Skrivkramp...

Det har varit lite svårt att hinna med blogginläggen den senaste tiden. Ofta hinner jag bara påbörja dem för att sedan tvingas avbryta innan det är färdigskrivet...

Jag vill att det ska finnas något att berätta i varje inlägg, hur stort eller litet det än kan vara så vill jag att det ska vara relevant. Något som inte alltid är så lätt att åstadkomma när de kreativa flödena måste ägnas till annat. Det är en del stora deadlines i antågande som tar mycket av min tid och energi. Men jag kan inte förneka att jag drabbats av lite skrivkramp på grund av allt som händer omkring mig just nu...särskilt den incident som drabbade min vän och kollega väger tungt fortfarande.

Att prata med honom och höra hur han mår har blivit en prioritet nu och en tid framåt. Som vän vill man vara tillgänglig och en stötta, även om det också innebär att man får ta del av något som gör ont.

Hur ont det än gör så är det viktigt att ta del av detta...om inget annat än för att vara en stötta och krossa den illusion vi gärna har att allt är ofarligt och vänligt. Världen kan vara en mycket vacker plats, men liksom hos den vackra rosen finns det taggar man kan skada sig på om man inte är försiktig...

(Tack till Ted Stridh som låter mig använda ett av hans fotografier)

Men för att inte sluta på en för dov ton, så är både glädje och humor på väg tillbaka. Min vän och jag skämtar mycket och glatt nu, trots allt. Och med den känslan vet jag att tillvaron snart kommer att bli bättre och gladare. Vem vet, jag kanske klarar min deadline felfritt igen? Man ska ju vara optimistisk, inte sant?

Nytt i Portfolion

Trots mycket strul och allmänt krångel, har det hänt en del kul också!
Bland annat gjorde jag ett besök på Fujicolor för att träffa gamla kollegor och småprata lite.

De är intresserade av att jag ska komma och hålla en föreläsning om digital retusch och fotomanipulering för de andra som arbetare där, så jag och arbetsledarna passade på att diskutera vad en sådan skulle innehålla. Själv tycker jag idén är spännande och jag skissar på ett förslag till hur föreläsning och en workshop efteråt skulle kunna se ut.

Samtidigt lät jag lite av mina senare alster framkallas i digitallabbet för att öka på min fysiska portfolio där hemma. Det är en fantastisk syn att se det man suttit med CintiQ-plattan, och målat i datorn, ramla ut ur framkallningsmaskinen. Kvalitén på färger och papper får bilderna att nästan hoppa upp från pappret. Det kostar ju en slant, men det är helt klart värt investeringen! Helt plötsligt blir det ännu roligare att visa portfolion för någon...


På tal om roligt, så är steget inte långt till komiskt eller tragikomiskt. Som nämnt tidigare har ett paket till mig från Ted Stridh hamnat på villovägar och jag fick idag höra att Ted besökt Posten för att fråga vad som hände. I vanliga fall är det ofta lönlöst, hur hittar man ett paket bland tusentals, men den här gången lönade det sig.

Man kan inte påstå att de lokala postkontoren anställer traktens genier direkt! De hade, på grund av att postsäcken varit full, lagt paketet åt sidan. Varpå det hamnat bland inkommande paket som väntar på att någon ska hämta dem... Det hade legat där i flera dagar, tills Ted nu kom och frågade efter det. Om det kommer fram nu återstår att se, men med tanke på hur det hanterats hitintills kan man bara undra och rysa!

Isig bildredigering

När jag häromdagen småpratade med Ted Stridh så berättade han om en spontan bild han tagit en kväll när han var ute. Han hade fått syn på en istapp som hängde från en tegelpanna på ett hus, tyckte att det var vackert med ljusen som speglades i den rena isen och tog fram kameran för att knäppa några bilder.

I brist på stativ och de dåliga ljusförhållandena gjorde att de flesta av bilderna blev suddiga eller underexponerade. Enbart en av dem blev skarp, dessvärre blev bildkompositionen på den en av de sämre. Istappen upplevs något underdimensionerad och en bit av trästativet till tegelpannorna hade letat sig in.


Ted visade mig bilden och jag föreslog en enkel bildredigering för att göra intrycket av bilden bättre. Att manipulera en bild för att förhöja ett motiv, när det handlar om att illustrera en känsla, något naturligt vackert eller där det är uppenbart att bilden inte ska vara en representation av verkligheten, är det inte fel som jag ser det. Det är snarare när sanningen förvrids till något annat och ambitionen är att lura betraktaren som det är dags att diskutera etik och moral.


Jag gjorde förvisso istappen något större än den faktiskt var, men för att öka intrycket och de vackra ljuspunkterna som speglas i isen. Trästativet ersattes med ännu några tegelpannor. Och jag blev nöjd med slutresultatet. Jag valde att inte förändra färger eller skillnaden på ljus och mörker eftersom Ted fått in en bra balans. Det finns ingen anledning att redigera det som inte behöver redigeras...

Arbetet med istappen gick dessutom fort med den nya datorn, det är så trevligt att arbeta när datorns gensvar på de drag man gör på CintiQ-plattan är omedelbar.

Funderingar vid vattnet

I samband med att jag fått ordning på den nya hårdvaran och alla programmen som jag använder, parallellt med de uppdrag jag åtagit mig att genomföra, så passade jag på att göra en genomgång av de gamla filer som ligger och dräller bland mina arkiv och backup:er.

Av en ren slump hittade jag de experiment jag gjort med Dean inklippt i vardagsmiljö. Den stilen var en kort tid basen för de strippar jag tecknade och lät publicera. Även om det bara var ett sätt att experimentera med mediet och något som jag i nuläget inte är intresserad av att göra, så blev några riktigt trevliga strippar gjorda.

Eftersom följande motiv blev så tilltalande och uttrycksfulla, tänkte jag dela med mig av dem.

Dean sittandes vid vattenbrynet i mina hemtrakter. Vi ser tydligt det välkända landmärket i bakgrunden som bekräftar att Danmark är nära... Vyn är vacker, men kanske lite typisk, och parkbänken gav intryck om en skön plats att sitta och se ut över havet.

I Malmö finns ett välkänt parkeringshus, som delar namn med min sambo Anna, där graffitimålare får dekorera väggar. När följande motiv från Transformers Armada fanns målat där kunde jag inte låta bli att ta ett kort. Där är något sublimt i bilden, Dean är omedveten om motivet men har undermedvetet noterat det pekande fingret och kan inte låta bli att titta ditåt...

Gräset är alltid...

...grönare på andra sidan. Det är nog ett av våra mest använda ordspråk idag, främst använt för att verbalt illustrera tron att andra alltid har en bättre och mer givande tillvaro. Men idag fick uttrycket en lite mer direkt betydelse.

Efter att ha spenderat helgen i stort med att sova, knappra på datorn och bara njuta av tillvaron, kändes en långpromenad inte helt fel. Så både jag, min sambo Anna och hennes mamma på besök uppifrån, drog på oss höstjackor och halsdukar.

Efter ett tag hamnade vi vid fälten nära havet här i Bunkeflostrand. Vi hade ingen aning om att de skulle vara fulla av får...


Det första tackan vi ser stod med huvudet pressat genom staketet för att komma åt gräset på andra sidan. Att hon stod på ett grönt fält spelade ingen roll, gräset på andra sidan staketet var så mycket mer lockande.

Hon var dessutom inte ensam, flera andra tackor stod på rad vid staketet med huvudena pressade ut och tuggade förnöjt.


Som tur var hade jag min kamera med mig och passade jag på att ta några bilder på dessa söta och lustiga djur...där de förnöjt skumpade runt, åt och tittade ibland undrande upp på oss.


Man kan säga vad man vill, men det var en mysig och fridfull syn att stå och se på en lång stund innan vi bestämde oss för att vandra vidare. Men jag ska erkänna att jag burit känslan av lugn och frid med mig hela dagen...en riktigt behaglig söndag...så jag är fullt till freds med gräset på min sida. Just nu åtminstone...

Små klåfingrar...

En av de roliga aspekterna av att arbeta med barnfoton just nu, i mitt samarbete med Fuji, är att man får vara delaktig i barnens framtida minnen. Vilken bild och vilket ansiktsuttryck som ska representera barnet just nu...det är en varm och rolig tanke, samtidigt som man känner ett ansvar för att göra ett så bra jobb som möjligt.

Vad som ofta får mig att båda skratta och frustrerat trumma med fingrarna i skrivbordet, är alla små pekfingrar och händer som tycks få eget liv under en fotografering... Barn är härligt spontana, de säger vad de tycker och känner utan omskrivningar eller ursäkter. Bara ett barn, som inte lider av vuxenlivets ångest inför att göra något pinsamt när man fotograferas, kan tycka det är en utmärkt idé att börja peta i näsan sekunden innan fotot tas.

Det ser väldigt roligt ut, men är kanske inte motivet som stolta föräldrar senare ska dela ut till far- och morföräldrarna som stolt minne av det lilla barnet.

Enklast är det så klart med bara ett barn på bild, det går hyfsat enkelt att försiktigt dra ut barnets finger och sedan ta en ny bild. Men det måste gå fort, fingrarna har en tendens att snabbt vilja tillbaks in i värmen...

Värre blir det när det är en barngrupp. Hur en bra fotograf än gör, är det lätt att missa någon av barnen som bestämmer sig för att titta på något annat, dra lite i kompisen som sitter intill eller stoppa fingrarna i främst munnen eller näsan.
När det på varje fotografi av en grupp med barn är någon som gör någonting de inte borde, som det inte är roligt att vara den som skall välja fotografi. Hur man än gör, i ett sådant fall, kommer någon förälder att bli besviken.

Det är också lätt att se, när det finns många
tagningar på en barngrupp, vid vilken tidpunkt
det kollektiva tålamodet tar slut och samtliga barn får myror i brallan. Då kan man skratta gott åt spontanitet, under förutsättningen att det togs ett bra kort innan tålamodet tog slut...

Men trots allt är det ett roligt uppdrag och något jag uppskattar att ta mig an då och då. Att se alla de nyfikna, glada och busiga blickarna från förskolebarnen, skänker en varm och glad känsla varje gång...något man behöver i höstkylan som råder...men bara under förutsättningen att det iallafall togs ett bra kort på barnet!

Four creeps and a lady

I samband med att jag förbereder inför att påbörja årets uppdrag som fotoredigerare åt Fuji, så passade jag på att besöka mina föräldrar för en fika. Det var några ärenden jag behövde göra i deras hemtrakter, så det vore synd och slöseri att inte passa på att njuta av den sommarsol och värmen vi har kvar. Så vi flyttade ut bord och stolar på deras gräsmatta för att göra dagen så njutningsfull som möjligt.

Av en slump la jag då märke till att det fanns ovanligt mycket spindlar i buskarna och snåren. Det är klart, de har haft gott om mat tillgängligt...eftersom det varit ett år med extremt mycket nyckelpigor överallt (vid vattendrag i stan har det suttit stora orangefärgade drivor). Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta ett par bilder...eftersom kameran lämpligt nog fanns tillgänglig. Tänk vilka gynnare som gömmer sig i trädgården...

Här spinns ett nytt nät, mycket flitigt och omsorgsfullt. Det är en fantastisk syn att se en spindel spinna sitt nät, snabbt och omsorgsfullt.


En fluga som fastnat i ett nät blir snabbt omhändertagen. Ett snabbt bett och det är över...


Det var först efter att jag tagit det här fotot som jag insåg hur tydligt det gick att se gaddarna. Både vackert och skrämmande på samma gång.


Den här gynnaren satt på lur och väntade på sina offer i utkanten på ett imponerande stort spindelnät.


Slutligen kunde jag inte låta bli att ta en bild på en till synes fullständigt fridfull nyckelpiga. Lustigt att den kunde ta det så lugnt, med tanke på vilka grannar den hade...på bara centimeters avstånd.

Hett hett hett!

Under sommarens lopp skaffade mina föräldrar en liten trädgårdsfontän. Något att ha som bubblar och skvalar rofyllt medan de sitter och slappnar av mot slutet av dagen.

Efter gemensamma ansträngningar fick vi få ordning på elektroniken och kunde premiärnjuta av bubblandet. Lamporna var också bättre än jag trodde, något som syntes bättre senare på kvällen.

Naturligtvis tog vi några bilder på fontänen, med föräldrarnas digitalkamera, för att fira inköpet.

När jag säkerhetskopiera deras minneskort och fick då se bilderna för första gången, kunde jag inte låta bli att undra om det kunde gå att göra något roligt fotomontage eller annat med någon av bilderna.


Idag kunde jag inte låta bli att prova och tillverkade denna. Kanske inte perfekt, men den ger tillräckligt mycket känsla för att man ska undra när Indiana Jones ska titta fram i någon av kanterna av bilden. För visst skulle det kunna vara en av scenerna ur Temple of Doom?

Gotisk romantik

Igår hade jag min kamera med mig in till Malmö centrum och tog tillfället i akt att gå en liten promenad på kyrkogården intill Gustav Adolfs torg.



Lustigt nog medan jag fotograferade gravstenen med det allseende ögat, kom en herre i vit skjorta och med ett gitarr-fodral på ryggen fram till mig och frågade om jag var intresserad av Frimurarna. Hur otroligt det än må låta så är det sällan främmande män kommer fram till mig och börjar prata om hemliga sällskap...men han var mycket trevlig och det var en intressant pratstund innan han gick vidare och jag fortsatte att fotografera.

Vem sa att det inte händer oväntade och spännande saker i vardagen?

ID-kort och balklänning

Idag var det dags för "lillasyster" att gå på studentbal. Egentligen är hon min yngre brors flickvän, men jag har kommit att se henne just som en lillasyster och familjemedlem.
Så under lång tid har det varit mycket tal om klänningar, skor och tusen andra detaljer som hör studentfirandet till. För att fånga ögonblicket bad mina föräldrar mig att dyka upp för att ta några bilder av det lyckliga paret innan de åkte iväg för att fira i glam och glamour.

Men innan dess tänkte jag passa på att uträtta några ärenden.

När jag äntligen drar mig ut i mer civiliserade bygder, det vill säga där det finns lite mer butiker och valmöjligheter än en liten ICA-butik, så brukar jag ha samlat på mig en lista med viktiga ting som behöver fixas. Även om jag trivs mycket bra i Bunkeflostrand, så finns det mycket jag iallafall skulle önska fanns närmare.

Huvudprioriteten var att bli fotograferad till ett nytt ID-kort. Bäst före datumet närmar sig med raska steg, så det var lika bra att ta tag i saken. Så jag stannade till hos FIXFOTO och fick ansiktet med all dess "majestätiska storhet" förevigat. Allvarligt talat så blir jag aldrig bra på bild, men det blev åtminstone ett ID-foto som jag kan leva med.

Med alla ärenden uträttade var
det bara att dra hem till de
lyckliga tu som väntade på att få komma iväg till balen. Trots en del förvirring kring tiderna och en rejäl försening så stod de båda festklädda ungdomarna slutligen färdigklädda i trädgården och lät sig fotograferas, något stressade och fnittriga.

Tanken på bal fick mig att fundera på om vi hade någon bal när jag slutade gymnasiet. Jag kan inte dra mig till minnes att jag hörde talas om att det skulle ha anordnats något, men det kan ha varit lika bra det. Jag har två vänsterfötter och känner mig mest bortkommen i uppklädd festmiljö. Plus att jag hjärtligt...och innerligt...avskyr att ha kostym på mig...

Ni som passar i kostym, ha det gärna...bara jag slipper!

Inkdragon Studio 1år!!

Så har det första, av förhoppningsvis många, året passerat och idag tar jag första steget in i företagandets andra år..! Det känns nästan overkligt när jag slås av tanken att det faktiskt har gått ett år sedan starten, tiden har gått mycket fort. Men det har hunnits med en hel del under den tiden också.

Åtskilliga foton, illustrationer, redigeringar och texter har producerats och sålts. Jag har kastat mig in i bokföringens inte så magiska, men ack så nödvändiga värld...Min sambo Anna och jag flyttade till vår nya lägenhet i Bunkeflostrand där vi trivs mycket bra. För en tecknare är ju hemmet där han eller hon satt sitt ritbord...Det har också blivit en hel del manus som plitats ner. Jag har samarbetat med flera uppdragsgivare och har fått se en hel del spännande saker.

Det är inte annat än att jag ser fram emot att se vad det nya året har i beredskap... Visst har man förhoppningar, men klokast är att se vad som händer.

Och hur kommer vi att fira denna speciella dag? Jo, med en riktigt god middag på strandhotellet!