Recension och reflektion

Så fick jag äntligen tid och möjlighet att skriva om ett riktigt fynd på seriemarknaden. The Amulet of Samarkand av Jonathan Stroud var en spännande och intressant bok där vi stiftar bekantskap med hur välden skulle sett ut om magi var möjlig och om trollkarlar hade varit den styrande klassen.

Eftersom jag uppskattat boken serien bygger på, så kändes det självklart att ta sig an serieversionen också, med så objektiv inställning som möjligt. Resultatet finns att läsa på DigitalComics.

Att skriva recensioner är en sidosyssla som jag värdesätter mycket, att få dela med sig av sina upplevelser och de funderingar album eller historier väcker medan man tar dem till sig. Det finns, som bekant, en hel del udda material...men också en hel del riktigt givande. Vilket som är vilket är givetvis en smaksak...och jag strävar alltid efter att ge en så mångsidig bild av det album jag tagit del av.

Med lite vilja, hårt arbete och tur så ska jag kunna frigöra mer tid och lägga ut fler recensioner inom kort. Hoppas jag! Håll ögonen öppna på DigitalComics och se...

Första människan i rymden - 50 år sedan

Som rymd och science fiction-älskare kan jag inte låta bli att notera att idag är det exakt 50 år sedan ryssen Yuri Gargarin återvände till Jorden efter att ha varit den första människan i rymden. Bara tanken på både hur lång och hur kort tid det är sedan, är nervkittlande.

Ur vårt perspektiv, med tanke på hur lång tid vi människor uppskattas leva, så är det ju drygt en halv mansålder sedan...och mycket har hänt sedan dess. Vi inte bara har utvecklat våra rymdfarkoster, vi har också erövrat månen och bedriver ständig forskning ute i omloppsbana kring Jorden. Planering för en framtida expedition till Mars pågår för fullt runt om i världen och aldrig tidigare har universum känts närmare än nu...

Men om vi tar ett steg tillbaka och reflekterar över vilka otroliga bedrifter det är, så inser vi snart att under hela mänsklighetens historia på dryga 200 000 år...så har vi på ett halvt sekel inte bara lyckats lämna den värld vi kommer från utan också utforska den närmaste omgivningen kring oss. Även om det utforskandet fortfarande motsvarar vår världs egen bakgård, om de resor där människor följt med, så är det ett stort steg ut i det okända. Ska de rymdsonder och annan elektronik som skickats ut mot stjärnorna räknas...är vi runt i hela solsystemet...

Vad detta kommer innebära för oss kan bara framtiden avgöra...men det blir en spännande resa för oss, mänskligheten, att ta oss an...

To infinity, and beyond! - Buzz Lightyear (Tim Allen) - Toy Story

Fanart: Going Postal

Det har varit en hel del skrivarbete på sistone...
Och inte bara att berätta historier eller skriva manus, det har varit en hel del administrativa uppgifter som helt enkelt måste göras. Visst kan en hel del skjutas på framtiden, men det är ingen vidare bra lösning...vem vill skapa stress och panikångest när tryckerierna vill ha material och inget finns färdigt? Bättre att ha lite framförhållning och se till att den situationen aldrig uppstår...med flit i alla fall.

Men det har lett till att jag haft ett oerhört sug att få teckna av mig lite. Så skissande på lediga stunder, i tv-soffan och när andra öppningar funnits i planeringen har varit oerhört tillfredsställande. Även om det inte är något som jag kan använda till någonting, så är det viktigt att hålla händerna i trim...

En av de huvudsakliga skisserna på sistone har varit en skämtsam återgivning av karaktärer från Terry Pratchetts bok Going Postal, som nämnts tidigare. När man är väldigt förtjust i en berättelse är det svårt att släppa den, särskilt när det är så färgstarka karaktärer.
Så jag skissade ner dem för skojs skull och kunde inte låta bli att scanna och tuscha bilden.

För de som läst böckerna om Moist von Lipwig noterar säkert att han här istället har den höga hatten från Making Money, uppföljaren till Going Postal, istället för den posthatt med vingar. Faktum är att jag började skissen med hög hatt och så förblev det... Så kan man samtidigt notera att den lilla glosögda hunden Mr Fuzzpott faktiskt också finns med...jag kunde inte låta bli att provteckna honom...

Man kanske skulle göra något av allt det här...kanske...

En fundering: Fabellogik

Något jag funderat på ett tag är hur vi som konsumenter av fantasihistorier och berättelser är villiga att acceptera en del mycket "udda" situationer. Våra gamla sagoböcker är fulla av dem, som djur som kan tala och även i flera fall klär sig i kläder. Magi och magiska varelser. Allt möjligt spännande.

Men ändå finns det en toleranströskel för hur udda eller hur långt det går att dra någon företeelse innan konsumenten helt enkelt slutar att tro på det han eller hon ser.
Jag har valt att kalla det för Fabellogik.

Tanken med Fabellogik är relativt enkel; vi är villiga att acceptera en serie ologiska ting eftersom den värld de presenteras i är tillräckligt annorlunda för att dessa ska kunna hända. I en fabel kan djur tala, därför är det logiskt att de gör det. I en värld där magi finns kommer någon att använda den på något vis.

Så kommer de tilläggen till historien som bara drar det logiska överseendet, som Fabellogiken är, något för långt. När hjälten är både klok, snygg, skicklig och allmänt charmig samtidigt som han eller hon utan större problem överlistar motståndarens överkomplicerade fälla eller plan som förlitat sig på en hel serie mycket specifika sammanträffanden (som givetvis infaller).
Vi ombeds acceptera en sådan stor mängd lite för uppenbara förvecklingar att all spänning eller den lilla verklighetsförankringen försvinner.

Även om det vi som konsumenter presenteras för är en annan värld där naturlagar och normala ting är något annorlunda, finns det en tydlig gräns för hur mycket udda vi är villiga att tro på.
Problemet ligger oftast i när kreatören vill åstadkomma för mycket och samtidigt få det han eller hon skapar att glänsa så mycket som möjligt. I regel genom att göra sina karaktärer överdrivna eller den värld de ska agera i allt för otrolig.

I Engelskan används uttrycket Deus ex machina, som från latin fritt översatt blir "gud i maskinen", för att beskriva där lösningar på situationer kommer ur plötsliga förmågor hos personer, maskiner eller andra föremål utan att dessa förklarats tidigare. De är i regel en lösning kreatören skapar för att dölja att han eller hon metaforiskt målat in sig i ett hörn under skrivarbetet. Deus ex machina är i regel, men med undantag, den gräns där Fabellogiken inte längre räcker till...situationen i berättelsen tappar trovärdighet och distanserar sig från sin publik.

Även om alla mina tankar kring Fabellogiken inte är fullständiga ännu, så tyckte jag det kunde vara en intressant fundering att dela med sig av. Men den stora frågan man kan ställa sig är...hur långt sträcker sig din egen Fabellogik?

Asagudar och gröna rymdpoliser

Jag tycker det är kul när serietidningar eller grafiska romaner, också kallade serieromaner, görs om till film. Och det finns ju en del positiva exempel på att det är möjligt att genomföra.
De solklara exemplen är de nya Batman filmerna, Batman Begins och The Dark Knight, men också Tim Burtons filmversioner. Det samma gäller filmversionen av Watchmen som jag tycker är så nära en perfekt adaption som det fysiskt är möjligt.

Två nya hjältar är på väg att göra sitt första framträdande på vita duken, Thor redan den 27 april och Green Lantern den 29:e Juli.
Spontant är jag kluven till dem båda redan från början.

Thor, som är Marvels adaption av den nordiska mytologin, läste jag aldrig som barn. Jag vill minnas att han åtminstone dök upp någonstans i min barndoms tidningshylla i det lokala snabbköpet, men han fångade aldrig mitt intresse. Att dessutom ha läst Peter Madsens mycket genomarbetade och väldigt ursprungstrogna serie om Asagudarna, Valhalla, så känns det svårt att ta till sig den amerikanska och något svulstiga version av gudarna.



Det har inte med att de blandar magi och vetenskap, den blandningen kan snarare bli spännande och underhållande om den görs rätt. Förmodligen är det för att allt som har med gudarna att göra här känns...sterilt. Inga av de scener som visas från gudarnas hemvist känns som om de var verkliga...och med det menar jag att de känns ologiska. Ett tydligt fall av att design och ambitionen att göra en "tuff" värld att visa har blivit viktigare än att skapa något som faktiskt ser ut att fungera. Detsamma gäller kläder och utrustning.

Skådespelarinsatserna och karaktärerna går inte att säga för mycket om ännu, en trailer säger ingenting och kan få även det sämsta att verka vara något episkt.

Green Lantern läste jag inte heller som barn, men fick ett par av de nyare albumen i gåva och har uppskattat dem mycket. Kanske för att konceptet, med en organisation av utomjordlingar från hela universum som tillsammans försöker hålla lag och ordning, kändes spännande och förhållandevis nytt.



Filmversionen verkar lika lovande som den verkar skrämmande. Bara i trailen kan man se att man förlitar sig enormt mycket på CGI, något jag kan förstå och respektera när det är ett effektivt sätt att få saker som inte finns att "existera"...men oddsen är att det kommer överdoseras i stora mängder. Med tanke på att mycket av handlingen kommer utspelas på en annan värld, så är lockelsen stor att med datorgrafikens hjälp gå ett par steg för långt och göra den värld tittaren ska besöka allt för långsökt. Det är en tradition att amerikanarna är allt för svulstiga med sina effekter, men ibland kan det lite lugnare och subtilare vara det kloka valet.

Båda filmerna är givna att se, på ett eller annat sätt. Om de är garanterade biobesök eller om det blir att hyra filmerna senare återstår att se. Även om de kanske inte lever upp till sina föregångare, vilket oddsen är stora för, så kommer de säkerligen att bli underhållande. Vi får helt enkelt vänta och se.

Sci-fi mässan 2011

Idag var det åter igen dags för den årliga Science Fiction mässan här i stan, i nya lokaler och med ett lite annorlunda upplägg. Det var för bra för att tacka nej till, så vi var ett par stycken som stack dit och kollade läget. Det är ju väldigt svårt att inte bli som en femåring på nytt när man står och ser allt spännande.

Den sedvanliga utställningen av filmrekvisita fanns, även om det kändes som något färre inslag i utställningen i år så är det alltid spännande hur föremål man känner igen från filmerna faktiskt ser ut på riktigt. Ofta inser man först då hur mycket rätt belysning och miljö gör för att få föremålen att se äkta ut...äkta filmmagin!


Kändisar fanns det i år också, även om ingen av oss är autografjägare på samma sätt som många andra besökare...så kunde jag inte låta bli att smita över till Guy Siners bord och få skaka hand med honom. Jag älskar Brittisk humor och har en särskild relation till 'Allo 'Allo, så att inte få Lt Grubers autograf när han är här vore en synd!
Väldigt trevlig var han också...


Utklädda fanns det gott om, särskilt till fullt beväpnade Stormtroopers...till alla barns stora förtjusning. Barn i alla åldrar då givetvis! Martin var inte sen att posera med några av sina favoriter!


På tal om favoriter...i spelavdelningen av mässan där det monterats upp xboxar och annat, fanns även en uppsättning med Flipperspel. Ett av dem hade Doctor Who som tema och inte kunde jag låta bli att spela ett par kulor på den! Ganska bra gick det också, men jag är verkligen ingen flippermästare.


Försäljning var det gott om! Det fanns reproduktioner, statyetter, affischer, leksaker, filmer, pins och allt annat mellan himmel och jord.


Jag var också tvungen att springa förbi och hälsa på Tony Cronstam där han satt och signerade det senaste Elvis-albumet. Eftersom både Anna och jag älskar albumen så är de garanterade inköp och visst är det roligast att köpa dem av Tony själv, särskilt när han så frikostigt tecknar i dem på plats.

Dessutom hälsade jag på kollegan Kim W Andersson och plockade upp ett exemplar av UTOPI, det nya seriemagasinet med äventyrstema, från Kolik förlags monter.
Den ska bli spännande att läsa igenom.

Även om det är ett arvode på en hundring att få komma in så var det värt det. Vi hade väldigt roligt, träffade många bekanta och fick se mycket kul. Att också, av en slump, dela handfat med Billy Dee Williams (Star Wars) var en oväntad erfarenhet jag fick vara med om som vi alla skrattade gott åt efteråt...

I rymden kan ingen höra sig spela...

Det senaste titelkortet till Tomas "ConraDargo" Engström är något av en omedelbar favorit för mig. Jag kan inte förklara varför, det bara blev speciellt!

När jag fick meddelande om att det var brädspelsversionen av det populära strategispelet StarCraft från Blizzard Entertainment som var veckans tema började det att klia i tecknarhanden!

Förmodligen är det just därför att deras världar känns genomarbetade och de lägger ner mycket tid på att få spelen att funka tekniskt, visuellt och berättarmässigt. Dessutom har deras grupp av designers alltid så bra idéer att ge liv åt i sina spelserier.


Tomas har som önskemål att han ska få vara med på samtliga titelkort, därför har det blivit lite av ett nöje att sätta honom i lite skämtsamt jobbiga situationer...bara för att locka fram ett skratt eller två. Det var därför givet att sätta honom som en standardsoldat på den mänskliga sidan...och vad är inte mer läskigt än något som kommer mot en ur mörkret?

Ta och se recensionen kortet tillhör genom att trycka här.