Ovärdelig rekommendation

Jag hörde idag tidernas bästa råd som någon läkare någonsin uttalat!

En god vän, som bett att inte bli omnämnd med namn i utbyte mot historien, hade under ett par dagar känt av en del besvär. Inte till den grad att han hade fruktansvärda smärtor, men känningarna av besväret var tillräckligt för att han ändå skulle oroa sig för sin fortsatta hälsa. De träffar han hade fått när han sökte via Google hade varit allt annat än lugnande.

För att vara ärlig har han starka drag av hypokondri, något han är fullt villig att erkänna själv, och han har därför en tendens att demonstrativt inte gå till doktorn förrän saker börjar bli gröna eller en vanlig värktablett inte längre har någon effekt...vilket gör honom till en fantastisk hybrid av hypokondriker och någon som vägrar åka till sjukhus. Det sistnämnda kan jag sympatisera med, eftersom mitt senaste besök på en Vårdmottagning var allt annat än trevligt.

När jag idag stötte på honom hade han en hel del att berätta. Han hade efter flera dagars vandrande mellan oro och beslutsamhet ändå valt att beställa en tid för att bli undersökt. Hypokondrin hade vunnit den inre striden och det var dags att kolla på allvar.

När han kom in till läkare hade han tvingats inför den mycket skeptiska doktorn att berätta om sina besvär, peka och visa. Han blev mycket intimt undersökt och doktorn kunde konstatera att det inte fanns något bekymmer som inte skulle lösa sig själv om en dag eller två. Besöker var, kort sagt, helt onödigt.

Han hade då erkänt att han själv hade sökt runt på olika läkarsidor på sina "symptom" och rekommenderats att söka läkarvård så snart som möjligt, varpå den medelålders kvinnliga läkaren mycket trött och skarpt sa: Ge fan i det förbannade internet!

Så vad är sensmoralen av vad som hände? Att inte leka doktor och försöka ställa en diagnos själv med hjälp av Google.
Han själv var mycket lättad över beskedet och tyckte att det hade varit värt kostnaden för läkarbeskedet att få veta att han var frisk.
Hellre det än att betala för att få dåliga nyheter, sa han och det ligger något i det. Åtminstone om det inte är allt för dyrt, menade jag. Goda råd är ju oftast dyra...sägs det i alla fall.

Till sängs...

Är det något jag avskyr så är det att ligga sjuk till sängs. Men det finns inte så mycket att göra när kroppen säger stopp och allting avstannar, vare sig man vill eller ej.

Det hände mig för några dagar sen, jag drabbades av den värsta frossa jag varit med om. Inte ens en skållhet dusch hade effekt, utan jag tvingades bädda ner mig och skakande fundera på om hela benstommen bytts ut mot is. Hur mycket tindrande is i morgonskenet är en vacker syn, jag föredrar kalcium i min benstomme. Det kändes så illa ett tag att jag funderade på om jag skulle söka rollen som Mr. Freeze i Batman, om det nu skulle vara att en remake var i antågande. I feberyra får man många konstiga idéer... Men efter ett par timmar kom temperaturen upp igen.

Och så började den sedvanliga sjukdomsdansen till och från sängen. Jag blir rastlös där jag ligger, tycker att det inte är så farligt hög feber och att jag minsann kan jobba lite. Jag reser mig och faller i yrsel tillbaka ner på madrassen...det går en stund, jag tycker det är tråkigt och vill hellre jobba, reser mig, yrsel och så börjar det om igen. Så fortsätter det i timmar, tills jag tröttnar och slår på en audiobok och försöker låtsas att jag har semester...

Lyckligtvis är jag på fötter igen, om än något skakiga sådana. Som vanligt är det mycket att ta igen, men det är ju betydligt roligare att ha något att göra än att bara ligga och rulla tummarna!

Ont i örat!

Helgen inleddes på sämsta tänkbara sätt, att bli sjuk.

Att det var på gång att starta kort innan lade jag inte direkt märke till. Jag tolkade de små signalerna som att jag suttit i drag för länge. Så tecknen blev inte märkbara förrän öroninflammationen var ett obestridligt faktum.

Efter att ha gått en fredag med olika variationer på smärtnivån i mitt öra, surfade jag runt för att se vad det kunde vara och hur det bäst kunde tas om hand. Uppmaningen var sök läkarhjälp snarast p.g.a allvarliga följdsjukdomar!

Olyckligtvis är nästan inga Vårdcentraler öppna på helgen, så det var bara att söka sig in till Värnhemstorget, ta en nummerlapp, fylla i papper och vänta...länge... Om det är något jag avskyr så är det väntrum av alla slag, men främst de i läkarvården. Det finns inte något alls att le åt, alla är där för att de har ont eller mår dåligt. Så stämningen är knappast den bästa.
Om någon skulle be mig lista vad jag helst gör en lördag, så är att sitta i ett väntrum i flera timmar väldigt långt ner på listan!

Jag brukar försöka vara tydlig med mina prioriteringar. Beroende på sjukdomens natur finns det saker som måste tas i första hand, därför stiger jag gärna åt sidan med en förkylning för att någon med en allvarlig åkomma eller situation gå före...det är inte mer än rätt.
Men jag ska erkänna att i samma takt som de smärtstillande slutade verka, desto mindre förståelse för mina medmänniskor hade jag.

Efter drygt 3 timmars väntan träffade jag äntligen en doktor...i dryga 3 minuter. En snabb förklaring över symtom och hur länga jag haft dem, titta i öret. Förklaringar om läkemedel och hur de skulle tas och sedan ut genom dörren. Även om jag uppskattar och gillar ironi, var jag inte i ett tillstånd att uppskatta den där och då.

På väg hem, efter att ha spenderat en mindre förmögenhet på antibiotika och droppar, la jag märke till något på det kvitto jag fått från Vårdcentralen. Kanske jag var i ett så euforiskt tillstånd att hela läkarbesöket var över...eller att jag bara var i ett stort behov att få skratta...men inte gick det att låta bli ett skrattanfall när jag insåg att jag haft Batman som läkare.

Okej, visst inser jag att det bara är ett lustigt sammanträffande att det låter som Adam West, men jag behövde skratta. Faktum är att läkaren snarare såg ut som en knubbigare version av Peter Sellers karaktär Hrundi Bakshi i The Party. I efterhand hade jag nog, trots smärtan, inte kunnat låta bli att skratta om han sagt birdie nam nam...men fullt så bisarr är inte ens min tillvaro. Bara när jag är i ett mycket starkt behov av att få ett skratt...

Blixtbaciller

Är det inte lustigt att saker och ting ibland inträffar med en uppenbar skiftning mellan då och nu? Där saker och ting förändras sker så omedelbart att man kan få den diffusa känslan att någon just tryckt på en knapp någonstans.

Vanligtvis brukar saker som sjukdomar och liknande krypa sig på, så att det dröjer lite innan man inser nämen, jag är ju förkyld! och undrar när tusan det hände.
I måndags drabbades jag av den motsatta varianten. Det kändes som att bli träffad av blixten. Och efter ett par sekunder senare var näsan täppt och halsen full av taggtråd.

Jag drabbas oftast just av halsont när jag blir sjuk, så det är inte ett främmande tillstånd för mig att vara i. Men vad som förvånar mig vare gång...är hur mycket vi använder rösten dagligdags. För att kommunicera med varandra, fick Anna och jag snabbt utveckla ett teckenspråk så att jag slapp den smärtsamma rosslingen...

Lustigt nog bestämde sig Anders, pappan till min gudson Gabriel, att telefon var just det medium som han ville ta kontakt med mig på. Jag sms:ade och förklarade att jag var hes och hade ont i halsen, så det var inte det bästa sättet för oss att prata. Senare på MSN förklarade han att det gällde Gabriels födelsedag och han ville boka lite tider. I sann Anders anda, hade han inga av tiderna klara så han skulle återkomma senare. Varpå samtalet gick ungefär såhär:

"Okej, men jag kollar upp det så ringer jag dig sen."
"Men jag har fortfarande ont i halsen...smsa eller skicka mess på MSN"
"Meh, jag når inte datorn då...hemtelefonen är närmare..."

Och så var de oroliga att den nya tekniken skulle göra oss latare...jag vet inte om det är möjligt.

I sjuksängen

Om där finns något jag hatar, så är det att ligga sjuk. Att vara utslagen och i stort sett oanvändbar... Men hur vi än kämpar emot, så hamnar vi alla i den sitsen vare sig vi vill eller ej.

Jag brukar ha tur och inte drabbas av något som inte går över under en dag, eller som bara kräver att jag äter halstabletter någon dag...för övrigt är jag ganska kry. Anna, som arbetar som förskollärare och därför har ständig kontakt med baciller av alla typer och slag, brukar säga att jag har ovanlig resistans mot allt det som hon med all sannolikhet får med sig hem.

Hur som helst, så vet jag inte om det är något jag fått från någon eller om det berodde på vad jag åt i söndags, men mycket tidigt måndag morgon så började cirkusen...

Nu börjar allt kännas bättre igen, men jag skulle ljuga om jag nekade till att det inte varit en pärs. Dock har ett par dagar av bara vatten och blåbärsfil fått mig att uppskatta smaken av något så enkelt som en liten bit gurka. Den euforian försvinner med all säkerhet någon dag efter att jag blivit helt kry igen, men de var ändå mer givande än man kan tänka sig.

Att vara sjuk innebär, till mitt stora förtret, att jag inte orkar sitta längre framför en skärm. Vilket, förutom sätter stora hinder för mitt surfande, gjort att jag ligger efter med den senaste sidan till Astro Oddyssey . Den kommer dock att komma ut snart, det tar bara lite längre tid än vanligt...