Ständigt denna idrott

Vad det beror på vet jag inte, men det verkar hela tiden som om det dyker upp fler och fler sportinriktade kanaler på tv. Det var något som blev övertydligt i dagarna då kanalutbudet utökades, med mestadels sportkanaler.

Det är inget jag har ett problem med personligen, även om jag inte är ett dugg intresserad av idrott så är jag fullt kapabel att trycka förbi en extra kanal när det hoppas mellan kanalerna på tv:n. Frågetecknet ligger snarare i...om det nu finns så många kanaler, varför ska program på de vanliga kanalerna utgå för sportevenemang?

Förut kunde jag förstå resonemanget att alla inte hade parabol eller kabel-tv och det fanns en anledning till att public service tillgodosåg det behovet. Idag är ju alla sändningar digitala, på ett eller annat vis, så att alla måste ha en box av något slag. Ingen box, inga tv-program alls... Och det är få som därför inte har ett numera ganska brett utbud av kanaler. Där fler och fler innehåller sport.

Specialiserade kanaler är bra...då har man möjlighet att se den typen av program man vill, även om den som väljer utbud sällan har samma smak som jag har personligen...men de finns där åtminstone och ger alternativ. Men trots det bryts det inte sällan för idrott...på tv...på radio...och tjatas in i det sista...

Jag ser inte meningen med sport, förutom den rena hälsonyttan. Kanske är det för att jag inte känner den där primitiva lusten att besegra någon annan på något vis...och om det är driften som sporten ersätter, så tar jag självklart idrott över andra sorters sammandrabbningar med målet att kora vilken ort, län, land...som är bäst. Det är ju trots allt inte länge sen vi drog fram sabel och musköt för att kliva över landsgränsen för att visa patriotism.

Men det är ändå frustrerande när program ställs in för sporten...

Nya PLUS är mest minus!

Har någon tittat på den nya versionen av PLUS som går på SVT?

Jag kan förstå att man tyckte programmet började bli lite gammalt och stelt, redo för en förändring i och med att Sverker Olofsson valde att gå vidare för att göra annat.

Men då ställer man sig den enkla frågan...vad är skillnaden på en liten förändring och en extrem makeover? Till att börja med brukar inte en förändring förstöra helhetsintrycket. Det här nya varianten av PLUS är inte en förbättring, det är en radikal försämring...tyvärr.

Sverker Olofsson i PLUS (bild © SVT)

Vad jag gillade med konceptet till PLUS var att det inte var ett underhållningsprogram, det var ett program om konsumentupplysning. Syftet var att varna för bristfälliga produkter, oseriösa företag, informera om rättigheter, etc. Inget man skrattar åt, men saker som kan vara viktiga att veta. Programmet var uppdelat i små segment där varje segment tog upp ett ämne, gick igenom det och avslutades. Dessutom var Sverker Olofsson en, lämpligt nog, ettrig journalist som alltid krävde raka svar utan att bli otrevlig eller ta till skamgrepp.

Finns det verkligen i det nya PLUS? Ärligt talat tycker jag inte det...

Att programmet är en timme långt och istället har tre programledare stör mig inte alls. Det ger dem ju möjligheten att både ta upp fler och större frågor. Tyvärr är det inte så jag upplever att de gör. Istället är det tydligt att SVT tjuvkikat på betalkanalernas "infotainment" program och försökt göra ett eget.

Charlie Söderberg, Åsa Avdic och Mathias Andersson (bild © SVT)

Extra tydligt att det verkar vara precis vad som hänt, är att de tagit in Mathias Andersson och Charlie Söderberg från Lyxfällan på tv3. Inget dåligt val, eftersom de båda gjorde ett bra jobb i Lyxfällan, problemet är att de för över exakt samma programidé till ett program som ska tipsa sina tittare om olika faror och ge råd.

Charlie Söderberg gör en fullständigt upprepning av sin roll från Lyxfällan och hjälper en utvald familj eller person i varje avsnitt att uppnå något mål. Frågan jag ställer mig är "varför just dem?"
Inte för att de inte förtjänar att få hjälp, självklart...men vad som särskilde dem från alla andra som sitter i samma situation och behöver samma hjälp? Det är samma slöseri av resurser på en när samma kunnat hjälpa många, en tanke som ofta slår mig när man ser program som Extreme Home Makeover, där en familj får hjälp värd x antal miljoner.
Personporträtt var vanliga i gamla PLUS, men där handlade det om att de fick berätta sin egen historia och varna andra. Nu går istället programledaren in och ska ställa saker till rätta personligen.

En vanlig programpunkt var när varor och produkter testades för att det skulle utrönas vilka som faktiskt levde upp till vad som utlovats, en punkt som fortsätter nu med Mathias Andersson. Denna punkten har tappat en stor del av sin seriösa ton, att testerna faktiskt gjorts i laboratorium och av forskare, snarare än av en självutnämnd expert i dennes garage. Det är inte den värsta punkten i programmet, men ger en känsla av att resultaten bygga på åsikter snarare än fakta.

Värst punkt är, tyvärr, den Åsa Avdic sköter om...att konfrontera tillverkare eller försäljare av bristfälliga produkter, ta upp rena svindlerier, etc. Det är inte en fråga om att inte försöka, eftersom det gör Åsa, men hon har inte riktigt kraften att faktiskt ställa någon till svars för ett fel.
Hon virrar bort sig i sitt eget resonemang och verkar inte riktigt lyssna på svaren hon får för att kunna klämma åt sitt "offer". Istället verkar hon ha ett manus hon ska följa, men inte riktigt kan minnas, som hon därför tragglar sig igenom med en hel del "öööh" och "eeeh". Att bland annat stå och rita på en vit tavla för att visa sitt resonemang, ha med sig ett gosedjur hon tycker representerar företaget, eller sitta nästan hela programtiden i en bil för att låtsas vara på "polisspaning" gör att åtminstone jag tappade en hel del av den seriösa tonen i programmet.

Att inget segment är fullständigt utan det ska hoppas fram och tillbaka mellan de tre är också ytterst frustrerande...och också något som lånats från betalkanalerna, som i regel sköter det bättre.

Det tråkiga är att i det gamla och i mångas ögon torra PLUS, hann Sverker gå igenom betydligt fler problem, ta upp dem konkret, konfrontera eller intervjua ett par gäster samt ha ett par givande personporträtt. Att på dubbel programtid åstadkomma mindre och inge en betydligt lägre ton av att vara allvarlig eller seriös, är på sätt och vis en bedrift.
Förmodligen är det ett försök att locka publiken som tycker fakta är förbaskat tråkigt och tycker mycket mer om pseudovetenskap och programledarnas personliga åsikter...

Det är inget fel på infotainment, men man måste kunna läsa mellan raderna. Jag uppskattar personligen Penn & Tellers Bullshit, som är ett tydligt pseudovetenskapligt och åsiktsbetonat program. Den stora skillnaden är att de inte nekar till det.
Tvärt om är det en stor del av programidén. Och vet man var de står, så är det lättare att sålla på begreppen.

Men för ett svenskt program som ska syssla med information till konsumenter, så känns det inte riktigt som rätt riktning att gå.

Modern Sherlock Holmes

Jag satt och tittade på den nytolkning som gjorts av den mycket populäre deckarikonen Sherlock Holmes. Både jag och Anna har ett tag sett reklamen för den på tv och har väntat med stort intresse på att få se om den skulle leva upp till de stora förväntningarna.

Och som de flesta brittiska produktionerna så levde den upp till förväntningarna med gott mått.

Istället för att behålla Sherlock Holmes och Dr Watson i sin klassiska tidsålder, har de istället placerats i dagens London. Inte genom, vilket gjorts tidigare med mycket svagt resultat, tidsresor eller liknande...tack och lov.

Watson är hemma efter att ha varit militärläkare i kriget i Afganistan och har kommit hem med en skottskada, på grund av vilken han nu behöver käpp för gå. Efter allt han upplevt lever han nu en en grå och smärtsam tillvaro, samtidigt som han tvingas hitta någon att dela lägenhet med. Av en slump kommer han i kontakt med Sherlock, genom en gemensam bekantskap, i vilkens knivskarpa och logiska värld fascinerar Watson till den grad att han inte kan låta bli att svepas med i de mordfall Sherlock just håller på att undersöka.

Avsnittet kändes helt rätt, den klassiska Sherlock finns i Benedict Cumberbatchs tolkning, samtidigt som han känns moderniserad på ett sätt som känns relevant och korrekt. Martin Freemans rolltolkning av Dr Watson är också utmärkt och lovande...

Jag ser fram emot nästa söndag och nästa avsnitt i serien...

Humorn som försvann

Är det något jag älskar så är det Brittisk humor. Med det sagt ska det erkännas att det konsumeras både en och annat Amerikansk humorserie och film emellanåt, men det är något speciellt med det Engelska sättet att leverera skämt eller annan komik som faller mig på läppen. Dagar med mycket jobb är ett par avsnitt riktigt torr humor det som får mig att möta mina deadlines med ett leende, hur sent det än blir...

Med olika mellanrum försöker ju också Amerikanerna lägga beslag på Brittiska humorserier, mestadels genom att försöka göra en egen variant på programmen. Och det allmänna resultatet är...inte bra.

Några exempel på serier som jag sett Amerikanarna försöka omvandla är Couplings, The IT Crowd, Fawlty Towers, Dad´s Army, Red Dwarf och många fler finns... Nu måste jag påpeka att det inte är särskilt ovanligt att licenser på programidéer säljs mellan bolag och länder, det skulle vara väldigt magert i svensk tv om så inte skedde. Majoriteten av de program som produceras är inköpta, ofta från England.

Men det finns en mentalitet i USA att vilja göra om olika medier, inte bara TV-serier utan också böcker är vanligt att de arbetas om för en amerikansk publik. Främst därför att de inte innehåller referenser som Amerikanarna kommer kunna relatera till, vilket låter udda men tydligen är ett stort problem. Den generella amerikanaren bryr sig bara om...Amerika...tydligen.

Därför måste allt material tydligen omarbetas. Eller, vilket förmodligen är närmare sanningen, måste verka komma från amerikanarna själva. För i regel, när det gäller ovan nämnda serier, är många gånger manusen överlag identiska med sina ursprungsversioner med ett fåtal ändringar, den stora skillnaden är att det är nya skådespelare. Problemet, som jag ser det, är att ersättningsskådespelarna sällan har lika mycket kemi och komisk talang jämfört med de som gjorde serien från början. Amerikanarna är bara stiligare, vackrare och, det viktigaste för producenterna, Amerikaner.

Ibland görs en så enorm omskrivning att serien tappar det sting den hade ursprungligen. Serien hade kanske överlevt något sådant, chanserna är små där, ifall de då valt att byta titel. Men då är frågan varför en licens köptes eller förhandlades från början?

Lyckligtvis dör de flesta sådana försök redan med pilotavsnittet och kommer i regel aldrig ut på marknaden. Så var fallet med bland annat IT Crowd och speciellt Red Dwarf, där pilotavsnittet läckte ut och finns att se om man vet var man ska leta. Som kuriosa är det kul att få se, men att producenterna trodde att den versionen skulle bli jämbördig originalet och förhoppningsvis trumfa den, är skrattretande.

Observanta har säkert, vid det här laget, noterat att jag inte nämnt en serie som faktiskt överlevt sin översättning från brittisk till amerikansk; The Office. Den är undantaget som bekräftar regeln och var en glad överraskning. Här insåg produktionsbolaget att det inte var en idé att bara byta ut skådespelarna och ändra några skämt, här behövdes en smart makeover där de faktiskt lyckades överföra essensen av serien mellan de två kulturerna. Huruvida man föredrar den ena versionen över den andra blir en smaksak. Den brittiska versionen är mer verklighetsorienterad i sin fejkad dokumentär, medan den amerikanska kör i en mer traditionell humorstil. Man får ta den som känns bäst personligen.

Det som slår mig, när jag sitter här och skrattar, är att originalutförandet alltid har något särskilt som gör den speciellt. Ska man arbeta om det, till en annan språkversion eller till ett annat medium, måste man förstå vad som gör ursprungsversionen bra och populär. För missas den biten i översättningen...är mycket tid, pengar och ansträngningar bortkastade!

Inga överviktiga hjältar?

Som överviktig själv stöter jag ofta på de fördomar som existerar i samhället kring just övervikt. Om än det oftast är rena omskrivningar och dolda påståenden i generella uttalanden, eller direkta uttalanden om mitt utseende...det går sällan en vecka utan dem. Andra verkar ha mer problem med mitt utseende än jag själv har...

Funderingarna kring denna i samhället godkända mobbing fick mig att slå in på ett intressant sidospår; när såg du en rund eller överviktig hjälte sist? Det spelar ingen roll i vilket medium du än väljer så är formeln densamma. Överviktiga spelar en av två huvudsakliga roller.

1/ Den komiske bi-karaktären
2/ Den elake översittaren

Han eller hon är generellt påtagligt lite dummare än andra, har svårt att se samband och ställer i regel till med mer problem än hjälp. Jag kan, helt ärligt, ha överseende med det...men bara om det hade varit något mer mångsidigt. Att det fanns överviktiga hjältar/goda människor också. Men som vi alla vet är de generellt smala, smärta, något vältränade och ofta blonda. Numera har de också en svårmodig uppsyn eftersom det är på modet.

Detta säger mig två saker om samhället i stort, eftersom samma fördelning inte bara syns i fiktionen utan också i reklam och hur människor porträtteras.

Det första är att dra slutsatser kring intelligens och tillit baserade på hur människor ser ut, en vetenskap nazismen var väldigt förtjust i, är högst aktuell i det moderna Sverige och de flesta gör det...mer eller mindre medvetet. Detta gäller givetvis inte bara överviktiga utan alla andra avvikande utseenden från det i media stålsatta idealet.

Det andra är att det är fult att vara avvikande och är man avvikande så skall man förnedras. Man kan säga att det blir något som kan beskrivas som en samhällsaccepterad mobbning de flesta deltar i, samtidigt som de skanderar att samhället är emot förtryck av alla slag. Om du inte tycker det är så personligen, överväg varför så mycket av vår tv-underhållning går ut på att hänga ut människor för deras utseende. Det är sällan det går en kväll på tv där inget program av den typen visas, några av de senast som visas i Svensk tv är nya Ullared och Biggest loser.

Problemet med den här bristen på hjältar eller till synes goda människor i film och fiktion som är överviktiga är att de fördomar och stereotyper som vi har i fiktionen används i verkligheten. Jag har personligen stött på människor som tyckt sig veta precis vem jag är bara efter att ha sett mig, men sedan blivit mycket förvånade när mallen de hade inte stämt.

Jag menar, givetvis, inte att vi ska låta samhället över lag bli överviktigare bara för sakens skull. Men vår attityd måste förändras mot varandra. Inte bara i den här frågan utan också i många andra. Några bra förebilder för unga som inte är magra, bleka och ser ut som om de lider av kronisk depression...men det är och förblir väl en önskedröm om något.

Vilken doktor?

Jag har länge påpekat att de två genrer jag uppskattar mest i bland annat film och böcker, är Fantasy och Science Fiction. Två genrer som är sorgligt underskattade i Sverige, även om yngre generationer är mycket mer öppensinnig och intresserad.

Det är först på senare tid som det blivit lättare att hitta filmer, böcker eller serier allt eftersom bokhandlar och andra återförsäljare specialiserar sig på genren, som Science Fiction Bokhandeln.

Men som stort fan av dessa två genrer så har jag tidigare lyckats missa en av deras flaggskepp, den engelska serien Doctor Who. Även om jag stött på referenser här och där, eftersom serien haft stort inflytande på engelsk populärkultur, så har jag aldrig hamnat i en situation där jag kunnat titta på den. Så jag tog beslutet att på allvar leta upp och titta på tv-serien...än så länge är jag inte besviken!


Handlingen fokuserar på den namnlösa karaktären som kallar sig Doktorn (the Doctor) en utomjording och Tidsherre från planeten Gallifrey. Även om de andra tidsherrarna bara betrakta tiden på avstånd, valde Doktorn att resa runt i tid och rum för att utforska och uppleva historien på egen hand. Han reser i sin Tardis, ett skepp som har möjligheten att anta vilken skepnad som helst för att smälta in i den tidsepok som besöks. Oturligt nog har Doktorns Tardis, som redan var gammal och sliten, fastnat i skepnaden av en gammal poliskur från 1950-talet.

Eftersom Doktorn utvecklat ett särskilt intresse för Jorden och det som händer där, involveras han ofta i de händelseförlopp han besöker. Han har också ofta följeslagare från jorden med sig.

Även om Doktorn är vänligt sinnad och har en pacifistisk natur, så har han ett drag av anarkism och vill gå sin egen väg. Han är extremt intellektuell och kunnig i de flesta vetenskaper, samt ytterst excentrisk. Men även om han till det yttre ser mänsklig ut, finns en del skillnader. Han har två hjärtan, mer resistent och har en högre toleranströskel än människor. Men den märkligaste skillnaden av dem alla är hans förmåga att regenerera sin kropp. Dödligt sårad kommer Doktorns kropp att återfödas under en kort förvandling, något som leder till att hans fysiska skepnad och en del av hans beteende förändras medan han behåller alla erfarenheter, minnen och kunskaper. Antalet gånger han kan återfödas är dock begränsad.

Doctor Who är den längsta Science Fiction-serien som gått och är hittills 31 säsonger lång (även om BBC vid nystarten 2005 valde att starta om räkneverket, fortsätter den nya där den gamla slutade).

I skrivande stund håller Anna och jag på se igenom de senare säsongerna, medan jag nattetid tar mig an de äldre säsongerna...då tv4 Guld vänligt nog visar avsnitt från 70-talet nu.
För den som är ute efter realism som i Star Trek, så är serien udda. Doctor Who handlar om äventyrslusta och att utforska det okända, med en stor nypa surrealism och humor.

Vad mer kan jag säga? Jag är ett Doctor Who-fan numera!

Fångad framför tv:n

Är det någon annan som passat på att titta på tv4s nysatsning på det gamla kultprogrammet Fångarna på Fortet?

Jag måste erkänna att det var lite av en kick att de det gamla fortet igen, även om det är med blandade känslor. I princip är det ett lekprogram som jag uppskattar där deltagarna måste testa alla sina förmågor, både fysiskt och psykiskt. Det är en genuin utmaning för de som tar sig an fortets olika rum.

Vad jag saknar är en gnutta rollspel i blandningen.
Jag kanske ska förklara...

Många av de utmaningar som deltagarna ställs i på Fångarna på Fortet påminner om de som en spelare möter i olika rollspel och äventyrsspel, vare sig det är spelade på dator eller fysiskt tillsammans med vänner. Mycket av språket och ordvalen de använder känns som hämtade ur samma spelvärld.

Stämningen hade därför blivit än större om deltagare och programledare hade levt sig in mer i den värld de är i. Som det är nu är nu, trots spänning och adrenalin, verkar utmaningarna och hoten att bli inlåsta inte tas på allvar...varpå vi som tittare inte kan ta dem på allvar heller. Med undantag för spindelkammaren och ormkammaren...mer äkta känslor än de som framkallas där finns inte!

Jag brukar reflektera över programmet Riket, där samma sak försöktes och med bättre resultat. En grupp deltagare delades upp i adel och bönder, levde efter de regler som hörde till de olika nivåerna och utförde handlingar eller uppdrag som kunde få dem att byta nivå eller slås ut ur spelet. Där var just kraven på att leva sig in i rollerna stora och de som inte skötte sig tillrättavisades av Spelledaren.

Vad jag förstår, efter att ha läst om programmet i efterhand, hade flera av deltagarna och även tittarna svårt att förstå att det just var rollspel. För massan verkar det vara svårt att förstå att samhället såg annorlunda ut och att man hade olika förutsättningar beroende på var man var. Men det var den del av utmaningen som var som mest spännande...att någon kunde, med lite ansträngning, komma långt.

Även om jag fortfarande tycker Fångarna på Fortet är underhållande och det verkar ha dykt upp en del nya utmaningar, så är det en deja vu känsla att titta på programmet. Lite har förändrats i själva formatet och det hade mått bra av lite förändring...
Bortsett från den nya loggan, de skulle bara snyggat till den gamla...

På tal om äventyr och rollspel, så hamnade Dean i en verklig vodoo-situation när jag satt och småskissade. Eftersom jag gillade motivet kunde jag inte låta bli att färdigställa det. Kanske något för ett framtida äventyr?

Massor av krångel!

De senaste dagarna har varit minst sagt olustiga!

Förra helgen gjorde vi en beställning hos Discshop.se på några DVD-boxar med varierat innehåll, för att muntra upp en ganska tafflig tv-tablå som vi har framför oss den närmaste tiden. I mitt fall var det en säsong av The IT Crowd och samlingen med alla tv-avsnitt av Black Adder. Samtidigt tyckte Anna att det var på tiden att hon skaffade den fullständiga samlingen av Sex and the City, eftersom hon tröttnat på att bara få se sporadiska avsnitt på tv.

När paketet anlände häromdagen tyckte jag att det var ovanligt litet för att innehålla över 20 skivor. Dessvärre var så också fallet, för det visade sig innehålla en samlingsskiva med expansioner till The Sims 2 istället för Sex and the City. Kundtjänst var givetvis stängt så det blev att skicka ett argt mail istället.


Lyckligtvis fick jag responsen och ett nytt paket dök upp med den saknade boxen. Returlappen till spelet fanns, men inget att lägga det i...så det blev att tejpa ihop deras egna paket och slänga på lådan. Det enda som irriterar mig fortfarande är att på både Ordersedel och Retursedel stavade de mitt namn fel...trots att mina kontaktuppgifter hos dem är rättstavade. Vem som än gjorde utskickat måste ha haft huvudet under armen...

På tal om post så har ett paket från Ted Stridh, med blandat innehåll, spårlöst försvunnit i posthanteringen. Jag väljer att hoppas att det bara kommit på avvägar, men ett redan skakigt förtroende för Posten håller på att rasa...

Som grädde på moset var internet oåtkomligt större delen av dagen, tillsammans med att både digitalboxen till tv:n och telefonanslutningen varit stendöda. Även om internet är tillbaka. är fortfarande både tv och telefon utslagna. Tydligen, enligt Aftonbladet, rör det sig om en felaktig uppdatering till McAffe-antivirus som gjort att programmet attackerar systemfiler och på så vis får datorer att haverera. Tydligen är Telia, vår leverantör, värst drabbad i Sverige. Själv kan jag, bortsett från att vara utan tv och telefon, skatta mig lycklig...eftersom vi använder F-secure.

Komisk IT-support

Under en tid har Ted Stridh uppmanat mig att leta upp och titta på en brittisk tv-serie som han är mycket förtjust i, med motivationen att jag också kommer älska den. Övertygelsen var tydligen så stark att den skulle falla mig på läppen, att han skickade ner ett exemplar av seriens första säsong till mig. Tydligen hade Ted valt att ersätta sin samling med en box och donerade därför skivan vidare...

The IT Crowd utspelar sig i källarvåningen på Reynholm Industries där de båda IT-ansvariga Roy och Moss, två minst sagt patetiska och asociala nördar, håller till om dagarna. De får sällskap av Jen, vars IT-kompetens är att kunna skicka epost. Tillsammans försöker de lösa de vardagssituationer som uppstår och försöker hålla sig på god fot med den alltid lika oförutsägbara chefen.

Jag kan inte förneka att Ted hade rätt. Jag har sett igenom den första säsongen och skrattat så innerligt. Även om karaktärerna i serien är udda och egensinniga så är det omöjligt att inte kunna känna sympati för dem och ändå skratta när de gör bort sig.

Det var inte förvånande att se att det var Graham Linehan, samma manusförfattare som varit med och utformat Black Books, som låg bakom denna succé.

Har du en chans att se ett avsnitt eller två, ta den...är det något britterna kan, så är det sannerligen humor.
Det är tråkigt att vi aldrig når samma kvalité i våra komediserier, vi har en tendens att hålla dem för nära verkligheten istället för att utforska möjligheterna i det absurda eller överdrivna.

Skissen som växte!

Nu är det åter igen en period då det mesta jag gör om dagarna är att sitta och skriva.

Missförstå inte, skrivuppdrag är något jag tycker mycket om att göra. Men som alltid, när man pysslar med mer än en arbetsuppgift i sin verksamhet; när man ägnar mycket tid åt den ena, känner man ett sug att få göra allt det andra.

Så efter att ha fördjupat mig i texter av olika slag hela dagarna och skrivit så tangenterna glöder, så sitter jag trött i tv-soffan och känner ett sug efter att få teckna. Det kliar i fingrarna.

Den enda fundering jag hade, innan pennan började vandra över pappret, var att det kunde vara ett bra tillfälle att öva lite på att teckna glänsande metall.

Och skissen växte...och växte...och växte...


Om bilden är perfekt vet jag inte och inget syfte fyller den heller, men samtidigt var den oerhört tillfredsställande att teckna. Däri ligger en lärdom, allt behöver inte alltid ha ett syfte... Ibland kan de bästa idéerna komma ur planlösa funderingar, osammanhängande fraser eller några spontant ritade linjer.

Jag glömmer det själv ibland, men det är viktigt att försöka vara spontan och tänka i nya banor ibland. Oväntade lösningar kan finnas på problem man inte ens visste att man hade...

Vad jag ska göra med bilden? Vem vet? Det vore roligt att tuscha den och se hur den blir. Men hur det blir med den saken återstår att se...

Baklänges segnälkaB

Av någon anledning har min blogg bestämt sig för att det är baklängesdagen idag. Vad jag än skrev, blev det spännande nog spegelvänt. Får vänta och se om detta lilla fel fortsätter...för då lär jag behöva maila supporten. Om de kommer att förstå baklängestexten vill säga.
Tack och lov att Anteckningar (Notepad) finns, så jag kan skriva lite oavsett...

Efter att ha tuschat, färglagt och punblicerat den gamla skissen på Martin här för några dagar sen, så kom suget tillbaka att teckna honom i den version jag alltid föredragit. Så jag skissade loss, medan jag småtittade på Söndagsparty med Filip och Fredrik. Om det är någon som vet hur man gör vansinniga tv-program så är det de två...och jag hade ingen aning om att Torsten Flinck var så oerhört dålig på engelska...
Oavsett vilket blev skissen klar, jag förstorade upp den, tuschade den igår och har under dagen färglagt honom...

Visserligen syns inte mycket av honom, eftersom jag fick den spontana idén att låta honom gömma sig. Och inte utan anledning kan jag lova... Men om inget skulle förändras radikalt, så kommer jag inom en snar framtid att göra något med Martin och hans berättelse tillgängligt online. Det är bara att vänta och se...

Grillad tv-underhållning

Efter en hård dag, med dagliga bestyren tillsammans med både städdag och tvättdag, hamnade jag en stund i tv-soffan för att slappa av en stund innan jag fortsatte att arbeta en stund in på nattimmarna...

Jag hamnade då i början av reprisen av programmet Grillad som visats på SVT under våren, den här gången med Robert Aschberg som objekt. För de som inte är bekant med begreppet "att bli grillad", eller Roasted, så är det främst en modern Amerikansk tradition där hedersgästen eller en av andra skäl utvald person ska hyllas genom att dit bjudna gäster, personliga vänner, ect. ska berätta historier, minnen och pinsamheter på den utvaldes bekostnad.

Grundtanken är att även om det är pinsamheter, dumheter och ibland skelett i garderoben som är materialet till talarnas grillning av huvudpersonen, så görs det med glimten i ögat och med mycket självironi.

Som så många gånger innan tar vi som svenskar gärna till oss nya programidéer och annat utifrån, helst från England eller USA, men vi tappar också gärna en del av essensen på vägen från utländsk tv till svensk. Glimten i ögat och självironin försvann i översättningen, så att det känns som om den svenska varianten bara går ut på att prata så mycket illa om varandra det går.

Just programmet om Robert Aschberg hade den stora turen att Hasse Aro och Gert Fylking var med som talare, då de alltid måste ha med två personliga vänner i den svenska produktionen. Skillnaden på Aros och Fylkings grillning av Aschberg, i förhållande till de andra komikernas, var enorm. De fokuserade på att leverera historier, som kunde vara grova, men på ett smakfullt och intelligent vis...något jag tycker är mycket intressantare och roligare än dåligt levererade och enkla skämt.

Som jag förstått det hoppade flera komiker av efter det första programmet, om Per Morberg, just därför att det blev bara en enda stor pajkastning. Så jag hoppas inte på en ny säsong av Grillad, iallafall inte om de skulle behålla formatet som det är nu.

Andra program som är aktuella just nu, som är rena kopior på sina Brittiska original, är Rent Hus och Ballar av Stål. Till skillnad från Grillad har de två åtminstone behållit delarna och essensen som är bra...även om programkvalitén produktionsmässigt och innehållsmässigt är mycket högre på Rent Hus än Ballar av Stål.

Plus att det skulle behövas en bättre översättare till Ballar av Stål. Exempelvis är "Kaninkokaren" (här en tjej som försöker röva bort andra tjejers pojkvänner) som visserligen är en direktöversättning av Bunny Boiler, men kanin är inte en uppenbar omskrivning för kvinna här...så Killsnattaren eller Killjägaren skulle funkat bättre. Och att behålla The Fuckers (ett par som på allmänna platser låtsas ha sex) när exempelvis Pökssons skulle kännas mer naturligt.

Varför köper SVT och de andra tv-bolagen bara in andra länders program/programidéer? Är det så banalt att det är bara för att vara säkra på att de funkar? Vad hände i så fall med entreprenörsandan i Svensk tv?