen är stora för, så kommer de säkerligen att bli underhållande. Vi får helt enkelt vänta och se.

Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult

I samband med att fira en födelsedag med den närmaste och käraste, så kom ett förslag från familjen: varför inte gå på bio tillsammans?
Det var ett utmärkt förslag, tyckte jag...varför köpa onödiga ting när man kan köpa en upplevelse som alla kan njuta av. Och filmvalet var inte svårt heller...alla ville se den nya Åsa-Nisse filmen: Wälkom to Knohult

Ett perfekt förslag, tyckte jag. I och med att jag arbetar mycket med figuren, genom mitt arbete med Humorklassiker, så kändes det inte mer än rätt att se hur man valt att tolka denna ikoniska Smålänning. Biobesöket kom och gick, min spontana reaktion var...att det var värt varenda krona.

Tillvaron står still i det lilla samhället Knohult, där få av det moderna samhällets influenser sätter spår på tillvaron. Åsa-Nisse, tillsammans med grannen och vännen Klabbis, spenderar hellre dagarna med tjuvskytte, uppfinnande och att ligga på soffan. Sedan en tid tillbaka har vattnet slutat komma hemma hos Åsa-Nisse, vilket gör hustrun Eulalia frustrerad till den grad att hon köper Champis för att tvätta sig och vattnar gräset med hembränt. Detta tvingar Åsa-Nisse till handling och han bygger en dunderpump för att tillfredställa vattenbehovet. Det visar sig dock att pumpen istället hittar olja och hela bygden ser chansen att bli oljemiljonärer... Men inblandning från ett Skånskt oljebolag och Sveriges stadsminister gör situationen mer än komplicerad...

Mycket av kritiken som hörts i media mot filmen har handlat om att buskis är en dålig humorform. Men komikern Henrik Dorsin, som varit med och skrivit manus till filmen, har påpekat att man snarare inspirerats av amerikanska komedier från 80-talet som Nakna Pistolen eller Rosa Pantern, vilket jag tyckte syntes. Det finns en lekfullhet i vad som händer och i hur karaktärerna interagerar med varandra. Andan filmen bygger upp gör det fullt möjligt för de mest bisarra och skrattretande situationerna att uppstå och locka tittarna till skratt.
Jag föredrar personligen den här formen av humor i film och på tv, jämfört med svåra och mer storstadsorienterad humor som i Vuxna människor eller Solsidan.

Naturligtvis finns moment som inte känns helt genomtänkta eller som inte leder dit man ser att manusförfattarna hoppades, men det är ett problem som finns i alla filmer jag någonsin sett. Inget är perfekt. Att det använda grova sex-relaterade ord ett par gånger kändes både fel och onödigt, med tanke på att det är en familjefilm...bortsett från dem så var det en film hela familjen kunde njuta av.

Något jag kan, personligen, känna ett agg mot är när Skånska porträtteras som det svarta fåret bland svenska dialekter, en fördom flera i landet har och gärna bibehåller. I filmen framställs en väldigt stereotypisk bild av Skånska och Skåningar, men som jag personligen snarare tolkade som ett slag mot fördomarna än en porträttering av hur det verkligen är. Den som ser på Åsa-Nisse och tror vad som visas är en sanningsenlig representation av Skåne bör nog se över sina förutfattade meningar...själv skrattade jag gott.

Över lag var det en väldigt rolig och käck film som samtliga skådespelare kan vara stolta över. Det är sällan det görs en komedi här som faktiskt är en komedi, snarare än snorkiga storstadsbor som fäller syrliga kommentarer eller inte tänker innan de agerar.
Personligen skulle jag inte ha något emot att det gjordes en till...kan man göra, till synes, oändliga Beck och Mankell-filmer, så borde det inte vara svårt att göra lite komedi med nu när de hitta rätt.

Harry Potter och ödlan Verner

Efter att ha förhalat det ett tag, med tanke på jobb och andra åtaganden, så gick Anna och jag till slut för att titta på den senaste filmen om Harry Potter. Jag ska erkänna att jag var skeptisk, främst därför att jag hört en hel del negativt om filmen i sig, men främst därför att jag inte tycker att den sjunde boken som filmen bygger på är en av de bättre i serien.

Att de också valt att bryta upp handlingen i två delar kändes spontant som en dåligt idé och ökade ointresset för att faktiskt se filmen på bio.

Handlingen i filmen är följer tätt inpå händelserna i den förra filmen/boken:

Harrys 17:e födelsedag närmar sig och då blir han myndig enligt reglerna i Trolldomsvärlden. Då kommer också det skydd han haft över sig under hela sin barndom att försvinna, så han måste förflyttas hemifrån i god tid för att inte vara en lätt måltavla för Voldemort och hans Dödsätare. I säkerhet inser Harry att han måste ge sig av på egen hand för att hitta de Horrokrux som Voldemort skapat för att göra sig odödlig, därför att så länge de existerar kan han aldrig besegras. Trots vissa tveksamheter tar han med sig Hermione och Ron och påbörjar den svåra vägen att hitta de gömda horrokruxen. Medan de söker faller Trolldomsvärlden i fullständigt kaos och Voldemort tar över. Under hans inflytande börjar därför alla leta efter Harry. Trots jakten på Horrokrux dyker ideligen en symbol upp som Harry tvingas undersöka närmare, symbolen för de artefakter som kallas Dödsrelikerna.

Jag måste erkänna att jag var hårdare mot den här filmen än vad som kanske varit nödvändigt. Den mycket utdragna och sega historien i boken, som förvisso fortfarande är mycket utdragen, har kortats ner avsevärt. Det genialiska med att dela upp boken är att historien blir mycket enklare att ta till sig.

Som med alla övergångar från ett medium till ett annat, så fanns det en hel del som fallit bort. Mestadels på gott, men också några detaljer som jag tyckte var viktiga för handlingen. Huruvida de kompenseras i nästa del eller ej kan jag inte avgöra, eftersom det dröjer ett tag innan jag kommer få se den.

Det stora pluset, som tog mig med både storm och förtjusning, var den lilla sekvens då sagan om Dödsrelikerna återberättas. Här har man, istället för att använda skådespelare, valt att återspegla historien med dockor i samma anda som exempelvis Nightmare before Christmas eller Coraline. Bara den sekvensen gjorde att filmbesöket kändes berättigat, även om den inte varade särskilt stor del av filmen. Ibland kan det lilla göra det stora värt så mycket mer.

Jag ser fram emot den sista delen och att få avsluta den resa genom Harry Potters magiska värld som jag påbörjade för så många år sen.

Det enda som satte ett litet krokben på en annars mycket trevlig dag...var att få veta att Verner, en liten ödla som både jag och Anna kommit att både tycka mycket om och uppskatta, efter ett par dagars försämrad hälsa idag hade lämnat oss.


Att följa Skäggagamen Verners liv och vardag har varit ett litet vardagsnöje för oss. Kanske kan det tyckas ointressant eller oviktigt för utomstående, men alla som har husdjur eller på annat sätt umgås med ett...inser snart hur mycket personlighet djur har. Och hur fästa man blir vid dem, på så många sätt och vis.
Verner var lite av en spjuver och kunde hitta på mycket små, oskyldiga hyss som nästan uteslutande framkallade jätteleenden hos oss när vi fick höra om dem.

Ett av de ögonblick som fastnat hos mig...är då han, efter ett tårtbak, bjuds på en enorm jordgubbe och inte hade en aning vad han skulle göra med den. Han älskade jordgubbar, men för alla utan reptiler i sitt liv kan jag avslöja att de blir oerhört förvirrade om frukten är så stor att de kan se den med båda sina ögon. Det enda han kunde göra var att nicka den som en fotboll fram och tillbaka över golvet tills någon skar den i mer lämpliga bitar.

Verner är och förblir alltid med oss, även om han nu vilar den eviga sömnen. Och även om vi saknar honom, kan vi med värme minnas de glada stunder han bjöd på.

Vila i frid, lille Verner, i ditt eget himmelska terrarium.

Transformers 3 teaser

Jag fick idag se att det lagts upp en teaser-trailer till den kommande tredje filmen om mina barndomsfavoriter Transformers, med titeln Transformers: Dark of the Moon, via iTunes Movie Trailers.


Vad som kommer att vara den huvudsakliga handlingen är än så länge hemligt, men trailern visar hur det, under den första månlandningen 1969, visade sig att astronauterna Armstrong och Aldrin upptäcker vad som ser ut som vraket efter ett kraschat rymdskepp.


Vart detta kommer att leda ska bli spännande att se. Jag är fullt medveten om att Michael Bays filmer inte är utan brister och oerhörda fel, men som stort fan av Transformers måste jag erkänna att jag ser fram emot den tredje filmen. Om inte annat än för att höra Peter Cullen åter igen gestalta Optimus Primes röst...

Det blir en lång väntan till Juli månads biopremiär.

Paranormala äventyr

Nu när Halloween och Allhelgonahelgen närmar sig, kunde jag inte låta bli att titta med ett halvt öga på filmen Constantine...

För att göra en lång historia kort, Keanu Reeves spelar det slitna mediet och paranormala detektiven John Constantine som under större delen av sitt liv arbetat med att fördriva demoner och onda andar från människornas värld. Nu är han ytterst sjuk, efter att ha rökt alldeles för mycket och kommer därför gå en för tidig död till mötes. Trots sitt arbete i ljusets tjänst, är han dömd att hamna i helvetet...ett öde han inte ser fram emot med tanke hur många demoner han förpassat dit. Men en incident rörande tvillingsystrar fångar hans intresse och han bestämmer sig för att göra ett sista uppdrag innan hans liv tar slut en gång för alla...

Urpsungligen kommer Constantine från de tecknade albumen i Hellblazer-serien, utgivna av Vertigo förlag. Album som nyligen börjat hamna i min ägo och som jag nu läser med stort intresse.

Inspirerad av Hellblazer och Constantine kunde jag därför inte låta bli att mellan arbetsuppgifter och besked skissa på följande parodi som jag bara valt att kalla ConstanDean.

Även när man har mycket att göra, måste man unna sig lite skoj och chansen att göra något annat en stund...

Jag hade redan lite funderingar på att låta Dean agera i en liknande miljö, med mysticism och det paranormala, så det var en intressant övning för framtiden...

Monster Madness!

Internetprofilen James Rolfe, också känd som the Angry Videogame Nerd, har dragit igång sin årliga höstspecial.
Som mycket kunnig filmintresserad har James en förkärlek till allt som faller under monster, äventyr, skräck och splatterfilm. Genrer han själv också provat att filma inom.


Varje höst bjuder James på en Monster Madness där han pratar om olika filmtitlar från olika tidsepoker och stilar, med massor av klipp och kommentarer.
Varje dag under oktober månad kommer ett nytt klipp att läggas upp och finnas tillgängligt i sidans arkiv.

Gillar du gamla filmer, monster och annat kusligt, är det en rekommendation att ta en titt på James sida Cinemassacre.com för att se dagens monsterfilm!

Passa också på att se sidans arkiv med andra Monster Madness-avsnitt eller andra höjdare som filmrecensioner, Angry Videogame Nerd eller Board James.

Efterlängtat äventyr

Ett av mina stora intressen, när jag har tid över, är fantasy och science fiction. Och i dessa genrer är min otvivelaktiga favorit Terry Pratchett och hans böcker om Skivvärlden, helst lästa på engelska såklart.För en tid sedan fick jag vet att boken Going Postal, min personliga favorit, bearbetats och filmats som "tv-film" för att visas på brittiska Sky1. Som noterats tidigare har jag följt arbetet med intresse fram till dess visning i Maj.

Vi har tyvärr inte själva tillgång till den brittiska Sky1, men då är det tur man har vänner med liknande intressen, abonnemang på vissa utländska kanaler och en digitalbox med hårddisk! Därför hade Anna och jag det stora nöjet idag att äntligen få sätta oss ner och se båda delarna i ett sträck...

Moist von Lipwig är en bedragare och förfalskare som spenderar sin tid med att lura människor på pengar. Men allt det får ett abrupt slut när han ertappas och fängslas under ett av sina alias. Han hängs och det svartnar för ögonen... När han återfår medvetandet, erbjuds han chansen att sona sina brott. Staden Ankh-Morporks härskare Lord Vetenari ser något värdefullt i Moist och ger honom ett ultimatum; att återställa det förfallna postverket eller hängs på riktigt.

Tillsammans med sin övervakare Mr Pump, den iskalla Adora Belle Dearheart och en pensionerad grupp brevbärare försöker han få igång verksamheten. Men det framgår snart att det inte bara är en fråga att återställa postverket utan också att tampas med deras konkurrent det hänsynslösa Semaforbolaget med dess hänsynslöse VD Reacher Gilt.

Vad som fångar mig så i den här historien är hur någon med vad som ses som negativa egenskaper, i det här fallet att kunna lura och bluffa, byter sida för att använda det för folkets goda och för att besegra en tyrannisk motståndare.
Mycket av berättandet, som gör boken så oerhört intressant, är att den fokuserar på Moist tankar och funderingar, hur han försöker hitta en utväg och göra det bästa av situationen. Att följa hans förvandling från en skurk till hjälte. Även om detta inte är möjligt på samma vis i en filmversion, återberättas Moist inre konflikt tillfredsställande.
Manuset är oerhört annorlunda jämfört med ursprungsmaterialet, men som behåller essensen av det som gör historien värd att läsa eller se som film.

Richard Coyle gör en mycket tillfredställande porträttering av Moist von Lipwig. Även om karaktären inte följer boken helt och hållet, eftersom det är uppenbart att rollen anpassats för att spela till Coyles skådespeleri, så är det en mycket bra framställning av huvudrollen.
Samma goda skådespeleri gäller samtliga skådespelare, med extra betoning på Claire Foy som Adora Belle Dearheart och David Suchet som Reacher Gilt.

Miljöerna och kläder är slående och så passande för den värld Pratchett målar upp i sina böcker. Det är tydligt att de lagt ner tid på att hitta bra inspelningsplatser och ägnat mycket tid till att få dem att synas från sin bästa sida.

En av de stora rollerna faller på Mr Pumps karaktär, som skall föreställa en två meter hög varelse av lera, skulle vanligtvis numera digitalanimeras. Istället väljer man här, i likhet med Döden i den första adaptionen av en Pratchettbok, att istället använda en skådespelare iklädd en dräkt. Många skulle tycka det ser löjligt jämfört med hur en oerhört påkostad animerad figur skulle kunna se ut, men det är en onödig utgift i det här fallet. Mr Pumps utseende är fullt tillräckligt och har en fantastisk närvaro i alla scener han deltar i. Och till skillnad från datoreffekter som inte alltid ser övertygande ut, ser Mr Pump alltid lika "äkta" ut som de andra rollfigurerna.

Även om vissa relevanta detaljer kommit på avvägar i adaptionen mellan medierna, är jag oerhört nöjd med hur Going Postal blev. Även om boken alltid kommer att vara den jag föredrar, är filmversionen ett garanterat inköp när DVD:erna släpps i handeln och jag uppmanar alla som gillar Pratchett att se den...

Mega Man fanfilm

Jag kan inte förneka att ett av mina små nöjen, under micropauser i jobbandet, är att småsurfa och leta efter nya roliga sidor. Det var så jag en gång hittade ScrewAttack eller främst Angry Videogame Nerd som de visade. Det tog ett tag innan jag hittade nördens egen hemsida, så ScrewAttack hade fler regelbundna besök av mig tills.

Men ibland släpps en pärla och en av de mest ambitiösa jag sett är den filmatisering av tv-spels ikonen Mega Man som nyligen lagts ut. Om du är sugen att se den över 90 minuter långa filmen, så är det bara att ordna lite popcorn och titta på den här!


Vilka är mina reaktioner på den?Förutom att en del repliker och skådespeleri drar åt det löjliga hållet och att vissa scener tillsammans med känsloyttringar framkallar lite träsmak, vill jag faktiskt påstå att det är en av de absolut mest imponerande fanfilmerna och amatörfilmerna med sci-fi tema som jag sett.
Det är tydligt att filmskaparen Eddie Lebron och hans team är stora Mega Man-fans, det tanke på den kärleksfulla återgivning av grundhistorien till spelserien.

Det är fullt möjligt att gå in på detaljnivå och klanka på datorgrafik eller tolkningar, men då missar vi poängen. Det är en ingen stor Hollywood-studio som producerat den och som ligger bakom effekterna, det är en liten grupp ambitiösa filmskapare som gjort något de verkligen ska vara stolta över. Om Hollywood hade varit så trogna ursprungsmaterialet som det här gänget varit, skulle många spelfilmer vara betydligt bättre.

Internetåtkomst otillgänglig

Karmamässigt måste jag gjort något oerhört dumt, eftersom allt verkar sluta fungera som det ska för tillfället. Eller så har jag bara oerhörd otur just nu. Är det inte posten eller elektroniken som inte fungerar som den ska, så är det Internet som inte vill att jag ska koppla upp mig mot resten av världen...
Ganska länge nu har vår Internetuppkoppling valt att fungera eller sluta fungera utan uppenbar anledning. Det kan vara utslaget en liten stund eller flera timmar, vilket av dem det blir återstår att se... Om det leder till tanken att jag kan fördriva tiden med att titta lite på tv eller ringa någon trevlig medmänniska och småprata bort tiden, så är det inte hellre möjligt.

När lägenheten byggdes sattes det in uttag som är gjorda för Telias så kallade Fiberlan. Det betyder, enkelt sagt, att tv, telefon och internet är kopplat genom samma dosa gömd i klädkammaren och ska leverera dessa tre lika snabbt och smidigt. Eller inte alls som nu.

Attityden har varit lite arrogant hos Telia när vi har felanmält detta, meddelanden vi fått har gått i stil med men det funkar ju nu! och hänvisningar till att de inte kan se att det skulle varit något fel i systemet över huvud taget. Efter några riktigt vassa kommentarer har de nu lovat att de ska ha tekniker som övervakar systemet de kommande dagarna. Jag hoppas de noterade att det var fullständigt utslaget under kvällen igår och större delen av natten till idag...

Lite av tiden offline passade jag på att använda till att skissa vidare. Man måste ju fördriva tiden på något vis...


En liten tröst, trots allt strul, är att både Anna och jag, tillsammans med gott sällskap, ska gå och se den senaste superhjältefilmen på bio, Iron Man 2. Det ska bli skönt att bara sätta sig ner och njuta av filmen, oavsett hur den artar sig. Vi tyckte mycket om den första och förhoppningarna är höga, men i slutändan så kommer det att bli en härlig kväll med trevligt sällskap och förhoppningsvis många skratt.
Kan det bli bättre än så?

Påsk 2010

Jag fick idag veta att en trailer till filmatiseringen av Terry Pratchetts bok Going Postal, som jag ivrigt väntar på, hade lagts fram på hemsidan till kanalen Sky1. Den är i nuläget tillgänglig att se här.

Vad kan jag säga? Än så länge så ser det mycket lovande ut!

Det är uppenbart att de gjort förändringar på historien, men det är ju för att anpassa innehållet så att det fungerar på film. Att flytta något rakt över från ett medium till ett annat är sällan bra.
Jag hör ofta folk klaga på att filmatiseringar av böcker blir dåliga, för att de utelämnar massor av detaljer. Men vilka detaljer som skulle tagits med är dock ingen överens om, så liksom mycket annat så är det en fråga om personlig smak. Ingen kan göra en film som kommer tillfredsställa alla smaker.

Som det ser ut i nuläget är jag mycket nöjd och spänd över att få se slutresultatet. Det blir en otålig väntan från och med nu.
Så snart jag har möjlighet till att se den kommer jag kasta mig med en duns ner i soffan med en stor skål popcorn och tindrande ögon...


Påsken, som nu är i full gång, firar vi med familjen som vanligt och som högtid är den som vanligt väldigt behaglig.
Det är kanske för att helgen har sitt ursprung i Kristi död och uppståndelse som gör att den inte blir lika stressig, utan snarare en tid för begrundan och att vara tillsammans med sina närmaste. Kristen eller ej, det finns inget som är bättre än att spendera tid med sin familj.

Och så vill jag passa på att önska alla en riktigt Glad Påsk!

Datorvärld á la 80-tal

När jag bläddrade i filmsamlingen för att hitta något kul att titta på, fångade exemplaret av filmen TRON min uppmärksamhet. Det är ett tag sedan jag såg denna kultklassiker, men det är en av mina favoriter från 80-talet. Dock ska jag erkänna att det är nyutgåvan med CGI-förbättringar jag har, som släpptes till 20 års jubileet.

Historien i korthet; programmeraren Kevin Flynn har blivit bestulen på sina spelidéer och programkoder, nu ligger till grunden för företaget ENCOM. I ett försök att skaffa fram bevis på att spelen stulits från honom, bryter sig Kevin in i ett av ENCOMs laboratorium. ENCOMS datorsystem, ett självmedvetet program kallat MCP, försöker stoppa honom och använder ett av forskarnas senaste projekt, en laser som bryter ner föremål och omvandlar dem till datorinformation. Kevin hamnar i datorsystemet och måste göra allt för att stoppa MCP. Till sin hjälp har han det människoliknande programmet TRON som skapats för att rensa systemet från MCP.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra en ny bild till samlingen i Deans Moviebox... Klicka för större

Från filmsamlingen

Jag älskar film, det är något som är säkert.
Förvisso kan det erkännas att det ibland är en något nischad filmsmak, men jag brukar försöka titta på de flesta genrer då och då. Jag kan fälla några tårar till ett riktigt sorgligt drama eller spekulera om det andliga och mänskliga i en thriller. Men det är äventyr med lite action eller science fiction och fantasy som lättast fångar mitt intresse. Lite förutsägbart kanske, men sån är jag.

Häromkvällen, efter att jag avslutat lavabilden, fick jag en kul idé...
Så jag satte och skissade en stund för att sedan snabbt trycka skissen i scannern. CintiQ-plattan startades och efter en stund var jag klar.
Som ett litet hobbyprojekt, när inget annat finns att göra, tänkte jag göra bilder till något jag kallar Deans Moviebox; parodier av olika filmomslag och posters.

Och eftersom det var den första bilden jag satte ihop, så kändes det rätt att ta en med lämplig titel... Klicka för större bild


Jag kan inte garantera hur ofta jag kommer att göra de här omslagen, men eftersom det var kul och jag hellre sysselsätter mig än inte har jobb att göra, så lär de komma lite då och då. Faktum är att jag redan skissat på nästa, men väljer att inte avslöja vad det är. Det får bli en överraskning när det är färdigt.

Hemmets lugna vrå

Efter att ha gjort en resa uppåtlands för att önska släkten en God Jul, är det skönt att vara hemma igen. Det är trevligt att hälsa på och prata med alla, men när det innebär två resor på kort tid så ska jag erkänna att jag tycker det är skönt att vara hemma igen.
Inte för att resan på något håll gick dåligt, tvärt om gick de mycket smidigare än jag kunnat ana.

Särskilt i förhållande till de som åkte turen efter oss och blev sittande i ingenmansland drygt sex timmar, åtminstone enligt text-tv. Frågan är vad jag hade tagit mig till i en sådan situation...
Tänk vad lite snö kan åstadkomma.


Och trots att det är kul att träffa alla släktingar, kusiner, ingifta, vänner och bekanta, så är det ganska skönt att sitta ner i soffan och ta igen sig genom att knappt göra något en dag. Mer än att tillfredsställa grundbehoven av att ta det lugnt, äta choklad och titta på tv.

Trots att båda jag och Anna satt oss tungt i soffan och njutit av tystnaden idag, så har vi ett åtagande som vi båda sett fram emot. Innan avresan passade jag på att plocka upp biljetter till James Camerons senaste film Avatar. Och även om jag har ett hum om grundhistorien, har jag valt att inte leta klipp på nätet eller läsa in mig på handlingen, och förbereder mig istället på en dunderupplevelse på vita duken. I 3D såklart...

Sen, efter julfirande uppåtlands och en dag av återhämtning med bio, känner jag mig manad att starta upp ritplattan igen och fortsätta med övningarna. Man kanske skulle sätta ett av projekten i rullning snart, ett av de stillastående eller hemliga...vem vet?

God fortsättning till er alla

Upp, upp och iväg...

Sedan ett tag tillbaka har jag då och då diskuterat film med en fotoredigerings kollega. Det är lustigt hur man kan spendera en hel del tid tillsammans och ganska sent inse ett gemensamt intresse, men så är det ofta när det huvudsakliga diskussionsämnet är arbetet man har framför sig.

När jag dessutom fick veta att han innehar en magisterexamen i film, kändes det extra roligt och intressant att diskutera ämnet. Även om jag har haft filmanalys och liknande ämnen genom mina utbildningar, är de långt från desamma och blir både ett nöje och utbildande...

Även om min och Pavos filmsmak är något annorlunda, och kanske just därför, så har jag sett några filmtitlar i ett annat ljus. Jag har nödvändigtvis inte ändrat min huvudsakliga uppfattning...men kan se på filmmakarens arbete och vision med ny respekt.
Trots att en film, eller kanske bok, serie eller musikskiva, inte faller inom det smakspektrumet man har, finns det oftast något bra att bära med sig. Inte alltid, men oftast.

Något vi var rörande överens om var kvalitén på Pixars arbete. Oavsett historia eller uttryck som Pixars filmer har eller får, märks det att studion arbetar hårt för att göra varje sekund av berättelsen värd att ta del av. Man vill bara se mer och mer...

Känslan av genomarbetat hantverk, skicklighet i manusarbetet och det konstnärliga uttrycket gör deras filmer omöjliga att inte älska.

Så det var, efter våra samtal, extra roligt att gå tillsammans med sambon Anna för att se den engelskspråkiga versionen av Pixars senaste film Upp.

Under 40-talet träffas Carl och Ellie. De båda hyser samma intresse för äventyr och upptäcksresanden, främst den berömde Charles F. Muntz. Ellie drömmer om att få resa till Paradis vattenfallet i Sydamerika och Carl lovar att de en dag ska resa dit tillsammans. Åren går, Ellie och Carl gifter sig och förbereder sig att resa söderut. Men olika missöden hindrar dem från att åka och snart är de pensionärer. När Ellie dör, bestämmer sig Carl för att hedra sin hustru genom att göra resan till Paradis vattenfallet. Efter att ha fyllt hundratals ballonger med helium tar han huset med sig och försvinner bort. Carl har dock fått en ofrivillig medresenär, scoutpojken Russel.

Tillsammans kommer de till Sydamerika och hamnar nära Paradis vattenfallet, men det finns flera hinder att överstiga innan Carl har nått sitt mål...och de måste skynda sig innan allt helium läckt ut ur ballongerna...

Son vanligt för Pixar är Upp inget undantag i ögongodis. Varje miljö, föremål och karaktär känns härligt levande och ändå som hämtade ur en sagobok. Även om handlingen, i sin helhet, kan anses en aning platt eftersom målen karaktärerna har är hårt spikade och allt följer en mycket linjär handling, så finns det oväntade överraskningar

Carl är en mångsidig karaktär, som visserligen har sina stunder av arg gammal gubbe, men också en kärlek och äventyrslystnad som bryter loss honom ur griniga gamla gubbar-mallen.
Russel är ungdomligt naiv och för spontan för sitt eget bästa, men som på så vis blir en bra motsats till Carl.

Äventyret är fullt till bredden av skratt, värme och genuin glädje. Detta är en film jag genuint kan rekommendera alla med barn eller barnasinnet kvar. Vi satsade på att se den i 3D och blev inte besvikna. Den var, om inte bättre, så minst lika imponerande som Ice Age 3 att se genom de fula men effektiva 3D-glasögonen.

Who is watching the Watchmen?

Om det är något jag tycker är både underhållande, intressant och spännande så är det adaptioner av olika slag, både bra och dåliga. Med adaptioner menar jag här historier tagna från ett medium, som exempelvis bok eller serie, som flyttats över till ett annat, vanligast som film.

Numera blir det vanligare och vanligare med att göra filmatiseringar av serietidningar, där Spider-man och Iron Man är några av de senare... Även fast försök att göra sådana tidigare har gjorts, så har de saknat en de effekter som inte var möjliga att genomföra före cgi och datoreffekter.

Ted Stridh, min vän och redaktören för Digitalcomics.nu, gav mig ett exemplar av filmen Watchmen baserad på serien med samma namn. I ärlighetens namn gick jag inte och såg denna på bio när den hade premiär i våras. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, plus att hypen kring filmen blev lite för mycket och jag tappade intresset fort. Nu, efter att ha sett den, kan jag känna en viss förlust i att inte ha sett den på bioduken.

Att förklara handlingen i en så komplex berättelse skulle inte ge innehållet den rättvisa bild den förtjänar, därför funderar jag istället på några värderingar filmen innehåller.
Som namnet antyder är det en Superhjälte-film, men mycket mer komplicerad. Istället för att ha de självklara hjältarna med osviklig moral och godhet, som exempelvis Stålmannen, är kostymhjältarna här vanliga människor.
Ursprunget är att samhället varit så nära kriminell kollaps för att lagen inte kunnat hålla jämna steg i utvecklingen, så maskerade en grupp självutnämnda rättsskipare (s.k. Vigilante, som exempelvis Batman) sig i maskeraddräkter och börjar ta hand om brottslingar på egen hand.

Allt eftersom deras insats uppskattas tar de sina alter egon på större allvar, lägger ner mer tid och energi på dräkter, etc. Flera av dessa alter egon går dessutom i arv till en ny generation. Problemet är att eftersom de förklädda brottsbekämparna just är människor, betyder att de inte är resistenta mot korruption och kan få en vriden uppfattning om sin egen moral.
Vad som gör filmen Watchmen så sevärd är, förutom ett oerhört välskrivet manus och utmärkta skådespelarprestationer, dess syn på den mänskliga förgängligheten och att ideal sällan är detsamma som handling. Trots att flera av hjältarna har som avsikt att göra gott för rättvisan, blir deras handlingar grövre än brottslingarnas.

Poängen är att den tidigare så klara skiljelinje mellan hjälte och skurk, svart och vitt, smetas ut till ett grått spektrum där de individuella handlingarna går att ifrågasätta och har konsekvenser som inte kan förutses. Som livet är utanför en serietidning...
Det gjorde serien Watchmen så uppskattad när den publicerades under 1986-87, och också nu när filmen kom 2009.

För den som funderar på att se filmen men tvekar, den är lång men oerhört välberättad. Miljöer, karaktärer och dialog har noga omvandlats och är en ren fest för ögat. Förutsätter du att den ska vara enkel att förstå med givna roller i fråga om gott och ont, så rekommenderas att hyra Stålmannen istället...

Distrikt nio

Efter en intensiv helg och en lika intensiv vecka, var det skönt att ha en lugn och skön lördag. Att få sova långt in på förmiddagen tillsammans med att inte ha några större åtaganden passade mig utmärkt. Det enda aktiva jag och Anna gjorde var att hamna på biografen för att se District 9.

Jag hade egentligen tänkt, som nämnt, ta det lugnt hela dagen...men det är sällan man blir bjuden på bio, så det kändes som en stor miss att säga nej. Särskilt med tanke på hur bra filmen visade sig vara.

Det är förvånande hur lite jag egentligen visste om District 9, första gången jag hörde talas om den var bland förhandstittarna när vi gick för att se Year One. Oavsett vilket så fångades mitt intresse och jag blev inte besviken.

Om filmen verkligen är den milstolpe inom modern Science Fiction som många påstår, väntar jag att ha åsikter om ett tag till...men det finns inget sätt att förneka att den innehöll en hel del nya vändningar och händelseförlopp jag inte kunde förutsett.

1982 strandar ett rymdskepp ovanför Johannesburg i Sydafrika. Ett stycke av skeppet skall, enligt rapporter, ha fallit av och därefter gjort det omöjligt att starta. De insektsaktiga utomjordlingarna förs ner till markytan i ett inhägnat område som kom att kallas Distrikt 9.

28 år senare beslutar MNU, en organisation som bland annat tar hand om arbetet kring att ta hand om den utomjordiska populationen, att samtliga ska omlokaliseras till ett annat område.
Under avhysningsarbetet utsätts Wikus van de Merwe, en av MNUs byråkrater och ansvarig för omlokaliseringen av de 1,8 miljoner utomjordingarna, för en okänd substans som har förödande konsekvenser för Wikus.

Att delar av filmen är gjord som en dokumentärfilm eller filmad från övervakningskameror lite varstans, ger en intressant effekt på historieberättandet. Bland annat av hur blåögda och naiva inställningar de intervjuade har om situationen, men också för att det ger en sådan känsla av realism...uttalanden från politiker eller nyhetsuppläsare känns genuina och något som skulle ha kunnat sändas i dagens media.

För de som gillar Science Fiction är filmen självklar...och ni som gillar en film som viker av från det traditionella och innehåller nya vinklar, kanske ska överväga att faktiskt se den. Om inte på bio så åtminstone på video. Det är en välgjord rulle som förtjänar att ses.

Vi la också märke till att Hayao Miyazakis nya film Ponyo - På klippan vid havet visas på bio, så inom kort hamnar vi säkert på den också...vi är ju båda sålda på Miyazakis filmer.

Äventyrslystnad

Efter att ha haft Indiana Jones i tankarna ett tag så slog det mig att jag ville göra en liten hedersbetygelse till en av 80-talets största filmsuccéer. De innehöll alla de rätta elementen; spänning, skatter, jakter, goda hjältar, onda skurkar och inslag av det övernaturliga.

Och trots att man försökt spinna vidare på Indiana Jones som koncept, med tv-serier och den nya filmen från 2008, så är det 80-talets tre filmer som är de bästa och mest underhållande.



Så hur valde jag att göra bästa möjliga hedersbetygelse? Jo genom att jag låta min figur, draken Dean, klä sig i Jones jacka och hatt för den rätta känslan.

Dessutom tänkte jag passa på att inte enbart visa den färdiga bilden utan också skissen och den tuschade versionen. Hela arbetscirkeln, skulle man kunna kalla det.





Det slog mig under arbetet att Dean verkligen passar i hatt. Man kanske skulle spinna vidare på det här konceptet...hade kanske varit spännande läsning? Kan vara något att ha i åtanke...

Nu när bilden är avslutad så kanske man skulle gå och unna sig en filmkväll...något med äventyr och skattjakt...jag blev så sugen igen av någon anledning...

Bibelparodi

Trots att filmen Year One inte fanns med på min och Annas sommarlista, var den en given film att se så fort vi såg att den skulle komma. Av en slump fick vi en biosalong för oss själva, förvisso inte en enorm salong...men likväl bara vi i ett helt rum ensamma. Det är nog en av få gånger som jag vågar kommentera en film på bio utan att vara rädd för publikens vedergällning.

Vi tycker båda bra om Jack Black och de flesta av hans filmer, även om han har en tendens att spela ungefär samma roll i alla...en variant på sin rollfigur i Tenacious D.

Year One inleds med att jägaren Zed och hans kompis Oh bannlyses från sin primitiva stam för att Zed har trotsat byns enda regen, att inte äta av kunskapens träd. Eftersom Zed nu tror sig ha all kunskap värd att ha, ger han och Oh sig av för att upptäcka vilket stort öde Zed är ämnad för.
På vägen stöter de på Abel och Cain, Abraham och Isak för att slutligen hamna i Sodom och Gomorra...

Year One är gjord i samma anda som Monty Pythons film Life of Brian, den använder de klassiska bibelhistorierna och låter Zed och Oh vandra mellan de olika historierna som om de inträffade strax efter varandra. Till skillnad från Monty Python, är Year One högljuddare och vulgärare, men sällan utan en direkt anledning som har relevans för situationen.

Som exempelvis när Zed och Oh lämnar Abrahams lägerplats.
Var är vi påväg?
Till Sodom.
Sa inte Abraham att stan skulle förstöras av himmelsk eld?
Jo, men glöm inte att det är samma kille som vill skära av en bit av allas penisar för att han tror gud sagt det...

Slutresultatet är kanske inte lika välgjort eller välskrivet som Life of Brian, i frågan om Bibelparodier, men har trots det en charm och lockar till många skratt. Det bästa man som besökare kan göra när det gäller att besöka en film av den här humortypen är att släppa alla förväntningar och bara titta. Allt blir mycket roligare då...

En trailer som fångade mitt intresse var för en film kallad District-9, någon slags science fiction-film som jag inte ens visste var på väg...men verkade mycket intressant.

Halvblodsprinsen

Jag var inte en stor Harry Potter-fantast i samma stund som första boken publicerades. Det var först när det började bli dags för en svensk version av den tredje boken (Fången från Azkaban) som jag började läsa dem.

Det vore dumt att förneka att jag blev mycket fäst vid historien, karaktärerna och de nya världar som J.K. Rowling öppnade upp för läsaren. Tyvärr kan jag känna att böckerna allt eftersom de publicerades blev vattnigare, mer utspädda med handling som inte för historien vidare. I det här fallet berodde det nog på att ju större J.K. Rowling blev, ju mindre inflytande vågade hennes redaktör ha över henne.
Böckerna är mycket bra, men hade behövts kortas ner en del där den stillastående handlingen känns frustrerande. Främst i den sista boken.

Så idag blev det en tripp till biografen för att sen den sista filmen på Annas och min lista över sommarens biofilmer. Den försenade sjättefilmen i serien om pojktrollkarlen med blixtärret; Harry Potter och Halvblodsprinsen.

Harry och hans vänner ska just inleda det sjätte året vid Hogwarts. Tiderna är bistra och lord Voldemorts influenser är överallt att finna. För att avslöja Voldemorts hemlighet, varför han överlevde, börjar Albus Dumbledore och Harry att forska i Voldemorts förflutna.

En ny lärare har anlänt till skolan, den egentligen pensionerade Horace Snigelhorn, som har till hobby att vara på god fot med elever han tror skall få betydande positioner i Trolldomsvärlden. Horace bär på många av de svar som Harry behöver för att rusta sig för den slutgiltiga kampen. Men inte nog med att Harry måste få svar på sina frågor, han måste samtidigt tackla alla utmaningar och problem som vardagen har för en tonåring.

Den sjätte filmen är både mörkare, sorgligare och innehåller åtskilliga lösa trådar som skall knytas samman med den sista filmen i serien. Som egen historia vacklar Halvblodsprinsen något, jämfört med de tidigare filmerna och böckerna. Som historia är det tydligt att det är en startsträcka inför den avgörande finalen i Harry Potter och Dödsrelikerna.

Filmen i sig var underhållande, alla relevanta delar fanns med och mycket av det som klippts bort saknades inte märkbart. Scenen i havsgrottan kändes dock som om de tjuvlånat rekvisita från Stålmannens fästning, kvadratiska kristaller i massor...
För ett Harry Potter-fan är filmen ett givet måste och för alla andra som uppskattar en magisk historia berättad bra, är den fullt tillfredställande.

En mer utförlig recension kommer inom kort på DigitalComics.

Ice Age 3(D)

Anna kom med önskemålet att vi skulle gå på bio idag. Jag var inte sen att instämma och vilken film var vi rörande ense om. Vi har båda gillat Ice Age sen den första filmen kom.

Saken var klar, det var Ice Age 3 som vi skulle gå och se. Men eftersom jag hört en hel del positivt om den nya 3D-tekniken och de nya 3D-glasögonen, föreslog jag att vi skulle prova den också. Dyrare var det, men om man inte provar kan man inte veta om den nya tekniken är bra... Plus att det gav oss en ursäkt att gå till Entré, det nya varuhuset som inhyser stans enda biograf med 3D.

Så vad handlar Ice Age 3 om?

Mammutarna Ellie och Manny väntar tillökning och ser fram emot det lugna familjelivet. Sid, sengångaren, vill så gärna vara en aktiv del i Ellie och Mannys familjeliv, men eftersom Manny inte tycker Sid är passande som varken barnvakt eller förälder ger sig Sid av för att sura. Han hittar då tre ägg som han väljer att adoptera.

Genom en serie omständigheter försvinner Sid ner i en underjordisk värld där dinosaurierna fortfarande existerar. Resten av gruppen måste därför ge sig av ner för att hitta honom. Till sin hjälp har de vesslan Buck, vildmarksexpert.

Det var länge sedan vi skrattade så mycket och så ofta. Av naturliga skäl är man alltid orolig vid uppföljare, eftersom risken är stor att mycket av charmen skall ha försvunnit och inget nytt och originellt finns. Men Ice Age 3 var verkligen värd att se. Allt som gjorde de andra filmerna bra finns kvar, tillsammans med att mycket nytt och passande har lagts till så att det blir en naturlig utveckling av historien från de tidigare filmerna.

Hur var då 3D-tekniken? Direkt när vi kom in i lokalen fanns en liten hemmagjord skylt vid glasögonen där det stod 3D filmen ses bäst med 3D-glasögon...som, när filmen startade, kändes ganska onödig. Du kunde inte se filmen utan glasögonen helt enkelt, den var mycket suddig. Av naturliga skäl, för med glasögonen på blev allt kristallklart och faktiskt mycket imponerande!

Min senaste 3D-erfarenhet med glasögon var de gamla med en röd och en grön lins som man skulle titta på bilder i en tidning med...som jag tyckte var grötig och huvudvärksframkallande. Mellan den upplevelsen och denna nya kändes tekniken ha rest ljusår framåt. Med undantag från för hastiga rörelser i filmen, som kändes lite flimrande i bilden, var upplevelsen kanon och mycket givande.

Den enda stora nackdelen är den oerhört fula designen AV glasögonen...som ser ut att vara hämtade från den mörkaste glasögonperioden under 80-talet. Hela salongen såg ut att vara kopior av Roy Orbison eller Göran Persson...


Men står du ut att se lite fånig ut en stund (som vi gör här), har ett par kronor extra...prova att se en film med den nya tekniken. Det är faktiskt en intressant och spännande upplevelse. Man kan bara undra vart den här utvecklingen kommer att leda..?