En fundering: Fabellogik

Något jag funderat på ett tag är hur vi som konsumenter av fantasihistorier och berättelser är villiga att acceptera en del mycket "udda" situationer. Våra gamla sagoböcker är fulla av dem, som djur som kan tala och även i flera fall klär sig i kläder. Magi och magiska varelser. Allt möjligt spännande.

Men ändå finns det en toleranströskel för hur udda eller hur långt det går att dra någon företeelse innan konsumenten helt enkelt slutar att tro på det han eller hon ser.
Jag har valt att kalla det för Fabellogik.

Tanken med Fabellogik är relativt enkel; vi är villiga att acceptera en serie ologiska ting eftersom den värld de presenteras i är tillräckligt annorlunda för att dessa ska kunna hända. I en fabel kan djur tala, därför är det logiskt att de gör det. I en värld där magi finns kommer någon att använda den på något vis.

Så kommer de tilläggen till historien som bara drar det logiska överseendet, som Fabellogiken är, något för långt. När hjälten är både klok, snygg, skicklig och allmänt charmig samtidigt som han eller hon utan större problem överlistar motståndarens överkomplicerade fälla eller plan som förlitat sig på en hel serie mycket specifika sammanträffanden (som givetvis infaller).
Vi ombeds acceptera en sådan stor mängd lite för uppenbara förvecklingar att all spänning eller den lilla verklighetsförankringen försvinner.

Även om det vi som konsumenter presenteras för är en annan värld där naturlagar och normala ting är något annorlunda, finns det en tydlig gräns för hur mycket udda vi är villiga att tro på.
Problemet ligger oftast i när kreatören vill åstadkomma för mycket och samtidigt få det han eller hon skapar att glänsa så mycket som möjligt. I regel genom att göra sina karaktärer överdrivna eller den värld de ska agera i allt för otrolig.

I Engelskan används uttrycket Deus ex machina, som från latin fritt översatt blir "gud i maskinen", för att beskriva där lösningar på situationer kommer ur plötsliga förmågor hos personer, maskiner eller andra föremål utan att dessa förklarats tidigare. De är i regel en lösning kreatören skapar för att dölja att han eller hon metaforiskt målat in sig i ett hörn under skrivarbetet. Deus ex machina är i regel, men med undantag, den gräns där Fabellogiken inte längre räcker till...situationen i berättelsen tappar trovärdighet och distanserar sig från sin publik.

Även om alla mina tankar kring Fabellogiken inte är fullständiga ännu, så tyckte jag det kunde vara en intressant fundering att dela med sig av. Men den stora frågan man kan ställa sig är...hur långt sträcker sig din egen Fabellogik?

Sittandes i mörker

Jag sitter i halvmörker och kisar mot tangenterna, eftersom skärmen bara lyser upp kring hälften av dem. Varför? Min trofasta och två meter höga golvlampa med halogenljus i arbetsrummet valde att säga farväl till livet. Eller, för att vara uppriktig, så valde själva halogen-lampan att göra sorti. Vilket kommer tvinga mig till Bauhaus, Rusta eller Claes Ohlson inom en snar framtid... Dessa butiker placerar jag i kategorin "bara om jag absolut måste".

Nu när alla de spännande sommarfilmerna vi längtat efter att komma. Så tidigare under dagen passade Anna och jag på att se dockfilmen Coraline, baserad på den brittiske författaren Neil Gaimans bok med samma namn. Trots skräckupplevelserna med Tjeckiska dockfilmer under 80-talet, uppskattar vi båda de moderna långfilmerna som producerats med stop-motion animation. Det är självklart Nightmare before Christmas och Corpse Bride som jag menar.

Coraline flyttar tillsammans med sina föräldrar till ett stort hus på landet som byggts om och nu har flera lägenheter. I den övre bor cirkusartisten och akrobaten Mr. Bobinsky och i källaren bor de nu åldriga aktriserna Miss Spink och Miss Forcible.

Coraline själv ogillar att ha flyttat ifrån sina vänner och trivs inte alls i huset. I brist på annan underhållning går Coraline på upptäcksfärd i lägenheten och hittar en liten dörr som gömts bakom tapeten i vardagsrummet. När hon äntligen får upp den är öppningen igenmurad. Men när Coraline vaknar på natten och följer efter några möss, inser hon att dörren är öppen.

På andra sidan finns en färggladare och mer spännande version av hennes eget hem. Det visar sig att hennes föräldrar också är där, men annorlunda. Mer levnadsglada och entusiastiska, med ett intresse för henne. Det enda som är kusligt är att alla på andra sidan dörren har knappar istället för ögon.

Neil Gaiman är en fantastisk historieberättare och visar det tydligt i Coraline. Historien har de tydliga dragen av en klassisk saga, men med hans specifika syn och toner på vad som händer eller inte händer. Ofta kom jag på mig själv, under filmens gång, med att ha glömt bort att det var en dockfilm...just för att spänningen var på topp.

Nu är jag en oerhörd sago och fantasy-nörd som älskar den typen av historier, men jag skulle ändå vilja rekommendera den för alla som någonsin gillar sagor. Den är kuslig, den är glad, den är lättsam och den är tung. Den har det som krävs av en bra film. Plus att det är fantastiskt hur levande dockorna blir, jag har själv provat på stop-motion och det är fantastiskt kul men mycket svårt.

Nu under kvällen hamnade vi framför den direktsända monologen The 90's - ett försvarstal med Henrik Schyffert. Jag var rädd att det skulle bli lite väl pretentiöst eller nostalgiskt, men Schyffert hade en riktigt välskriven monolog där han tar upp det som identifierar 90-talet mest; Ironin. Varför den kom och vilka konsekvenser den hade, med slående exempel och mycket självironi. Den rekommenderas att ses om den kommer i repris eller finns tillgänglig på annat vis.

Fortsatt vektorträning

Sen jag fick tips kring hur vektor-teckningar framställs, har jag funderat på lämpliga träningsmotiv för att jag ska få mer känsla i teckningsmetoden. Det tar ju en ganska bra stund att göra en teckning i Illustrator eller andra vektorbaserade program, även fast bilden ser enkel ut. Att jag tar lite extra tid just nu beror säkert på att jag inte är helt säker på i vilken ordning vissa saker ska göras, men så snart det blir rutin kommer det att gå undan, är jag säker på!

Jag skissade upp följande bild i mitt skissblock och tyckte att den hade vektor-potential, så jag började rita upp den. Redan här, känner jag själv, att jag kommit längre i utvecklingen. Den är mycket mer avancerad än Transformers-figuren i förra inlägget och tog ungefär lika lång tid att framställa.
De två figurerna är den ena nallen från mitt sagoarbete tillsammans med ett spöke jag skapade för motivets skull...
Men han kanske kommer att sparas och användas...han blev så charmig på något vis...

Under helgen har jag ramlat över lite fanart och produktionsbilder till The Legend of Zelda; Twilight Princess och kunde inte låta bli att bli sugen på att varva spelet igen. Som 80-talsbarn har jag Zelda, Mario, MegaMan och de andra klassiska Nintendofigurerna varmt om hjärtat.

Det är kanske dags att koppla in GameCuben igen…

Söta små sagonallar

En av de stora fördelarna med att frilansa är möjligheten att planera in tid för sina egna projekt parallellt med de uppdrag som man åtar sig. I nuläget har vardagsarbetet dock tagit det mesta av min tid och energi. Trots det har jag fortsatt att fila på en barnboks-idé jag haft liggande ett par månader...oavsett om den kommer att publiceras en vacker dag, eller om det bara blir ett bra tillskott till portfolion, spelar i nuläget inte någon roll.

Den huvudsakliga biten av berättelsen kommer att snurra kring de två huvudpersoner, två björnar med trollkarlshattar. Dessa två kommer att bära stora delar av berättandet, även om jag har för avsikt att lägga grunden för andra huvudkaraktärer om boken skulle bli så uppskattad att en fortsättning blir aktuell...

Jag vill av flera skäl inte avslöja för mycket av handlingen ännu, främst därför att jag kan komma och ändra en hel del innan jag faktiskt sätter mig ner och målar den. Trots det kan jag inte låta bli att lägga upp ett litet smakprov...