Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult

I samband med att fira en födelsedag med den närmaste och käraste, så kom ett förslag från familjen: varför inte gå på bio tillsammans?
Det var ett utmärkt förslag, tyckte jag...varför köpa onödiga ting när man kan köpa en upplevelse som alla kan njuta av. Och filmvalet var inte svårt heller...alla ville se den nya Åsa-Nisse filmen: Wälkom to Knohult

Ett perfekt förslag, tyckte jag. I och med att jag arbetar mycket med figuren, genom mitt arbete med Humorklassiker, så kändes det inte mer än rätt att se hur man valt att tolka denna ikoniska Smålänning. Biobesöket kom och gick, min spontana reaktion var...att det var värt varenda krona.

Tillvaron står still i det lilla samhället Knohult, där få av det moderna samhällets influenser sätter spår på tillvaron. Åsa-Nisse, tillsammans med grannen och vännen Klabbis, spenderar hellre dagarna med tjuvskytte, uppfinnande och att ligga på soffan. Sedan en tid tillbaka har vattnet slutat komma hemma hos Åsa-Nisse, vilket gör hustrun Eulalia frustrerad till den grad att hon köper Champis för att tvätta sig och vattnar gräset med hembränt. Detta tvingar Åsa-Nisse till handling och han bygger en dunderpump för att tillfredställa vattenbehovet. Det visar sig dock att pumpen istället hittar olja och hela bygden ser chansen att bli oljemiljonärer... Men inblandning från ett Skånskt oljebolag och Sveriges stadsminister gör situationen mer än komplicerad...

Mycket av kritiken som hörts i media mot filmen har handlat om att buskis är en dålig humorform. Men komikern Henrik Dorsin, som varit med och skrivit manus till filmen, har påpekat att man snarare inspirerats av amerikanska komedier från 80-talet som Nakna Pistolen eller Rosa Pantern, vilket jag tyckte syntes. Det finns en lekfullhet i vad som händer och i hur karaktärerna interagerar med varandra. Andan filmen bygger upp gör det fullt möjligt för de mest bisarra och skrattretande situationerna att uppstå och locka tittarna till skratt.
Jag föredrar personligen den här formen av humor i film och på tv, jämfört med svåra och mer storstadsorienterad humor som i Vuxna människor eller Solsidan.

Naturligtvis finns moment som inte känns helt genomtänkta eller som inte leder dit man ser att manusförfattarna hoppades, men det är ett problem som finns i alla filmer jag någonsin sett. Inget är perfekt. Att det använda grova sex-relaterade ord ett par gånger kändes både fel och onödigt, med tanke på att det är en familjefilm...bortsett från dem så var det en film hela familjen kunde njuta av.

Något jag kan, personligen, känna ett agg mot är när Skånska porträtteras som det svarta fåret bland svenska dialekter, en fördom flera i landet har och gärna bibehåller. I filmen framställs en väldigt stereotypisk bild av Skånska och Skåningar, men som jag personligen snarare tolkade som ett slag mot fördomarna än en porträttering av hur det verkligen är. Den som ser på Åsa-Nisse och tror vad som visas är en sanningsenlig representation av Skåne bör nog se över sina förutfattade meningar...själv skrattade jag gott.

Över lag var det en väldigt rolig och käck film som samtliga skådespelare kan vara stolta över. Det är sällan det görs en komedi här som faktiskt är en komedi, snarare än snorkiga storstadsbor som fäller syrliga kommentarer eller inte tänker innan de agerar.
Personligen skulle jag inte ha något emot att det gjordes en till...kan man göra, till synes, oändliga Beck och Mankell-filmer, så borde det inte vara svårt att göra lite komedi med nu när de hitta rätt.

RIP Leslie Nielsen

Jag fick under dagen höra att Leslie Nielsen, en av mina favoritskådespelare i komedigenren, har gått bort i sviterna av en lunginflammation. Det var, givetvis, en mycket sorglig nyhet...

Ända sedan jag som barn såg Nakna Pistolen-filmerna har jag älskat Leslie Nielsens komik och rollprestationer. Givetvis har inte alla produktioner han varit en del av varit lysande, men hans närvaro har alltid satt en specifik prägel på innehållet. Få komiker är beredda på att bjuda på sig själv så mycket som han var villig att göra...och det gav hans humor en särskild klass.

Vi har sett Nielsen i så många titlar under årens lopp att det är svårt att minnas dem alla utan en fusklapp. Inte bara filmer utan lådvis med tv-serier har han satt sin prägel på som gästskådespelare... För någon som arbetat med skådespeleri sedan 1950 har sannerligen hunnit med en hel del sin livstid.

Jag kommer sakna honom och hans komik, men han lämnar ett arv till alla de som följer hans fortspår eller bara vill njuta av hans humor. Tack för allt Leslie!

(Foto: IMDB.com - Airplane - 1981)

Leslie Nielsen
11 Februari 1926 - 28 November 2010

"Cheer up, Ed. This is not goodbye. It's just I won't ever see you again."

Lt. Frank Drebin, Naked Gun 33 1/3: The Final Insult (1994)

Humorn som försvann

Är det något jag älskar så är det Brittisk humor. Med det sagt ska det erkännas att det konsumeras både en och annat Amerikansk humorserie och film emellanåt, men det är något speciellt med det Engelska sättet att leverera skämt eller annan komik som faller mig på läppen. Dagar med mycket jobb är ett par avsnitt riktigt torr humor det som får mig att möta mina deadlines med ett leende, hur sent det än blir...

Med olika mellanrum försöker ju också Amerikanerna lägga beslag på Brittiska humorserier, mestadels genom att försöka göra en egen variant på programmen. Och det allmänna resultatet är...inte bra.

Några exempel på serier som jag sett Amerikanarna försöka omvandla är Couplings, The IT Crowd, Fawlty Towers, Dad´s Army, Red Dwarf och många fler finns... Nu måste jag påpeka att det inte är särskilt ovanligt att licenser på programidéer säljs mellan bolag och länder, det skulle vara väldigt magert i svensk tv om så inte skedde. Majoriteten av de program som produceras är inköpta, ofta från England.

Men det finns en mentalitet i USA att vilja göra om olika medier, inte bara TV-serier utan också böcker är vanligt att de arbetas om för en amerikansk publik. Främst därför att de inte innehåller referenser som Amerikanarna kommer kunna relatera till, vilket låter udda men tydligen är ett stort problem. Den generella amerikanaren bryr sig bara om...Amerika...tydligen.

Därför måste allt material tydligen omarbetas. Eller, vilket förmodligen är närmare sanningen, måste verka komma från amerikanarna själva. För i regel, när det gäller ovan nämnda serier, är många gånger manusen överlag identiska med sina ursprungsversioner med ett fåtal ändringar, den stora skillnaden är att det är nya skådespelare. Problemet, som jag ser det, är att ersättningsskådespelarna sällan har lika mycket kemi och komisk talang jämfört med de som gjorde serien från början. Amerikanarna är bara stiligare, vackrare och, det viktigaste för producenterna, Amerikaner.

Ibland görs en så enorm omskrivning att serien tappar det sting den hade ursprungligen. Serien hade kanske överlevt något sådant, chanserna är små där, ifall de då valt att byta titel. Men då är frågan varför en licens köptes eller förhandlades från början?

Lyckligtvis dör de flesta sådana försök redan med pilotavsnittet och kommer i regel aldrig ut på marknaden. Så var fallet med bland annat IT Crowd och speciellt Red Dwarf, där pilotavsnittet läckte ut och finns att se om man vet var man ska leta. Som kuriosa är det kul att få se, men att producenterna trodde att den versionen skulle bli jämbördig originalet och förhoppningsvis trumfa den, är skrattretande.

Observanta har säkert, vid det här laget, noterat att jag inte nämnt en serie som faktiskt överlevt sin översättning från brittisk till amerikansk; The Office. Den är undantaget som bekräftar regeln och var en glad överraskning. Här insåg produktionsbolaget att det inte var en idé att bara byta ut skådespelarna och ändra några skämt, här behövdes en smart makeover där de faktiskt lyckades överföra essensen av serien mellan de två kulturerna. Huruvida man föredrar den ena versionen över den andra blir en smaksak. Den brittiska versionen är mer verklighetsorienterad i sin fejkad dokumentär, medan den amerikanska kör i en mer traditionell humorstil. Man får ta den som känns bäst personligen.

Det som slår mig, när jag sitter här och skrattar, är att originalutförandet alltid har något särskilt som gör den speciellt. Ska man arbeta om det, till en annan språkversion eller till ett annat medium, måste man förstå vad som gör ursprungsversionen bra och populär. För missas den biten i översättningen...är mycket tid, pengar och ansträngningar bortkastade!

Komisk IT-support

Under en tid har Ted Stridh uppmanat mig att leta upp och titta på en brittisk tv-serie som han är mycket förtjust i, med motivationen att jag också kommer älska den. Övertygelsen var tydligen så stark att den skulle falla mig på läppen, att han skickade ner ett exemplar av seriens första säsong till mig. Tydligen hade Ted valt att ersätta sin samling med en box och donerade därför skivan vidare...

The IT Crowd utspelar sig i källarvåningen på Reynholm Industries där de båda IT-ansvariga Roy och Moss, två minst sagt patetiska och asociala nördar, håller till om dagarna. De får sällskap av Jen, vars IT-kompetens är att kunna skicka epost. Tillsammans försöker de lösa de vardagssituationer som uppstår och försöker hålla sig på god fot med den alltid lika oförutsägbara chefen.

Jag kan inte förneka att Ted hade rätt. Jag har sett igenom den första säsongen och skrattat så innerligt. Även om karaktärerna i serien är udda och egensinniga så är det omöjligt att inte kunna känna sympati för dem och ändå skratta när de gör bort sig.

Det var inte förvånande att se att det var Graham Linehan, samma manusförfattare som varit med och utformat Black Books, som låg bakom denna succé.

Har du en chans att se ett avsnitt eller två, ta den...är det något britterna kan, så är det sannerligen humor.
Det är tråkigt att vi aldrig når samma kvalité i våra komediserier, vi har en tendens att hålla dem för nära verkligheten istället för att utforska möjligheterna i det absurda eller överdrivna.

Dylan Moran, live!

För några dagar sedan ringde telefonen med en ovanligt ivrig ton.
I andra änden fanns en mycket exalterad Andreas som ivrigt berättade att han hade skaffat en biljett åt mig till en stand up med den Irländske komikern Dylan Moran som skulle hållas i Malmö.

I vanliga fall vill jag veta i förväg när vänner lägger ut pengar på dyra biljetter åt mig...men i det här fallet var det en mycket glad överraskning! Jag är ett stort fan av tv-serien Black Books där Moran spelar den mycket udda bokhandlaren Bernad Black, så att få gå och se honom live, praktiskt taget runt hörnet, kunde jag inte säga nej till!

Så idag var det äntligen dags för Andreas och mig att mötas upp utanför Konserthuset för att ta plats för två timmars skrattfest, förhoppningarna var utan att överdriva mycket höga!
Lyckligtvis levde Dylan upp till våra förväntningarna och gick ut från föreställningen med träningsverk i både mun och mage.


Dylan Moran har en fantastisk förmåga att både vara saklig, fundersam och väldigt udda i sitt framförande, men hur extrem han än framställer sig så går det att känna igen sig själv i allt. Och hur han, tillsammans med sitt vanliga material, träffsäkert kunde prata om både Malmö, Sverige och vår kultur gjorde att föreställningen kändes mer äkta och underhållande. Det upplevdes inte som om det bara var samma show som han gjort överallt, utan som en monolog till oss personligen.

Om du har en chans att se honom, live eller på annat sätt, gör det. Han är värd att se och höra!

På tal om Seinfeld

Är det någon annan som följer repriserna av Jerry Seinfelds komediserie med samma namn?

Även om jag inte var en större fantast av Seinfeld medan den sändes som ny, så har jag verkligen uppskattat den nu när repriserna visas på åtskilliga kanaler. Den humorn och de situationer Jerry och hans vänner råkar ut för i sina göromål tilltalade mig inte som tonåring, men nu kan jag sympatisera med så gott som alla i serien...vi lever och lär som ordspråket går.

När jag satt och gjorde en ansiktsövning på min CintiQ-platta fick jag en idé och grupperade om dem. Och det blev något speciellt över den...åtminstone jag fick en liten känsla av ett visst nämnt humorprogram...skulle inte det här gänget se ut att bo några hus längre ner på Jerrys gata?

Redaktionshumor

Det var ett tag sedan jag tecknade någon form av stripp...så jag kunde inte mostå frestelsen att prova på igen. Det känns att det är ett tag sedan sist, men jag ska nog få upp tempot igen!

Jag skulle ljuga om jag sa att detta inte var en situation som frilansaren ofta hamnar i...den enda trösten är att man blir bättre och bättre på att kompromissa, argumentera och acceptera...kunden har, som bekant, nästan alltid rätt!