Kungligt bröllop

På tv har det varit Bröllopsbevakning för hela slanten där att fått följa kronprinsessan Victoria och Daniels stora dag. Även om mitt intresse för både bröllopet och monarkin i sig är något svalt, är det intressant att se och följa. Det är ju sannerligen en historisk händelse som är värd att minnas. Kungens, Olle Westlings och Daniels eget tal var trevliga och personligt samtidigt som det höll sig inom de formella ramarna.Dessutom ser Victoria och Daniel ut att passa mycket bra tillsammans.

Så ett stort grattis till dem båda på deras dag.

Tv:n har stått på och det har varit intressant att höra om de gamla traditionerna, vad som sker och varför, uppblandat med intressanta kommentarer från inbjudna experter. Det är alltid lika roligt att se Herman Lindqvist och höra honom berätta. Hade han varit min historielärare är jag ganska säker på att mitt generella historieintresse varit betydligt större. Främst därför att han berättar på ett vis som får även den enklaste historia att bli intressant och spännande.

Men samtidigt är det mycket väntan och annat prat som får en långsamt att försvinna bort i egna tankar, som hur servetter ska vikas eller upprepningar rörande gästernas kläder. Dessutom kliade det i fingrarna att få göra någonting, i och med att det är många timmar det här höll på. Så jag hade skissblocket nära till hands och passade på att skissa lite mellan de intressantare inslagen under kvällen. Det ledde till ett spontant Martin-motiv som jag kommer arbeta vidare på.

Som konceptmaterial var det inte dumt. Är det något jag lärt mig så är det att inte ha för bråttom i skisstadiet, man kan undvika mycket huvudbry och problem om man tänker igenom bilden ordentligt här istället för senare i processen. Man får inte ha för bråttom.

Pojke bland ruiner

Jag gjorde nyligen en konceptbild till berättelsen om Martin som jag arbetar på. Mest för att se hur figuren ser ut tillsammans med ett potentiellt landskap och scenario. Enkelt sett är det Martin som försöker gömma sig i ruinerna av en ödelagd stad.

Varför vet jag inte, men jag har alltid tyckt det är fantastiskt spännande med ruiner av olika slag. Det finns något romantiskt över dem som gör att lätt att börja fantisera över hur byggnaden eller byggnaderna såg ut en gång och vad de användes till.

När jag en gång såg dokumentären John Howe, there and back again om illustratören som är känd för att göra målningar kring Sagan om Ringen och andra fantasy-berättelser, så var det ett uttalande som fångade min uppmärksamhet. Det var illustratören Gerry Embleton som sa följande:

Archeologists and historians have a scientific approach to the past, and when they find an object they take it out of the ground very scientifically and very carefully, and record everything. But then someone picks it up and says I wonder what it was and who used it and what it was for, and there fantasy arrives immediately at that point. Because you have to guess.

Vad som är så stimulerande med Embletons uttalande är att vi kan inte veta och därför måste gissa vad saker är och till vad de användes. Bara för att det känns rätt och verkar rätt, så är det inte en garanti för att sanningen är densamma som känslan. Så finns det ju, givetvis, olika nivåer av fantasi och uttalande som är mer eller mindre jordnära. Men det var kul att veta att mina funderingar kunde vara lika nära sanningen som en historikers...

Om realism är en viktig faktor i ditt berättande, i dina illustrationer eller i ditt filmarbete, så är det en god idé att faktiskt se
på historien. Det betyder inte att det konstnärliga försvinner, men blir en stadig bas för fantasin att stå på.

Men de ruiner jag valt att lägga in min konceptmålning rörande Martin är, ska jag erkänna, helt fiktiva och bara spontant skissade. Jag har lite idéer som jag skulle vilja ge liv i den här berättelsen, men jag har en del efterforskningar kvar att göra i den svängen. Mest för att jag vill att det ska kännas äkta, även om historien i sig inte har något med verkligheten att göra...

Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format.