Ständigt denna idrott

Vad det beror på vet jag inte, men det verkar hela tiden som om det dyker upp fler och fler sportinriktade kanaler på tv. Det var något som blev övertydligt i dagarna då kanalutbudet utökades, med mestadels sportkanaler.

Det är inget jag har ett problem med personligen, även om jag inte är ett dugg intresserad av idrott så är jag fullt kapabel att trycka förbi en extra kanal när det hoppas mellan kanalerna på tv:n. Frågetecknet ligger snarare i...om det nu finns så många kanaler, varför ska program på de vanliga kanalerna utgå för sportevenemang?

Förut kunde jag förstå resonemanget att alla inte hade parabol eller kabel-tv och det fanns en anledning till att public service tillgodosåg det behovet. Idag är ju alla sändningar digitala, på ett eller annat vis, så att alla måste ha en box av något slag. Ingen box, inga tv-program alls... Och det är få som därför inte har ett numera ganska brett utbud av kanaler. Där fler och fler innehåller sport.

Specialiserade kanaler är bra...då har man möjlighet att se den typen av program man vill, även om den som väljer utbud sällan har samma smak som jag har personligen...men de finns där åtminstone och ger alternativ. Men trots det bryts det inte sällan för idrott...på tv...på radio...och tjatas in i det sista...

Jag ser inte meningen med sport, förutom den rena hälsonyttan. Kanske är det för att jag inte känner den där primitiva lusten att besegra någon annan på något vis...och om det är driften som sporten ersätter, så tar jag självklart idrott över andra sorters sammandrabbningar med målet att kora vilken ort, län, land...som är bäst. Det är ju trots allt inte länge sen vi drog fram sabel och musköt för att kliva över landsgränsen för att visa patriotism.

Men det är ändå frustrerande när program ställs in för sporten...

Nya PLUS är mest minus!

Har någon tittat på den nya versionen av PLUS som går på SVT?

Jag kan förstå att man tyckte programmet började bli lite gammalt och stelt, redo för en förändring i och med att Sverker Olofsson valde att gå vidare för att göra annat.

Men då ställer man sig den enkla frågan...vad är skillnaden på en liten förändring och en extrem makeover? Till att börja med brukar inte en förändring förstöra helhetsintrycket. Det här nya varianten av PLUS är inte en förbättring, det är en radikal försämring...tyvärr.

Sverker Olofsson i PLUS (bild © SVT)

Vad jag gillade med konceptet till PLUS var att det inte var ett underhållningsprogram, det var ett program om konsumentupplysning. Syftet var att varna för bristfälliga produkter, oseriösa företag, informera om rättigheter, etc. Inget man skrattar åt, men saker som kan vara viktiga att veta. Programmet var uppdelat i små segment där varje segment tog upp ett ämne, gick igenom det och avslutades. Dessutom var Sverker Olofsson en, lämpligt nog, ettrig journalist som alltid krävde raka svar utan att bli otrevlig eller ta till skamgrepp.

Finns det verkligen i det nya PLUS? Ärligt talat tycker jag inte det...

Att programmet är en timme långt och istället har tre programledare stör mig inte alls. Det ger dem ju möjligheten att både ta upp fler och större frågor. Tyvärr är det inte så jag upplever att de gör. Istället är det tydligt att SVT tjuvkikat på betalkanalernas "infotainment" program och försökt göra ett eget.

Charlie Söderberg, Åsa Avdic och Mathias Andersson (bild © SVT)

Extra tydligt att det verkar vara precis vad som hänt, är att de tagit in Mathias Andersson och Charlie Söderberg från Lyxfällan på tv3. Inget dåligt val, eftersom de båda gjorde ett bra jobb i Lyxfällan, problemet är att de för över exakt samma programidé till ett program som ska tipsa sina tittare om olika faror och ge råd.

Charlie Söderberg gör en fullständigt upprepning av sin roll från Lyxfällan och hjälper en utvald familj eller person i varje avsnitt att uppnå något mål. Frågan jag ställer mig är "varför just dem?"
Inte för att de inte förtjänar att få hjälp, självklart...men vad som särskilde dem från alla andra som sitter i samma situation och behöver samma hjälp? Det är samma slöseri av resurser på en när samma kunnat hjälpa många, en tanke som ofta slår mig när man ser program som Extreme Home Makeover, där en familj får hjälp värd x antal miljoner.
Personporträtt var vanliga i gamla PLUS, men där handlade det om att de fick berätta sin egen historia och varna andra. Nu går istället programledaren in och ska ställa saker till rätta personligen.

En vanlig programpunkt var när varor och produkter testades för att det skulle utrönas vilka som faktiskt levde upp till vad som utlovats, en punkt som fortsätter nu med Mathias Andersson. Denna punkten har tappat en stor del av sin seriösa ton, att testerna faktiskt gjorts i laboratorium och av forskare, snarare än av en självutnämnd expert i dennes garage. Det är inte den värsta punkten i programmet, men ger en känsla av att resultaten bygga på åsikter snarare än fakta.

Värst punkt är, tyvärr, den Åsa Avdic sköter om...att konfrontera tillverkare eller försäljare av bristfälliga produkter, ta upp rena svindlerier, etc. Det är inte en fråga om att inte försöka, eftersom det gör Åsa, men hon har inte riktigt kraften att faktiskt ställa någon till svars för ett fel.
Hon virrar bort sig i sitt eget resonemang och verkar inte riktigt lyssna på svaren hon får för att kunna klämma åt sitt "offer". Istället verkar hon ha ett manus hon ska följa, men inte riktigt kan minnas, som hon därför tragglar sig igenom med en hel del "öööh" och "eeeh". Att bland annat stå och rita på en vit tavla för att visa sitt resonemang, ha med sig ett gosedjur hon tycker representerar företaget, eller sitta nästan hela programtiden i en bil för att låtsas vara på "polisspaning" gör att åtminstone jag tappade en hel del av den seriösa tonen i programmet.

Att inget segment är fullständigt utan det ska hoppas fram och tillbaka mellan de tre är också ytterst frustrerande...och också något som lånats från betalkanalerna, som i regel sköter det bättre.

Det tråkiga är att i det gamla och i mångas ögon torra PLUS, hann Sverker gå igenom betydligt fler problem, ta upp dem konkret, konfrontera eller intervjua ett par gäster samt ha ett par givande personporträtt. Att på dubbel programtid åstadkomma mindre och inge en betydligt lägre ton av att vara allvarlig eller seriös, är på sätt och vis en bedrift.
Förmodligen är det ett försök att locka publiken som tycker fakta är förbaskat tråkigt och tycker mycket mer om pseudovetenskap och programledarnas personliga åsikter...

Det är inget fel på infotainment, men man måste kunna läsa mellan raderna. Jag uppskattar personligen Penn & Tellers Bullshit, som är ett tydligt pseudovetenskapligt och åsiktsbetonat program. Den stora skillnaden är att de inte nekar till det.
Tvärt om är det en stor del av programidén. Och vet man var de står, så är det lättare att sålla på begreppen.

Men för ett svenskt program som ska syssla med information till konsumenter, så känns det inte riktigt som rätt riktning att gå.

Fångad framför tv:n

Är det någon annan som passat på att titta på tv4s nysatsning på det gamla kultprogrammet Fångarna på Fortet?

Jag måste erkänna att det var lite av en kick att de det gamla fortet igen, även om det är med blandade känslor. I princip är det ett lekprogram som jag uppskattar där deltagarna måste testa alla sina förmågor, både fysiskt och psykiskt. Det är en genuin utmaning för de som tar sig an fortets olika rum.

Vad jag saknar är en gnutta rollspel i blandningen.
Jag kanske ska förklara...

Många av de utmaningar som deltagarna ställs i på Fångarna på Fortet påminner om de som en spelare möter i olika rollspel och äventyrsspel, vare sig det är spelade på dator eller fysiskt tillsammans med vänner. Mycket av språket och ordvalen de använder känns som hämtade ur samma spelvärld.

Stämningen hade därför blivit än större om deltagare och programledare hade levt sig in mer i den värld de är i. Som det är nu är nu, trots spänning och adrenalin, verkar utmaningarna och hoten att bli inlåsta inte tas på allvar...varpå vi som tittare inte kan ta dem på allvar heller. Med undantag för spindelkammaren och ormkammaren...mer äkta känslor än de som framkallas där finns inte!

Jag brukar reflektera över programmet Riket, där samma sak försöktes och med bättre resultat. En grupp deltagare delades upp i adel och bönder, levde efter de regler som hörde till de olika nivåerna och utförde handlingar eller uppdrag som kunde få dem att byta nivå eller slås ut ur spelet. Där var just kraven på att leva sig in i rollerna stora och de som inte skötte sig tillrättavisades av Spelledaren.

Vad jag förstår, efter att ha läst om programmet i efterhand, hade flera av deltagarna och även tittarna svårt att förstå att det just var rollspel. För massan verkar det vara svårt att förstå att samhället såg annorlunda ut och att man hade olika förutsättningar beroende på var man var. Men det var den del av utmaningen som var som mest spännande...att någon kunde, med lite ansträngning, komma långt.

Även om jag fortfarande tycker Fångarna på Fortet är underhållande och det verkar ha dykt upp en del nya utmaningar, så är det en deja vu känsla att titta på programmet. Lite har förändrats i själva formatet och det hade mått bra av lite förändring...
Bortsett från den nya loggan, de skulle bara snyggat till den gamla...

På tal om äventyr och rollspel, så hamnade Dean i en verklig vodoo-situation när jag satt och småskissade. Eftersom jag gillade motivet kunde jag inte låta bli att färdigställa det. Kanske något för ett framtida äventyr?

I en grotta...

Efter att ha avslutat lite pappersarbete, hade jag den impulsiva känslan att bara få måla något... Vad eller hur spelade ingen roll!

Nyligen, efter att ha bläddrat lite i barnböcker ute i de bokhandlar jag brukar besöka, fick jag inspiration till en lite enklare och vektor-inspirerad stil. För de som inte känner till vektor, så är det i det här fallet illustrationer som görs baserat på "matematiska formler". De mest kända programmen som sådana illustrationer görs i är Corels Draw och Adobes välkända Flash eller Illustrator.

Jag har tidigare experimenterat med bland annat Illustrator, men det är något i det sättet att teckna som inte tilltalar mig. Tankesättet är helt annorlunda och jag föredrar att teckna i pixelbaserade program som Corels Paint Shop Pro, Painter eller Adobes Photoshop.
Men det hindrar inte att man inspireras av den stil och känsla man kan skapa med vektorerna.

Så jag skissade samman spontant och målade. Motivet är kanske inte lämpat för barnboksindustrin, men som gav min en chans att verkligen utforska stilen.


Resultatet blev förhållandevis bra och jag lärde mig en hel del. Parallellt med allt annat man gör kanske jag skulle använda den här och sätta ihop de riktiga barnböckerna jag funderar på? Vars stämning och miljö är både mysigare och trevligare än den situation stackars Martin hamnat i här...