Blixtbaciller

Är det inte lustigt att saker och ting ibland inträffar med en uppenbar skiftning mellan då och nu? Där saker och ting förändras sker så omedelbart att man kan få den diffusa känslan att någon just tryckt på en knapp någonstans.

Vanligtvis brukar saker som sjukdomar och liknande krypa sig på, så att det dröjer lite innan man inser nämen, jag är ju förkyld! och undrar när tusan det hände.
I måndags drabbades jag av den motsatta varianten. Det kändes som att bli träffad av blixten. Och efter ett par sekunder senare var näsan täppt och halsen full av taggtråd.

Jag drabbas oftast just av halsont när jag blir sjuk, så det är inte ett främmande tillstånd för mig att vara i. Men vad som förvånar mig vare gång...är hur mycket vi använder rösten dagligdags. För att kommunicera med varandra, fick Anna och jag snabbt utveckla ett teckenspråk så att jag slapp den smärtsamma rosslingen...

Lustigt nog bestämde sig Anders, pappan till min gudson Gabriel, att telefon var just det medium som han ville ta kontakt med mig på. Jag sms:ade och förklarade att jag var hes och hade ont i halsen, så det var inte det bästa sättet för oss att prata. Senare på MSN förklarade han att det gällde Gabriels födelsedag och han ville boka lite tider. I sann Anders anda, hade han inga av tiderna klara så han skulle återkomma senare. Varpå samtalet gick ungefär såhär:

"Okej, men jag kollar upp det så ringer jag dig sen."
"Men jag har fortfarande ont i halsen...smsa eller skicka mess på MSN"
"Meh, jag når inte datorn då...hemtelefonen är närmare..."

Och så var de oroliga att den nya tekniken skulle göra oss latare...jag vet inte om det är möjligt.

Vilse i översättningen

Medan jag och Anna såg dagens avsnitt av Söndagsparty med Filip & Fredrik, stötte vi på en språkklyvning... Mikael Persbrandt var en av gästerna och som specialinslag kom James Lipton, programledaren i Inside the Actors Studio, dit och skulle intervjua Persbrandt. En av de nu klassiska Inside the Actors Studio-frågorna är vilken är din favoritsvordom? till vilken Persbrandt berättade att han som halvfinsk tycker om den finska svordomen Voi vittu, men att den är svåröversatt. Det närmaste han kom var Smörblomma.

Eftersom amatöröversättande i min omgivning glatt översatt svordomen till Smörfi**a, tänkte jag gå till botten med begreppet och frågade Anna som också har finskt påbrå. Hon förklarade att översättningarna inte stämmer, för tekniskt sett finns inte kombinationen av ord på Svenska. Det är ett uttryck så rotrat i den Finska kulturen att det behövs en eller två längre meningar bara för att förklara meningen med orden.

En korrekt översättning skulle istället bli att ersätta Voi vittu med ett utryck som finns på svenska och som motsvarar vad finnarna menar. För helvete blev det vi slutgiltigen stannade på.

Intressant nog tittade vi på den mycket varma filmen Juno tidigare på kvällen, vari vi fick se en hel del udda översättningar på vanliga engelska ord och uttryck. Det absolut mest tydliga exemplet var ordet Bag, som de flesta vet betyder väska. Vi börjar i och för sig bli mycket vana vid att använda engelska uttryck istället för våra egna, men nog hade översättaren begrepp nog att inse att om han eller hon ska översätta en film från engelska så gäller det allt utom det omöjliga, som namn eller liknande.

Att lämna halva textraden på engelska känns som en billig undanflykt. Detsamma gällde en del uppenbara stavfel... Nu var inte Juno ett undantagsfall, detta blir allt vanligare i svensk textning. Frågan är om översättarna utgår från att vissa begrepp är så allmängiltiga att alla kan dem...men jag tycker det ser ut som lättja i arbetet.

Förutom att reta sig på översättningsmissar, en sysselsättning jag upptäcker jag gör oftare och oftare ofrivilligt, hade Anna och jag en mycket trevlig helg.
Bland annat hade Annas kollega Maria och hennes make Dan bjödit in på en mycket trevlig inflyttningsfest, med många trevliga och nya ansikten. Jag har aldrig kunnat säga nej till god mat, god dryck och gott sällskap, det är något av det bästa som finns.

Vi har också hunnit mötta upp med Andreas (Skaldehav) för att spendera Lörsdagskvällen med god mat, åtskilliga avsnitt Black Books och slutligen Det levande slottet. För Anna och mig var det säkert åttonde gången vi såg den, men Andreas håller på att introduceras till Hayo Miyazakis fantastiska värld, film för film...

Brevbärare i fantasymiljö

Häromdagen besökte jag och Anna vår käre Lundabo Andreas, som nämnts tidigare i samband med hans bok Skaldehav. Jag hade bestämt mig för att ta ett par dagars time out, och vad kan vara mer avslappnande än att bara åka över till Lund för att småprata lite med en gammal vän?
Vi passade också på att få ta en titt på ett fysiskt exemplar av boken, vilket alltid känns mer riktigt än att bara se den på skärmen.

På vägen hem stannade vi till på Pressbyrån för att invänta bussen från centralen. Vanligtvis brukar jag inte köpa någon av de amerikanska/engelska magasinen de säljer där, främst därför att jag får känslan att de kostar mer än de i slutet kommer att smaka, men den här gången fastnade jag för en som kallades Imagine FX. I korta ordalag så handlar den om illustrationer med science fiction och fantasy-teman.

Jag brukar inte falla för tidningar som erbjuder snabba och lätta lösningar på kreativa problem (främst därför att jag tycker de ger intrycket att allt du behöver göra är att köpa är tidningar så får du svaret på allt) men den här kändes genuin på något oförklarligt vis.
Efter att ha läst den ett par gånger, funderat och provtecknat lite...så tog jag steget att göra en illustration med en blandning av min stil och de tips jag försökt ta åt mig. Resultatet är som följer.


Motivet är från Terry Pratchetts bok Going Postal (som uttryck innebär titeln fritt översatt att gå bärserk). Huvudpersonen Moist von Lipwig, som är en skicklig lurendrejare, förfalskare och svindlare, ställs inför ultimatumet att antingen hängas eller få Postkontoret på fötter igen. Till sin hjälp har Moist sin övervakare Mr. Pump, som är en golem (i fantasy en handgjord människoliknande varelse som lyder order och utför olika arbetssysslor), och en samling andra udda karraktärer som kämpar för att breven ska komma fram.
Detta är en av de böcker jag kan läsa om och om igen, därför var det inte svårt att få inspiration av den till målningen.

Nu är bara den stora frågan...vad ska jag måla nu?

Baklänges segnälkaB

Av någon anledning har min blogg bestämt sig för att det är baklängesdagen idag. Vad jag än skrev, blev det spännande nog spegelvänt. Får vänta och se om detta lilla fel fortsätter...för då lär jag behöva maila supporten. Om de kommer att förstå baklängestexten vill säga.
Tack och lov att Anteckningar (Notepad) finns, så jag kan skriva lite oavsett...

Efter att ha tuschat, färglagt och punblicerat den gamla skissen på Martin här för några dagar sen, så kom suget tillbaka att teckna honom i den version jag alltid föredragit. Så jag skissade loss, medan jag småtittade på Söndagsparty med Filip och Fredrik. Om det är någon som vet hur man gör vansinniga tv-program så är det de två...och jag hade ingen aning om att Torsten Flinck var så oerhört dålig på engelska...
Oavsett vilket blev skissen klar, jag förstorade upp den, tuschade den igår och har under dagen färglagt honom...

Visserligen syns inte mycket av honom, eftersom jag fick den spontana idén att låta honom gömma sig. Och inte utan anledning kan jag lova... Men om inget skulle förändras radikalt, så kommer jag inom en snar framtid att göra något med Martin och hans berättelse tillgängligt online. Det är bara att vänta och se...

Miljövett och humor

Om du är som jag, så njuter du med stor sannolikhet av de bekvämligheter och möjligheter vårt samhälle har. Du slår upp ett glas cola till och plinkar på den drygt året gamla datorn, funderandes på hur fränt det skulle vara med en ny. Det är lätt hänt att det slarvas lite i sopsorteringen och påsen för hushållssoporna blir några hekto tyngre än den behövde.
Så fort de stora larmrapporterna skanderar om miljökatastrofer och global uppvärmning, slås dövörat till med motivationen att en man inte kan göra någon skillnad...

Problemet är att vi som privatpersoner närmar oss miljöproblemen från fel håll. Även om katastrofrapporterna i media främst är för att försöka övertyga politiker om att de måste göra något, så har de också en panikeffekt på folket som sedan övergår i en håglös inställning att det inte spelar någon roll för allt kommer att gå åt fanders ändå. Svårmodigt frågar man sig vad en privatperson kan göra och fortsätter sedan i samma gamla hjulspår.

Jag lyssnade nyligen på audioboksversionen av Peter Erikssons intressanta bok Ursäkta, hur dags går jorden under? och vill varmt rekommendera alla, särskilt de som inte förstår eller vet vad som faktiskt håller på att hända, att läsa eller lyssna på den. Peter Eriksson är en oerhört skicklig humorist, samtidigt som han är ytterst kunnig i miljöfrågor. Vad han helt enkelt levererar är sanningen, men förklarad på ett vis som inte framkallar den sedvanliga ångesten eller osäkerhetskänslan miljödebatten i vanliga fall ger sina deltagare och tittare.

En av de huvudsakliga anledningarna till att vi inte förstår vår egen påverkan på naturen, menar Peter, är att vi har svårt att se den konkreta effekten vi har på klimat och miljö. Siffrorna är helt enkelt för stora för att kunna betyda något för oss på annat än en intellektuell nivå. Därför väljer Peter att jämföra Jordens levnadshistoria (4.5 miljarder år) med en resa mellan Stockholm och Luleå på ca 100 mil. I följande utdrag närmar sig resan sin destination:

Om vi tar oss vidare till Öjebyn - som ligger 4 mil, eller 200 miljoner år, från målet - då har det hänt en hel del på Jorden. De små organismerna har växt, skaffat ryggrad, kravlat upp ur vattnet och delat upp sig i djur och växter. På det här stället hittar vi skogar, insekter och dinosaurier. Enligt vissa arkeologiska fynd var det även nu som Rolling Stones började turnera. […]

Nu närmar vi oss slutet på vår resa, och det börjar bli svårt att räkna i mil och kilometrar. Som gammal Luleåbo har jag bestämt att målet, vår nutid, ska representeras av det första rödljuset efter Bergnäsbron (den bro man passerar när man åker in i Luleå söderifrån). För enkelhetens skull har jag avrundat dess längd till 1 km. När vi börjar rulla på den befinner vi oss 5 miljoner år tillbaks i tiden och de första människoaporna har börjat grymta omkring. Rolling Stones anställer dem genast som roddare och säkerhetspersonal vid sina konserter. […]

När det bara är 2 meter kvar, dvs. för 10 000 år sen, behärskar vi mycket mer än bara elden[...]

Tanken att vår överskådliga tid på den här planeten, ca 10 000 år, bara är 2 meter av "resan" blir svindlande med tanke på vad vi hunnit åstadkomma. Mycket gott, det ska inte försummas, men samtidigt många förändringar som i vanliga fall skulle tagit åtskilliga millennier om de skett naturligt.

Förutom att ge tips på små förändringar i vardagen som kan betyda mycket, ger Peter tips på vad vi bör ha i åtanke för att behålla jorden grön och vacker även i framtiden. Jag tänker iallafall ta till mig så mycket som möjligt, så att jag kan göra min del...

Nytt liv i gammal skiss

Efter de senaste längre och tyngre blogginläggen tänkte jag att det var dags att lätta upp stämningen. Eftersom det varit många dead-lines som skulle nås samtidigt, fanns det svårt att hitta tid till Astro Oddyssey...som färdigställdes häromdagen och har skickats till Ted Stridh på DigitalComics. Anledningen att den ev. inte kommit upp ännu är tydligen fortfarande tekniska problem.

Nu när allt är ivägskickat och senaste sidan väntar på att läggas upp, passade jag på att bara nöjesrita lite. Jag hittade en skiss på en favoritfigur som jag fortfarande håller på att utveckla; Martin.

Martin är en figur jag håller på att skriva och skissa upp en serie album om, ett utkast till det första ligger och väntar på att ses över, modifieras och slutföras...men eftersom det inte finns tid för ett så stort arbete just nu så får det vänta lite. Dock kunde jag inte låta bli att tuscha och sedan också färglägga skissen på honom... Mycket nöje.

Grillad tv-underhållning

Efter en hård dag, med dagliga bestyren tillsammans med både städdag och tvättdag, hamnade jag en stund i tv-soffan för att slappa av en stund innan jag fortsatte att arbeta en stund in på nattimmarna...

Jag hamnade då i början av reprisen av programmet Grillad som visats på SVT under våren, den här gången med Robert Aschberg som objekt. För de som inte är bekant med begreppet "att bli grillad", eller Roasted, så är det främst en modern Amerikansk tradition där hedersgästen eller en av andra skäl utvald person ska hyllas genom att dit bjudna gäster, personliga vänner, ect. ska berätta historier, minnen och pinsamheter på den utvaldes bekostnad.

Grundtanken är att även om det är pinsamheter, dumheter och ibland skelett i garderoben som är materialet till talarnas grillning av huvudpersonen, så görs det med glimten i ögat och med mycket självironi.

Som så många gånger innan tar vi som svenskar gärna till oss nya programidéer och annat utifrån, helst från England eller USA, men vi tappar också gärna en del av essensen på vägen från utländsk tv till svensk. Glimten i ögat och självironin försvann i översättningen, så att det känns som om den svenska varianten bara går ut på att prata så mycket illa om varandra det går.

Just programmet om Robert Aschberg hade den stora turen att Hasse Aro och Gert Fylking var med som talare, då de alltid måste ha med två personliga vänner i den svenska produktionen. Skillnaden på Aros och Fylkings grillning av Aschberg, i förhållande till de andra komikernas, var enorm. De fokuserade på att leverera historier, som kunde vara grova, men på ett smakfullt och intelligent vis...något jag tycker är mycket intressantare och roligare än dåligt levererade och enkla skämt.

Som jag förstått det hoppade flera komiker av efter det första programmet, om Per Morberg, just därför att det blev bara en enda stor pajkastning. Så jag hoppas inte på en ny säsong av Grillad, iallafall inte om de skulle behålla formatet som det är nu.

Andra program som är aktuella just nu, som är rena kopior på sina Brittiska original, är Rent Hus och Ballar av Stål. Till skillnad från Grillad har de två åtminstone behållit delarna och essensen som är bra...även om programkvalitén produktionsmässigt och innehållsmässigt är mycket högre på Rent Hus än Ballar av Stål.

Plus att det skulle behövas en bättre översättare till Ballar av Stål. Exempelvis är "Kaninkokaren" (här en tjej som försöker röva bort andra tjejers pojkvänner) som visserligen är en direktöversättning av Bunny Boiler, men kanin är inte en uppenbar omskrivning för kvinna här...så Killsnattaren eller Killjägaren skulle funkat bättre. Och att behålla The Fuckers (ett par som på allmänna platser låtsas ha sex) när exempelvis Pökssons skulle kännas mer naturligt.

Varför köper SVT och de andra tv-bolagen bara in andra länders program/programidéer? Är det så banalt att det är bara för att vara säkra på att de funkar? Vad hände i så fall med entreprenörsandan i Svensk tv?