InkdragonStudio.nu

Recension och reflektion

2011-04-17T19:25:00.006+02:00

Så fick jag äntligen tid och möjlighet att skriva om ett riktigt fynd på seriemarknaden. The Amulet of Samarkand av Jonathan Stroud var en spännande och intressant bok där vi stiftar bekantskap med hur välden skulle sett ut om magi var möjlig och om trollkarlar hade varit den styrande klassen.

Eftersom jag uppskattat boken serien bygger på, så kändes det självklart att ta sig an serieversionen också, med så objektiv inställning som möjligt. Resultatet finns att läsa på DigitalComics.

Att skriva recensioner är en sidosyssla som jag värdesätter mycket, att få dela med sig av sina upplevelser och de funderingar album eller historier väcker medan man tar dem till sig. Det finns, som bekant, en hel del udda material...men också en hel del riktigt givande. Vilket som är vilket är givetvis en smaksak...och jag strävar alltid efter att ge en så mångsidig bild av det album jag tagit del av.

Med lite vilja, hårt arbete och tur så ska jag kunna frigöra mer tid och lägga ut fler recensioner inom kort. Hoppas jag! Håll ögonen öppna på DigitalComics och se...

Första människan i rymden - 50 år sedan

2011-04-12T23:14:00.005+02:00

Som rymd och science fiction-älskare kan jag inte låta bli att notera att idag är det exakt 50 år sedan ryssen Yuri Gargarin återvände till Jorden efter att ha varit den första människan i rymden. Bara tanken på både hur lång och hur kort tid det är sedan, är nervkittlande.

Ur vårt perspektiv, med tanke på hur lång tid vi människor uppskattas leva, så är det ju drygt en halv mansålder sedan...och mycket har hänt sedan dess. Vi inte bara har utvecklat våra rymdfarkoster, vi har också erövrat månen och bedriver ständig forskning ute i omloppsbana kring Jorden. Planering för en framtida expedition till Mars pågår för fullt runt om i världen och aldrig tidigare har universum känts närmare än nu...

Men om vi tar ett steg tillbaka och reflekterar över vilka otroliga bedrifter det är, så inser vi snart att under hela mänsklighetens historia på dryga 200 000 år...så har vi på ett halvt sekel inte bara lyckats lämna den värld vi kommer från utan också utforska den närmaste omgivningen kring oss. Även om det utforskandet fortfarande motsvarar vår världs egen bakgård, om de resor där människor följt med, så är det ett stort steg ut i det okända. Ska de rymdsonder och annan elektronik som skickats ut mot stjärnorna räknas...är vi runt i hela solsystemet...

Vad detta kommer innebära för oss kan bara framtiden avgöra...men det blir en spännande resa för oss, mänskligheten, att ta oss an...

To infinity, and beyond! - Buzz Lightyear (Tim Allen) - Toy Story

Fanart: Going Postal

2011-04-10T19:24:00.005+02:00

Det har varit en hel del skrivarbete på sistone...
Och inte bara att berätta historier eller skriva manus, det har varit en hel del administrativa uppgifter som helt enkelt måste göras. Visst kan en hel del skjutas på framtiden, men det är ingen vidare bra lösning...vem vill skapa stress och panikångest när tryckerierna vill ha material och inget finns färdigt? Bättre att ha lite framförhållning och se till att den situationen aldrig uppstår...med flit i alla fall.

Men det har lett till att jag haft ett oerhört sug att få teckna av mig lite. Så skissande på lediga stunder, i tv-soffan och när andra öppningar funnits i planeringen har varit oerhört tillfredsställande. Även om det inte är något som jag kan använda till någonting, så är det viktigt att hålla händerna i trim...

En av de huvudsakliga skisserna på sistone har varit en skämtsam återgivning av karaktärer från Terry Pratchetts bok Going Postal, som nämnts tidigare. När man är väldigt förtjust i en berättelse är det svårt att släppa den, särskilt när det är så färgstarka karaktärer.
Så jag skissade ner dem för skojs skull och kunde inte låta bli att scanna och tuscha bilden.

För de som läst böckerna om Moist von Lipwig noterar säkert att han här istället har den höga hatten från Making Money, uppföljaren till Going Postal, istället för den posthatt med vingar. Faktum är att jag började skissen med hög hatt och så förblev det... Så kan man samtidigt notera att den lilla glosögda hunden Mr Fuzzpott faktiskt också finns med...jag kunde inte låta bli att provteckna honom...

Man kanske skulle göra något av allt det här...kanske...

En fundering: Fabellogik

2011-04-08T11:03:00.004+02:00

Något jag funderat på ett tag är hur vi som konsumenter av fantasihistorier och berättelser är villiga att acceptera en del mycket "udda" situationer. Våra gamla sagoböcker är fulla av dem, som djur som kan tala och även i flera fall klär sig i kläder. Magi och magiska varelser. Allt möjligt spännande.

Men ändå finns det en toleranströskel för hur udda eller hur långt det går att dra någon företeelse innan konsumenten helt enkelt slutar att tro på det han eller hon ser.
Jag har valt att kalla det för Fabellogik.

Tanken med Fabellogik är relativt enkel; vi är villiga att acceptera en serie ologiska ting eftersom den värld de presenteras i är tillräckligt annorlunda för att dessa ska kunna hända. I en fabel kan djur tala, därför är det logiskt att de gör det. I en värld där magi finns kommer någon att använda den på något vis.

Så kommer de tilläggen till historien som bara drar det logiska överseendet, som Fabellogiken är, något för långt. När hjälten är både klok, snygg, skicklig och allmänt charmig samtidigt som han eller hon utan större problem överlistar motståndarens överkomplicerade fälla eller plan som förlitat sig på en hel serie mycket specifika sammanträffanden (som givetvis infaller).
Vi ombeds acceptera en sådan stor mängd lite för uppenbara förvecklingar att all spänning eller den lilla verklighetsförankringen försvinner.

Även om det vi som konsumenter presenteras för är en annan värld där naturlagar och normala ting är något annorlunda, finns det en tydlig gräns för hur mycket udda vi är villiga att tro på.
Problemet ligger oftast i när kreatören vill åstadkomma för mycket och samtidigt få det han eller hon skapar att glänsa så mycket som möjligt. I regel genom att göra sina karaktärer överdrivna eller den värld de ska agera i allt för otrolig.

I Engelskan används uttrycket Deus ex machina, som från latin fritt översatt blir "gud i maskinen", för att beskriva där lösningar på situationer kommer ur plötsliga förmågor hos personer, maskiner eller andra föremål utan att dessa förklarats tidigare. De är i regel en lösning kreatören skapar för att dölja att han eller hon metaforiskt målat in sig i ett hörn under skrivarbetet. Deus ex machina är i regel, men med undantag, den gräns där Fabellogiken inte längre räcker till...situationen i berättelsen tappar trovärdighet och distanserar sig från sin publik.

Även om alla mina tankar kring Fabellogiken inte är fullständiga ännu, så tyckte jag det kunde vara en intressant fundering att dela med sig av. Men den stora frågan man kan ställa sig är...hur långt sträcker sig din egen Fabellogik?

Asagudar och gröna rymdpoliser

2011-04-04T22:24:00.004+02:00

Jag tycker det är kul när serietidningar eller grafiska romaner, också kallade serieromaner, görs om till film. Och det finns ju en del positiva exempel på att det är möjligt att genomföra.
De solklara exemplen är de nya Batman filmerna, Batman Begins och The Dark Knight, men också Tim Burtons filmversioner. Det samma gäller filmversionen av Watchmen som jag tycker är så nära en perfekt adaption som det fysiskt är möjligt.

Två nya hjältar är på väg att göra sitt första framträdande på vita duken, Thor redan den 27 april och Green Lantern den 29:e Juli.
Spontant är jag kluven till dem båda redan från början.

Thor, som är Marvels adaption av den nordiska mytologin, läste jag aldrig som barn. Jag vill minnas att han åtminstone dök upp någonstans i min barndoms tidningshylla i det lokala snabbköpet, men han fångade aldrig mitt intresse. Att dessutom ha läst Peter Madsens mycket genomarbetade och väldigt ursprungstrogna serie om Asagudarna, Valhalla, så känns det svårt att ta till sig den amerikanska och något svulstiga version av gudarna.

Det har inte med att de blandar magi och vetenskap, den blandningen kan snarare bli spännande och underhållande om den görs rätt. Förmodligen är det för att allt som har med gudarna att göra här känns...sterilt. Inga av de scener som visas från gudarnas hemvist känns som om de var verkliga...och med det menar jag att de känns ologiska. Ett tydligt fall av att design och ambitionen att göra en "tuff" värld att visa har blivit viktigare än att skapa något som faktiskt ser ut att fungera. Detsamma gäller kläder och utrustning.

Skådespelarinsatserna och karaktärerna går inte att säga för mycket om ännu, en trailer säger ingenting och kan få även det sämsta att verka vara något episkt.

Green Lantern läste jag inte heller som barn, men fick ett par av de nyare albumen i gåva och har uppskattat dem mycket. Kanske för att konceptet, med en organisation av utomjordlingar från hela universum som tillsammans försöker hålla lag och ordning, kändes spännande och förhållandevis nytt.

Filmversionen verkar lika lovande som den verkar skrämmande. Bara i trailen kan man se att man förlitar sig enormt mycket på CGI, något jag kan förstå och respektera när det är ett effektivt sätt att få saker som inte finns att "existera"...men oddsen är att det kommer överdoseras i stora mängder. Med tanke på att mycket av handlingen kommer utspelas på en annan värld, så är lockelsen stor att med datorgrafikens hjälp gå ett par steg för långt och göra den värld tittaren ska besöka allt för långsökt. Det är en tradition att amerikanarna är allt för svulstiga med sina effekter, men ibland kan det lite lugnare och subtilare vara det kloka valet.

Båda filmerna är givna att se, på ett eller annat sätt. Om de är garanterade biobesök eller om det blir att hyra filmerna senare återstår att se. Även om de kanske inte lever upp till sina föregångare, vilket oddsen är stora för, så kommer de säkerligen att bli underhållande. Vi får helt enkelt vänta och se.

Sci-fi mässan 2011

2011-04-02T16:46:00.028+02:00

Idag var det åter igen dags för den årliga Science Fiction mässan här i stan, i nya lokaler och med ett lite annorlunda upplägg. Det var för bra för att tacka nej till, så vi var ett par stycken som stack dit och kollade läget. Det är ju väldigt svårt att inte bli som en femåring på nytt när man står och ser allt spännande.

Den sedvanliga utställningen av filmrekvisita fanns, även om det kändes som något färre inslag i utställningen i år så är det alltid spännande hur föremål man känner igen från filmerna faktiskt ser ut på riktigt. Ofta inser man först då hur mycket rätt belysning och miljö gör för att få föremålen att se äkta ut...äkta filmmagin!

Kändisar fanns det i år också, även om ingen av oss är autografjägare på samma sätt som många andra besökare...så kunde jag inte låta bli att smita över till Guy Siners bord och få skaka hand med honom. Jag älskar Brittisk humor och har en särskild relation till 'Allo 'Allo, så att inte få Lt Grubers autograf när han är här vore en synd!
Väldigt trevlig var han också...

Utklädda fanns det gott om, särskilt till fullt beväpnade Stormtroopers...till alla barns stora förtjusning. Barn i alla åldrar då givetvis! Martin var inte sen att posera med några av sina favoriter!

På tal om favoriter...i spelavdelningen av mässan där det monterats upp xboxar och annat, fanns även en uppsättning med Flipperspel. Ett av dem hade Doctor Who som tema och inte kunde jag låta bli att spela ett par kulor på den! Ganska bra gick det också, men jag är verkligen ingen flippermästare.

Försäljning var det gott om! Det fanns reproduktioner, statyetter, affischer, leksaker, filmer, pins och allt annat mellan himmel och jord.

Jag var också tvungen att springa förbi och hälsa på Tony Cronstam där han satt och signerade det senaste Elvis-albumet. Eftersom både Anna och jag älskar albumen så är de garanterade inköp och visst är det roligast att köpa dem av Tony själv, särskilt när han så frikostigt tecknar i dem på plats.

Dessutom hälsade jag på kollegan Kim W Andersson och plockade upp ett exemplar av UTOPI, det nya seriemagasinet med äventyrstema, från Kolik förlags monter.
Den ska bli spännande att läsa igenom.

Även om det är ett arvode på en hundring att få komma in så var det värt det. Vi hade väldigt roligt, träffade många bekanta och fick se mycket kul. Att också, av en slump, dela handfat med Billy Dee Williams (Star Wars) var en oväntad erfarenhet jag fick vara med om som vi alla skrattade gott åt efteråt...

I rymden kan ingen höra sig spela...

2011-03-28T20:18:00.006+02:00

Det senaste titelkortet till Tomas "ConraDargo" Engström är något av en omedelbar favorit för mig. Jag kan inte förklara varför, det bara blev speciellt!

När jag fick meddelande om att det var brädspelsversionen av det populära strategispelet StarCraft från Blizzard Entertainment som var veckans tema började det att klia i tecknarhanden!

Förmodligen är det just därför att deras världar känns genomarbetade och de lägger ner mycket tid på att få spelen att funka tekniskt, visuellt och berättarmässigt. Dessutom har deras grupp av designers alltid så bra idéer att ge liv åt i sina spelserier.

Tomas har som önskemål att han ska få vara med på samtliga titelkort, därför har det blivit lite av ett nöje att sätta honom i lite skämtsamt jobbiga situationer...bara för att locka fram ett skratt eller två. Det var därför givet att sätta honom som en standardsoldat på den mänskliga sidan...och vad är inte mer läskigt än något som kommer mot en ur mörkret?

Ta och se recensionen kortet tillhör genom att trycka här.

Ständigt denna idrott

2011-03-25T20:23:00.006+01:00

Vad det beror på vet jag inte, men det verkar hela tiden som om det dyker upp fler och fler sportinriktade kanaler på tv. Det var något som blev övertydligt i dagarna då kanalutbudet utökades, med mestadels sportkanaler.

Det är inget jag har ett problem med personligen, även om jag inte är ett dugg intresserad av idrott så är jag fullt kapabel att trycka förbi en extra kanal när det hoppas mellan kanalerna på tv:n. Frågetecknet ligger snarare i...om det nu finns så många kanaler, varför ska program på de vanliga kanalerna utgå för sportevenemang?

Förut kunde jag förstå resonemanget att alla inte hade parabol eller kabel-tv och det fanns en anledning till att public service tillgodosåg det behovet. Idag är ju alla sändningar digitala, på ett eller annat vis, så att alla måste ha en box av något slag. Ingen box, inga tv-program alls... Och det är få som därför inte har ett numera ganska brett utbud av kanaler. Där fler och fler innehåller sport.

Specialiserade kanaler är bra...då har man möjlighet att se den typen av program man vill, även om den som väljer utbud sällan har samma smak som jag har personligen...men de finns där åtminstone och ger alternativ. Men trots det bryts det inte sällan för idrott...på tv...på radio...och tjatas in i det sista...

Jag ser inte meningen med sport, förutom den rena hälsonyttan. Kanske är det för att jag inte känner den där primitiva lusten att besegra någon annan på något vis...och om det är driften som sporten ersätter, så tar jag självklart idrott över andra sorters sammandrabbningar med målet att kora vilken ort, län, land...som är bäst. Det är ju trots allt inte länge sen vi drog fram sabel och musköt för att kliva över landsgränsen för att visa patriotism.

Men det är ändå frustrerande när program ställs in för sporten...

Flera ConraDargo videos

2011-03-23T23:08:00.012+01:00

Antalet videorecensioner min vän och kollega Tomas "ConraDargo" Engström producerar fortsätter att öka i antal... Och växer i popularitet, vilket inte är särskilt konstigt. Tomas har en recensionsstil som både är grundlig och väldigt charmig...

Att vara med och hjälpa honom att producera sina videos är både ett nöje och ett privilegium, även om min roll i produktionen är en mindre. Men enligt Tomas själv kan han inte längre tänka sig en recension utan min medverkan...det är det bästa av betyg man kan få.

Vill du ta del av några av Tomas videos, så finns här ett urval av mina personliga favoriter.

Videolänk: Puerto Rico

Videolänk: Talisman

Videolänk: Twilight Imperium

Tomas har även en Facebook-grupp du kan gå med i för förhandstittar, nyheter, tävlingar och mycket mer. Du hittar den här.

Brännande het spelmaskin

2011-03-20T19:35:00.015+01:00

Jag har alltid gillat udda projekt...där någon får en idé som de bara måste genomföra, för att se om det går och om de kan... Sitter personen som pysslar med projektet också med extra kompetens så blir det oftast mycket intressant att ta del av..!

Ett sådant projekt jag åter stiftade bekantskap med nyligen är ett som cirkulerat på Internet och blivit något av en ikon: Nintoastern.

Amerikanaren Richard DaLuz, med intresse för elektronik och datorspel, hade som ett av sina privata projekt att bygga samman ett antal videospel; ett Atari 2600, ett Nintendo (NES), ett Sega Genesis och ett Super Nintendo (SNES) till en fungerande hybrid med kapaciteten att spela och växla mellan de olika systemen med enkla knapptryck. Slutprodukten kallade han för sin Super Genintari. med tillhörande video för att demonstrera att den faktiskt fungerade.

Efter att ha fått kommentarer att hybriden mer såg ut som en brödrost än ett videospel, bestämde sig DaLuz för att överbevisa sina kritiker...genom att helt enkelt bygga en brödrost som kunde spela videospel...men dessvärre förlorar förmågan att rosta bröd.
Slutresultatet blev den omtalade Nintoastern, till vilken DaLuz också lade upp en video för att demonstrera.

Därefter följde ett liknande projekt där en Super Nintoaster byggdes av en SNES, också med tillhörande demonstrationsvideo.

Numera har Richard Daluz också producerat en detaljeradvideo som förklarar hur arbetet gått till med att omvandla en vanlig brödrost till ett fungerade NES. Även om tonen är den av en instruktionsvideo med komiska övertoner, är det tydligt att processen är genomförbar.
Det rekommenderas att den som provar på INTE är novis på att bygga eller justera elektronik.

Som en fullständigt inkompetent person med en lödkolv så skulle det inte falla mig in att försöka bygga en själv, även om jag ser det som en spännande idé och ett intressant experiment att kunna bygga om eller modifiera elektronik.

Kul att notera är att den Nintoaster som byggs i instruktionsvideon numera finns att se hemma hos James Rolfe (Angry Videogame Nerd) och har synts i senare recensioner.

Webcomic: Pyregrass

2011-03-15T17:50:00.009+01:00

Såhär efter en stor deadline, som svalt upp all tid fram till innan den äntligen möttes, är det skönt att ta det lite lugnare. Visst finns det fortfarande många bollar i luften att hålla ögonen på, men efter en sådan fritidsslukare är det välförtjänt att få sitta en stund och se efter vad som dykt upp de senaste dagarna.

Jag har bland annat missat några sidor i min vän och kollega Cecilias webcomic Pyregrass, så det var på tiden att jag läste ikapp..! Sedan hon lanserade den har jag försökt att inte missa en enda uppdatering!

Vart historien leder kan jag bara ana, men vi får inledningsvis följa Silas...en alkemist som söker efter ett sätt att bota den mycket sällsynta och svåra sjukdom han lider av. Men den lösning han överväger är annorlunda och kan komma att ha konsekvenser...
Serien uppdateras med en sida varje vecka och får en verkligen att komma tillbaka för mer.

Än mer spännande är Cecilias berättarstil och unika teckningsstil. Väl värd ett besök eller tjugo!

Paradnumret!

2011-03-11T19:29:00.010+01:00

Det är dags att avslöja vad som, förutom mina vanliga uppdrag, tagit den mesta av min tid på sistone...

Jag blev tillfrågad om jag ville överta som Nya Serieparadens redaktör, eftersom en omstrukturering gjort tidningen tillgänglig. Att få ha hand om en tidningstitel med så mycket bra innehåll och roliga serier, är en möjlighet ingen serieälskare skulle kunna säga nej till?

Men det blev en hel del jobb, mer än det som var uppenbart. Den förra redaktionen hade inte sparat någon form av dokumentering...ingen som jag fick ta del av i alla fall...så det blev en hel del efterforskningar genom att försöka gå igenom gamla nummer för att ta reda på vilka serier som redan publicerats och vilka som ännu inte gått. Ett jobb som tar längre tid än det låter...
På rekordtid gjordes det, ska tilläggas, för det fanns ju så mycket annat som också skulle göras omgående...översättningar, layout, textning, färgläggning, med mera.

Så efter en riktigt stressig period kom numret ut, och jag måste säga att med tanke på vilket oerhörd tidspress alla haft så har alla medverkande verkligen visat proffs de är.

Nu börjar arbetet med kommande nummer, men den här gången efter egen planering... Så nästa tidning kommer bli ännu bättre!

Papegojor, Universum och Allting

2011-03-10T21:29:00.007+01:00

En av min tonårstids största favoriter, Douglas Adams, är inte bara känd för att bara skriva udda rymdhistorier i Liftarens Guide till Galaxen-bokserien eller underliga deckargåtor med Dirk Gently...

Douglas hade en allvarligare sida också, även om han även där kunde visa sitt sinne för humor. I sin bok Last Chance to See, som i likhet med Guiden ursprungligen var ett radioprogram, berättar Douglas om hur han blev erbjuden att följa med på en resa till Madagaskar där en grupp skulle se om de kunde hitta den mycket sällsynta Aye-aye, en typ av Lemur på gränsen till utrotad.

Resan gick bra och blev starten på flera resor av liknande typ där Douglas, tillsammans med bland annat Zoologen Mark Carwardine, försöker hitta och dokumentera arter som står på gränsen till att utrotas. Som Komodon, Kakapon och Bergsgorillan.

Även om jag inte haft möjlighet att lyssna på radioprogrammet och upptäckte boken förhållandevis sent...var det en oerhört intressant läsning, underhållande och oerhört gripande. En bok värd att läsa!

Douglas höll också föreläsningar om de resorna som de gjorde, varav en dokumenterades av University of California och har gjorts tillgänglig online för alla som vill ta del av den.
Trots låg den låga inspelningskvalitén är det en video värd att se, där Douglas personligen berättar om sina resor, vad de upplevde och fantastiska fakta om djur som vi inte trodde var möjliga. Vem kunde tro att det fanns fågelarter som i så många generationer levt utan hot från rovdjur att de inte känner rädsla inför människor?

Fängslande omslag

2011-03-06T18:26:00.005+01:00

Det är sällan jag verkligen faller för ett omslag...inte på ett sätt som gör det oundvikligt för mig att köpa boken...eller filmen...eller albumet... Vanligtvis kan det få min blick att fastna, men frågan om jag kommer att köpa produkten i fråga är fortfarande ovisst.

Men jag måste erkänna att jag trollbands nyligen på ett sätt som det var väldigt länge sen sist... Jag passerade Science Fiction-bokhandeln på väg genom stan och har alltid väldigt svårt att bara gå förbi, i regel är det mycket roligare att unna sig en sväng in och se vad som tillkommit i sortimentet.

Det var då jag fastnade i hyllan för de nyaste titlarna. Vad det var som gjorde det har jag svårt att förklara, det var bara något som talade till mitt inre. Det var den perfekta blandningen av mystik, fantasi, steampunk och så mycket annat som fick något i mitt innersta väsen att låta ping!

Incarceron är den första boken av två av författarinnan Catherine Fisher om en artificiell och inspärrad värld där alla hålls fångna. Men det finns de som längtar efter att få se utsidan...

Det slog mig när jag stod i kassan och kassörskan redan börjat slå in boken att jag inte ens tittat på prislappen. Lyckligtvis var det på en prisnivå jag kunde överleva, men jag bävar för dagen då något mycket dyrare fångar och trollbinder mig på samma vis...

Jag tror jag måste skaffa en större plånbok..!
Eller åtminstone hitta en lucka i min tillvaro som tillåter mig att hinna läsa boken i lugn och ro innan det är dags för nya sysslor!

Nya PLUS är mest minus!

2011-03-03T23:47:00.013+01:00

Har någon tittat på den nya versionen av PLUS som går på SVT?

Jag kan förstå att man tyckte programmet började bli lite gammalt och stelt, redo för en förändring i och med att Sverker Olofsson valde att gå vidare för att göra annat.

Men då ställer man sig den enkla frågan...vad är skillnaden på en liten förändring och en extrem makeover? Till att börja med brukar inte en förändring förstöra helhetsintrycket. Det här nya varianten av PLUS är inte en förbättring, det är en radikal försämring...tyvärr.

Sverker Olofsson i PLUS (bild © SVT)

Vad jag gillade med konceptet till PLUS var att det inte var ett underhållningsprogram, det var ett program om konsumentupplysning. Syftet var att varna för bristfälliga produkter, oseriösa företag, informera om rättigheter, etc. Inget man skrattar åt, men saker som kan vara viktiga att veta. Programmet var uppdelat i små segment där varje segment tog upp ett ämne, gick igenom det och avslutades. Dessutom var Sverker Olofsson en, lämpligt nog, ettrig journalist som alltid krävde raka svar utan att bli otrevlig eller ta till skamgrepp.

Finns det verkligen i det nya PLUS? Ärligt talat tycker jag inte det...

Att programmet är en timme långt och istället har tre programledare stör mig inte alls. Det ger dem ju möjligheten att både ta upp fler och större frågor. Tyvärr är det inte så jag upplever att de gör. Istället är det tydligt att SVT tjuvkikat på betalkanalernas "infotainment" program och försökt göra ett eget.

Charlie Söderberg, Åsa Avdic och Mathias Andersson (bild © SVT)

Extra tydligt att det verkar vara precis vad som hänt, är att de tagit in Mathias Andersson och Charlie Söderberg från Lyxfällan på tv3. Inget dåligt val, eftersom de båda gjorde ett bra jobb i Lyxfällan, problemet är att de för över exakt samma programidé till ett program som ska tipsa sina tittare om olika faror och ge råd.

Charlie Söderberg gör en fullständigt upprepning av sin roll från Lyxfällan och hjälper en utvald familj eller person i varje avsnitt att uppnå något mål. Frågan jag ställer mig är "varför just dem?"
Inte för att de inte förtjänar att få hjälp, självklart...men vad som särskilde dem från alla andra som sitter i samma situation och behöver samma hjälp? Det är samma slöseri av resurser på en när samma kunnat hjälpa många, en tanke som ofta slår mig när man ser program som Extreme Home Makeover, där en familj får hjälp värd x antal miljoner.
Personporträtt var vanliga i gamla PLUS, men där handlade det om att de fick berätta sin egen historia och varna andra. Nu går istället programledaren in och ska ställa saker till rätta personligen.

En vanlig programpunkt var när varor och produkter testades för att det skulle utrönas vilka som faktiskt levde upp till vad som utlovats, en punkt som fortsätter nu med Mathias Andersson. Denna punkten har tappat en stor del av sin seriösa ton, att testerna faktiskt gjorts i laboratorium och av forskare, snarare än av en självutnämnd expert i dennes garage. Det är inte den värsta punkten i programmet, men ger en känsla av att resultaten bygga på åsikter snarare än fakta.

Värst punkt är, tyvärr, den Åsa Avdic sköter om...att konfrontera tillverkare eller försäljare av bristfälliga produkter, ta upp rena svindlerier, etc. Det är inte en fråga om att inte försöka, eftersom det gör Åsa, men hon har inte riktigt kraften att faktiskt ställa någon till svars för ett fel.
Hon virrar bort sig i sitt eget resonemang och verkar inte riktigt lyssna på svaren hon får för att kunna klämma åt sitt "offer". Istället verkar hon ha ett manus hon ska följa, men inte riktigt kan minnas, som hon därför tragglar sig igenom med en hel del "öööh" och "eeeh". Att bland annat stå och rita på en vit tavla för att visa sitt resonemang, ha med sig ett gosedjur hon tycker representerar företaget, eller sitta nästan hela programtiden i en bil för att låtsas vara på "polisspaning" gör att åtminstone jag tappade en hel del av den seriösa tonen i programmet.

Att inget segment är fullständigt utan det ska hoppas fram och tillbaka mellan de tre är också ytterst frustrerande...och också något som lånats från betalkanalerna, som i regel sköter det bättre.

Det tråkiga är att i det gamla och i mångas ögon torra PLUS, hann Sverker gå igenom betydligt fler problem, ta upp dem konkret, konfrontera eller intervjua ett par gäster samt ha ett par givande personporträtt. Att på dubbel programtid åstadkomma mindre och inge en betydligt lägre ton av att vara allvarlig eller seriös, är på sätt och vis en bedrift.
Förmodligen är det ett försök att locka publiken som tycker fakta är förbaskat tråkigt och tycker mycket mer om pseudovetenskap och programledarnas personliga åsikter...

Det är inget fel på infotainment, men man måste kunna läsa mellan raderna. Jag uppskattar personligen Penn & Tellers Bullshit, som är ett tydligt pseudovetenskapligt och åsiktsbetonat program. Den stora skillnaden är att de inte nekar till det.
Tvärt om är det en stor del av programidén. Och vet man var de står, så är det lättare att sålla på begreppen.

Men för ett svenskt program som ska syssla med information till konsumenter, så känns det inte riktigt som rätt riktning att gå.

Kommande på DCX

2011-02-28T12:20:00.003+01:00

Besöksantalet till DigitalComics, där jag själv är med och bidrar med recensioner, ökar ständigt med nya besökare. Det är väldigt roligt och måste bero på sidans höga kvalité på innehållet. Allra främst Ted Stridhs intervjuer med olika tecknare.

Under en tid har många av Sveriges mest kända profiler i serievärlden synts till, men nu blickar vi utåt och försöker också få utländska förmågor att ställa upp. Ted har redan fått tag på Norm Feuti som tecknar Butiken (Retail) och har fått positiva reaktioner i Sverige. Den finns redan upplagd och redo att läsas!

På gång är en intervju med Adrian Raeside, tecknaren av Fel sida (The Other Coast), som verkar bli spännande enligt Ted.

Själv planerar jag att lägga upp recensioner om webbserien The Wormworld Saga och The Amulet of Zamarkand - The graphic novel, bland mycket annat som är på gång.

Besök DigitalComics med jämna mellanrum och ta del av det nya materialet som är på väg!

Händerna fulla!

2011-02-26T15:32:00.005+01:00

Det närmar sig en period med händerna fulla av både det ena och det andra. Visst är det alltid bättre att ha saker och ting att sysselsätta sig med...men det är aldrig bra när två deadlines av helt olika typ krockar.

För många olika slags bollar i luften brukar bli lite för spännande. Inte för att jag inte kan ha många järn i elden, i regel har jag en hel del...men det kan lätt bli kortslutning någonstans.
Än så länge är det för tidigt att avslöja vad det är jag har på gång, men lovar att jag kommer berätta om det här så snart som möjligt!

Men det är alltid detsamma med nya projekt, det är sällan start och fullföljande är helt smärtfritt. Jag tror inte jag varit med om ett projekt som inte på något vis kärvat lite under uppstart. Med lite tur och olja på de gnisslande hjulen, så ska saker och ting nog...rulla på!

Inget besök på bokrean!

2011-02-22T21:59:00.007+01:00

Jag valde att ta ett, för mig, ganska radikalt beslut...
Jag undviker bokrean i år...

Personligen har jag aldrig varit särskilt förtjust att behöva knuffa mig fram i stora folkmassor, av en eller annan anledning. Förutom känslan av att vara en elefant i en porslinsaffär, som jag ofta känner, så finns det inget nöje i att försöka röra sig i en större grupp människor. Det enkla svaret är att jag vantrivs i massan, men till det får vi lägga till hur otrevliga vi som människor är mot varandra där vi stampar runt och armbågar oss fram utan hänsyn till vad vi gör mot andra...

Bokrean brukade vara ett undantag till min önskan att hålla sig borta från packade butiker eller stora folksamlingar, främst därför att jag älskar böcker och hur mycket njutning några timmars bli trampad på fötterna och armbågad över hela kroppen kan leda till i slutändan...
Men när jag kastade ett öga på utbudet, så var det full back i maskin!

Det är inte så många år sedan det kunde finnas en hel del intressant på bokrean, böcker värda att i alla fall ta en närmare titt på för att se om de var något att satsa på. På senare tid tycker jag utbudet har varit ett och detsamma varje år. Det enda som förnyas, om jag ska vara generös och använda det ordet, är Kokböcker och liknande. Vad som kommer tätt efter är deckarna. Allt därefter känns mer eller mindre "obetydligt" för vem det än är som planerar bokrean.

Nu vet jag att vi är ett deckarfolk, vi Svenskar, men det blir mer än gärna lite löjligt när det är en av de enda genrerna som verkar tas på allvar (längre funderingar kring svenskt deckarintresse finns här). Jag har inget emot en deckare ibland, men om det var den enda litterära kosten som fanns, så som den svenska marknaden verkar agera, skulle jag svälta ihjäl på ett par veckor.
Är vi verkligen ett så skönlitteratur-strypt land att inget annat verkar tas på allvar?

Men med den vetskapen om utbudet var det inte ett svårt beslut att ta. Jag hade dessutom, från den i min mening betydligt intressantare Science Fiction Bokhandeln, plockat upp några titlar så att jag klarar suget efter nytt att läsa.

Tillägg: Anna besökte bokrean på egen hand och bekräftade mina misstankar när hon kom hem. Det enda av värde hon hittat var ett par barnböcker hon planerade att ge bort. Jag får verkligen hoppas utbudet är bättre när nästa bokrea kommer, annars kommer jag inte ha några större problem att bojkotta den också.

Ny blå dino!

2011-02-20T19:11:00.006+01:00

Ted Stridh, min kollega på DigitalComics DCX, håller på att designa om tidningens hemsida lite, för att förbättra läsvänlighet och menyer tillsammans med att uppgradera grafiken lite. Några av förändringarna han har visat har varit väldigt spännande, lite mer passande för ämnena vi tar upp medan vi bibehåller den luftighet som sidan haft.

Jag vet inte hur andra tycker eller känner, men för mycket tätskriven text i ett för litet typsnitt är bara frustrerande att läsa. Att tidningar, som har begränsad yta att arbeta på, tvingas göra så kan jag acceptera, men när webbtidningar och andra internetsidor gör så blir jag bara förvånad...online är ytan näst intill obegränsad...så länge scrollen på datormusen fungerar kan man enkelt bläddra neråt utan att sidan behöver ta slut, även om det kanske kan vara klokt att vara koncis och inte för broderande i sina artiklar och recensioner. Oavsett finns det ingen ursäkt för mikroskopiska typsnitt på nätet, där det är betydligt enklare att göra text läsarvänlig.

Tillsammans med sidans uppdatering föreslog jag att vi skulle uppdatera sidans maskot Dex, den blå lilla dinosaurie som funnits här och där. Ted tyckte det var en bra idé och jag svängde ihop ett förslag på hur den nya versionen skulle kunna komma att se ut...

Min tanke var att göra honom så lik ursprunget som möjligt, eftersom han var en uppskattad figur, men göra honom enklare att framställa och mer passande med den nya layouten. Även om färgerna kan komma att behöva justeras.
Men vi var båda nöjda, Ted och jag, så den nya Dex kommer att dyka upp på sidan snart.

Varva ner lite

2011-02-18T14:49:00.004+01:00

Det har varit ett par tuffa veckor på sistone, med mycket jobb och annat som ätit upp alla dygnets timmar. Jag har varit tacksam om jag hunnit sitta ner en timme eller två i tv-soffan på kvällarna för att slappna av.
En sak är säker, jag har sovit som en stock den senaste tiden... Hårt arbete har den fördelen, förutom att leda till löneutbetalningen i slutet på månaden, att man inte behöver oroa sig för att ligga och stirra i taket på grund av sömnlöshet...sånt har man inte tid med!

Mycket av det som hittats på är månadernas vanliga samling uppdrag och åtagande, men det finns lite nytt som kommer att bli roligt att avslöja när tiden är redo.
Nu planerar jag istället att ta några dagar med mer humana arbetstider. Det kan jag tycka jag behöver...man kanske skulle ta och läsa lite igen så att det kan skrivas en ny recension till DCX snart...

Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult

2011-02-13T15:36:00.006+01:00

I samband med att fira en födelsedag med den närmaste och käraste, så kom ett förslag från familjen: varför inte gå på bio tillsammans?
Det var ett utmärkt förslag, tyckte jag...varför köpa onödiga ting när man kan köpa en upplevelse som alla kan njuta av. Och filmvalet var inte svårt heller...alla ville se den nya Åsa-Nisse filmen: Wälkom to Knohult

Ett perfekt förslag, tyckte jag. I och med att jag arbetar mycket med figuren, genom mitt arbete med Humorklassiker, så kändes det inte mer än rätt att se hur man valt att tolka denna ikoniska Smålänning. Biobesöket kom och gick, min spontana reaktion var...att det var värt varenda krona.

Tillvaron står still i det lilla samhället Knohult, där få av det moderna samhällets influenser sätter spår på tillvaron. Åsa-Nisse, tillsammans med grannen och vännen Klabbis, spenderar hellre dagarna med tjuvskytte, uppfinnande och att ligga på soffan. Sedan en tid tillbaka har vattnet slutat komma hemma hos Åsa-Nisse, vilket gör hustrun Eulalia frustrerad till den grad att hon köper Champis för att tvätta sig och vattnar gräset med hembränt. Detta tvingar Åsa-Nisse till handling och han bygger en dunderpump för att tillfredställa vattenbehovet. Det visar sig dock att pumpen istället hittar olja och hela bygden ser chansen att bli oljemiljonärer... Men inblandning från ett Skånskt oljebolag och Sveriges stadsminister gör situationen mer än komplicerad...

Mycket av kritiken som hörts i media mot filmen har handlat om att buskis är en dålig humorform. Men komikern Henrik Dorsin, som varit med och skrivit manus till filmen, har påpekat att man snarare inspirerats av amerikanska komedier från 80-talet som Nakna Pistolen eller Rosa Pantern, vilket jag tyckte syntes. Det finns en lekfullhet i vad som händer och i hur karaktärerna interagerar med varandra. Andan filmen bygger upp gör det fullt möjligt för de mest bisarra och skrattretande situationerna att uppstå och locka tittarna till skratt.
Jag föredrar personligen den här formen av humor i film och på tv, jämfört med svåra och mer storstadsorienterad humor som i Vuxna människor eller Solsidan.

Naturligtvis finns moment som inte känns helt genomtänkta eller som inte leder dit man ser att manusförfattarna hoppades, men det är ett problem som finns i alla filmer jag någonsin sett. Inget är perfekt. Att det använda grova sex-relaterade ord ett par gånger kändes både fel och onödigt, med tanke på att det är en familjefilm...bortsett från dem så var det en film hela familjen kunde njuta av.

Något jag kan, personligen, känna ett agg mot är när Skånska porträtteras som det svarta fåret bland svenska dialekter, en fördom flera i landet har och gärna bibehåller. I filmen framställs en väldigt stereotypisk bild av Skånska och Skåningar, men som jag personligen snarare tolkade som ett slag mot fördomarna än en porträttering av hur det verkligen är. Den som ser på Åsa-Nisse och tror vad som visas är en sanningsenlig representation av Skåne bör nog se över sina förutfattade meningar...själv skrattade jag gott.

Över lag var det en väldigt rolig och käck film som samtliga skådespelare kan vara stolta över. Det är sällan det görs en komedi här som faktiskt är en komedi, snarare än snorkiga storstadsbor som fäller syrliga kommentarer eller inte tänker innan de agerar.
Personligen skulle jag inte ha något emot att det gjordes en till...kan man göra, till synes, oändliga Beck och Mankell-filmer, så borde det inte vara svårt att göra lite komedi med nu när de hitta rätt.

Mytologiskt porträtt

2011-02-09T19:52:00.006+01:00

Jag har alltid älskat mytologi...det är ett litet hobbyintresse jag hade i många år! Även om jag numera inte läser in mig på ämnet lika mycket längre, så är det en förkärlek jag bibehåller. Särskilt den Nordiska mytologin är något jag är mycket förtjust i... Förmodligen för att många element från modern Fantasy har rötter härifrån.

Kalevala, det Finska nationaleposet och deras motsvarigheten till den Nordiska mytologin, har tillsammans med berättelserna om Asagudarna inspirerat den välkända J R R Tolkien till att skriva Sagan om Ringen och alla andra böcker som bygger på samma legender Tolkien skapade.
Även om jag inte hunnit läsa in mig mycket på Kalevala, är det ett epos jag är mycket intresserad av att läsa.

För övrigt har jag under många år varit förtjust i Peter Madsens tolkning av Asatron i sina seriealbum Valhall. Mycket kärleksfulla återgivningar av klassiska berättelser från mytologin, uppblandade med Madsens egen stil och karaktärstolkningar. För den som inte läst någon av hans album, rekommenderar jag dem varmt...

Mitt intresse fick mig att för någon dag sedan spontant leka lite med ritplattan och när tid funnits har jag arbetat vidare på motivet. Ett litet porträtt av den välkände åskguden Tor.

På tal om Tor så har jag sett att premiär för filmversionen av förlaget Marvels superhjälte-tolkning av Tor och Asagudarna närmar sig. Även om jag inte kan påstå att jag läst dem, eftersom det vore en ren lögn, så är jag nyfiken och kommer med stor säkerhet att söka mig till biografen när den kommer. Det kan ju bli intressant att se...

Miljöfraktat paket

2011-02-04T22:18:00.007+01:00

Lagom till helgen dök ett mycket efterlängtat paket upp. Jag har under en tid varit sugen på att beställa ett specifikt album och bestämde mig för att plocka det tillsammans med lite annat smått och gott som jag hittade hos AdLibris. Så efter lite över en vecka ramlade paketet in på den lokala paketinlämningen.

Jag har länge försökt göra de små förändringarna i tillvaron som vi uppmanas göra för att belasta miljön mindre. Som att inte lämna lampor på i onödan, inte ha vatten rinnande i onödan, etc. Så att ta miljöfrakt kändes som ett naturligt val. Kostnaden var mer eller mindre densamma, men värd att prova. Lika bra att göra det till en vardagsrutin att förespråka bättre alternativ...

Förvånande nog, när aviseringen kom, hade Posten inget med leveransen att göra...det var ett privat bolag som skötte leveransen. Att det var en annan butik jag fick gå till för att hämta ut paketet var ett mindre besvär, tvärt om var det kortare väg hem än från det lokala "Postkontoret", men det väckte ett och annat frågetecken.

Varför har vår statliga postverksamhet inte miljövänliga alternativ? Ska det verkligen behövas en privatägd konkurrent för att en statlig verksamhet ska vakna upp? Men med tanke på hur skakig och osäker posten varit de senaste åren ska man kanske inte belasta den med att vara miljövänlig också...den pressen skulle säkert göra chansen att man får sina brev, tidningar eller paket ännu sämre. Lustigt nog kommer aldrig räkningar på villovägar...

Innehållet i paketet motsvarade i alla fall alla mina förväntningar och jag ser fram emot att få sätta tänderna i dem under helgen. Även om större delen av helgen planeras användas till att rensa ut gammalt skräp från lägenheten, har jag satt kravet att få chansen att sitta och läsa lite åtminstone!

Särskilt serieversionen av The Amulet of Samarkand ser jag fram emot att läsa, eftersom jag tidigare läst romanen av Jonathan Stroud. Jag blev väldigt nöjd med serieversionerna av de två första böckerna i Artemis Fowl-bokserien, så därför hoppas jag att denna ska hålla samma kvalité. Ursprungsboken var spännande och underhållande, så det ska bli intressant att se hur historien tolkas...

Jag passade också på att skaffa de två första albumen om Zorn & Dirna, en serie jag sett bilder från men ännu inte läst. Det är, vad jag sett, en solklar Fransk/Belgisk seriestil...något jag alltid tycker är väldigt tilltalande...så vi får se om innehållet lever upp till det intryck och den stil bilderna hade som lockat mig att köpa dem.
Några album med Fox Trot av Bill Amend passade jag också på att beställa...den serien får mig alltid att skratta och le, så de kändes som en bra investering! Skratt garanterat i helgen!

Inkdragon Studio fyller 3 år!

2011-02-02T09:27:00.016+01:00

Det kommer som en förvåning varje gång att ännu ett år har passerat, men det är förmodligen för att det funnits både mycket att göra och mycket roligt att uppleva på vägen. Min verksamhet växer fortfarande och samarbetet med mina huvudsakliga uppdragsgivare är bättre än någonsin.

Och även om att driva eget medför mycket jobb och många extra regler att ha i åtanke, så har jag alltid tyckt att fördelarna uppväger nackdelarna. Att vara överens om en deadline med en kund och fördela tiden på bästa möjliga vis för att både må bra och leverera bästa möjliga resultat.

Jag är tacksam att kunna fördela mitt arbete på de dygnets timmar jag tycker fungerar bättre...snarare än att pressa ner ett kreativt flöde och strypa det med att jobba 07-16 prick!
Jag är också tacksam för allt det stöd och den uppmuntran som jag fått under årets lopp...det är det som gör att man stiger upp glad varje morgon med viljan och glöden att fortsätta skapa.

Inkdragon Studios tredje år har passerat...
...och det kommer bli många fler! Det garanterar jag!
Och ett stort tack till alla er som gör tillvaron här i studion så otroligt roligt, givande och stimulerande!

Modern Sherlock Holmes

2011-01-30T23:02:00.003+01:00

Jag satt och tittade på den nytolkning som gjorts av den mycket populäre deckarikonen Sherlock Holmes. Både jag och Anna har ett tag sett reklamen för den på tv och har väntat med stort intresse på att få se om den skulle leva upp till de stora förväntningarna.

Och som de flesta brittiska produktionerna så levde den upp till förväntningarna med gott mått.

Istället för att behålla Sherlock Holmes och Dr Watson i sin klassiska tidsålder, har de istället placerats i dagens London. Inte genom, vilket gjorts tidigare med mycket svagt resultat, tidsresor eller liknande...tack och lov.

Watson är hemma efter att ha varit militärläkare i kriget i Afganistan och har kommit hem med en skottskada, på grund av vilken han nu behöver käpp för gå. Efter allt han upplevt lever han nu en en grå och smärtsam tillvaro, samtidigt som han tvingas hitta någon att dela lägenhet med. Av en slump kommer han i kontakt med Sherlock, genom en gemensam bekantskap, i vilkens knivskarpa och logiska värld fascinerar Watson till den grad att han inte kan låta bli att svepas med i de mordfall Sherlock just håller på att undersöka.

Avsnittet kändes helt rätt, den klassiska Sherlock finns i Benedict Cumberbatchs tolkning, samtidigt som han känns moderniserad på ett sätt som känns relevant och korrekt. Martin Freemans rolltolkning av Dr Watson är också utmärkt och lovande...

Jag ser fram emot nästa söndag och nästa avsnitt i serien...

Wormworld Saga

2011-01-27T13:04:00.006+01:00

I förbifarten fick jag tipset att besöka en hemsida. Det är inget ovanligt, oftast rör det sig om videoklipp eller ett blogginlägg...det är inte lika ofta jag får serierekommendationer. I regel är det jag som sprider sådana länkar omkring mig, så jag kunde inte låta bli att klicka mig vidare för att se vad det kunde vara...

Vad jag hittade var verkligen något speciellt. En tysk tecknare vid namn Daniel Lieske har under det gångna året spenderat sin fritid med att teckna på första kapitlen i den grafiska roman han planerar att publicera på nätet, gratis för alla som vill läsa.
Och tiden han spenderat på sitt arbete märks...och är välanvänd! Den är hitintills verkligen en upplevelse att se och läsa.

(Bild © Daniel Lieske)

The Wormworld Saga är ett visuellt mästerverk än så länge. Eftersom det ännu bara är det första kapitlet av ett hittills okänt antal, så hinner vi bara lära känna huvudpersonen Jonas. Sommarlovet skall just börja och han åker till sin farmor för att spendera tid på landet, långt utanför stan. Men historien antyder redan kommande äventyr...

Jag rekommenderar varmt att besöka både Wormworlds hemsida, men också Daniel Lieskes egen hemsida och blogg, där han generöst visar upp mer av sitt konstnärliga arbete.

Även om det lär dröja ett tag innan det kommer en ny del, kommer jag vänta tålmodigt på den!

Pirater, Kungar och Drakar

2011-01-23T23:07:00.008+01:00

Det har gått några veckor sedan jag började samarbeta med Tomas "ConraDargo" Engström och började göra titelkort till hans recensioner av olika brädspel. Och jag måste erkänna att det är en väldigt behaglig och kul uppgift att ha...

Dessutom är det väldigt roligt att ta del av de spelen han ser över, som underhållning naturligtvis, men främst för att det alltid är kul med nya uppslag om vilka speltitlar som kan vara värda att ta en titt på. Eller vad som kan vara värt att undvika helt och hållet..!

Länkar till några av de senaste videoklippen, tillsammans med respektive titelkort, finnes för den som känner sig spelsugen.

Videolänk: Pirate´s Cove

Videolänk: Kingsburg

Videolänk: Drakborgen Legenden

Hyllan som rasade

2011-01-20T01:45:00.004+01:00

Det råder kaos i Studion här...med drivor av material, böcker, album och allt annat möjligt och omöjligt som jag samlat på mig. Och allt beror på en liten, liten metallplugg...

Jag har en tendens att lägga saker på hög. Inte bara enstaka föremål utan jag staplar både högt och mycket. Det bara blir så och jag har, oförklarligt nog, i regel stenkoll på vad som ligger var. Oavsett så samlas det ofta en hög eller två vid ritbordet, soffan och sängen för att nämna några platser...och förr eller senare är det dags att lägga tillbaka allt på hyllan där de kom ifrån.

Det var under en sådan återlämning som en av hyllorna på en av bokhyllorna i Studion valde att leva farligt och lossnade. Omedelbart hade jag famnen full av ännu fler album och tvingades mycket raskt tömma hyllan och inspektera vad som hänt.
Av någon anledning hade sprinten, en av fyra som håller hyllan på plats, ätit sig in i bokhyllan och blev ostadig i väntan på att få kasta sig över mig som hämnd för alla böcker jag äger.

Att flytta hyllan till en annan uppsättning förborrade hål var enkelt, men nu kvarstod ett drastiskt problem. Nu fick inget som stått på hyllan plats längre, den blev för trång.
Så det råder full sortering och omstrukturering...som jag inte har tid med, för liksom alla andra olyckor så kommer den sällan ensam. Många deadlines och mycket att göra leder till att skåpen får vänta...

Men saker och ting ligger i alla fall i högar, så det känns naturligt och rätt. Åtminstone fram tills jag snubblar över en av dem...igen...

Ovärdelig rekommendation

2011-01-17T13:24:00.012+01:00

Jag hörde idag tidernas bästa råd som någon läkare någonsin uttalat!

En god vän, som bett att inte bli omnämnd med namn i utbyte mot historien, hade under ett par dagar känt av en del besvär. Inte till den grad att han hade fruktansvärda smärtor, men känningarna av besväret var tillräckligt för att han ändå skulle oroa sig för sin fortsatta hälsa. De träffar han hade fått när han sökte via Google hade varit allt annat än lugnande.

För att vara ärlig har han starka drag av hypokondri, något han är fullt villig att erkänna själv, och han har därför en tendens att demonstrativt inte gå till doktorn förrän saker börjar bli gröna eller en vanlig värktablett inte längre har någon effekt...vilket gör honom till en fantastisk hybrid av hypokondriker och någon som vägrar åka till sjukhus. Det sistnämnda kan jag sympatisera med, eftersom mitt senaste besök på en Vårdmottagning var allt annat än trevligt.

När jag idag stötte på honom hade han en hel del att berätta. Han hade efter flera dagars vandrande mellan oro och beslutsamhet ändå valt att beställa en tid för att bli undersökt. Hypokondrin hade vunnit den inre striden och det var dags att kolla på allvar.

När han kom in till läkare hade han tvingats inför den mycket skeptiska doktorn att berätta om sina besvär, peka och visa. Han blev mycket intimt undersökt och doktorn kunde konstatera att det inte fanns något bekymmer som inte skulle lösa sig själv om en dag eller två. Besöker var, kort sagt, helt onödigt.

Han hade då erkänt att han själv hade sökt runt på olika läkarsidor på sina "symptom" och rekommenderats att söka läkarvård så snart som möjligt, varpå den medelålders kvinnliga läkaren mycket trött och skarpt sa: Ge fan i det förbannade internet!

Så vad är sensmoralen av vad som hände? Att inte leka doktor och försöka ställa en diagnos själv med hjälp av Google.
Han själv var mycket lättad över beskedet och tyckte att det hade varit värt kostnaden för läkarbeskedet att få veta att han var frisk.
Hellre det än att betala för att få dåliga nyheter, sa han och det ligger något i det. Åtminstone om det inte är allt för dyrt, menade jag. Goda råd är ju oftast dyra...sägs det i alla fall.

Olja & Akryl vs Pixlar

2011-01-13T14:12:00.004+01:00

Jag har alltid beundrat illustratörer och målare som behärskar olja och akryl. De som får dessa enkla pigment att bli så levande att de får verkligheten att verka som en grå reproduktion. Det är verkligen en talang att få pannåer och dukar att spraka av liv och rörelse, något som får målaren att lysa som en lampa i mörkret.

Jag har vid flera tillfällen försökt ta mig an både olja och akryl. Akvarell kan jag måla med och det är ett mycket tilltalande medium, men det finns något i de andra två som är så oerhört lockande. Men båda två kräver oerhörd skicklighet och ett tålamod stort som Småland för att få ett tillfredsställande slutresultat.
Och jag har varken tiden eller tålamodet i nuläget...

Men med det sagt så fuskar jag i målandet genom att istället använda min CintiQ-platta och imitera oljefärg digitalt. Det är inte samma sak, men det ger ändå en viss tillfredsställelse. Jag har sedan ett bra tag insett att datorn är mitt sanna medium och försöker hellre se fördelarna än nackdelarna med det.

Men med det sagt så tar också det digitala en hel del tid att få målningar gjorda så att de ser bra ut. Det kräver också en hel del tid och övning, men att slippa vänta på att färgen ska torka mellan lagren är oerhört skönt. Och skulle jag behöva så utlopp för den förlorade väntetiden, kan jag alltid sitta och blåsa på ritplattan lite. Det kommer inte åstadkomma någonting, men det gjorde det å andra sidan inte heller när jag satt och blåste på akrylen och oljan!
Tänk så mycket dumt man hittar...

Harry Potter och ödlan Verner

2011-01-09T23:33:00.011+01:00

Efter att ha förhalat det ett tag, med tanke på jobb och andra åtaganden, så gick Anna och jag till slut för att titta på den senaste filmen om Harry Potter. Jag ska erkänna att jag var skeptisk, främst därför att jag hört en hel del negativt om filmen i sig, men främst därför att jag inte tycker att den sjunde boken som filmen bygger på är en av de bättre i serien.

Att de också valt att bryta upp handlingen i två delar kändes spontant som en dåligt idé och ökade ointresset för att faktiskt se filmen på bio.

Handlingen i filmen är följer tätt inpå händelserna i den förra filmen/boken:

Harrys 17:e födelsedag närmar sig och då blir han myndig enligt reglerna i Trolldomsvärlden. Då kommer också det skydd han haft över sig under hela sin barndom att försvinna, så han måste förflyttas hemifrån i god tid för att inte vara en lätt måltavla för Voldemort och hans Dödsätare. I säkerhet inser Harry att han måste ge sig av på egen hand för att hitta de Horrokrux som Voldemort skapat för att göra sig odödlig, därför att så länge de existerar kan han aldrig besegras. Trots vissa tveksamheter tar han med sig Hermione och Ron och påbörjar den svåra vägen att hitta de gömda horrokruxen. Medan de söker faller Trolldomsvärlden i fullständigt kaos och Voldemort tar över. Under hans inflytande börjar därför alla leta efter Harry. Trots jakten på Horrokrux dyker ideligen en symbol upp som Harry tvingas undersöka närmare, symbolen för de artefakter som kallas Dödsrelikerna.

Jag måste erkänna att jag var hårdare mot den här filmen än vad som kanske varit nödvändigt. Den mycket utdragna och sega historien i boken, som förvisso fortfarande är mycket utdragen, har kortats ner avsevärt. Det genialiska med att dela upp boken är att historien blir mycket enklare att ta till sig.

Som med alla övergångar från ett medium till ett annat, så fanns det en hel del som fallit bort. Mestadels på gott, men också några detaljer som jag tyckte var viktiga för handlingen. Huruvida de kompenseras i nästa del eller ej kan jag inte avgöra, eftersom det dröjer ett tag innan jag kommer få se den.

Det stora pluset, som tog mig med både storm och förtjusning, var den lilla sekvens då sagan om Dödsrelikerna återberättas. Här har man, istället för att använda skådespelare, valt att återspegla historien med dockor i samma anda som exempelvis Nightmare before Christmas eller Coraline. Bara den sekvensen gjorde att filmbesöket kändes berättigat, även om den inte varade särskilt stor del av filmen. Ibland kan det lilla göra det stora värt så mycket mer.

Jag ser fram emot den sista delen och att få avsluta den resa genom Harry Potters magiska värld som jag påbörjade för så många år sen.

Det enda som satte ett litet krokben på en annars mycket trevlig dag...var att få veta att Verner, en liten ödla som både jag och Anna kommit att både tycka mycket om och uppskatta, efter ett par dagars försämrad hälsa idag hade lämnat oss.

Att följa Skäggagamen Verners liv och vardag har varit ett litet vardagsnöje för oss. Kanske kan det tyckas ointressant eller oviktigt för utomstående, men alla som har husdjur eller på annat sätt umgås med ett...inser snart hur mycket personlighet djur har. Och hur fästa man blir vid dem, på så många sätt och vis.
Verner var lite av en spjuver och kunde hitta på mycket små, oskyldiga hyss som nästan uteslutande framkallade jätteleenden hos oss när vi fick höra om dem.

Ett av de ögonblick som fastnat hos mig...är då han, efter ett tårtbak, bjuds på en enorm jordgubbe och inte hade en aning vad han skulle göra med den. Han älskade jordgubbar, men för alla utan reptiler i sitt liv kan jag avslöja att de blir oerhört förvirrade om frukten är så stor att de kan se den med båda sina ögon. Det enda han kunde göra var att nicka den som en fotboll fram och tillbaka över golvet tills någon skar den i mer lämpliga bitar.

Verner är och förblir alltid med oss, även om han nu vilar den eviga sömnen. Och även om vi saknar honom, kan vi med värme minnas de glada stunder han bjöd på.

Vila i frid, lille Verner, i ditt eget himmelska terrarium.

Brädspel & Titelkort

2011-01-06T23:37:00.006+01:00

Jag älskar spel...särskilt brädspel. Kanske för att man både blir så barnsligt entusiastisk och oftast har riktigt roligt tillsammans med sina medspelare. Det har lett till att den senare tiden så har det köpts fler och fler brädspel hem den senaste tiden...

Därför har jag också följt min vän Tomas ConraDargo Engströms brädspelsrecensioner på YouTube med stort intresse. Både för att bara se själva videon och få förslag på bra spel att prova på i framtiden, men också för att senare ha chansen att prata om spelen med honom personligen.

Det var under ett sådant samtal som jag frågade om han inte hade föredragit att ha ett titelkort med vilket spel som skulle recenseras i varje video, istället för att bara skriva vit text mot svart bakgrund i videoredigeringsprogrammet. Tomas tyckte det var en kul idé, men att han själv inte hade varken program eller kunskapen att göra något sådant själv, så jag provade att sätta ihop ett enkelt och snabbt kort åt honom för en kommande video.

Tydligen blev Tomas så nöjd med slutresultatet att han bett mig fortsätta, något jag tror kommer bli en trevlig omväxling till allt skrivjobb jag gör. Videon, som titelkortet gjordes till, kan du se här.

Nytt år: 2011

2011-01-03T18:00:00.006+01:00

Jag måste erkänna att starten på ett nytt år alltid känns seg...men så brukar jag alltid tycka att det känns när jag har haft några lediga dagar. Det är svårt att smidigt gå från att bara ligga och läsa böcker samtidigt som man njuter av tillvaron...till att ha händerna fulla med saker som måste göras snarast.

Trots det hägrande arbetet har jag äntligen haft tiden och lusten att läsa Eoin Colfers fortsättning på Douglas Adams klassiska bokserie Liftarens Guide till Galaxen, samtidigt som jag haft möjligheten att bläddra i lite album som jag förbisett under hösten och vintern. En syssla jag rekommenderar varmt, särskilt med en kopp varm choklad.

Det var över lag en skön början på det nya året och känner mig laddad att ta hand om alla utmaningar som finns utmärkta på kalendern. Jag inser också att jag har en hel del nytt spännande framför mig den kommande tiden. Att anstränga sig och visa framfötterna leder i regel till något gott och det här är inget undantag. Men det är för tidigt att avslöja något...det kommer jag göra när tiden är den rätta.

Till alla där ute vill jagh passa på att önska en god fortsättning...
och ett Gott Nytt År 2011

Mellandagsfrid i stugan

2010-12-28T22:19:00.007+01:00

Det har varit en mycket jäktig tid nu, den senaste tiden...
Man inser plötsligt att bara för att det är jul, betyder inte det att allt stannar av och att man kan ta det lugnt. Kanske lite naivt att tro något sådant, men så är julen också den tid som lockar fram barnasinnet mest...i alla fall hos mig!

Men nu börjar tillvaron lugna ner sig så pass att jag kan unna mig att ta ett par dagars time out! Ett par välförtjänta sådana... Jag ska passa på att varva ner, bara sitta i lugn och ro. Kanske passa på att läsa lite i alla de böcker och album jag skulle hunnit med, men som tvingats läggas åt sidan. Det finns ju ett och annat jag vill skriva om till DigitalComics, så nu är kanske chansen att läsa in sig utan att stressen bankar för dörren.

Nu när Julafton är förbi och inget annat är kvar att stressa för i år, är det kanske den bästa sysselsättningen av dem alla.

Ja, så får det bli...några dagars äkta julfrid!

Men jag kanske ska vara försiktig med vad jag önskar...som Nissen lär sig den hårda vägen i denna Lindström-teckning. (klicka för större)

Ett signerat tryck av mästaren själv, en julklapp från min vän och kollega Ted. Men hur oanständigt något än är, finns det något bättre än att skratta?
Bortsett från några dagars ledighet då!

God fortsättning!

Julafton 2010

2010-12-24T13:20:00.005+01:00

Då var det åter Julafton, efter ett helt års väntan! Och mycket har det funnits med att göra! Både sådant som hör vardagen till och alla de förberedelser som man vill få gjorda inför Dopparedagen!

Julklappar till familjen är införskaffade, julkort skickade, skinka tillagad, julsnapsen på kylning, och så vidare. Att man hinner bli färdig i tid varje år är verkligen ett julmirakel!

Nu är det enda som är kvar att spendera dagen med sina närmaste och bara njuta av allt det goda som förberetts.

Därför vill jag passa på att önska er alla en fridfull tillvaro, en fin dag och en riktigt God Jul.

Brädspel: Dungeonquest

2010-12-18T23:15:00.014+01:00

Inspirerad av både Scotland Yard och Tomas brädspelsrecensioner, så letade jag hungrigt efter ett nytt spel att sätta tänderna i. Som barn hörde jag talas om spel som var utformade som rollspel, men ändå fortfarande var i brädspelsform...två av de mest kända var Hero Quest och Dragon Strike. Ett sådant spel har jag, sedan dess, velat lägga fingrarna på... Och nu har jag det!

Jag hittade spelet Dungeonquest på Science Fiction Bokhandeln, som enligt Tomas (aka ConraDargo) ska vara en nyare version av ett spel som förr kallades Drakborgen. Eftersom det verkade ha fått fina vitsord och jag kände för att chansa...köpte jag ett exemplar.

Det var en riktig fröjd att öppna upp lådan och få undersöka alla de detaljer som fanns däri, både på spelkort och spelbräde, men också på olika brickor och informationskort. Eftersom det var många tillbehör, tog det en stund att öppna upp och ordna allt så att jag fick en ordentlig överblick på innehållet.

Konceptet är enkelt, man tar kontroll över en av sex möjliga hjältar med olika förutsättningar och förmågor för att ta sig in i den borg där den beryktade drakskatten ligger gömd och övervakad.

Varje gång man spelar är spelplanen annorlunda. För att göra spelupplevelsen så levande som möjligt, för att spelaren ska leva sig in i rollen som hjälten, så vet ingen vad som väntar dem i nästa rum. När spelaren rör sig in i ett outforskat rum, som ännu inte finns på spelplanen, drar spelaren en bricka med ett rum på slumpvis. Så växer spelplanen fram allt eftersom den utforskas. Målet är, såklart, att nå mitten där skattkammren finns.

Varje rum innehåller både potentiella skatter, men också möjliga fällor eller monster, därför finns olika kort som avgör om ett rum innehåller något specifikt när spelaren kommer in. Det kan också finnas hinder som låsta dörrar eller galler som måste öppnas.

Men tiden är begränsad, efter ett visst antal drag låses portarna och draken i borgen vaknar. DÅ är hoppet ute och alla som är kvar i borgen förlorar spelet.
Målet är att både överleva borgen, men också hinna ut från den med så mycket skatter som möjligt innan tiden är ute.

Nu har jag mest suttit med näsan i regelboken, men hoppas att snart få en chans att spela med någon annan spelsugen. Visserligen är detta ett av de få spel som kan spelas av en ensam spelare, men vad är nöjet med det? Den bästa stämningen får man om man är ett gäng som går på skattjakt tillsammans... Vad kan jag säga? Jag längtar efter äventyr!

Inspiration från rymden

2010-12-14T17:10:00.008+01:00

Min yngre bror började för ett tag sedan spela Star Craft II: Wings of Liberty, uppföljaren på det klassiska Star Craft som för drygt 10 år sedan var en enorm hit. Jag vet, för jag spelade det själv också...Blizzard Entertainents spel har alltid lockat och imponerat.

Även om det var människorasen, eller här kallad Terran, som var den grupp i spelet jag började att spela med...så finns det något väldigt lockande och fascinerande med de två andra. Det utomjordiska och andliga Protoss, tillsammans med det hänsynslösa och insektsliknande Zerg. Samtliga med egna värderingar, mål och taktik.

I nuläget har jag inte haft mycket lust att spela spel, förutom det återuppväckta intresset för brädspel, men att se honom spela Star Craft igen väckte ett visst intresse och en längtan att prova på igen. När, var, om får vara en fråga för framtiden, men jag kunde inte låta bli att göra en skiss medan jag satt i tv-soffan som senare hittade bort till ritbordet... (Klicka för större bild)

Som sagt så hade jag en viss förkärlek till Terran och också till deras olika karaktärer. Särskilt de Space Marines, som utgör grundtrupperna i lägret. Vilket kanske syns med tanke på motivet. Även om det är länge sedan jag såg figurerna, illustrerade eller på andra stillbilder, så tyckte jag att jag fångade andan av dem. Inte en perfekt liknelse, men både andligt och nöjesmässigt tillfredsställande!

Spelkväll: Scotland Yard

2010-12-12T17:23:00.010+01:00

Jag har alltid älskat spel. Video- och dataspel var det jag främst spelade, men något jag verkligen gillade var brädspel. Det var något jag spelade som barn och även numera känner jag lusten att få kasta en tärning och flytta en liten spelpjäs på en kartongplatta. Särskilt efter att ha sett min vän Tomas brädspelsrecensioner på YouTube. Men det har inte blivit särskilt mycket de senaste åren...

Nyligen fick jag brädspelet Scotland Yard i present och har varit sugen på att prova på...annat kan man inte bli när spelet sägs "passar dig perfekt". Så under kvällen igår gav jag mig tillsammans med goda vänner ut i London-dimman ett par gånger...något som höll oss sysselsatta långt in på natten.

Upplägget är enkelt: en av spelarna tar rollen som Mr X, en skum typ som försvunnit i lokaltrafiken i London. De andra spelarna iklär sig rollerna som detektiver och ska försöka hitta Mr X var han än har gömt sig någonstans.

Vad som gör spelet olikt många andra är att Mr X inte har sin spelpjäs på brädet under större delen av spelet. Istället håller han sina rörelser hemliga på en speciell anteckningsplatta, han måste ändå avslöja vilket färdmedel han använt under sitt drag; Taxi, Buss eller Tunnelbana. Ingen tärning används utan deltagarna använder en av de biljetter de fått vid start för att röra sig mellan de olika hållplatserna. Vid vissa klockslag, vilket anges beroende på vilket drag i ordningen det är, måste Mr X visa sig på planen för att ge Detektiverna en chans att hitta honom.

Om en Detektiv landar på en hållplats där Mr X befinner sig, har Detektiverna vunnit. Om ingen hittar honom innan det 24:e draget, vinner Mr X.

Som lurig strateg iklädde jag mig rollen som den hala skurken som mina vänner försökte hitta. Eftersom det var nytt för oss alla, tog det en stund innan vi var varma i kläderna och kunde spela på allvar...trots att diskussionerna var jag kunde hålla hus var tunga och allvarliga, var stämningen på topp och vi hade en riktig helkväll!

Kvällen gav mig verkligen blodad tand för att spela igen, så jag kommer att försöka få till fler kvällar av samma typ, samt försöka lägga vantarna på fler brädspel. Men en sak är säker, det här spelet kommer vi spela många gånger till..! Har du chansen, prova på!

Tony Cronstam på Mazettihuset

2010-12-09T23:20:00.018+01:00

Jag hade den stora turen att få ett meddelande skickat till mig från Tony Cronstam, tecknaren av den mycket populära Elvis-serien, där han berättade att han skulle dyka upp på Mazettihuset där Serieskolan numera håller till. Han skulle hålla ett litet improviserat föredrag om sitt och Maria Cronstams arbete med serien.

När man får ett meddelande på det sättet, inte kan man tacka nej då! Tvärt om så blev jag mycket förväntansfull...

Så ikväll klockan 18 satt jag bänkad i lokalen och fick ta del av Tonys tankar och funderingar. Det första som märks när Tony berättar om sitt arbete är den passion som finns. Inte bara för hans eget arbete utan för serien som konst och berättarmedium.

Han berättade kort om sitt arbete med Bamse och hur det slutligen gav honom lusten att skapa något eget som med tiden skulle utvecklas till den serie som existerar idag.

Han berättade att den svåraste frågan han fått svara på var när exakt Elvis, som karaktär, föddes. Tydligen hade han funderat mycket över detta och förklarade att Elvis faktiskt kom till drygt 100 strippar in i serien. Det var då de valde att sluta försöka göra komiska slapstick-historier och istället hitta inspirationen från sina egna liv. Något som var mycket intressant att ta del av.

Det spontantecknades, visades strippar, Tony läste högt och berättade anekdoter om historierna de olika stripparna var baserade på. Det pratades också om arbetsuppläggning, historiestruktur och värdefulla tips, med pauser för frågor och pepparkakor.

För er som inte kunde komma eller kände till kvällens föredrag, Tony meddelade att han mer än gärna skulle organisera en liknande kväll igen. Det är, menar han, ett sätt för honom att komma ut och prata med de som läser hans och Marias arbete. Och med tanke på hur mycket Tony bjuder på sig själv under tiden, så är det väl värt ett besök. För de som är intresserade är det en uppmaning att hålla ögonen på Elvis hemsida eller Facebook-sida för information om kommande kvällar i framtiden...

Själv tyckte jag det var en mycket givande och väl spenderad kväll!

Transformers 3 teaser

2010-12-08T19:35:00.010+01:00

Jag fick idag se att det lagts upp en teaser-trailer till den kommande tredje filmen om mina barndomsfavoriter Transformers, med titeln Transformers: Dark of the Moon, via iTunes Movie Trailers.

Vad som kommer att vara den huvudsakliga handlingen är än så länge hemligt, men trailern visar hur det, under den första månlandningen 1969, visade sig att astronauterna Armstrong och Aldrin upptäcker vad som ser ut som vraket efter ett kraschat rymdskepp.

Vart detta kommer att leda ska bli spännande att se. Jag är fullt medveten om att Michael Bays filmer inte är utan brister och oerhörda fel, men som stort fan av Transformers måste jag erkänna att jag ser fram emot den tredje filmen. Om inte annat än för att höra Peter Cullen åter igen gestalta Optimus Primes röst...

Det blir en lång väntan till Juli månads biopremiär.

Julby 2010

2010-12-05T18:10:00.007+01:00

En liten tradition Anna och jag har är att vi bygger en liten Julby varje jul som en del av våra juldekorationer...det är något vi hittat på med sen vi flyttade till den gemensamma lägenheten. Den stad vi har hittade vi av en slump på Lidl några veckor innan Jul det första året, då vi gått och funderat på att bygga något sedan vi inspirerats av en god väns årliga Tomteland.

Idag hade Anna bett att vi skulle bygga årets och tillsammans experimentera med olika lösningar vi funderat på. Främst var det att få till lite mer av en miljö, något som inte var allt för statisk. Lite kullar och berg är sällan fel, men är luriga att lösa tillsammans med belysningen till de små husen. Lamporna kunde haft bättre lösningar, när det kommer till hur de sätts fast i husen, men man tager vad man haver. Även om det är klurigt när man håller på och experimenterar så blir belöningen större om man tar sig den lilla extra tiden.

Slutresultatet, när Anna fått stå och pilla med figurer, träd och annan rekvisita, blev väldigt tillfredsställande och kommer vara vår lilla oas i all den kommande julstressen.

Till sängs...

2010-12-01T23:31:00.003+01:00

Är det något jag avskyr så är det att ligga sjuk till sängs. Men det finns inte så mycket att göra när kroppen säger stopp och allting avstannar, vare sig man vill eller ej.

Det hände mig för några dagar sen, jag drabbades av den värsta frossa jag varit med om. Inte ens en skållhet dusch hade effekt, utan jag tvingades bädda ner mig och skakande fundera på om hela benstommen bytts ut mot is. Hur mycket tindrande is i morgonskenet är en vacker syn, jag föredrar kalcium i min benstomme. Det kändes så illa ett tag att jag funderade på om jag skulle söka rollen som Mr. Freeze i Batman, om det nu skulle vara att en remake var i antågande. I feberyra får man många konstiga idéer... Men efter ett par timmar kom temperaturen upp igen.

Och så började den sedvanliga sjukdomsdansen till och från sängen. Jag blir rastlös där jag ligger, tycker att det inte är så farligt hög feber och att jag minsann kan jobba lite. Jag reser mig och faller i yrsel tillbaka ner på madrassen...det går en stund, jag tycker det är tråkigt och vill hellre jobba, reser mig, yrsel och så börjar det om igen. Så fortsätter det i timmar, tills jag tröttnar och slår på en audiobok och försöker låtsas att jag har semester...

Lyckligtvis är jag på fötter igen, om än något skakiga sådana. Som vanligt är det mycket att ta igen, men det är ju betydligt roligare att ha något att göra än att bara ligga och rulla tummarna!

RIP Leslie Nielsen

2010-11-29T20:58:00.012+01:00

Jag fick under dagen höra att Leslie Nielsen, en av mina favoritskådespelare i komedigenren, har gått bort i sviterna av en lunginflammation. Det var, givetvis, en mycket sorglig nyhet...

Ända sedan jag som barn såg Nakna Pistolen-filmerna har jag älskat Leslie Nielsens komik och rollprestationer. Givetvis har inte alla produktioner han varit en del av varit lysande, men hans närvaro har alltid satt en specifik prägel på innehållet. Få komiker är beredda på att bjuda på sig själv så mycket som han var villig att göra...och det gav hans humor en särskild klass.

Vi har sett Nielsen i så många titlar under årens lopp att det är svårt att minnas dem alla utan en fusklapp. Inte bara filmer utan lådvis med tv-serier har han satt sin prägel på som gästskådespelare... För någon som arbetat med skådespeleri sedan 1950 har sannerligen hunnit med en hel del sin livstid.

Jag kommer sakna honom och hans komik, men han lämnar ett arv till alla de som följer hans fortspår eller bara vill njuta av hans humor. Tack för allt Leslie!

(Foto: IMDB.com - Airplane - 1981)

Leslie Nielsen
11 Februari 1926 - 28 November 2010

"Cheer up, Ed. This is not goodbye. It's just I won't ever see you again."

Lt. Frank Drebin, Naked Gun 33 1/3: The Final Insult (1994)

Ode till YouTube

2010-11-26T19:42:00.003+01:00

Är det någon som är medveten om hur mycket vi använder YouTube numera?

Jag kan bara tala för egen del, men min konsumtion av videoklipp är ganska enorm numera. Inte för att jag sitter och letar roliga klipp, men de når mig på så många olika vis... På bloggar jag läser, i statusinlägg på Facebook, bifog i mail och meddelanden jag får i diverse inkorgar...listan kan fortsätta länge...

Men det kan här låta som om jag är negativ till denna trend. Så är det verkligen inte! Det är många långa sittningar med manusarbetet, skriverier av annat slag och teckningsjobb som rotts i hamn just därför att jag unnat mig en stunds avkoppling med ett underhållande videoklipp...att få skratta och le en stund är en fantastisk mirakelkur för såväl moral som själ.

Nu finns det, naturligtvis, en hel del skräp också på YouTube...men det fina är att det finns något för oss alla att le och skratta åt där. Det är bara en fråga om att titta...

Så se, njut, skratta...ta en paus och njut av tillvaron. Jag vet hur det är att sitta i en monoton arbetsmiljö där inget nytt eller spännande händer, en sådan video kan rädda en hel dag. Tänk vilken kraft ett par ynka minuter av ens tillvaro kan ha...

Klotter!

2010-11-22T19:55:00.010+01:00

En ny vecka...
Massor att göra, som vanligt...

Men med det sagt blev det lite skissat under helgen. Förvisso inget konkret utan snarare rent klotter för att prova på pennan och dess möjligheter. Man kan tro att en mindre pennspets skulle fungera sämre, men det var det precis vad jag behövde just nu!
(Klicka på skissen för större)

Än så länge är jag väldigt nöjd! Jag tror det här kan vara början på en mycket vacker vänskap! Att ha suttit och kluddrat utan mål har gett mig en härlig och varm känsla inombords...något som behövs nu när snön yr ner utanför fönstret!

Om det fanns tvivel att vintern var här, så är de numera bortfrusna...

Shoppingsuget stillat!

2010-11-19T23:05:00.008+01:00

Jag har äntligen haft tid och möjlighet att lägga arbetet åt sidan för att ta en tur på stan i jakt på nya pennor och block!

Det kanske låter som något som inte borde vara svårt att få till, det är ju bara att gå ner till butiken inte sant? Men när man har händerna fulla så börjar man automatiskt att prioritera!

I vanliga fall, när man inte är i djupa behov av ett paket nya stift till pennan eller inte ett uns av nytt papper står att finna och måste ersättas pronto, så räknas det som nöjesshopping...och vem har tid med sånt egentligen?

Jo jag...och nu...

Så jag åkte över till Drewex och hittade lite bra och lämpliga inköp att bära hem. Bara att prova den nya 0.3-stiftpennan, stående utanför butiken, kändes rätt! Så det var att hitta lämplig buss som kunde frakta mig och inköpen hem igen för testning...

De småprover jag gjort sedan hemkomsten har varit lovande. Nu har jag en hel helg full av skissande framför mig, vilken lycka! Bäst att passa på innan en massa annat arbete dyker upp och kräver min odelade uppmärksamhet igen!

Ni kan kalla mig Redaktör...

2010-11-16T22:35:00.018+01:00

Då var det officiellt! Jag har, inte ens här på bloggen, kunnat avslöja vad som var i på gång bakom kulisserna...

Men det gör det officiella tillkännagivandet så oerhört mycket roligare att göra!

Jag är numera Redaktör för Egmont Kärnans tidning Humorklassiker! Mitt första nummer släpps i butik idag och finns att köpas, för de som känner sig sugna, i välsorterade tidningshyllor runt om i vårt avlånga land.
Svensk kultur garanteras!

Det kom lite som en överraskning när jag fick en inbjudan till redaktionen för att ha möte med de ansvariga för titeln, men de ville helt enkelt se och höra om jag var lämplig att ta över. Ingen konstig begäran, ingen vill lämna över något viktigt till en medarbetare de inte vet om de kan lita på.

Tydligen tyckte de att jag hade en ärlig och skötsam uppsyn vilket ledde till att jag fick åka till Stockholm i somras och ta del av hur materialet sätts ihop, plus en hel del annat intressant. Dessutom fick jag, som nämnts tidigare, träffa en hel del nya och trevliga medarbetare.

Så nu gäller det att balansera allt annat med de deadlines som har med Humorklassiker att göra. En utmaning jag ser fram emot att fortsätta ta mig an! Även om titeln huvudsakligen tar sig an reprismaterial, tycker jag det är både spännande och intressant. Hur man än ser på titeln i sig, så är att gå från att skriva manus till att också ha hand om en tidningsproduktion ett stort steg.

Jag kommer att arbeta för att leverera en så bra tidning som möjligt! Vad är annars meningen?

Nytt i skissblocket; Dean

2010-11-12T19:48:00.009+01:00

Trots att jag har en del att göra för närvarande, så har jag unnat mig att sitta och slappna av lite med skissblocket ibland. På sistone har det blivit lite mer Dean, främst därför att jag har lite kul idéer som jag funderar på. Får jag bara lite tid och möjlighet ska jag försöka se om det kan leda till något spännande...

...men för närvarande får det räcka med skisserna. Men bara att arbeta med min favoritdrake är upplyftande, så lusten att göra egna berättelser ökar igen!

Men hur jag än vänder och vrider på skisspennorna jag har, så känns de ovanligt grova. Det är en udda känsla att ha för stiftpennor, särskilt med stift som inte är större än 0,5. Nästa gång jag har möjlighet att besöka konstnärsbutiken Drewex igen, oasen för oss tecknare, så ska jag passa på att plocka upp en tunnare variant. Det är sällan något sådant hjälper, men vem vet? Kanske är det precis vad jag behöver?

Hur den känns och hur eventuella resultat blir, får vara något att rapportera om så snart jag hunnit handla...

Humorn som försvann

2010-11-06T18:32:00.007+01:00

Är det något jag älskar så är det Brittisk humor. Med det sagt ska det erkännas att det konsumeras både en och annat Amerikansk humorserie och film emellanåt, men det är något speciellt med det Engelska sättet att leverera skämt eller annan komik som faller mig på läppen. Dagar med mycket jobb är ett par avsnitt riktigt torr humor det som får mig att möta mina deadlines med ett leende, hur sent det än blir...

Med olika mellanrum försöker ju också Amerikanerna lägga beslag på Brittiska humorserier, mestadels genom att försöka göra en egen variant på programmen. Och det allmänna resultatet är...inte bra.

Några exempel på serier som jag sett Amerikanarna försöka omvandla är Couplings, The IT Crowd, Fawlty Towers, Dad´s Army, Red Dwarf och många fler finns... Nu måste jag påpeka att det inte är särskilt ovanligt att licenser på programidéer säljs mellan bolag och länder, det skulle vara väldigt magert i svensk tv om så inte skedde. Majoriteten av de program som produceras är inköpta, ofta från England.

Men det finns en mentalitet i USA att vilja göra om olika medier, inte bara TV-serier utan också böcker är vanligt att de arbetas om för en amerikansk publik. Främst därför att de inte innehåller referenser som Amerikanarna kommer kunna relatera till, vilket låter udda men tydligen är ett stort problem. Den generella amerikanaren bryr sig bara om...Amerika...tydligen.

Därför måste allt material tydligen omarbetas. Eller, vilket förmodligen är närmare sanningen, måste verka komma från amerikanarna själva. För i regel, när det gäller ovan nämnda serier, är många gånger manusen överlag identiska med sina ursprungsversioner med ett fåtal ändringar, den stora skillnaden är att det är nya skådespelare. Problemet, som jag ser det, är att ersättningsskådespelarna sällan har lika mycket kemi och komisk talang jämfört med de som gjorde serien från början. Amerikanarna är bara stiligare, vackrare och, det viktigaste för producenterna, Amerikaner.

Ibland görs en så enorm omskrivning att serien tappar det sting den hade ursprungligen. Serien hade kanske överlevt något sådant, chanserna är små där, ifall de då valt att byta titel. Men då är frågan varför en licens köptes eller förhandlades från början?

Lyckligtvis dör de flesta sådana försök redan med pilotavsnittet och kommer i regel aldrig ut på marknaden. Så var fallet med bland annat IT Crowd och speciellt Red Dwarf, där pilotavsnittet läckte ut och finns att se om man vet var man ska leta. Som kuriosa är det kul att få se, men att producenterna trodde att den versionen skulle bli jämbördig originalet och förhoppningsvis trumfa den, är skrattretande.

Observanta har säkert, vid det här laget, noterat att jag inte nämnt en serie som faktiskt överlevt sin översättning från brittisk till amerikansk; The Office. Den är undantaget som bekräftar regeln och var en glad överraskning. Här insåg produktionsbolaget att det inte var en idé att bara byta ut skådespelarna och ändra några skämt, här behövdes en smart makeover där de faktiskt lyckades överföra essensen av serien mellan de två kulturerna. Huruvida man föredrar den ena versionen över den andra blir en smaksak. Den brittiska versionen är mer verklighetsorienterad i sin fejkad dokumentär, medan den amerikanska kör i en mer traditionell humorstil. Man får ta den som känns bäst personligen.

Det som slår mig, när jag sitter här och skrattar, är att originalutförandet alltid har något särskilt som gör den speciellt. Ska man arbeta om det, till en annan språkversion eller till ett annat medium, måste man förstå vad som gör ursprungsversionen bra och populär. För missas den biten i översättningen...är mycket tid, pengar och ansträngningar bortkastade!

Skrivkramp...

2010-11-04T23:11:00.008+01:00

Det har varit lite svårt att hinna med blogginläggen den senaste tiden. Ofta hinner jag bara påbörja dem för att sedan tvingas avbryta innan det är färdigskrivet...

Jag vill att det ska finnas något att berätta i varje inlägg, hur stort eller litet det än kan vara så vill jag att det ska vara relevant. Något som inte alltid är så lätt att åstadkomma när de kreativa flödena måste ägnas till annat. Det är en del stora deadlines i antågande som tar mycket av min tid och energi. Men jag kan inte förneka att jag drabbats av lite skrivkramp på grund av allt som händer omkring mig just nu...särskilt den incident som drabbade min vän och kollega väger tungt fortfarande.

Att prata med honom och höra hur han mår har blivit en prioritet nu och en tid framåt. Som vän vill man vara tillgänglig och en stötta, även om det också innebär att man får ta del av något som gör ont.

Hur ont det än gör så är det viktigt att ta del av detta...om inget annat än för att vara en stötta och krossa den illusion vi gärna har att allt är ofarligt och vänligt. Världen kan vara en mycket vacker plats, men liksom hos den vackra rosen finns det taggar man kan skada sig på om man inte är försiktig...

(Tack till Ted Stridh som låter mig använda ett av hans fotografier)

Men för att inte sluta på en för dov ton, så är både glädje och humor på väg tillbaka. Min vän och jag skämtar mycket och glatt nu, trots allt. Och med den känslan vet jag att tillvaron snart kommer att bli bättre och gladare. Vem vet, jag kanske klarar min deadline felfritt igen? Man ska ju vara optimistisk, inte sant?

En allvarlig incident!

2010-11-02T23:14:00.005+01:00

Vissa saker som händer på nyheterna i radio och tv, är saker som de flesta av oss tror inte kommer hända oss eller någon av de vi bryr oss om. Det är saker som händer andra människor, sådana som bor i andra städer eller orter än de man personligen tycker är säkra...trygga...

Så händer något som får den världsbilden att ruskas om rejält, antingen mot en själv eller mot någon man håller av. En sådan omruskning av tillvaron blev jag medveten om ikväll...när jag fick veta att en mycket god vän och kollega tvingades genomleva ett överfall, en misshandel och ett rån på en och samma gång.

Att bli stoppad av två män som stiger ut från en trappuppgång, tydligt påverkade av någon drog, som sedan slår och sparkar honom över hela kroppen...allt för en ynka mobiltelefon. En telefon är för vissa mycket värdefullare än en medmänniskas hälsa och välmående, så mycket att allt lidande de orsakar för att lägga händerna på den är värt det...för mig är den tanken så främmande och skrämmande.

Ett strimma av glädje är att Polisen hittills agerat föredömligt och har både hjälp min stackars vän till sjukhus och har på bara timmar lyckats hitta förövare och telefon. Det är, faktiskt, imponerande...nu återstår bara att hoppas att rättvisa skipas.

Till min vän vill jag bara säga...vi finns här för dig...

Pumpalykta 2010

2010-10-29T19:37:00.010+02:00

När Halloween och Allhelgonahelgen står för dörren så tycker jag och Anna om att skära till en Pumpa att ha stående på uteplatsen.

Vi vet att det inte ingår i våra normala traditioner och är en anammad sysselsättning från USA, men samtidigt tycker vi både det är en rolig och mysig tradition att ha. Dessutom ser det spännande ut i mörkret när ljuset brinner ur Pumpans ansikte. Myskusligt på högsta nivå!

Även om det tar en stund och att vissa moment både är kladdiga och hårda att försöka skära till, så är tillfredsställelsen stor när lyktan står färdig. Och ju mer man gör det, ju bättre blir man på det...

Det finns ju de som gör väldigt kreativa och fantasifulla lyktor, vid en Google-sökning kan man hitta många idéer och förslag på motiv man kan försöka skära fram. Men även om det är lockande att göra något riktigt udda, slutar det alltid med att vi drar åt det vanliga hållet.

Kanske är det så att hur kreativt det än är med landskapsmotiv och mönster som man kan skära, så finns det inget så läskigt och mysigt som ett elakt leende som lyser mot en i mörkret.

Och årets pumpa blev väldigt härlig där den står i skrivande stund och brinner på uteplatsen. Med lite tur så lyser den upp våra grannars kväll lika mycket som vår...

Paranormala äventyr

2010-10-27T20:53:00.011+02:00

Nu när Halloween och Allhelgonahelgen närmar sig, kunde jag inte låta bli att titta med ett halvt öga på filmen Constantine...

För att göra en lång historia kort, Keanu Reeves spelar det slitna mediet och paranormala detektiven John Constantine som under större delen av sitt liv arbetat med att fördriva demoner och onda andar från människornas värld. Nu är han ytterst sjuk, efter att ha rökt alldeles för mycket och kommer därför gå en för tidig död till mötes. Trots sitt arbete i ljusets tjänst, är han dömd att hamna i helvetet...ett öde han inte ser fram emot med tanke hur många demoner han förpassat dit. Men en incident rörande tvillingsystrar fångar hans intresse och han bestämmer sig för att göra ett sista uppdrag innan hans liv tar slut en gång för alla...

Urpsungligen kommer Constantine från de tecknade albumen i Hellblazer-serien, utgivna av Vertigo förlag. Album som nyligen börjat hamna i min ägo och som jag nu läser med stort intresse.

Inspirerad av Hellblazer och Constantine kunde jag därför inte låta bli att mellan arbetsuppgifter och besked skissa på följande parodi som jag bara valt att kalla ConstanDean.

Även när man har mycket att göra, måste man unna sig lite skoj och chansen att göra något annat en stund...

Jag hade redan lite funderingar på att låta Dean agera i en liknande miljö, med mysticism och det paranormala, så det var en intressant övning för framtiden...

Ett riktigt ljushuvud

2010-10-25T17:46:00.007+02:00

Jag vet inte om jag mer rätta kan påstå att jag är händig! För att göra en lång och krånglig historia kort, jag är ingen hantverkare när det kommer till att fixa hemma.

Med det sagt brukar jag vara en bra person till att fixa småsaker som strular eller inte fungerar som de ska.
Så kommer vi till glödlampor, dessa ligger i en kategori mellan hantverk och elektronisk support. En vanlig glödlampa eller lågenergilampa är inget problem, man skruvar ur föregångaren och skruvar i ersättaren...allt klart och man kan lägga sig på soffan.
Så finns det lamporna som är något mer komplicerade, svårmonterade eller bara udda. Till dessa måste halogenlampor och spotlights räknas in...

Efter att ha stigit upp mitt i natten under helgen för att utföra lite nattliga behov, smällde det till i spotlighten på toaletten, en arg gnista blixtrade till och allt blev mörkt. Jag vet inte hur andra reagerar i den situationen, men som halvsovande kunde jag inte låta bli att stå och stirra, prova att trycka på strömbrytaren och stirra lite mer...
När tillräckligt många hjärnceller vaknat var det bara att fixa till proppen i proppskåpet, så återvände ljuset överallt. Utom i den nu stendöda halogenlampan förstås.

Lättjefullt gjorde jag en felanmälan i hopp om att en så udda lampa skulle de byta ut. Den tron slocknade när jag väcktes av mobiltelefonen i ottan där en tekniker uppmanade mig att byta själv.

När jag vaknat något mer bestämde jag mig för att prova att plocka ur lampan, det kan ju inte vara svårare än att någon som jag skulle klara det. Och lampan kom ut efter lite lirkande. Inga problem. Så det var bara att stoppa tillbaka den och passa på att köpa ny när möjlighet gavs. Men så lätt slutade det inte. Lampan, påpressad av kablarna i taket, hamnade på snedden och det krävde både lite våld och svordomar för att den skulle komma loss. Numera spräckt och kanske inte så lämplig att låta sitta kvar. Samtidigt hängde nu också en stor och svart sladd ner i duschen, som ett omen att nästa dusch skulle kunna bli hetare än vanligt. Åtminstone om strömmen stod på...

Det var bara att sopa upp splittret, stoppa lampresterna i en jackficka och ge sig av ut på dagens uppdrag, för att på hemvägen springa kors och tvärs i jakt på en ny. Prata med säljare, vända och vrida på resterna. Fundera över ljusstyrka och sedan springa till bussen.

Med silkesvantar och ett tålamod stort som Småland gick det att pilla in en ersättningslampa och utan att våga andas trycka på strömknappen. Och se, ljuset strömmade ut.
Nu i efterhand kan det tyckas vara något av ett i-landsproblem, men om jag ska ta en morgondusch för att vakna...vill jag gärna undvika en smärre elchock också. Jag hade förmodligen piggnat till, men jag hade aldrig fått ordning på frisyren igen.

Oväntat paket i brevlådan

2010-10-21T23:09:00.005+02:00

I samma stund som jag återupptagit arbetet med att skriva recensioner till DigitalComics, så verkar också materialet trilla in...

När jag tittade i min postfack låg där minsann ett paket, vilket förvånade mig eftersom jag inte hade någon beställning ute. Adressaten visade sig vara Ordbilder Media, ett förlag i Göteborg, vars mangaböcker Eater vol 1 och En kopp kaffe till vol 1 jag recenserade för ett tag sedan.

Jag hade, på deras hemsida, sett att de nya böckerna varit på väg och därför funderat på om man skulle höra av sig till förlaget och prata om möjligheten att få recensera dessa. Men nu hann förlaget först, paketet innehöll de nya delarna av Eater och En kopp kaffe till.

Personligen ser jag fram emot att ta mig an de här två volymerna och se vad Ordbilder Media har att bjuda på. Intrycket av de förra har varit mycket positivt för mig, något som alltid är en bra grund till att läsa uppföljare...recensioner dyker säkerligen upp inom kort!

Nytt till DCX!

2010-10-18T19:34:00.007+02:00

Det är ett tag sedan jag skrev något till DigitalComics, men det är snarare en fråga om tidsbrist än lättja. Okej, lättjan har också infunnit sig...men lite fritid behövs mellan ansträngningarna! Jag behöver iallafall ett andetag mellan uppdragen...nu är det lugnare och vi kan åter fokusera på vår favorittidning online.

Eftersom DigitalComics är, och lär förbli, en gratissida att läsa...så är den budget Ted Stridh och jag har för att driva den något begränsad. Det finns inte utrymme för att lägga beställningar på album eller tidningar för tusentals kronor, om inte vi är beredda att bekosta det ur egen ficka. Till viss del är detta inget problem, då vi älskar serier och gärna provar nytt, men att fylla ut med ett antal recensioner i veckan blir fort dyrt! Såvida det inte rör sig om webcomics, det är en ekonomiskt väldigt tillfredsställande genre att recensera.

Men eftersom jag tagit emot en donation av lite nya spännande album, från en donator som vill vara anonym, så är det bara att tuta och köra igen! Något jag ser mycket fram emot!

Det är viktigt att påpeka att när förlag eller privatpersoner väljer att donera material till oss blir vi mycket glada, men huruvida det påverkar vårt omdöme när vi bedömer och recenserar är svaret Nej. Vi är tacksamma, men om albumen i sig är bra eller dåliga förändras inte. Vi kommer fortsätta berätta ärligt om deras fördelar och nackdelar, oberoende varifrån vi fått dem. Vad är annars vitsen med att recensera?

Först ut blir en crossover mellan Superman och Batman i The Search for Kryptonite!

På expedition i Afrika

2010-10-16T22:57:00.012+02:00

När en stor deadline just klarats av, var det istället dags för en ny utmaning: gäster!

Annas bror med familj kom ner för att spendera några dagar i Malmö och få komma bort från vardagen hemma. Det var också en chans för Anna att umgås med sin brorson tillika gudson Emil.

Förutom att spendera mycket av tiden att snacka, berätta, laga mat, diska och umgås...så går en hel del tid åt till att leka med och underhålla Emil, som är en oerhört lång och energirik 1½ åring. Därför besökte vi den mycket omtyckta Afrikaparken här i faggorna.

Förutom att vara en lekplats och ett område där barnen kan springa runt som de vill, har parken ett antal olika Afrikanska djur i naturlig storlek placerade här och där. Något barnen verkar vara mycket förtjusta i. Emil själv var en aning nervös och osäker i början, men vande sig snabbt.

Elefanterna stod Emil och såg på en lång stund. Han verkade gilla dem, men var inte särskilt sugen på att rida på elefantungen.

Sköldpaddan var bara spännande en kort stund, sen blev det roligare att sitta och klappa gräs.

Krokodilen var först väldigt läskig! Men efter en stund vandrande runt...runt...vågade Emil minsann gå fram och klappa den på nosen.

Mera klotter

2010-10-12T22:44:00.011+02:00

Även fast det finns en hel del att göra, behöver jag koppla bort en liten stund då och då... Det kan ibland innebära att läsa några sidor i en bok, att bläddra lite på tv:n eller hoppa mellan videoklipp på YouTube, men i regel innebär det att jag behöver arbeta med något annat för att ha en färsk syn på det jag måste göra.

Att arbeta oavbrutet med detsamma är aldrig bra, man blir så kallat hemmablind ganska snart och ser snart inte alla de brister, stavfel och annat som inträffar. Det bästa är att göra något annat, hålla hjärnan och händerna aktiva och sedan vända tillbaka.

Något jag tycker är stimulerande är att teckna lite smått då och då, något som påminner om vanligt telefonklotter...men där man tillåter sig att utveckla motivet mer. Ofta kan idéer och annat som föds vid det klottrandet användas till andra projekt.
Alla som ritar eller har ritat känner igen konceptet, man börjar med att rita något...och så lägger man till något annat, något mer...osv osv...till slut har man ett fullt papper.

Det jag skissade ner under mina raster, var helt enkelt ett litet hopkok med olika figurer jag har i bakhuvudet.

Även om den inte kan användas till något specifikt var det en väldigt givande bild att teckna, både skissmässigt och sedan tuschmässigt. Det är aldrig slöseri på tid att öva, nån gång har man nytta av det.
Plus att det är kul att se resultatet...kanske...

Klicka på bilderna för att göra dem större.

En komisk faktura...

2010-10-06T15:49:00.013+02:00

När jag fyllde 20 ringde en mycket nära vän för att gratulera, men som den elakt skämtsamme typ han är blev det han sa; Grattis, du vet att senildemensen utvecklas vid 20 va?
Och eftersom jag är vad vid hans gliringar kom det rappa svaret; Tack, min enda tröst är att du är tre månader äldre...

Idag, flera år senare, undrar jag om det inte är sant...
Jag gjorde en beställning för en tid sedan från CDON.com, varpå ett sms kom idag att paketet fanns att hämta. Det var på med skor och jacka för att kila ner och hämta paketet. Trodde jag. Jag insåg när jag stod utanför butiken att ID:kortet låg hemma. Muttrande fick jag därför vända om för att hämta kortet, vilket förvånar mig eftersom jag sällan brukar glömma det. Jag måste haft annat i tankarna.

Jag kom tillbaka, hamnade i kön som gud glömde, visade mitt sms och fick paketet i handen. Damen ville inte ens se ID:kortet. Vissa dagar är ordet ironi extra relevant.

Oavsett var paketets innehåll en fröjd att se, eftersom jag sett fram emot att läsa samtliga av titlarna ganska länge nu. Men det mest underhållande var fakturan på 1 :-

För att förtydliga, nej det är inte fysiskt möjligt att köpa tre album för en krona. För en tid sedan fick jag ett öppet presentkort i present av en god vän, där jag själv skulle avgöra vilken butik jag ville kunna handla från. Och som all annan byråkratisk verksamhet tog det några dagar att få ut, för att sedan vänta på den ibland ganska långa leveranstiden hos CDON.com. Men sitter man inte i sjön och behöver sakerna fort så har de bra priser, så jag klagar inte.

Men det är, trots allt, väldigt underhållande att slutsumman stannade på så lite som 1 :-. Jag kan inte låta bli och undra vad som hänt om man låtit fakturan gå vidare till Inkasso, om herrar i svarta rockar och med bryska röster knackat på för att inkassera enkronan...

Hur lustigt det än vore att ta reda på, så har jag betalt fakturan. Det kändes som en ekonomisk ansträngning jag kunde klara av...

Monster Madness!

2010-10-03T13:01:00.009+02:00

Internetprofilen James Rolfe, också känd som the Angry Videogame Nerd, har dragit igång sin årliga höstspecial.
Som mycket kunnig filmintresserad har James en förkärlek till allt som faller under monster, äventyr, skräck och splatterfilm. Genrer han själv också provat att filma inom.

Varje höst bjuder James på en Monster Madness där han pratar om olika filmtitlar från olika tidsepoker och stilar, med massor av klipp och kommentarer.
Varje dag under oktober månad kommer ett nytt klipp att läggas upp och finnas tillgängligt i sidans arkiv.

Gillar du gamla filmer, monster och annat kusligt, är det en rekommendation att ta en titt på James sida Cinemassacre.com för att se dagens monsterfilm!

Passa också på att se sidans arkiv med andra Monster Madness-avsnitt eller andra höjdare som filmrecensioner, Angry Videogame Nerd eller Board James.

Västerns hjälte!

2010-09-30T11:04:00.011+02:00

Är det någon annan som läste drivor av Lucky Luke som barn?

Jag blev förhållandevis tidigt medlem i Tintin-klubben och fick därför ett nytt album hemskickat varje månad, med bland annat Tintin, Spirou, Marsupilami och självklart Lucky Luke...

Även om jag aldrig varit någon stor western-fantast så har det alltid funnits något extra tilltalande med mannen som drar snabbare än sin egen skugga. Jag vet inte om det var stilen på berättandet, tecknandet eller de karaktärer som fanns i Lukes tillvaro som gjorde serien så lockande, men det var aldrig svårt att sträckläsa ett nytt album!

Kanske var det just därför jag senare kom att titta på de så kallade spagettiwestern-filmerna och kunde uppskatta dem på ett helt annat plan. Lucky Luke la en bra grund att stå på...

Pappa, som älskar allt som har med western att göra, har också en särskild plats för denna ensamme ryttare i sitt hjärta. När det då var dags för Anna att göra ett födelsedagskort till honom med Scrapbooking, som jag kände att det jag bäst kunde bidra med var att rita av en av de bilder jag vet att pappa alltid tyckt var rolig att se på.

Förutom att den var kul att göra...så var den en utmärkt övning. Tecknaren Morris hade en mycket spännande stil och det var väldigt givande att få prova på. Man kanske skulle prova att teckna mer därifrån...om man bara hade tid...

Att betala med kort...

2010-09-27T15:57:00.009+02:00

Jag har alltid tyckt bankkort är en bra idé. Till skillnad från kontanter så är ett kort inte omedelbart användbart för någon annan än ägaren, så om det skulle försvinna på något vis är det oerhört svårt för någon annan att använda det.

Nu vet jag att det förekommer så kallad skimming, där osympatiska grupper med kortpirater kopierar all din information på kortet samtidigt som de läger vantarna på din pin-kod. Det är ett stort problem, men inte omöjligt att göra något åt... Ser bankomaten udda ut på något vis så är det kanske klokt att inte använda den utan en annan istället.

Även om det finns små problem så är argumentet klart, du kan inte använda någon annans bankkort lika lätt som du kan använda hans eller hennes kontanter.

Med det sagt så finns det ett vardagsproblem man kan stöta på...som ibland får en att längta tillbaka till tiden då du alltid hade kontanter; betalautomaten!

Dessa återfinns i alla möjliga storlekar, former, färger och utföranden. Ibland har de bara uttag för magnetremsan, ibland för bara chip, ibland både magnetremsa och chip men butiksbiträdet har tejpat över den ena av dem. Remsan ska dras åt höger, eller vänster...upp eller ner...baklänges eller någon annanstans... Kortet får inte dras eller tryckas i före betalningen, eller måste dras innan man börjar, vikas dubbelt eller skulle dragits innan du kommit in i butiken...

...kort sagt så finns det ingen generell standard, alla leverantörerna gör lite som de själva vill och kan helt ändra designen mellan modellerna. Än värre blir det när man också ska dra rabattkort!

Även om det kan vara ett oförberett problem att inte spontant veta hur maskinen ska användas, så brukar det lösa sig förhållandevis fort, du får betalat och kan gå därifrån. Ibland är det inte lika lätt...

Värst är när maskinen, av någon anledning, får för sig att kortet inte fungerar. Man drar och drar...kassören skickar tålmodigt om summan och maskinen fortsätter envist att anklaga köparen för bedragare. Det räcker ofta att hoppa till kassan intill eller att gå till närmsta bankomat för att inse att betalautomaten måste drabbats av senilitet.

Ett annat problem som inte är allt för ovanligt är den "dåliga uppkopplingen" till banken. Allt går smidigt och du vill snabbt och enkelt betala för att du har annat du måste göra. Betalautomaten känner av denna iver att komma vidare och saktar därför ner radikalt. Som längst har jag personligen väntat 10 minuter på att apparaten skulle få kontakt med banken, under pressad tystnad där det enda som hörs förutom automatens skorrande, är de andra i köns frustration över vilken tid idioten längst fram tar.
Detta har en tendens att oftast hända runt juletid, då alla glada köpare redan ligger på minus i humöret och bara vill bli färdiga.

Trots alla dessa problem, så är det i-landsproblem. Vi kan vara tacksamma att vi både har teknologin som gör korten möjliga och pengarna på banken som gör det möjligt att använda dem. Iallafall till nästa gång maskineriet krånglar och du har bråttom till bussen...

Inga överviktiga hjältar?

2010-09-23T12:07:00.007+02:00

Som överviktig själv stöter jag ofta på de fördomar som existerar i samhället kring just övervikt. Om än det oftast är rena omskrivningar och dolda påståenden i generella uttalanden, eller direkta uttalanden om mitt utseende...det går sällan en vecka utan dem. Andra verkar ha mer problem med mitt utseende än jag själv har...

Funderingarna kring denna i samhället godkända mobbing fick mig att slå in på ett intressant sidospår; när såg du en rund eller överviktig hjälte sist? Det spelar ingen roll i vilket medium du än väljer så är formeln densamma. Överviktiga spelar en av två huvudsakliga roller.

1/ Den komiske bi-karaktären
2/ Den elake översittaren

Han eller hon är generellt påtagligt lite dummare än andra, har svårt att se samband och ställer i regel till med mer problem än hjälp. Jag kan, helt ärligt, ha överseende med det...men bara om det hade varit något mer mångsidigt. Att det fanns överviktiga hjältar/goda människor också. Men som vi alla vet är de generellt smala, smärta, något vältränade och ofta blonda. Numera har de också en svårmodig uppsyn eftersom det är på modet.

Detta säger mig två saker om samhället i stort, eftersom samma fördelning inte bara syns i fiktionen utan också i reklam och hur människor porträtteras.

Det första är att dra slutsatser kring intelligens och tillit baserade på hur människor ser ut, en vetenskap nazismen var väldigt förtjust i, är högst aktuell i det moderna Sverige och de flesta gör det...mer eller mindre medvetet. Detta gäller givetvis inte bara överviktiga utan alla andra avvikande utseenden från det i media stålsatta idealet.

Det andra är att det är fult att vara avvikande och är man avvikande så skall man förnedras. Man kan säga att det blir något som kan beskrivas som en samhällsaccepterad mobbning de flesta deltar i, samtidigt som de skanderar att samhället är emot förtryck av alla slag. Om du inte tycker det är så personligen, överväg varför så mycket av vår tv-underhållning går ut på att hänga ut människor för deras utseende. Det är sällan det går en kväll på tv där inget program av den typen visas, några av de senast som visas i Svensk tv är nya Ullared och Biggest loser.

Problemet med den här bristen på hjältar eller till synes goda människor i film och fiktion som är överviktiga är att de fördomar och stereotyper som vi har i fiktionen används i verkligheten. Jag har personligen stött på människor som tyckt sig veta precis vem jag är bara efter att ha sett mig, men sedan blivit mycket förvånade när mallen de hade inte stämt.

Jag menar, givetvis, inte att vi ska låta samhället över lag bli överviktigare bara för sakens skull. Men vår attityd måste förändras mot varandra. Inte bara i den här frågan utan också i många andra. Några bra förebilder för unga som inte är magra, bleka och ser ut som om de lider av kronisk depression...men det är och förblir väl en önskedröm om något.

Svenskt mordintresse

2010-09-18T13:01:00.012+02:00

Eftersom jag är en storkonsument av böcker är det inte underligt att jag besöker de flesta av Malmös bokhandlar med jämna mellanrum. Inte alltid för att köpa, utan för att hålla utkik vad som finns ute och vad som är kommande. Därför är det synd att jag inte kommer att besöka årets Bokmässa i Göteborg, men man får prioritera...

Vad som slår mig gång på gång är vilket överskott på Deckare vi har i Sverige. Inte för att jag har något emot genren, även om jag föredrar en bra film över i en bok när det gäller mord och mysterier, men det förvånar mig hur många det faktiskt finns...så det är fullt möjligt att påstå att en stor del av Svenska folket har ett stort intresse för mord och stöld, om än i teoretisk form.

Jag har stött på mentaliteten att Deckaren, i likhet med många skönlitterära draman, bygger mer på verkligheten och därför är mer äkta än andra böcker. Vissa bedömer tydligen litterära verk beroende på hur lite fantasi författaren har haft.
Problemet som jag ser det är det finns ingen skönlitteratur, oavsett genre, som är äkta.

Som fantasy och science fiction-älskare har jag åtskilliga gånger hört klyschorna om att sådana berättelser är orealistiska och bara ren fantasi, jämfört med deckarböcker. Motivationen de ger? Att böckerna utspelar sig på äkta platser med äkta personer.
Som skolad i dramaturgiskt berättande kan jag avslöja att så fort någon tolkar och skriver en historia, oavsett verkliga referenser och att den utspelar sig på vanliga platser, så blir den lika verkliga som Sagan om Ringen böckerna rent tekniskt.

Baserat på en verklig händelse, som det står på en hel del böcker och filmer, är ingen indikator på att allt som görs och sägs på minsta vis är som den incident de återberättar. Författaren lägger till så mycket detaljer, åsikter och egna värderingar i hur historien framställs att den bara rent grundmässigt kan liknas vid sin förlaga...allt annat är, tro det eller ej, fantasi.

Men smaken är så olika...man får gilla vad man vill, det är ju trots allt underhållning vi pratar om. Fast jag kan tycka det är synd att fler genrer inte får en bättre chans i Sverige. Det finns mycket annat bra också. Men det är klart, där är författarna inte lika snabba med att trycka baserat på en verklig händelse-stämpeln på sina verk...

Nästan 30

2010-09-15T22:06:00.005+02:00

Det är ingen idé att förneka det...det är idag bara ett år tills jag passerar gränsen in i livet som 30-åring. Nu har jag visserligen ett härligt år kvar innan detta definitiva steg in i vuxenlivet, där jag egentligen spenderat åtskilliga år redan...

Vad är det med talet 30 som skrämmer så många så mycket? Visst är det en indikator på att man inte längre klassas som ungdom, men finns det någon anledning att se det som en brist? Visst, jag kan acceptera att det finns en hel del som försöker bevara sin ungdom därför att den hjälper dem i sina respektive yrken, fotomodeller och filmstjärnor ser vi främst i denna grupp. Men också vanliga människor följer samma hysteri...
Vad är det som är så hemskt med att bli gammal?

Jag känner mig inte ett dugg annorlunda idag jämfört med gårdagen, då jag fortfarande var 28...och som jag känt mig varje dag dessförinnan. Inom oss är vi alltid den vi alltid varit, det enda som skiljer är att vi varje dag lär oss nytt och bygger på erfarenheterna vi bär med oss för framtiden.

Antagligen är det en inneboende rädsla för att bli grå och tråkig, att man ska sitta som en pensionär och bara vara rynkig.
Ska inte att bli pensionär vara en form av belöning, att man dragit sitt strå till stacken och nu kan sitta ner och njuta av frukterna från det arbete man åstadkommit. Nu behandlar vi inte våra pensionärer särskilt bra, så det är kanske därför de flesta lever i skräck för att bli gammal... I den falska förhoppningen att slippa behandlas så själv.

Men den rädslan springer också ur att alla idag vill vara någon, en kändis som alla känner till, helst utan att behöva göra något. Och det är lättast om man då är ung, vacker, charmig och beredd att göra vad som helst för att stå i rampljuset. Så länge det inte är för påfrestande.

Så vill inte jag bli någon? Självklart vill jag vara någon...och är redan någon...som numera är 29 år. Men om jag ska bli omtalad, så är det sannerligen inte för att jag är snygg eller gjort bort mig i tv...det ska vara för att jag åstadkommit något bra. Och jag jobbar på det.

Skördefest

2010-09-12T17:36:00.009+02:00

Hur spenderas en vecka med mycket jobb och slit?
Med en riktigt avkopplande, trevlig och härlig skördefest!

Även om skörd är en överdrift..men det kräver en kort förklaring.

Under våren valde mina föräldrar, USA-inspirerade som de är, att prova på att odla majs. Både för att de tyckte det kunde vara kul, men också för att se ifall det faktiskt bildades kolvar.

Under gårdagen hade vi därför en liten fest för att fira att plantorna både växt och mått bra, även om det bara var en ursäkt för att ses och ha trevligt. Men det var ändå spännande att öppna de utväxter där majskolvarna bildas. För en stadskille var det både imponerande och förvånande att se hur många skyddande lager av hårda blad det fanns runt kolven. Men det är logiskt när man funderar på saken, väder och vind är inte hänsynsfulla.

Även om de flesta kolvarna var underutvecklade och långt från ätbara, hade en mycket stor och präktig majskolv växt fram. Jämfört med en från mataffären så var de man köper väldigt taniga (som syns på bilden). Den var också väldigt god, även om den behövde lite mer tid i kokande vatten. Men en kolv var inte mycket för fem personer att dela på till förrätt, så några inköpta behövdes...

Efter det lyckade testet planeras det för ett nytt försök nästa vår. Den här gången mer seriöst med gödsel, växtnäring och mer skötsel. Pappa uttryckte det så träffande; det är ingen idé att lägga ner så mycket möda om det inte leder till något, men nu när vi vet att det fungerar så ska det bli roligt att försöka igen.

Själv är jag nöjd med de växter vi har på uteplatsen och i lägenheten, men det är mest för att Anna tar hand om dem. Själv har jag bara gröna fingrar när jag målat med grön färg.

Vilken doktor?

2010-09-08T17:12:00.011+02:00

Jag har länge påpekat att de två genrer jag uppskattar mest i bland annat film och böcker, är Fantasy och Science Fiction. Två genrer som är sorgligt underskattade i Sverige, även om yngre generationer är mycket mer öppensinnig och intresserad.

Det är först på senare tid som det blivit lättare att hitta filmer, böcker eller serier allt eftersom bokhandlar och andra återförsäljare specialiserar sig på genren, som Science Fiction Bokhandeln.

Men som stort fan av dessa två genrer så har jag tidigare lyckats missa en av deras flaggskepp, den engelska serien Doctor Who. Även om jag stött på referenser här och där, eftersom serien haft stort inflytande på engelsk populärkultur, så har jag aldrig hamnat i en situation där jag kunnat titta på den. Så jag tog beslutet att på allvar leta upp och titta på tv-serien...än så länge är jag inte besviken!

Handlingen fokuserar på den namnlösa karaktären som kallar sig Doktorn (the Doctor) en utomjording och Tidsherre från planeten Gallifrey. Även om de andra tidsherrarna bara betrakta tiden på avstånd, valde Doktorn att resa runt i tid och rum för att utforska och uppleva historien på egen hand. Han reser i sin Tardis, ett skepp som har möjligheten att anta vilken skepnad som helst för att smälta in i den tidsepok som besöks. Oturligt nog har Doktorns Tardis, som redan var gammal och sliten, fastnat i skepnaden av en gammal poliskur från 1950-talet.

Eftersom Doktorn utvecklat ett särskilt intresse för Jorden och det som händer där, involveras han ofta i de händelseförlopp han besöker. Han har också ofta följeslagare från jorden med sig.

Även om Doktorn är vänligt sinnad och har en pacifistisk natur, så har han ett drag av anarkism och vill gå sin egen väg. Han är extremt intellektuell och kunnig i de flesta vetenskaper, samt ytterst excentrisk. Men även om han till det yttre ser mänsklig ut, finns en del skillnader. Han har två hjärtan, mer resistent och har en högre toleranströskel än människor. Men den märkligaste skillnaden av dem alla är hans förmåga att regenerera sin kropp. Dödligt sårad kommer Doktorns kropp att återfödas under en kort förvandling, något som leder till att hans fysiska skepnad och en del av hans beteende förändras medan han behåller alla erfarenheter, minnen och kunskaper. Antalet gånger han kan återfödas är dock begränsad.

Doctor Who är den längsta Science Fiction-serien som gått och är hittills 31 säsonger lång (även om BBC vid nystarten 2005 valde att starta om räkneverket, fortsätter den nya där den gamla slutade).

I skrivande stund håller Anna och jag på se igenom de senare säsongerna, medan jag nattetid tar mig an de äldre säsongerna...då tv4 Guld vänligt nog visar avsnitt från 70-talet nu.
För den som är ute efter realism som i Star Trek, så är serien udda. Doctor Who handlar om äventyrslusta och att utforska det okända, med en stor nypa surrealism och humor.

Vad mer kan jag säga? Jag är ett Doctor Who-fan numera!

Inlägg 200

2010-09-06T19:57:00.009+02:00

Efter så många inlägg...vad kan man säga?

Ett så högt nummer känns alltid så avlägset när man börjat, men sakta närmar det sig...textrad efter textrad, sida efter sida...

När jag startade den här bloggen visste jag inte exakt vad jag ville uppnå med den. Skulle den vara ett forum där jag enbart visade upp alster, teckningar, målningar och foton? Skulle det vara en plats för att skriva reflektioner om att driva en egen verksamhet med samma namn som bloggen? Eller skulle det vara någonstans att fritt få fundera och berätta om den vardag jag har?

Ambitionen var hög...och är fortfarande...skillnaden är efter så många inlägg att jag känner mig mer avslappnad inför tanken att skriva och berätta. Det är inte en blogg med ett specifikt mål, som min tanke var från början, det är en blogg för vad som händer och sker på Inkdragon Studio...vad som händer och sker i min närhet... Jobb jag gör, bilder jag tecknar, texter jag skriver, folk jag träffar, böcker jag läser, filmer jag ser...detta och så mycket mer formar den jag är och den jag kommer att bli...

Kanske är inte allt det mest relevanta man kan tänka sig, det mest givande eller det mest välformulerade. Men det är något som händer här och nu... En tanke jag har då, vid det tillfälle då den skrivs. Och allt måste inte vara allvarligt! Seriöst möjligen, men utan leklust och udda ting blir vardagen mycket grå och trist...och en allt för grå vardag vill jag inte ha.

Så tack till er alla som gör min vardag vardag färgglad och spännande...och tack till dig som läser detta. Du är en av dem!

Här är inlägg 200...och det är bara början!

En vacker regnbåge

2010-09-02T19:47:00.006+02:00

Efter ett lätt regn lystes dagens himmel upp av en ordentlig regnbåge.
Jag vet inte varför man inte ser dem oftare, i och med att det faktiskt regnar lite då och då... Men jag antar att rätt förhållande mellan regn och solsken måste ske för att en tydlig regnbåge ska uppenbara sig.

Jag är ingen expert på optik, men som jag minns det bildas regnbågen när solljus speglas i de vattenpartiklar som finns kvar i luften efter ett regn, partiklarna blir som oräkneliga prismor som bryter upp ljuset i sina färgglada nyanser. Ett normalt fenomen med andra ord, men det är inte svårt att tro att människor i många tider förknippat regnbågen med mystiska ting och magi...för det är något magiskt att se en sådan tydlig och vacker regnbåge bildas.

I Nordisk mytologi sades regnbågen kallas Bifrost och var bron mellan Asgård och Midgård. Att det blivit så är lätt att förstå. När åskan och mullret lägger sig, molnen skingras och regnbågen framträder är det lätt att tro att Tor med hammaren Mjölner är på väg hem efter ett dagsverke.

När jag står och tittar i mitt fönster, trots allt det moderna jag har omkring mig, är det inte svårt att leva sig in i förfädernas sinnesstämning och tro på övernaturliga ting. Världen är magisk.

Ny sjöjungfru

2010-08-29T12:48:00.011+02:00

Sedan jag började mina senare experiment i digital färgläggning, när tid finnes mellan allt annat som måste göra, så har jag letat efter motiv att måla. Det är ett typiskt problem när man har arbetslusten uppe...bristen på inspiration.

Så fick jag syn på boken Skaldehav, som min vän Andreas skrivit, stående i bokhyllan. Även om det blev ett charmigt omslag målat till den, kunde jag under tiden känna att det gjordes med en teknik som jag inte riktigt kände mig bekväm med. En lärdom som jag nu tycker är viktig att ha i bagaget för framtiden.

Därför, som övning, skissade och målade jag ett förslag på nytt omslag till boken...mest för att det var en kul idé och för att när väl idén slagit rot var det svårt att hitta på ett annat motiv.
Jag kunde tycka att slutresultatet var en förbättring på många vis...

Andreas tyckte, när jag visade honom den nya versionen, att det fanns en härlig stämning i motivet. Huruvida han faktiskt kommer att vilja byta ut omslaget eller ej funderar jag inte så mycket på nu, eftersom jag gjorde den nya varianten för min egen skull...men skulle han fråga så är jag nog inte svårövertalad.

Digitalt nymålad lava

2010-08-26T15:14:00.008+02:00

Även om jag, sedan länge, har en tillfredsställande färgläggningsstil när jag arbetar digitalt...så finns alltid strävan efter att kunna mer och behärska fler tekniker. Det finns många skickliga illustratörer och konstnärer jag beundrar och hoppas kunna lära mig mycket från.

Men så kommer vi till frågan om vilket medium som passar bäst.
Och jag har provat de flesta kända och några okända målarmedier som finns tillgängliga. Den där det fungerat som bäst, med undantag från den digitala, har varit med airbrush.

Så jag fortsätter att utforska den digitala världen och dess möjligheter. De kommer ju aldrig att helt ersätta de klassiska teknikerna, men det är å andra sidan inte dess syfte heller. Digitala medier erbjuder bara nya möjligheter till en mångsidig värld.

Det enda, huvudsakliga, argumentet mot att göra sin konst eller sina illustrationer digital är att det inte existerar ett original. En enda källa som är den sanna versionen. Men om det är den enda bristen, så är det en jag kan leva med! Vill jag få utlopp för att måla något där det bara existerar ett enda exemplar, så tar jag till blyertspennorna eller airbrushen för att få det behovet stimulerat!

Experimenterandet har bland annat lett till den spontanbild jag kallar Hawaii Fire. Även om dess enda syfte var att spontant måla något utan referenser eller funderingar, så blev slutresultatet intressant. Det lavadregglande ansiktet skulle kunna vara hämtat från vilken äventyrsfilm som helst där karaktärerna är nära en vulkan.

Med den här snabbmålningen i åtanke kan mina framtida produktioner komma att få mycket spännande bakgrunder...
Bara vänta och se!

Fångad framför tv:n

2010-08-24T23:12:00.010+02:00

Är det någon annan som passat på att titta på tv4s nysatsning på det gamla kultprogrammet Fångarna på Fortet?

Jag måste erkänna att det var lite av en kick att de det gamla fortet igen, även om det är med blandade känslor. I princip är det ett lekprogram som jag uppskattar där deltagarna måste testa alla sina förmågor, både fysiskt och psykiskt. Det är en genuin utmaning för de som tar sig an fortets olika rum.

Vad jag saknar är en gnutta rollspel i blandningen.
Jag kanske ska förklara...

Många av de utmaningar som deltagarna ställs i på Fångarna på Fortet påminner om de som en spelare möter i olika rollspel och äventyrsspel, vare sig det är spelade på dator eller fysiskt tillsammans med vänner. Mycket av språket och ordvalen de använder känns som hämtade ur samma spelvärld.

Stämningen hade därför blivit än större om deltagare och programledare hade levt sig in mer i den värld de är i. Som det är nu är nu, trots spänning och adrenalin, verkar utmaningarna och hoten att bli inlåsta inte tas på allvar...varpå vi som tittare inte kan ta dem på allvar heller. Med undantag för spindelkammaren och ormkammaren...mer äkta känslor än de som framkallas där finns inte!

Jag brukar reflektera över programmet Riket, där samma sak försöktes och med bättre resultat. En grupp deltagare delades upp i adel och bönder, levde efter de regler som hörde till de olika nivåerna och utförde handlingar eller uppdrag som kunde få dem att byta nivå eller slås ut ur spelet. Där var just kraven på att leva sig in i rollerna stora och de som inte skötte sig tillrättavisades av Spelledaren.

Vad jag förstår, efter att ha läst om programmet i efterhand, hade flera av deltagarna och även tittarna svårt att förstå att det just var rollspel. För massan verkar det vara svårt att förstå att samhället såg annorlunda ut och att man hade olika förutsättningar beroende på var man var. Men det var den del av utmaningen som var som mest spännande...att någon kunde, med lite ansträngning, komma långt.

Även om jag fortfarande tycker Fångarna på Fortet är underhållande och det verkar ha dykt upp en del nya utmaningar, så är det en deja vu känsla att titta på programmet. Lite har förändrats i själva formatet och det hade mått bra av lite förändring...
Bortsett från den nya loggan, de skulle bara snyggat till den gamla...

På tal om äventyr och rollspel, så hamnade Dean i en verklig vodoo-situation när jag satt och småskissade. Eftersom jag gillade motivet kunde jag inte låta bli att färdigställa det. Kanske något för ett framtida äventyr?

Kräftor och Konsert

2010-08-22T23:05:00.007+02:00

Efter den påfrestande veckan som gått tyckte Anna och jag att det var läge för en lugn och avkopplande helg.

Vi började med att spendera eftermiddag och kväll under lördagen hos mina föräldrar som anordnade en rejäl Kräftskiva med mycket gott att äta, massor prat och ännu mera skratt. Vad annat kan man önska när man bara vill komma bort från vardag och bekymmer?

Och efter en lat söndag, där man bara slappnar av utan att behöva bry sig om något, så blev det konsert som grädde på moset. Det pågår årets Malmöfestival just nu och Lars Winnerbäck spelade på Stortorgets scen under kvällen.

Det var packat med folk och svårt att se något, särskilt eftersom de inte hade de stora skärmar påslagna vid scenen där kameramän vanligtvis filmar och visar för att de långt bak också ska kunna se... Men musiken var, som alltid, härlig att lyssna på och stämningen var på topp. Även om det var lite lurigt att fånga händelsen på bild.

Efter den här helgens avkoppling känns det lite bättre inför den kommande veckan. Den här gången MED internet tillgängligt så kommer allt gå så mycket smidigare...hoppas jag...

Inte längre urkopplad!

2010-08-20T14:32:00.010+02:00

För en dryg vecka sedan slogs Internetuppkopplingen ut...
Detsamma gällde TV och Telefon...

Ingen fara, tänkte vi, det går väl igång snart igen...som det gjort tidigare när allt slutat att fungera...
Men minuter blev snart timmar...som snart blev dagar... 7 dagar närmare bestämt.

Det kan tyckas att några dagar utan internet inte skulle vara så farligt och att slippa ifrån TV:n skulle vara något positivt. Telefon hade vi genom våra mobiler, så inte behövdes den fasta telefonin.
Men så enkelt är det inte...

Jag kan bara tala för mig själv och jag sköter mycket genom internet på något vis. Inte bara nöje och social stimulans, utan också arbete och kontakt med arbetsgivare och andra kunder. Det är därför ingen höjdare när det finns åtskilliga deadlines och bankärenden som måste göras. Och med måste menar jag Måste!

Så under en veckas tid har min sociala kontakt, med undantag från Anna, varit med Telias kundtjänst för att få reda på vad som händer. Det var uppenbart att tekniker behövde komma, men när och hur. Att upptäcka att det raderats och censurerats i den logg Telia hade över mitt ärende var inte lugnande. Felanmälningar hade tagits bort och fel hade strukits från beskrivningen.
Slutligen fick jag kontakt med en av arbetsledarna på Supporten som lovade att tekniker snarast skulle höra av sig.

Idag kom äntligen den efterlängtade teknikern. En kunnig och saklig, men ändå trevlig och lyhörd kille, som satt i dryga två timmar för att hitta felet...diskuterande lösningar med en kollega per telefon.

Han hittade en förklaring: tydligen fungerar inte mitt nätverkskort särskilt bra med Telias tjänster, så när den bråkar med fördelningsdosan så slogs allt ut. Nu hade det gått så långt att inget kunde startas upp igen om vi inte kopplade förbi nätverkskortet.

Lösningen var att köpa en Router och sätta upp ett trådlöst nätverk. Inte den lösning jag hade hoppats på, men efter en investering på ett par hundralappar så är internet, telefon och tv tillgängligt igen. Så på sätt och vis är jag ganska nöjd.

Men trots att routern ska förhindra att felet uppstår, slogs alla tjänster ut under en stund igen. Så även om allt snurrar nu, är jag inte säker på att det riktiga problemet är helt löst än...

Det är bara att avvakta och se...samt njuta av nätet när jag nu kan!

Äkta skräppost

2010-08-12T10:55:00.021+02:00

Alla som har e-post får Spam, eller så kallad skräppost, till sina inboxar. Det händer titt som tätt och är oftast ofarligt, så länge man inte laddar ner suspekta filer som kan finnas bifogade. I och med att det händer alla titt som tätt, så är det inget iögonfallande.
Åtminstone inte förrän det dyker upp i verkligheten.

Okej, skräppost i brevlådan är inget nytt...i regel är det erbjudanden om att köpa saker man egentligen inte vill ha för priser som alltid kommer att vara dyrare än de anger i broschyren eller flygbladet...såvida man inte med mikroskop tar en titt på det finstilta. Många utav sådana utskick är dessutom direktriktade till en person i hushållet och även om det kan kännas obehagligt så vet man att man inte är betalningsskyldig till något...om man inte är dum nog att skicka in en svarsblankett...men sån dumhet har ingen bot.

Idag kom det ett brev som går bortom vanlig skräppost och hamnar i klass med de vanliga digitala du stöter på då och då. Att din e-postadress hamnat i ett register kan du leva med, men när samma typ av post dyker upp hemma i brevlådan går det minst sagt kalla kårar över ryggen.
Åtminstone på mig.

Jag är inte den att säga att något sådant skulle kunna hända, men det finns några subtila punkter som gör mig, minst sagt, en aning suspekt.

Brevet kommer från en advokat i Madrid, angående ett ärende i USA och är postat i Italien...
(Klicka för att se full storlek)

Delar av texten är i ett annat typsnitt och antyder att de lagts till senare...som namnet på min påstådda släkting, summan det är tal om och de telefonnummer man ska ringa. Att logo och sidhuvud dessutom är suddiga och pixliga...är inget bra tecken heller... Och att mannen verkar vara i tre länder samtidigt är nästan imponerande.

Men man får ju säga att mannen i fråga har ett gott hjärta...20% skulle ju trots allt doneras till välgörenhet... Dessutom får vi inte glömma att han faktiskt spenderade nästan en Euro för att skicka det här till mig...det är fint att godheten fortfarande lever...
Och ja, jag är ironisk!

Spraymålad ängel

2010-08-08T18:20:00.018+02:00

Efter att ha spenderat en hel del tid hemmavid, med undantag från den lilla avstickaren till bion, så var jag ganska rastlös och ville göra någonting annorlunda. Något roligt och kreativt.

Sedan ett par veckor tillbaka har jag funderat på att prova på airbrush igen, eftersom jag tyckte både om tekniken och resultatet av den...så jag tog mig hem till mina föräldrar för att tjuvlåna den kompressor pappa har stående. Utan den skulle det inte bli mycket luft i rören, i alla fall jämfört med om jag skulle behöva stå och blåsa i slangen själv...

Den här gången hade jag inget specifikt motiv jag ville få målat, jag ville bara känna på airbrush-redskapet igen och experimentera med tekniken. Om det experimenterandet skulle leda till något mer än bara fler
erfarenheter, så var det en bonus.

Jag hade en gammal utskrift av Martin och Ängeln liggande, så jag bestämde mig för att återanvända den som mall.

Airbrush är en sådan teknik jag kan tänka mig att använda mer av. Jag har haft funderingar på att skaffa mig en liten kompressor till studion, men jag har än så länge låtit bli. Främst på grund av lukten från kemikalier, men eftersom jag inte behöver sådana längre vid rengöringen så kanske jag överväger att göra en investering igen. Om ingen annan anledning än att det är ett roligt tidsfördriv...

Tanken var bara att ge Ängel och bakgrund en lätt nyans, men allt eftersom målandet pågick fick jag impulsen att försöka få det att se ut som marmor. Som om Ängeln var målad direkt på ett stycke... Slutresultatet var förhållandevis bra. Det enda som återstod var att sitta ner och försiktigt teckna in linjerna, för hand eftersom jag är lite för ny på airbrush för att göra sådana detaljer med den tekniken.

Den slutgiltiga bilden har numera fått en hedersplats i studion.

Rovdjuren

2010-08-06T22:05:00.008+02:00

Spontanbio är ett kul inslag i vardagen, främst därför att det kommer just så oväntat...

Anders, en av mina äldsta vänner och pappan till min gudson, dök upp på en oväntad snabbvisit under dagen. Han hade en dag utan jobb och sambon med barn var på annat håll, vilket han tyckte var ett lysande tillfälle att gå på bio...
Borta i Malmö.

Det är en bit att åka, från Helsingborg, med kollektivtrafiken för att göra...men så hade han siktat in sig på att ha med mig som sällskap. Att bli medtagen till bio är aldrig fel, särskilt eftersom jag spenderat större delen av tiden att sitta med mitt onda öra eller jobba, så jag var inte svårövertalad. Filmen Anders siktat in sig på var en av de
uppföljare han längtat efter att få se; Predators.

En brokig grupp av soldater och yrkesmördare vaknar upp och inser att de är på väg ner i en okänd miljö med fallskärm. Även om deras första impulser är att ta kol på varandra, sluter de fred för att tillsammans försöka få reda på var de är, hur de hamnade där och vem som tagit dit dem. De inser snart att den tropiska miljö de hamnat i inte stämmer överens med någon annan och att solen inte rör sig i den takt den ska.
Oförberett anfalls de av till synes vilda djur som de med nöd och näppe lyckas oskadliggöra. De inser då att varelserna är motsvarande till drevhundar och att något jagar dem för att ta kol på dem en och en. En eller flera okända jägare är dem på spåret...

Även om jag inte är ett stort fan av Predator-universumet och filmerna, så tycker jag de kan vara väldigt underhållande och sevärda. Detsamma gäller för den här filmen i serien. Även om storyn är förhållandevis tunn, finns det inget behov av att den ska vara mycket tyngre. I och med att Predator-arten nu är ett så etablerat kulturfenomen så finns inte den skräck eller osäkerhet inför dem numera som fanns när den första filmen kom 1987. Det är därför logiskt att filmen övergår från skräck till action, som är fallet med Alien (1979) och Aliens (1986).

Det är visserligen sant att det förekom djupare karaktärsutveckling i Aliens, men där erbjöds karaktärerna också andrum att samtala. I Predators är jägarna ständigt hack i häl och även om gruppen tar en vilopaus är deras fokus snarare hur de ska ta sig ur den situation de hamnat i. Huruvida valet av skådespelare eller de militära grupper som representeras är ett gott val är en subjektiv åsikt, personligen tycker jag de fyller den funktion de är där för.

Det finns självklart en del löjliga scener, som den samurajstrid som förekommer, och även om de drar ner filmen något så är slutresultatet fortfarande en tillfredsställande film om en grupp som flyr från en förföljare. Vill du ha ut mer av en film är detta förmodligen inte filmen för dig...

Ont i örat!

2010-08-01T15:53:00.008+02:00

Helgen inleddes på sämsta tänkbara sätt, att bli sjuk.

Att det var på gång att starta kort innan lade jag inte direkt märke till. Jag tolkade de små signalerna som att jag suttit i drag för länge. Så tecknen blev inte märkbara förrän öroninflammationen var ett obestridligt faktum.

Efter att ha gått en fredag med olika variationer på smärtnivån i mitt öra, surfade jag runt för att se vad det kunde vara och hur det bäst kunde tas om hand. Uppmaningen var sök läkarhjälp snarast p.g.a allvarliga följdsjukdomar!

Olyckligtvis är nästan inga Vårdcentraler öppna på helgen, så det var bara att söka sig in till Värnhemstorget, ta en nummerlapp, fylla i papper och vänta...länge... Om det är något jag avskyr så är det väntrum av alla slag, men främst de i läkarvården. Det finns inte något alls att le åt, alla är där för att de har ont eller mår dåligt. Så stämningen är knappast den bästa.
Om någon skulle be mig lista vad jag helst gör en lördag, så är att sitta i ett väntrum i flera timmar väldigt långt ner på listan!

Jag brukar försöka vara tydlig med mina prioriteringar. Beroende på sjukdomens natur finns det saker som måste tas i första hand, därför stiger jag gärna åt sidan med en förkylning för att någon med en allvarlig åkomma eller situation gå före...det är inte mer än rätt.
Men jag ska erkänna att i samma takt som de smärtstillande slutade verka, desto mindre förståelse för mina medmänniskor hade jag.

Efter drygt 3 timmars väntan träffade jag äntligen en doktor...i dryga 3 minuter. En snabb förklaring över symtom och hur länga jag haft dem, titta i öret. Förklaringar om läkemedel och hur de skulle tas och sedan ut genom dörren. Även om jag uppskattar och gillar ironi, var jag inte i ett tillstånd att uppskatta den där och då.

På väg hem, efter att ha spenderat en mindre förmögenhet på antibiotika och droppar, la jag märke till något på det kvitto jag fått från Vårdcentralen. Kanske jag var i ett så euforiskt tillstånd att hela läkarbesöket var över...eller att jag bara var i ett stort behov att få skratta...men inte gick det att låta bli ett skrattanfall när jag insåg att jag haft Batman som läkare.

Okej, visst inser jag att det bara är ett lustigt sammanträffande att det låter som Adam West, men jag behövde skratta. Faktum är att läkaren snarare såg ut som en knubbigare version av Peter Sellers karaktär Hrundi Bakshi i The Party. I efterhand hade jag nog, trots smärtan, inte kunnat låta bli att skratta om han sagt birdie nam nam...men fullt så bisarr är inte ens min tillvaro. Bara när jag är i ett mycket starkt behov av att få ett skratt...

Skånes Grand Canyon

2010-07-28T15:56:00.015+02:00

På en liten familjeutflykt vi gjorde i dagarna, passade vi på att besöka Söderåsen. För den som inte känner till platsen så är det en Nationalpark nära Svalöv i Nordvästra Skåne med mycket vacker lövskog. På toppen av åsen, som är Skånes högsta punkt på ca 212 meter över havet, finns utkiksplatsen Kopparhatten.

Trots att jag besökt platsen för många år sedan var minnet av den blekt i jämförelse med de intrycken jag fick nu. Att stå på utkiksplatsen och se ut över den skogsklädda ravin som är en ordentlig del av parken, var en mäktig känsla. För de som alltid hävdar att Skåne är platt, så är detta ett bevis på motsatsen. Skämtsamt kallar mina föräldrar platsen för Skånes Grand Canyon
och tro det eller ej, men namnet är inte opassande.

Miljön är inte bara imponerande utan också rogivande och märkligt inspirerande. Det ska erkännas att jag passade på att ta en del kort som referenser för framtida arbete eller skisser. För även med en otrolig fantasi, är det svårt att komma ikapp den skönhet som moder natur själv har skapat.

Med fantasins öga var det inte svårt att klä omgivningen med älvor och troll som tittade fram från stockar och träd. Känslan var som om man skulle ha stigit in i en sagomålning av exempelvis John Bauer, John Howe eller Peter Bergting.

Jag hade förmodligen kunnat spendera timmar där i skogen och med skissblocket och kameran i högsta hugg...eftersom jag är känd för att kunna underhålla mig själv med dem länge. Men i brist på tid, eftersom så många andra platser skulle besökas, så får det vara ett framtida nöje. Men jag skulle verkligen inte ha något emot att besöka platsen igen. Snart.

En färglad överraskning

2010-07-26T20:01:00.003+02:00

För ett tag sedan tecknade jag en bild på min figur Martin när han sitter på en stock vid sidan av vägen. Bilden var ännu ett litet prov jag arbetade fram för framtida små projekt jag pysslar med.

Cecilia, vars Steampunk-bild jag färglade, såg den och tyckte det var ett så spännande motiv att hon ville prova att färglägga honom. Eftersom jag gillar hennes arbete, kunde jag givetvis inte låta bli att skicka över mitt bildmaterial...bara för chansen att få se hur hon skulle tolka motivet i sin färgläggningsstil.

Resultatet var över min förväntan. Jag måste erkänna att jag tycker hennes himmel och bakgrund fungerar utmärkt och verkligen förhöjer den sago-känsla jag eftersträvat i motivet.

Efter det här är oddsen stora, hoppas jag, att vi kommer att försöka göra något mer tillsammans...vad, hur och när vet jag inte, men något kommer vi att göra. Hoppas jag!

Barnsliga dagar

2010-07-21T15:21:00.011+02:00

Under ett par dagar har vi haft inneboende i lägenheten. Annas väninna med sin lille son Mattias, som också är ett av Annas gudbarn, har varit på besök över veckan...både för att göra en liten tripp, men också för att Anna ska ha chansen att umgås med den lille.

Mattias, som är drygt 3 år, är en verklig energispruta och mycket nyfiken. Trots det har han, lyckligtvis, visat lite intresse för arbetsrummet. Kanske för att mamma och pappa har varit noga med att lära honom att inte röra elektronik. Så vi har spenderat dagarna med att leka och läsa böcker. Numera är den bok jag läst flest gånger i mitt liv; Mumin - Var är lilla My?
Jag försökte mig på, efter tjugotalet gånger, en finlandssvensk dialekt...men den framkallade för mycket fniss att jag generat slutade. Det fick räcka med min skånska!

Under dagen tog vi en tur till Sibbarp i Malmö för att bada lite, eftersom Mattias älskar att springa i vatten och gräva. Och visst sprang han fram och tillbaka, nöjd och glad, med mamma och Anna. Själv satt jag i solen och njöt av en bok. Och ja, det är faktiskt jag som syns i bakgrunden...djupt försjunken i The Science of Discworld.

Trots besöket och all lek, har jag hunnit skissa lite mellan varven. Det blir inte mycket, eftersom jag passar på att vara lite ledig, men jag har svårt att låta bli helt! Det är inte lätt att ha sitt stora intresse som arbete, tekniskt sett är man aldrig ledig! Men å andra sidan har man mycket roligt ofta!

Små grannar

2010-07-18T15:51:00.009+02:00

För en tid sedan började ett par Svalor att flyga runt och sitta på vår uteplats. De var väldigt försynta och varje morgon sjöng de, sittandes på räcket utanför.

Så började de bygga bo tillsammans i en av pelarna i den allmänna gången utanför, mycket metodiskt och noggrant. Det överraskar och glädjer mig lika mycket varje gång jag inser hur skickligt och välplanerat deras arbete är, för att inte tala om hur imponerande det är att de blandar ihop lera och gräs till ett naturligt murbruk.

När vi kom tillbaka efter att ha inhandlat matvaror nog för en hel armé, med tanke på att Annas väninna och ena gudbarn kommer på besök ett par dagar, så hörde vi ett ovanligt litet tjattrande. Vi stod tysta och tittade upp i det lilla boet en liten stund. Så tittade ett litet dunig huvud upp.

Vi har misstänkt att de lagt ägg och att det bara var en tidsfråga innan småttingar kom, men det var lika överraskande ändå.

Så nu när jag sitter och fastnar i skrivandet eller tecknandet, så tittar jag bara ut genom fönstret i arbetsrummet en stund och njuter av livets mirakel. För man måste säga att de båda Svalorna är omsorgsfulla föräldrar, där en av dem sitter på räcket och håller uppsikt medan den andre hämtar mat åt de små.

Även om vackert är ett starkt ord, är det en perfekt beskrivning av vad det är jag har lyxen att se nu. Helt gratis till på köpet.
Med undantag från att behöva sopa bort Svalfamiljens lort lite ibland.

Efterlängtad skrivare

2010-07-15T19:55:00.008+02:00

Det är inte ofta jag känner mig så frikostig att jag kastar pengar omkring mig...men ibland känns det som rätt tillfälle och rätt prylar. Idag var det ett sådant tillfälle och en sådan pryl!

Vår gamla DVD-spelare har sedan länge behövts bytas ut. Inte nog med att den fungerar dåligt, den är också fruktansvärt långsam i starten och i att ta emot kommandon från fjärrkontrollen...som hade nya batteri ska tilläggas!

Så jag åkte över till NetOnNet för att införskaffa den spelare vi fastnat för efter att ha besökt deras hemsida. En billig men effektiv sak som vi hoppas ska hålla så länge som vår gamla tv:n gör. När den går sönder kan det vara värt att investera i Blue-ray och platt-tv, men för tillfället duger det här.

Samtidigt passade jag på att titta på skrivare. Den gamla har nu slutligen brutit ihop och ska få en enkel tur till Sysavs återvinningsstation. Och det är ju frustrerande som tecknare och skribent att inte kunna skriva ut det jag producerar...för att inte tala om bokföring och fakturor som man vill kunna skicka iväg! Så såg jag en, den perfekta multiskrivaren...och även om jag bara tänkt titta, så var det uppenbart att jag inte ville lämna butiken utan den!

Den var sannerligen tung att bära, men varje tungt steg kändes värt det! Att äntligen kunna kopiera, scanna och främst skriva ut igen, är värt priset! Och även om laser är dyrare att ladda om med färg, så kommer det i längden bli mycket billigare...eftersom bläckstråle-skrivare måste laddas så ofta.

Men om det i verkligheten blir billigare får tiden utvisa...tills dess har jag viktiga papper att skriva ut!

Steampunk mania!

2010-07-12T14:49:00.012+02:00

Sedan jag hörde talas om begreppet Steampunk har jag i princip älskat det! Det finns något i kombinationen mellan den Viktorianska erans mässing och stil tillsammans med till synes mycket modern teknik. Rymdskepp eller robotar som drivs av urverk eller ånga, det är spännande grejer det.

Man kan säga att det är en subkultur till Science fiction, där fokus hamnar mer på att framkalla en känsla snarare än på att försöka förutspå framtiden.

Min kollega Cecilia, en mycket skicklig tecknare och färgläggare, hade nyligen lagt upp en linjeteckning på en kvinna och miljö i steampunk-stil, men hade inte möjlighet att färglägga den själv på grund av tidsbrist.

Eftersom jag hade lite tid över och tyckte motivet var så spännande, frågade jag om jag inte kunde få göra ett försök... Snäll som hon är skickade hon en fil med allt material till bilden och gav mig fria händer. Slutresultatet blev som följer...
(klicka för större)

För den som är intresserad av mer av Cecilias arbete har hon idag publicerat de första sidorna i sin nya webcomic Pyregrass som är värda en titt! Det garanterar jag!

Mannen med väskan

2010-07-09T19:17:00.009+02:00

En morgon ringde det på dörren. När jag öppnade, stod där utanför en man iklädd svart med en väska större än en basfiol. Med ett par raska kliv stod han i vår hall, öppnade upp sin väska ur vilken kablar slingrade, skärmar blinkade och en hel uppsättning julgransljus glittrade i alla regnbågens färger.

Visst låter detta som taget ur dröm?

Men det är, i det stora hela, sant. En svartklädd man steg idag in genom vår ytterdörr med den största plåtväska jag någonsin sätt, som innehöll mottagare, skärmar och allt annat en prylfanatiker kunnat önska dig från Claes Ohlson! Det var, helt enkelt, den tekniker som kom för att verkligen kolla våra linjer. En fåordig, rakt på sak men trevlig herre som först lyssnade på vår sammanfattning av våra problem, läste i papper, knappade på kontroller och försvann ner i underjorden för att kontrollera våra sladdar. Om den här herren sadlat om till Arkeolog, hade jag utan problem kunnat se honom som en svensk Indiana Jones...om än en äldre sådan.

Tydligen, vilket kom som en lättnad, hade de riktiga teknikerna sett att vårt system tappade kontakten med leverantören och därför fungerade inte linjen. Efter en stund packade han ihop all sin utrustning, bad oss försöka dokumentera alla problem under helgen så skulle han återkomma per telefon på måndagen.

Så nu går vi här, oroligt sneglande på all utrustning...beredda att skriva ner så fort allt hostar till. Men trots det kan jag inte låta bli att tycka att morgonens möte var spännande. Den inre tioåringen ville naturligtvis trycka på alla knappar mannen hade i sin väska, men jag lyckades hålla driften tillbaka. Vem vet vad som hade hänt...

Ett litet framsteg!

2010-07-06T23:30:00.007+02:00

Efter månader av problem och samtal blandat med e-postmeddelanden till Telia, så verkar de ha förstått att någonting inte fungerar som det ska. Det innebar, i och för sig, ett över fyrtio minuter långt samtal med kundsupport...men det var nog det enda sådana samtal jag haft dit där det kändes som om damen i fråga tog problemet på allvar.

Jag antar att den informationsbank de byggt upp på våra klagomål också var till någon hjälp.

Men jag ska vara rättvis, naturligtvis måste de utesluta vissa onödiga samtal och felanmälningar där det är uppenbart att den som ringer inte riktigt vet vad han eller hon håller på med. Det är ju just den situationen som gör The IT Crowd så rolig, främst med den välkända frasen have you tried turning it off and on again?

Så kommer de som har ett verkligt problem, i detta fallet sådana som mig. Och att ta sig fram bland alla trötta supportrar som på förhand tror du är en idiot. Det känns nästan som att vara på Arbetsförmedlingen, man har inget att säga till om och alla tvivlar på ditt intellekt innan du ens öppnat munnen.

Att därför få ett ja, det verkar vara ett fel på linjen här...vi får lämna det vidare till teknikavdelningen känns som en enorm vinst. Internet, tv och telefon slås fortfarande av sporadiskt...men nu har åtminstone en gnutta hopp tänts! Kanske det kommer att ordna sig trots allt!

Hoppet är verkligen det sista som överger en...

Smältvarning i sommaren

2010-07-04T20:49:00.005+02:00

De senaste dagarna har verkligen varit heta! Om det fanns någon tvekan att sommaren är här, så är den sedan länge försvunnen. Och då har jag tydligen ändå kommit lindrigt undan...

Lägenheten ligger lämpligt placerad med fält på sidorna, så det hinner bygga upp lite vind som sveper in genom de öppna fönsterna och blandas med den som kommer från fläktarna.
Trots det är det nästan så jag funderat på att imitera Homer Simpson genom att sitta framför den öppna frysdörren med ett paket ärtor på huvudet, men vad det skulle betyda för elräkningen får mig att svettas mer än värmen...kallsvett vilket nästan är skönt just nu...

Så det har varit att vänta till kvällen kommer för att det ska bli svalt nog för att åstadkomma något kreativt. Bland annat följande konceptbild på min karaktär Dean. Även figurer man skapat för ett tag sedan behöver vidarearbetas ibland...

Ritandes i sommarvärmen

2010-06-30T16:49:00.007+02:00

Efter att ha nyligen tittat i ett par gamla Marvel-tidningar, fick jag lusten att experimentera med en bild med mycket skuggor i. Där man verkligen tog i med tuschet och fick fram dramatiska ljussättningar. Egentligen föredrar jag mer tydliga ytor och skuggning i färg, men varför inte passa på att experimentera mellan arbetet med texter och annat som måste göras först.

Resultatet blev en variant på Martin-bilden bland ruiner. Visserligen med nya vinklar och ambitionen att få fram en mer brinnande effekt med färgerna...till skillnad från nattmotivet i den förra versionen. Jag kan inte låta bli att få vibbar av 80-talets tidningar när jag ser den...

Det var ett roligt experiment att göra, men trots det är nog den klara linjen fortfarande den stil jag kommer att fortsätta föredra. Inte till den utsträckningen att jag inte kommer göra fler med dramatiska skuggor och mycket tusch, men de tar mycket längre tid att göra och passar inte som standardstil i mitt arbete. Men när jag får i uppdrag att göra sådana gör jag det med glädje.

Midsommar offline

2010-06-27T19:56:00.009+02:00

Det är varken första eller sista gången jag klagar på att nätet inte fungerar, men stora delar av Midsommarhelgen spenderades med avsaknad av Internet, TV och fast telefon. Nu hade jag den stora turen att få spendera den tiden med min familj, men det får mig att undra hur det skulle varit om jag var helt ensam.

De problemen jag har med min uppkoppling kan inte vara unika, det måste finnas andra som lider av samma sak. Att då föreställa sig någon som är helt ensam en sådan helg, att inte kunna spendera tiden med att se på TV, kunna ringa någon eller ha någon form av kontakt online, känns väldigt obehaglig. Jag var så tacksam att ha min familj nära då, annat skulle vara ytterst deppigt!

I duellen med Telia står vi på följande plats just nu; de skickade en ersättningsbox till den som sköter signalfördelningen mellan de olika tjänsterna. De tror att boxen är orsaken till felet, även om jag på teknikers uppmaning provat att koppla förbi boxen för att komma åt huvudsignalen med datorn och att se om den fanns där...vilket den inte gjorde.

Konstigt nog var det, trots vad vi fått veta per telefon, ingen ny box vi fick utan en gammal, nött och dammig sådan. Men vi lydde deras uppmaning att ansluta den "nya" och skicka den gamla för att tas isär.

Trots detta, som enligt kundtjänst, skulle lösa alla våra problem...ledde till att nästan hela helgen var urkopplad. Jag undrar vad deras resonemang om detta kommer att bli.

Kruxet ligger i att de vill inte vill erkänna att felet finns. Men när nästan alla sätt att ta kontakt med dem, via Internet eller fasta telefon, inte är möjliga medan felet pågår så blir det svårt. Att ringa med mobil gillar de inte, då kopplar de bort samtalet innan man hinner prata med någon. De kanske ogillar att man har en annan leverantör på den...men tur är väl det, för annars hade väl mobilen också varit helt obrukbar.

Trots detta blev det en mycket trevlig helg med god mat, marknad och trevligt sällskap. Det är tur att det är enklare och trevligare att umgås i verkligheten än i cyberspace!

Tecknartips på video

2010-06-23T14:17:00.007+02:00

Jag älskar att läsa Scott Kurtzs serie PVP online, det är något jag gör i princip varje dag.

Det var en ren slump att jag hittade ett exemplar av en av hans album medan jag besökte Fantask i Köpenhamn, en av de butiker jag regelbundet besöker när jag är över sundet. Jag bläddrade igenom det, tyckte det såg lovande ut och har sedan dess varit ett fan.

Scott är också känd för att vara väldigt aktiv på internet, inte bara med serier utan också med egna åsikter och podradio i olika sammanhang. Även om man inte uppskattar hans attityd, är han intressant att läsa eller lyssna på.

Vad jag upptäckte på sistone var att han mycket frikostigt spelat in sig själv berättandes hur han arbetar, tips på lösningar med hur man tuschar eller färglägger digitalt och annat. Efter att ha tittat sett några av hans videos hade jag lösningarna till problem jag försökt lösa själv länge och som oftast var lösningen så enkel att den var svår att lista ut på egen hand.

För de som tecknar är hans konto på Ustream en bra inspirationskälla, även om du inte uppskattar hans stil och teknik, finns det en hel del att hämta från hans arbete. Om så bara rena tekniska lösningar. Du hittar hans videos här.

På tal om teckningar så tuschade jag klart den skiss jag visade nyligen. Den är fortfarande en trevlig konceptbild och vi får se vad jag kommer göra med den.

Kungligt bröllop

2010-06-19T23:56:00.011+02:00

På tv har det varit Bröllopsbevakning för hela slanten där att fått följa kronprinsessan Victoria och Daniels stora dag. Även om mitt intresse för både bröllopet och monarkin i sig är något svalt, är det intressant att se och följa. Det är ju sannerligen en historisk händelse som är värd att minnas. Kungens, Olle Westlings och Daniels eget tal var trevliga och personligt samtidigt som det höll sig inom de formella ramarna.Dessutom ser Victoria och Daniel ut att passa mycket bra tillsammans.

Så ett stort grattis till dem båda på deras dag.

Tv:n har stått på och det har varit intressant att höra om de gamla traditionerna, vad som sker och varför, uppblandat med intressanta kommentarer från inbjudna experter. Det är alltid lika roligt att se Herman Lindqvist och höra honom berätta. Hade han varit min historielärare är jag ganska säker på att mitt generella historieintresse varit betydligt större. Främst därför att han berättar på ett vis som får även den enklaste historia att bli intressant och spännande.

Men samtidigt är det mycket väntan och annat prat som får en långsamt att försvinna bort i egna tankar, som hur servetter ska vikas eller upprepningar rörande gästernas kläder. Dessutom kliade det i fingrarna att få göra någonting, i och med att det är många timmar det här höll på. Så jag hade skissblocket nära till hands och passade på att skissa lite mellan de intressantare inslagen under kvällen. Det ledde till ett spontant Martin-motiv som jag kommer arbeta vidare på.

Som konceptmaterial var det inte dumt. Är det något jag lärt mig så är det att inte ha för bråttom i skisstadiet, man kan undvika mycket huvudbry och problem om man tänker igenom bilden ordentligt här istället för senare i processen. Man får inte ha för bråttom.

Fanart: Iron Man

2010-06-15T20:34:00.004+02:00

I och med att jag tvingats fokusera på skrivandet den närmaste tiden, så har det kliat i fingrarna att få teckna något. Vad som helst!

Men nu har jag nått min stora deadline och hade lite dötid att fylla, så var det ett bra tillfälle att sträcka på tecknarmusklerna. Det blev lite Marvel-fanart med Iron Man.
Jag såg lite trevliga teckningar av honom online, blev sugen och kunde inte låta bli att hämta lite inspiration där till min egen.

Klicka för att se bilden större.

Deadline & tjejfilm

2010-06-13T21:55:00.006+02:00

Det värsta som finns är att få skrivkramp...och det var något som jag lyckades få i dagarna. Så nära en deadline. Att sitta och stirra på ett tomt ark utan att ha en aning om vad det ska fyllas med, är en mardröm som man dessvärre står inför ibland. Oundvikligen...

Lyckligtvis lossnat det alltid, som om det undermedvetna behöver stänga av en stund för att begrunda vad som ska göras och sedan starta upp med full fart. Under dagens lopp haglade det idéer och det var snarare ett bekymmer att fånga alla på papper innan de försvann.

Så det var med extra gott humör jag gick iväg tillsammans med Anna för att i efterskott gratulera en god vän, med att besöka biograf Royal och titta på
Sex and the city 2.

Jag kunde inte låta bli att le när jag insåg att vi var näst intill de enda killarna i salongen. Inte för att jag är ett stort fan av serien som ligger till grunden för filmen, men det är en serie jag inte har några problem med att se. Den har många gånger bra poänger, även om den också har en hel del idéer som jag inte ställer upp på...men så är jag inte målgruppen.

Carrie, igenom vars ögon historien utspelas, har uppnått sitt drömmål att gifta sig med sina drömmars man och har levt i äktenskapet i två år. Nu oroar hon sig att de håller på att förvandlas till ett tråkigt par utan gnista. Väninnorna har i sin tur egna problem, juristen Miranda får ingen igenkänning för sitt arbete och slutar, konstintendenten Charlotte är hemma mamma men håller på att bryta ihop av pressen och PR-agenten Samantha försöker kämpa emot klimakteriet.

Samantha får genom sitt arbete chansen att besöka ett lyxhotell i mellanöstern, med allt betalt, och tar med sig väninnorna för att de ska få en chans att få tillbaka äventyrslustan. Men inget blir som de hoppades...

Vad som gör Sex and the City sevärd, förutom en hel del bra humor, är vänskapen mellan huvudrollerna. Deras sammansvetsade vänskap är, om än för Hollywood-perfekt, något vi alla skulle vilja ha. Några som ställer upp för en oavsett vad som händer eller görs.

En del inställningar är dock lite för stereotypt och känns som hämtade från Svenska Hollywoodfruar, om det inte är lyxigt eller dyrt så är det inte värt att tala om. Även om många utav lärdomarna som serien lär ut är att du inte kan köpa lycka, så är det något de ständigt försöker med. Märkesvaror, dyra smycket, etc etc. De mer subtila och fina ögonblicken, främst i filmen, faller undan till förmån för längtan efter lyxen. Helst den som erbjuds gratis.
Men inget är gratis, vilket tjejerna också påminns om.

Trots det var filmen mycket underhållande, främst i gott sällskap. Det är en bra balans karaktärerna emellan och manus är, tros sina brister, bra skrivet. Filmen är inte gjord för att främja de djupa tankarna, den är till för att alla ska för en stund vara med om ett glamouröst äventyr. Så länge man minns att det bara är fiktion så är det en trevlig historia att sitta igenom.

Manusarbete och recensioner

2010-06-08T12:26:00.006+02:00

Nu är det, igen, en sådan tid där det till synes finns hur mycket att göra som helst. Främst så närmar sig månadens stora deadline för manus och det tar upp mycket av min tid. Samtidigt drar jag i trådarna och förbereder lite för andra uppdrag som jag är involverad i och som kommer vara mycket roliga att få göra...men mer om dem när det händer saker.

Men allt det är skrivjobb och det är aldrig kul att gå för länge utan att ha en chans att teckna lite, men när det gäller nöjestecknande så måste jobbet gå före...men så fort det kommer en lucka kan jag garantera att skissblocket åker fram med en smäll!

Jag fick med posten, för ett litet tag sedan, ett paket med recensionsexemplar av två nya mangatitlar. Det är förlaget Ordbilder Media som sett att vi pratat om mognare manga på DigitalComics och som därför skickade material att recensera om intresse fanns. Och efter att ha småbläddrat i dem båda så ser jag fram emot att skriva några rader om dem. Om allt material som kommer från deras förlag har samma kvalité, måste jag hålla ett öga på dem och se vad som kommer i fortsättningen.

Det är på tiden att jag kommer igång med läsandet så att recensionerna kan publiceras. Men det blir också skönt att blanda upp skrivandet med lite läsande också de närmaste dagarna...

På tal om DigitalComics, fyllde min kollega och vän Ted Stridh i dagarna år. Det har, sedan Ted kontaktade mig för några år sedan, varit ett nöje att samarbete med honom och att skriva för DCX.
Ännu ett stort grattis till dig Ted!

Efterlängtat äventyr

2010-06-05T22:59:00.022+02:00

Ett av mina stora intressen, när jag har tid över, är fantasy och science fiction. Och i dessa genrer är min otvivelaktiga favorit Terry Pratchett och hans böcker om Skivvärlden, helst lästa på engelska såklart.För en tid sedan fick jag vet att boken Going Postal, min personliga favorit, bearbetats och filmats som "tv-film" för att visas på brittiska Sky1. Som noterats tidigare har jag följt arbetet med intresse fram till dess visning i Maj.

Vi har tyvärr inte själva tillgång till den brittiska Sky1, men då är det tur man har vänner med liknande intressen, abonnemang på vissa utländska kanaler och en digitalbox med hårddisk! Därför hade Anna och jag det stora nöjet idag att äntligen få sätta oss ner och se båda delarna i ett sträck...

Moist von Lipwig är en bedragare och förfalskare som spenderar sin tid med att lura människor på pengar. Men allt det får ett abrupt slut när han ertappas och fängslas under ett av sina alias. Han hängs och det svartnar för ögonen... När han återfår medvetandet, erbjuds han chansen att sona sina brott. Staden Ankh-Morporks härskare Lord Vetenari ser något värdefullt i Moist och ger honom ett ultimatum; att återställa det förfallna postverket eller hängs på riktigt.

Tillsammans med sin övervakare Mr Pump, den iskalla Adora Belle Dearheart och en pensionerad grupp brevbärare försöker han få igång verksamheten. Men det framgår snart att det inte bara är en fråga att återställa postverket utan också att tampas med deras konkurrent det hänsynslösa Semaforbolaget med dess hänsynslöse VD Reacher Gilt.

Vad som fångar mig så i den här historien är hur någon med vad som ses som negativa egenskaper, i det här fallet att kunna lura och bluffa, byter sida för att använda det för folkets goda och för att besegra en tyrannisk motståndare.
Mycket av berättandet, som gör boken så oerhört intressant, är att den fokuserar på Moist tankar och funderingar, hur han försöker hitta en utväg och göra det bästa av situationen. Att följa hans förvandling från en skurk till hjälte. Även om detta inte är möjligt på samma vis i en filmversion, återberättas Moist inre konflikt tillfredsställande.
Manuset är oerhört annorlunda jämfört med ursprungsmaterialet, men som behåller essensen av det som gör historien värd att läsa eller se som film.

Richard Coyle gör en mycket tillfredställande porträttering av Moist von Lipwig. Även om karaktären inte följer boken helt och hållet, eftersom det är uppenbart att rollen anpassats för att spela till Coyles skådespeleri, så är det en mycket bra framställning av huvudrollen.
Samma goda skådespeleri gäller samtliga skådespelare, med extra betoning på Claire Foy som Adora Belle Dearheart och David Suchet som Reacher Gilt.

Miljöerna och kläder är slående och så passande för den värld Pratchett målar upp i sina böcker. Det är tydligt att de lagt ner tid på att hitta bra inspelningsplatser och ägnat mycket tid till att få dem att synas från sin bästa sida.

En av de stora rollerna faller på Mr Pumps karaktär, som skall föreställa en två meter hög varelse av lera, skulle vanligtvis numera digitalanimeras. Istället väljer man här, i likhet med Döden i den första adaptionen av en Pratchettbok, att istället använda en skådespelare iklädd en dräkt. Många skulle tycka det ser löjligt jämfört med hur en oerhört påkostad animerad figur skulle kunna se ut, men det är en onödig utgift i det här fallet. Mr Pumps utseende är fullt tillräckligt och har en fantastisk närvaro i alla scener han deltar i. Och till skillnad från datoreffekter som inte alltid ser övertygande ut, ser Mr Pump alltid lika "äkta" ut som de andra rollfigurerna.

Även om vissa relevanta detaljer kommit på avvägar i adaptionen mellan medierna, är jag oerhört nöjd med hur Going Postal blev. Även om boken alltid kommer att vara den jag föredrar, är filmversionen ett garanterat inköp när DVD:erna släpps i handeln och jag uppmanar alla som gillar Pratchett att se den...

Ännu mer nätproblem

2010-06-02T20:34:00.004+02:00

Det är alltid tråkigt att låta som en repig skiva och upprepa saker, men ännu en gång blev jag sittande utan internet eller telefon. Oftast har det bara varit ett mindre problem, ett slag för den personliga underhållningen, men det har mer och mer påverkat mina uppdrag som frilansare.

Att sitta med manusmaterial och annat som enligt överenskommelse skulle skickas under dagen och så sitta utan tillgång till internet i drygt åtta timmar är minst sagt frustrerande... Om inget annat känner man sig inte särskilt professionell när man försöker förklara varför materialet inte skickas som avtalats. Det var kanske ingen katastrof, men samtidigt en så onödig incident.

Vi har kontaktat vår leverantör, Telia, flera gången genom mail och per telefon men utan större framgång. De flesta gångerna kopplas vi ur telefonkön flera gånger att jag tappar hoppet och försöker reparera skadorna frånvaron orsakat.

Idag var måttet rågat, då efter de dryga åtta timmarna såg Anna och jag att vi fått ett svar på vår senaste felanmälan som kunde summeras till; Vi har ingen aning, du får prata med någon annan...

Så jag ringer upp, kopplas bort ett par gånger och kommer slutligen i kontakt med en människa. Förmodligen var jag något extra frustrerad och irriterad då så mitt tonfall var nog inte mitt vanliga trevliga. Jag försökte vara civiliserad, men efter att killen i andra änden suckat ett par gånger och svarat nonchalant, måste jag säga att allt förtroende för Telia och deras kundservice är näst intill borta...

En tekniker ska nu dyka upp och kontrollera vår utrustning, eftersom det måste vara hos oss det är fel. Om det, efter detta, fortsätter att strula, så blir det att ta sig an en annan leverantör...

Snabbvisit i Stockholm

2010-05-28T13:32:00.015+02:00

För några dagar sen blev jag tillfrågad om jag inte kunde komma upp till Egmont Kärnans kontor i Stockholm, för att träffa lite medarbetare och diskutera lite inför kommande uppdrag. Givetvis tyckte jag det lät intressant och kul. Men eftersom jag behövde vara där tidigt på dagen fanns bara två alternativ, att åka upp en dag tidigt och bo på något svindyrt hotell...eller ta nattåget.

Jag tycker att åka tåg kan vara väldigt tillfredsställande, så länge jag inte tvingas åka baklänges. Men att åka tåg liggandes har jag inte provat och tyckte det var ett fantastiskt tillfälle. Så onsdag kväll hoppade jag på tåget och bekantade mig med det finska medelålders par och den australiensiske tågluffare jag skulle dela kupé med. Det fanns en ung tjej också, som försvann upp i överkojen utan ett ord.

Sängen var...ingen höjdare. Jag kan förbise att det både var trångt och lurigt att ligga där, det var ju inte ett lyxhotell direkt. Men något jag aldrig kommer förstå är den stenhårda upphöjning som fanns mitt i madrassen. Min rygg uppskattade den verkligen inte, men några timmars sömn fick jag...det är fantastiskt vad man kan vänja sig vid.

När jag steg upp och smet iväg till tvättrummet ombord, såg jag i spegeln att jag liknade Kramer från Seinfeld i håret. Ett tag funderade jag på om madrassen varit strömförande också, det skulle inte förvånat mig. Men några rejäla nävar vatten fick håret på plats och det blev att byta om.

Att stiga av och se skylten att jag nu var i Stockholm var ovanligt upplivande. Så blev det att leta reda på något ätbart innan det var att ragga upp en taxi.

En lugn och behaglig taxiresa senare stod jag utanför kontoret och blev insläppt. Jag fick en chans att bara slappna av och landa ordentligt innan dagen började. Så jag passade på att gå runt i lokalen.

Väldigt vackra akvareller till omslag, tillsammans med de tryckta motiven till andra titlar, fanns upphängda här och där. Själv fastnade jag för de här väldigt fina 91:an motiven och kunde inte låta bli att ta en bild eller två.

Ett mötesrum innehöll, förutom delar av den inbundna seriesamlingen, massor av kuriosa som gjorts i samband med serierna. Det var väldigt roligt att se, i och med att mycket av föremålen har jag sett på ett eller annat sätt under barndomen. Favoriten bland föremålen här var nog den asiatiska utgivningen av en samlingsvolym med 91:an.

Mötet gick väldigt bra och jag fick en chans att delta i arbetet på redaktionen. Vi besökte också Egmont Kärnans arkiv där de förvarar original och tryckfilmer. Att få ta del i hur arbetsprocessen varit och blivit var en lärorik upplevelse, men jag ska erkänna att det var svårt att lägga ifrån sig de serieoriginal av Patrik Norrman (Bacon & Egg) som jag hittade där. Patrik har en fantastisk stil som länge inspirerat mig, så det var mycket spännande att titta närmare på hur originalen ser ut. Kanske en dag får jag chansen att äga en originalteckning...

Vi blev ovanligt fort färdiga, något jag nog fick oförtjänt mycket beröm för, så jag kunde tillbringa en stund med att småprata med de andra på redaktionen och visa min portfolio, innan det var dags att ta en taxi tillbaka till centralen.

Så efter en mycket lång och utdragen tågresa hem stod jag äntligen i Malmö igen. Jag skulle verkligen inte ha något emot att åka upp igen, gärna med mer tid att inte bara jobba utan att få gå runt på stan igen, men för en första arbetsrelaterad resa kändes den mycket lyckad.
Och om inget annat var det skönt att sova i min egen säng, utan upphöjning i mitten...

Språkval med drake

2010-05-25T20:40:00.006+02:00

Jag och Ted Stridh har under lång tid förberett och arbetar med att ge DigitalComics en engelsk sida där vi ska översätta artiklar och delar av intervjuer. Främst därför att vi tycker det är lämpligt därför att vi arbetar med ett ämne som har många intresserade, men som är engelskspråkiga eller åtminstone har engelskan som ett andra språk.

Detta innebär inte att DigitalComics uteslutande kommer publiceras på engelska, den huvudsakliga delen av materialet kommer fortfarande att skrivas som nu men med tillägget att vissa större texter översätts.

Ted föreslog därför att det skulle varit passande med att ha två enkla bilder av sidans maskot, som vi kallar Dex, iklädd ikoniska kläder för Svenska respektive Engelska att ha där läsaren väljer vilken inriktning han eller hon vill ta.

Så när jag satt med skissblocket och funderade, slogs jag av hur liten skillnad det var på hur vi klär oss. Även om jag kunde komma på vissa plagg jag förknippar med England eller USA, så var det helt blankt med de svenska.

Slutligen blev det två kulturikoner istället, en viking tillsammans med en cowboy... Kanske lite typiskt, men samtidigt enkelt och rent.

På tal om Drakar så finns nu en krönika om filmadaptionen av serien Dragon ball att läsa i DigitalComics blogg. Du hittar krönikan här.

Andra nyheter är att det bär av till Stockholm för att besöka Egmonts huvudkontor. Det blir möten och samtal med andra medarbetare. Något som jag ser fram emot att få göra.

Förvisso innebär det att behöva ta ett nattåg upp, då jag behöver vara där tidigt...men det ska bli avkopplande. Jag sover ändå när jag åker tåg, så det kommer inte bli så stor skillnad jämfört med att åka dagtid. Det stora avslappnande faktorn är att inte behöver byta tåg, utan bara åka upp och anlända. Tydligen står tåget kvar en lång stund efter ankomst, så vi trötta får en stunds extra stund innan det blir att stiga av och leta efter något öppet café för att få lite frukost.

Dessvärre är min trogna mp3-spelares batteri nästan uttjänt, så det blir intressant att se hur många timmars musikstimulans jag får innan den lägger av... Blir det över 5 har jag tur. Jag kan inte neka till att jag verkligen längtar efter en ny...

Gudsonen 2 år

2010-05-24T12:38:00.014+02:00

Något av det roligaste jag varit med om var att bli gudfar åt lille Gabriel. Och eftersom avstånd och åtaganden i vardagen gör att det blir sparsmakat med spontana besök, så blir de speciella tillfällena så oerhört mycket viktigare.

Ett sådant var nu i helgen, då vi firade att Gabriel nu fyllt 2år. Så vi packade iväg med presenter, kamera och vattenflaskor... Vatten blev nödvändigt eftersom försommarvärmen visade sig från sin bästa sida...och så gav vi oss iväg uppåtlands.

Paketöppning var både rolig och spännande, men flera gånger släppte han paketen för att rusa till dörren i festlokalen...ifall det var fler gäster på väg... När han försäkrat sig att ingen mer kom, fortsatte han ivrigt att slita presentpapper i stycken och undersöka innehållet. Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv när klädpaket öppnades och han drog ut kläderna som om det var omslagspapper till annat och sedan besviket stod och tittade i den tomma lådan...
Jag var exakt likadan...

När alla paket noggrant öppnats så skulle presenterna undersökas. De färgglada platsbåtar, bilar och flygplan som var en del av presenterna från mig och Anna kontrollerades noga och verkade falla den lille herren i smaken.
Bokstavligen.

Men att smaka på plastbilar väcker lätt en liten herres aptit och det var dags att njuta av lite smörgåstårta tillsammans med resten av gästerna. När gaffeln inte räckte till insåg Gabriel att han hade ett utmärkt redskap att hjälpa till med; vänsterhanden!

Och så blev det äntligen fika och tårta. Gabriel tyckte det var bäst att ta ordentligt från början, så att risken att bli utan var så liten som möjligt. De små glädjetjuten Kaka! som kom från honom mellan tuggorna kunde få vem som helst att le ett varmt leende.

Roligast var dock när han stod och tittade på läskflaskorna en lång stund för att sen säga Saft! och direkt efter Pappa! Man kan ju undra om Gabriel tycker pappa Anders dricker så mycket "saft". Eller så tycker han bara att pappa är snål på att bjuda, men ett litet glas Fanta fick han minsann och sken upp som en sol.

Under ängelns blick

2010-05-20T23:35:00.007+02:00

Det har varit en tid med mycket att göra och skriva. Men eftersom jag hade en stund över utan större åtaganden, kunde jag inte låta bli att passa på att roa mig med skissen av ängeln som jag la upp för ett tag sedan. Visserligen valde jag bara att tuscha en del av den, men det var mest som underhållning och för att jag tyckte det var en kul utmaning. När mer tid finnes kanske den får en gnutta färg också.

På tal om färg så träffade jag en kollega idag och vi delade med oss av lite erfarenheter över en lunch. Jag fick lite intressanta färgläggningstips som det kliar i fingrarna att få prova på... Cecilia, som hon heter, är en talangfull tecknare och har en hel del projekt på gång. Jag kan bara vänta med spänning på att få ta del av det hon hemlighetsfullt arbetar på... Vad det än blir, är jag säker på att det kommer vara lysande.

Ta en titt på hennes deviantArt-galleri här.