Alice in Wonderland

Häromdagen var det åter dags att ta en tur till biografen. Anna ville verkligen se Tim Burtons tolkning av Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet och självklart kunde jag inte låta bli att följa med. Men det var ganska tydligt när vi satt där i biostolarna och ljuset släktes, att det inte var den vanliga Alice...

Alice har mardrömmar som barn, hon drömmer hur hon faller ner i ett djupt hål och udda figurer stirrar på henne när hon nått botten. Hennes far tröstar henne och försäkrar att alla har udda drömmar och tankar ibland.

När Alice är 19 tas hon till en förlovningsfest. Hon står inte ut med att behöva ta livsavgörande beslut och springer istället iväg efter en vit kanin hon sett stryka runt herrgårdens trädgård. När hon tittar ner i det hål kaninen försvunnit ner i, tappar hon balansen och faller ner. Väl i botten på hålet kommer hon till Underlandet, men de hon möter är inte säkra på att hon är den rätta Alice...

Det är viktigt att påpeka att denna filmatisering snarare känns som en uppföljare än en huvudfilm. Även om Alice är förvirrad över att vara i Underlandet, så pratar de andra karaktärerna ständigt om att allt är annorlunda sedan förra gången hon besökte deras värld. Det är givetvis ett sätt för Burton att ändra så att han kan ha en ung kvinna istället för en liten flicka i huvudrollen. Anledningen är enkel, den här filmen satsar snarare på att vara en fanatsy-historia med action-moment än den saga som handlar om att besöka en plats där all logik är snedvriden.


Även om samtliga figurer Alice möter är charmiga och intressanta, så har flera av dem tydliga brister. Ett stort plus är för de effekter som får spelkortssoldaterna att se ytterst levande ut, trots att de uppenbarligen är just spelkort. Cheshire-katten var ytterst charmig och Stephen Fry var ett perfekt val att ge röst åt karaktären!

Johnny Depp gör också en lysande Galen Hattmakare, men i likhet med Helena Bonham Carter som den Röda Drottningen, så börjar det bli inflation på dessa skådespelare i Burtons filmer. Frågan är om Burton kommer att ha med dem i sitt nästa projekt också, eftersom han inte verkar våga vara utan dem längre.

Att göra om handlingen till vad som mer påminner om ett fantasy-epos än den saga den ursprungligen är, framkallar blandade känslor. Det känns spännande att de ökat hastigheten på historien och gett Underlandet fler aspekter att vara en farlig värld, men att påskina att Alice är den stora räddaren och frälsaren, med tydliga referenser till Jeanne d'Arc, blir för mycket. Detsamma gäller den Sagan om Ringen-inspirerande sammandrabbning i slutskedet av historien. Att Alice är den som är utvald att leda en revolution där alla de klassiska figurerna nu är frihetskämpar blir lite för mycket...och om hon besegrar den omtalade Jabberwockyn så vinner hon, oavsett hur mycket större och starkare den Röda Drottningens arme än är.

Trots allt ÄR det en väldigt underhållande film, även om den skiljer sig markant från sin ursprungskälla. Jag var nöjd efter att ha sett den och effekterna var väldigt spännande i 3D.

Upp, upp och iväg...

Sedan ett tag tillbaka har jag då och då diskuterat film med en fotoredigerings kollega. Det är lustigt hur man kan spendera en hel del tid tillsammans och ganska sent inse ett gemensamt intresse, men så är det ofta när det huvudsakliga diskussionsämnet är arbetet man har framför sig.

När jag dessutom fick veta att han innehar en magisterexamen i film, kändes det extra roligt och intressant att diskutera ämnet. Även om jag har haft filmanalys och liknande ämnen genom mina utbildningar, är de långt från desamma och blir både ett nöje och utbildande...

Även om min och Pavos filmsmak är något annorlunda, och kanske just därför, så har jag sett några filmtitlar i ett annat ljus. Jag har nödvändigtvis inte ändrat min huvudsakliga uppfattning...men kan se på filmmakarens arbete och vision med ny respekt.
Trots att en film, eller kanske bok, serie eller musikskiva, inte faller inom det smakspektrumet man har, finns det oftast något bra att bära med sig. Inte alltid, men oftast.

Något vi var rörande överens om var kvalitén på Pixars arbete. Oavsett historia eller uttryck som Pixars filmer har eller får, märks det att studion arbetar hårt för att göra varje sekund av berättelsen värd att ta del av. Man vill bara se mer och mer...

Känslan av genomarbetat hantverk, skicklighet i manusarbetet och det konstnärliga uttrycket gör deras filmer omöjliga att inte älska.

Så det var, efter våra samtal, extra roligt att gå tillsammans med sambon Anna för att se den engelskspråkiga versionen av Pixars senaste film Upp.

Under 40-talet träffas Carl och Ellie. De båda hyser samma intresse för äventyr och upptäcksresanden, främst den berömde Charles F. Muntz. Ellie drömmer om att få resa till Paradis vattenfallet i Sydamerika och Carl lovar att de en dag ska resa dit tillsammans. Åren går, Ellie och Carl gifter sig och förbereder sig att resa söderut. Men olika missöden hindrar dem från att åka och snart är de pensionärer. När Ellie dör, bestämmer sig Carl för att hedra sin hustru genom att göra resan till Paradis vattenfallet. Efter att ha fyllt hundratals ballonger med helium tar han huset med sig och försvinner bort. Carl har dock fått en ofrivillig medresenär, scoutpojken Russel.

Tillsammans kommer de till Sydamerika och hamnar nära Paradis vattenfallet, men det finns flera hinder att överstiga innan Carl har nått sitt mål...och de måste skynda sig innan allt helium läckt ut ur ballongerna...

Son vanligt för Pixar är Upp inget undantag i ögongodis. Varje miljö, föremål och karaktär känns härligt levande och ändå som hämtade ur en sagobok. Även om handlingen, i sin helhet, kan anses en aning platt eftersom målen karaktärerna har är hårt spikade och allt följer en mycket linjär handling, så finns det oväntade överraskningar

Carl är en mångsidig karaktär, som visserligen har sina stunder av arg gammal gubbe, men också en kärlek och äventyrslystnad som bryter loss honom ur griniga gamla gubbar-mallen.
Russel är ungdomligt naiv och för spontan för sitt eget bästa, men som på så vis blir en bra motsats till Carl.

Äventyret är fullt till bredden av skratt, värme och genuin glädje. Detta är en film jag genuint kan rekommendera alla med barn eller barnasinnet kvar. Vi satsade på att se den i 3D och blev inte besvikna. Den var, om inte bättre, så minst lika imponerande som Ice Age 3 att se genom de fula men effektiva 3D-glasögonen.

Ice Age 3(D)

Anna kom med önskemålet att vi skulle gå på bio idag. Jag var inte sen att instämma och vilken film var vi rörande ense om. Vi har båda gillat Ice Age sen den första filmen kom.

Saken var klar, det var Ice Age 3 som vi skulle gå och se. Men eftersom jag hört en hel del positivt om den nya 3D-tekniken och de nya 3D-glasögonen, föreslog jag att vi skulle prova den också. Dyrare var det, men om man inte provar kan man inte veta om den nya tekniken är bra... Plus att det gav oss en ursäkt att gå till Entré, det nya varuhuset som inhyser stans enda biograf med 3D.

Så vad handlar Ice Age 3 om?

Mammutarna Ellie och Manny väntar tillökning och ser fram emot det lugna familjelivet. Sid, sengångaren, vill så gärna vara en aktiv del i Ellie och Mannys familjeliv, men eftersom Manny inte tycker Sid är passande som varken barnvakt eller förälder ger sig Sid av för att sura. Han hittar då tre ägg som han väljer att adoptera.

Genom en serie omständigheter försvinner Sid ner i en underjordisk värld där dinosaurierna fortfarande existerar. Resten av gruppen måste därför ge sig av ner för att hitta honom. Till sin hjälp har de vesslan Buck, vildmarksexpert.

Det var länge sedan vi skrattade så mycket och så ofta. Av naturliga skäl är man alltid orolig vid uppföljare, eftersom risken är stor att mycket av charmen skall ha försvunnit och inget nytt och originellt finns. Men Ice Age 3 var verkligen värd att se. Allt som gjorde de andra filmerna bra finns kvar, tillsammans med att mycket nytt och passande har lagts till så att det blir en naturlig utveckling av historien från de tidigare filmerna.

Hur var då 3D-tekniken? Direkt när vi kom in i lokalen fanns en liten hemmagjord skylt vid glasögonen där det stod 3D filmen ses bäst med 3D-glasögon...som, när filmen startade, kändes ganska onödig. Du kunde inte se filmen utan glasögonen helt enkelt, den var mycket suddig. Av naturliga skäl, för med glasögonen på blev allt kristallklart och faktiskt mycket imponerande!

Min senaste 3D-erfarenhet med glasögon var de gamla med en röd och en grön lins som man skulle titta på bilder i en tidning med...som jag tyckte var grötig och huvudvärksframkallande. Mellan den upplevelsen och denna nya kändes tekniken ha rest ljusår framåt. Med undantag från för hastiga rörelser i filmen, som kändes lite flimrande i bilden, var upplevelsen kanon och mycket givande.

Den enda stora nackdelen är den oerhört fula designen AV glasögonen...som ser ut att vara hämtade från den mörkaste glasögonperioden under 80-talet. Hela salongen såg ut att vara kopior av Roy Orbison eller Göran Persson...


Men står du ut att se lite fånig ut en stund (som vi gör här), har ett par kronor extra...prova att se en film med den nya tekniken. Det är faktiskt en intressant och spännande upplevelse. Man kan bara undra vart den här utvecklingen kommer att leda..?